• 6 / 2010 Fältharspecial s. 6 Life ­våtmarksobjekten väljs i början av inkommande år, s. 18 Drivande hundar för många slags jakt s. 36 Jägarförbundet inleder 90 ­årsfirandet s. 44 Minken ­ rovdjuret som alla avskyr s. 52
• Gästskribenten Även viltforskningen är involverad i reformernas virvlar Viltbestånden är under ständig förändring tillsammans med den övriga naturen. Även samhällets behov och inverkan på naturen förändras. I och med att naturresursfrågorna generellt sett blir allt intressantare och deras samhälleliga betydelse allt större understryks även vikten av hållbart nyttjande och därvid behövlig know-how. På viltforskningens lista över frågor som bör utredas dyker det hela tiden upp nya frågor som förutsätter antingen helt nya eller större satsningar än tidigare. Förr i tiden sköttes dylika extra behov "genom att anvisa mera finansiering för arbetet", kanske även arbetskraft ­ och det där "förr i tiden" är inte så väldigt länge sedan. Idag är allting annorlunda I produktivitetsprogrammens namn håller man på att effektivera den offentliga förvaltningen och därför är fortlöpande ekonomiska talkon att vänta under de närmate åren för att statens finansieringsunderskott ska kunna övervinnas. Under innevarande produktivitetsprogramperiod, 2007 ­ 2011, kommer Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets budgetfinansiering och antal årsverken att minska med 15 % och vad man vet ser det lika ut framöver. Trots att vissa delområden av viltforskningen, framförallt storarovdjursforskningen och uppföljningarna, är strategiska uppföljningsobjekt för forskningsinstitutet har finansieringens knapphet gett sig till känna även där. Det här torde beklagligtvis även ha framgått för våra samarbetspartner. För mångas del har vi nämligen varit tvungna att pruta. Visst för svåra tider även gott med sig, för det tvingar en att förnya sig. Snabb initiativrik verksamhet är trumf. Att låta sig föras med strömmen och bli tilltufsad under hård press är alltid ett sämre alternativ. Forskningsinstitutets viktigaste enskilda utvecklingsobjekt under de senaste åren har varit den pågående förnyelsen av informationsförvaltning och datasystem. För det här arbetet har vi engagerat yrkesskickliga specialister. Tyngdpunkten för arbetet har i begynnelseskedet legat på viltsektorn. Vi har utvecklat datasystemet Tassu för storarovdjursfrågor och systemet Sorkka för hjortdjursfrågor. I framtidens planer ingår även övriga massiva beståndsuppskattningar. Vi utökar även interaktionen med jägarkåren via nätet. Vi håller på att överföra en enorm massa lokaliserad data till system som möjliggör behandling av allt fler frågor som påverkar varandra tidsenligt som mångsidiga helheter ­ åtminstone en aning så som olika företeelser yttrar sig i naturen. Väsentligt är dock resultatet av ovannämnda aktiviteter: analyser och beståndsuppskattningar färdigställs snabbare och noggrannare och feedbacken distribueras snabbare än tidigare till alla delar av jägarorganisationen. Viltbranschen står inför en bred omläggning. Under ministeriets ledning har hela den offentliga viltkoncernen sammanförts och blivit mera helgjuten. För viltkoncernen har det utarbetats en gemensam strategi som realiseras koordinerat, av respektive organisation på sitt håll. Från denna miljö styrs även uppgifterna till VFFI. Som såväl helhet som på respektive håll separat förbättras arbetets slagkraft, effektiveras verksamheten och med tiden sparas även resurser. Ett bra exempel på verksamhetens art är det nyss inledda utarbetandet av en strategi för viltkoncernens informationsförvaltning. En annan betydelsefull reform är Finlands viltcentral, vars tillkomst är på slutrakan. Organisationens förnyelse förbättrar även möjligheterna att utveckla bedömningen av viltbestånden och viltforskningen samt utnyttjandet av forskningsrön i praktiken. Men visst finns det också nånting bestående inom den finländska vilthushållningen: jägarnas frivilligarbete sitt intresse till fromma! Det har i många decennier utgjort grundstenen för inventeringarna av vilbestånden och på den grunden är det bra att bygga också i framtiden. För ett par år sedan utförde jägarna viltinventeringar och ­observationer motsvarande 90 årsverken och till sitt penningvärde rejjält över en miljon euro. Att hitta en betalare av det beloppet lyckas nog inte i första hand. Inom viltbranschen kan vi vara uppriktigt stolta över det här samarbetet mellan frivilligarbetet och statsförvaltningen, för allt oftare försöker man få till stånd en dylik verksamhetsmodell även inom andra sektorer i samhället. Trots de svåra ekonomiska utsikterna kan viltforskningen se med tillförsikt på framtiden ­ och våra samarbetspartner på forskningen. Via viltkoncernens gemensamma riktlinjer för verksamheten och styrning av resurserna effektiveras koncentrationen på skötseln av våra kärnuppgifter. Vid genomförandet av arbetet fortsätter vi att utveckla samarbetet med jägarna och den förnyade jägarorganisationen. Inom forskningsinstitutet förbättrar vi fortlöpande våra arbets- och verksamhetsrutiner. Med denna vägkost kan vi även i framtiden garantera en högklassig och träffande viltforskning inom VFFI den finländska vilthushållningen till fromma. n 54 Spårräkningarna i kulturmiljö vintern Eero Helle Skribenten är överdirektör för Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet Vad tycker du? Fungerar samarbetet mellan jägarna och viltforskningen? Hur kunde det utvecklas? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna 2 l Jägaren l 6 l 2010
• Innehåll l 6 l 2010 2 Gästskribenten: Ävenviltforskningenärinvolveradireformernasvirvlar 4 Vildmarkskalendern 5 Ledaren: Motdetnya 26 Sjön Karjajärvis nya liv: Medborgaraktivitet iMellersta Österbotten 6 Fältharen ­ettlivpååkerochäng 8 Konsten att jaga fälthare 11 Ordförandens spalt: ­Enfältharsrapsodi Funderingarpåstubbenochränselstolen 14 På begäran av byborna i Luopajärvi 18 Modellvåtmarkerna för sjöfågelmiljöer utses I början av inkommande år 26 Sjön Karjajärvis nya liv: Finlandsviltcentralärfemförestartklar MedborgaraktivitetiMellerstaÖsterbotten 28 Aktuellt från ministeriet: 30 Jägarnas centralorganisations Laitiala försökscenter erhöll Wildlife Estates emblemet 36 Jakt med hund: Drivandehundarförmångaslagsjakt ­hundgenforskningengerredskapförfriskarehundbestånd 40 Jakthundsentusiasterna hjälper genetikerna 44 Jägarförbundet inleder 90-årsfirandet 47 Ålandsnytt 48 Lodjursinventeringen i Västnyland 2010 49 NOWAC ­nordisktsamarbeteförsjöfågelforskning Destatligamarkernasälgsoppakokar ­ordningönskaspåspekulationernaiälglicenser ­rovdjuretsomallaavskyr 50 Jakten på statens marker: 52 Minken 54 Spårräkningarna i kulturmiljö vintern 2010 ­ harskogsbruketchanser? 56 Plantbestånden och älgen 58 Rapphönsbestånden växer sig starkare och breder ut sig 62 Ny Taeniaparasit påträffad: 64 Med Eki på vandring: Vattenförsörjningpåvinterturen Björnenhuvudvärdförnybandmaskhosälgen 67 Skadat djur I naturen Jakthundsentusiasterna hjälper genetikerna ­hundgenforskningengerredskapförfriskarehundbestånd 40 70 Från skott till tallrik: licensansökningarnaunderlupp Hjortdjurdel2:Hängning,styckningochdjupfrysning 71 Älgjakten på statsmark: 72 För julklappssäcken 74 Jägarorganisationen meddelar 76 Affärer 79 Adresser Jägaren l 6 l 2010 l 3
• Text och foto: Eerikki Rundgren Vildmarkskalendern DECEMBER Vinterståndare är växter med styva stjälkar, som i slutet av växtsäsongen torkar och sticker upp ovanför snön på vintern. De fröar av sig på snön eller på isen, varifrån exempelvis vinden eller fåglarna sprider dem till nya växtplatser. Bladvass är en av de mest synliga vinterståndarna, som bildar omfattande växtsamhällen vid sjö- och havsstränder. JANUARI Senast i januari bildas det vanligen ett enhetligt istäcke även på större insjöar. Långt ifrån överallt blir den bärande över hela vintern. Att kunna identifiera farliga ställen och tryggt kringgå dem hör till grundläggande färdigheter för varje vintervandrare och ­ fiskare. Trots det gick ett tjugotal människor ifjol ner sig på isen och drunknade i vårt land. Många fåglar är delvis, eller till och med helt, beroende av de vidsträckta vassbestånden. När vintern närmar sig och ännu på våren är vassens "fröbanker" viktiga näringskällor för flera fågelarter. På våren och på sommaren erbjuder den täta vassen en skyddad häckningsplats för sjöoch viltfåglar. Det lönar sig att ha fällor i vassen över vintern, eftersom både minken och mårdhunden trivs där. Det är betydligt lättare att gå ner sig på isen än att ta sig upp. Under kontrollerade förhållanden kan man ändå öva räddning t.o.m. med ryggsäck och skidor. Utöver långfärdsskridskoåkarna har t.ex. föreningen Helsingin Lapinkävijät (Helsingfors lapplandsfarare) organiserat isräddningsövningar för sina medlemmar. Sådana övningar bör inte oerfarna gäng för att inte tala om ensamma skridskoåkare ordna. Fjällugglan är en karakteristisk art för tundran i norr. Fjäderdräkten som sträcker sig ända ut på näbbspetsen och tarsarna talar om dess utmärkta förmåga att anpassa sig till arktiska förhållanden. Hanen är snövit året runt, honan och ungfågelns fjäderdräkt har mönster av mörka strimmor. I Finland häckar fjällugglan endast under år då förekomsten av små gnagare är på topp. På norra halvklotet är dagen som kortast och natten som längst under vintersolståndet. I år inträffar dock fullmånen samtidigt med vintersolståndet och sprider ljus mitt i den mörkaste årstiden. Förra året fick vi njuta av fullmånen på nyårsafton, varvid också snötäcket som täckte hela landet lyste upp landskapet. Djuren får det allt svårare när vintern stärker sitt grepp. Nu om någonsin måste man se till att förse viltets matplatser med foder samt fågelborden med talg och frön. Emellanåt kan små aspar fällas för hararna att gnaga på. Nu kan de också få lövkärvar som insamlats under hösten. Till god sed hör också att respektera viltet genom att freda det under julhelgen från all jakt. 4 l Jägaren l 6 l 2010 Naturfotografen Martti Rikkonen från Enare har följt och filmat den mycket sällsynta och hotade fjällugglan i mer än 30 år. De stora kullarna åren 1974 och 1988 hör till de största glädjeämnena i Rikkonens långa karriär. Fotoutställningen "Den vita döden i Norden", som är producerad av samemuseet Siida, visas under hela januari i Fjäll-Lapplands naturum i Hetta i Enontekis.
• Ledaren Mot det nya Det händer i tiden. Så sägs det och talesättet stämmer även för viltcentralreformens del. Avsikten är ju att bilda viltcentralen genom att sammanslå Jägarnas centralorganisation och de femton nuvarande jaktvårdsdistrikten till en organisation. Sexton blir alltså en enda. När jag skriver den här ledaren i början av november har regeringen i vår republik redan lämnat statsrådets proposition med förslag till viltförvaltningslag vidare till riksdagen för att behandlas i utskotten och sedan fastställas i stora salen. Tidtabellen för de första utskottsbehandlingarna har nu kommit till kännedom och när detta läses torde behandlingen redan vara långt kommen. Avsikten är att lagen träder i kraft från början av inkommande år. PS! Såsom framgår även av sidorna i denna tidning råder för närvarande ett rätt kraftigt högtryck inom viltbranschen. Finlands viltcentral är under bildning och det sociala intresset för viltfrågor är under kraftig tillväxt. Det blir allt viktigare att få tillförlitlig information om viltbestånden. Som grund för den hållbara jaktbeskattningen behövs det allt noggrannare uppskattningar av bestånden. För många jaktbara arters del existerar det för närvarande inte andra uppgifter än fångststatistik, som igen för de fåtaliga arternas del ofta är endast riktgivande. I Gästskribentspalten tar överdirektör Eero Helle på VFFI upp denna högaktuella fråga. Nu om någonsin är det motiverat att öka resurserna för viltforskningen. Tiden får utvisa det, men bra ser det ut. Reformen av viltförvaltningen har hela tiden fortskridit smidigt och i stark "koncernanda". Även enligt det gamla talesättet "bra planerat är hälften vunnet" har vi redan hunnit långt över halvvägs i förnyelsearbetet. Mycket är alltså gjort, men det finns nog ännu mycket att göra. Under arbetet med förnyelsen av viltförvaltningen har jord- och skogsbruksministeriet hållit en strikt interaktiv linje för beredningsarbetet samt informerat och berättat om hur arbetet fortskrider. Redan i det här skedet kan det säga att valet av linje varit det rätta. Information om hur arbetet fortskrider har funnits tillgänglig för alla som önskat få sådan och såväl tjänstemän som förtroendevalda har deltagit i beredningen. Under beredningsarbetets gång har de centrala intressegrupperna ofta fått information om hur arbetet fortskrider och förbättringar som föreslagits av dessa grupper har tagits i beaktande för vidareutveckling. Redan i detta sammmanhang vill jag framföra ett uppriktigt tack till alla personer och parter som bidragit till att arbetet med viltförvaltningslagen och viltförvaltningens reformprojekt avancerat på ett föredömligt sätt. Må vi fortsätta att ro i samma riktning. Nytt är på kommande också för viltbeståndens förvaltningsplaners del. Utkastet till förvaltningsplanen för skogsfågelbestånden har överlåtits till jord- och skogsbruksministeriet, som sörjer för den fortsatta beredningen. Förvaltningsplaneutkastet torde inom kort sändas ut på remiss. Arto Marjakangas på Forststyrelsen har förtjänstfullt fungerat som projektchef för arbetet med förvaltningsplanen, som alla finländska naturmänniskor kan känna som sin egen. Skogsfåglarna har alltid stått de finländska jägarnas hjärta nära och har också varit vår viltforsknings skötebarn. Jag har en känsla av att nästan alla nångång har varit bekymrade för skogsfåglarna, ibland på goda grunder, ibland utan orsak. I förvaltningsplanen har, kan man helt säkert säga, världens topp-know-how om våra skogsfåglar och skötseln av deras livsmiljöer i skogarna samlats. Våra hönsfåglars framtid finns i våra vardagsskogar och därför är det av stor betydelse hurdana metoder skogsbruket tillämpar i våra skogar. På ministeriet arbetar för närvarande även arbetsgruppen MEMO, som är tillsatt på bred bas för att grunna på möjligheterna att utveckla mångsidigare metoder för behandling av skog. Nu finns det därför en ypperlig möjlighet att på direkten beakta idéerna i förvaltningsplanen för skogsfåglarna i rekommendationerna och anvisningarna för skogsvården samt framförallt i metoderna för skogsbehandlingen. Och efter en sådan beredning lönar det sig t.o.m. för den miljömedvetna mellaneuropeiska papperskonsumenten att vara stolt över att råvaran till hans dagstidning kommer från de verkliga tjäderskogarna i Norden. På riktigt. n Jägaren l 6 l 2010 l 5 Jari Pigg Huvudredaktör
• Jarkko Nurmi, jaktchef, Österbottens jaktvårdsdistrikt l Foto: Markku Jyrkkä Fältharen: Ett liv på åker och äng Som art betraktat har vi alla och envar något slags förhållande till fältharen. Framför en finländares ögon vimlar det av fältharar eller spår efter sådana. På vårvintern tassas det längs trampade stigar ute på åkrarna. I maj skuttar grupper av brunstiga harar omkring på fälten. Och vid landsvägskanten ligger det allt emellanåt en hare död. l Fältharen är de facto en av världens mest F 6 l Jägaren l 6 l 2010 exporterade djurarter. Arten som ursprungligen hör hemma på de europeiska stäpperna har utvandrat ända till pampas i Argentina och ödemarken i Australien. En rad östater har genom tiderna utmärkt sig som anskaffare av nya arter; Storbritannien, Irland och Nya Zeeland har införlivat fältharen med sin natur. 1886 planterade svenskarna in fältharen i Skåne. Till Finland har fältharen dock tagit sig på egna ben, från sydost, i slutet av 1800-talet. I detta nu går nordgränsen för artens utbredning i höjd med linjen Kuivaniemi och Ijo. liv. Mellan 70 och 80 procent av individerna dör under sitt första levnadsår. Efter det första året stiger överlevnadsprocenten, men också för de äldre åldersklasserna gäller att leden glesnar med ungefär hälften per år. Vintern prövar fältharens duglighet i fält, eftersom populationens vinterdödlighet (jakten frånräknad) ligger på cirka 30 % i södra Sverige. Vinterdödligheten ligger stabilt på den här nivån, men dessutom har dödligheten en tydlig topp på hösten som orsakas av sjukdomar och parasiter. Fältharen är ett typiskt bytesdjur med den effektiva räven som främsta predator. På årsnivå ligger rävens predation på 10-15 % av fältharens populationer. Posten harar på rävens meny består främst av ungar och jakten når sitt maximum under perioden februari till maj. Vuxna individer faller däremot sällan i rävens klor. Lever farligt I vårt land har det forskats rätt litet i fältharen medan arten i Sverige har undersökts i större omfattning. Fältharen lever ett farligt Fältharen lever ett farligt liv. Mellan 70 och 80 % av individerna dör under sitt första levnadsår. Överkörda och pestplågade Ungefär 10-15 % av fälthararna blir överkörda och dör i trafiken, men den faktor som främst reglerar populationerna är ändå sjukdomarna. Den mest kända är väl harpesten, som också kan överföras till människor. På sensommaren hör rapporteringen om harpest till standardmöblemanget i massmedia, i synnerhet vid nyhetstorka. Sjukdomens namn är ju lämpligt uppseendeväckande och dessutom kan smittade människor insjukna i feber. Eftersom harpesten slås upp så stort och braskande i massmedia brukar folk anta att det handlar om just pest när de stöter på en hare som dött. Vilket dock sällan är fallet. Tvärtom hör pesten till de mera sällsynta dråparna på harfronten. Coccidios (Eimeria sciurorum) är en magtarmsjukdom och den sjukdom som har flest fältharar på sitt konto. Det är ofta coccidiosen som står bakom den ovannämnda toppen i dödlighet på hösten. Sjukdomen orsakas av parasiter som tillhör släktet Eimeria och som drabbar harens tarmkanal. En insjuknad individ rör sig långsamt. Sjukdomen överförs inte till människor. Harpest eller tularemi är en bakterieorsakad zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras från djur till människa. Risken för att en epidemi ska bryta ut hänger på har- och sorkpopulationernas storlek. I synnerhet skogssorkarna fungerar som ett slags pestdepå varifrån sjukdomen förmedlas till hardjur och människor via våra vanligaste blodsugande insekter. Hardjuren fungerar alltså inte som värdar för sjukdomen (vektorer) utan som offer eftersom varje smittad individ dör inom ungefär en vecka. Människan tillfrisknar med hjälp av antibiotika. Sjukdomen når sitt maximum på sensommaren då mängden insekter är som störst. Odlingar som grönföda De största punktartade koncentrationerna av fälthare finner vi i urbana sammanhang; i parker och grönområden. Betraktat i större skala finner vi jämna täta harpopulationer i odlingslandskap och gärna sådana där det odlas säd och vallväxter. Om det dessutom föds upp boskap i trakten så kan läget betraktas som idealiskt för fältharen eftersom den vintertid behöver sådan grönföda som produceras på vallar.
• Sammanfattningsvis är fältharen knappast skyldig till skogsharens tillbakagång. allvar som gäller. Hanarna kan bokstavligen gå boxningsmatcher mot varandra, då de studsar på bakbenen och måttar mot varandra med framtassarna. Hårtofsar virvlar i luften, grabbarna biter varann och alla medel är tillåtna. Till slut finns det bara en enda hane kvar i leken, men fortfarande finns det hinder på vägen att övervinna; till en början behandlar nämligen honan sin utvalda på samma vis som hans konkurrenter! Honan är dräktig i 42 till 46 dygn och föder under perioden februari till september tre kullar med två till fyra ungar i varje. Marskullen består ofta av två ungar, majkullen av fyra och kullen i juli-augusti av tre ungar. Fältharen förökar sig effektivt eftersom en del av sperman lagras i livmodern. På så vis kan honan efter 38 dagars dräktighet bli dräktig på nytt. Det vill säga utan en andra parning och innan den pågående kullen ens har blivit född! När det gäller fältharens populationstätheter finns det inte några forskningsresultat att tillgå i vårt land, men tätheten är sannolikt allra störst på de vidsträckta odlingsslätterna i södra Österbotten och sydvästra Finland, där landskapet genomkorsas av ådalar. Hur mycket fältharar kan det då finnas? Det finns vetenskapligt framtagna siffror, bl.a. för vissa skärgårdsområden i Sverige där tätheterna har nått så högt som 200 uppsättningar hartassar per hundra hektar. På en ö är det självfallet svårare för individer att sprida sig och utvandra än på fastlandet, vilket förklarar den höga tätheten. Hos oss finns det ingen standardmetod för inventering av fältharens populationer, men utifrån resultaten från fälttrianglarna kan vi presentera en kvalificerad gissning. väldigt vanligt med sådana här korsningar och fältharar med avvikande färgteckning betraktas ofta som hybrider. Men de åsikter som jägarna kastar fram vid brasan om hur vanligt det är med hybrider är nog tilltagna i överkant. Också fältharen har under sina hundra år i vårt land anpassat sig till våra snöiga vintrar och vinterpälsen har blivit ljusare. Dessutom är det inte alls ovanligt med naturliga variationer i färgsättningen. Dans i februari och boxning i maj Den första brunsten infaller i januari-februari när dagarna är korta och mörkret råder. Vad som då utspelar sig får det mänskliga ögat aldrig skåda. Den andra brunsten infaller i maj när grödan gror och parningsritualerna presenteras utan hämningar på bästa tittartid ute på fälten. Kring den brunstande honan samlar sig hanar för att hålla koll på läget. Det är blodigt Korsningar mellan skogshare och fälthare Inplanteringen av fälthare i södra Sverige visade sig bli problematisk för skogsharen. Det skånska landskapet består huvudsakligen av öppna åkrar och fält. Kantskogarna är rätt små till arealen, vilket betyder att landskapet inte utgör någon idealisk miljö för skogsharen. När den nya haren dök upp på scenen innebar det dåliga nyheter. Arterna parade sig med varandra, vilket inte var oproblematiskt, och eftersom fältharen var större och produktivare kunde den också erövra skogspartierna ute i åkerlandskapet. Korsningarna är fertila, trots att man länge trodde att de skulle vara sterila. På Grimsö forskningsstation analyserade man 70 dna-prover tagna på fälthare. Resultaten var avslöjande. Hela 16 % av proverna visade nämligen tecken på hybridisering. En annan undersökning kom fram till en andel korsningar på cirka 10 %. Detta betyder att fältharar och skogharar har parat sig eller parar sig fortsättningsvis med varandra. Sannolikt är det vanligare med korsningar i början när två arter möter varandra. En korsning uppstår i regel så, att det är en fältharehane som parar sig med en skogsharehona. I jägarkretsar anses det vara Konkurrerar med skogsharen Skogsharens populationer krymper fortsättningsvis i hela Sydsverige. Kan det bero på fältharen? Den teori som gäller i detta nu om skogsharens trängda situation går ut på att det är de milda vintrarna som har ökat predationen. En vit hare i ett svart landskap sticker ut som ett utropstecken. De små rovdjuren har blivit fler samtidigt som de milda vintrarna har förstärkt epidemierna av sjukdomar och parasiter. Självfallet bidrar fältharen till att det går utför för skogsharen. Den senare går ju miste om en kull varje gång som det inträffar en korsning. För fältharen är korsningarna inte lika problematiska eftersom honorna parar sig enbart med fältharehanar. Också den finska skogsharen har gått tillbaka Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet har under de senaste åren undersökt läget för skogsharen i vårt land. Det är sannolikt att beståndet plågas av samma problem som artfränderna i Sverige. Genom att jämföra spårindexen för vilttrianglarna har forskarna observerat att skogsharen i vårt land har gått kraftigt tillbaka. Under tidsperioden 2003 till 2007 minskade beståndet med 42 % jämfört med perioden 1989 till 1993. De variationer som tidigare var normala finns numera kvar bara i Lapplands, Uleåborgs, Kajanalands och Mellersta Finlands jaktvårdsdistrikt. I åkerdominerade miljöer, som i sydväst och i Österbotten, har skogsharens utförsbacke varit brant. Att de regelbundna variationerna har försvunnit påminner om utvecklingen för skogshönsen, vilket betyder att det kan vara befogat att oroa sig också för hararna. Som jag konstaterade tidigare i i den här artikeln så är fältharen troligen oskyldig till skogsharens nedgång. Den klarar inte av att erövra skogsharens ekologiska nisch i skogsmiljö eftersom den till sin anatomi inte är anpassad till skogsförhållanden; fältharen saknar snöskofot och matsmältningen är inte byggd för en skogsdiet. Alltså måste fältharen fortsätta med sitt liv på åkrar och fält. Sammanfattningsvis är det alltså andra faktorer än fältharen som ligger bakom skogsharens tillbakagång. l Jägaren l 6 l 2010 l 7 Fältharen förökar sig effektivt eftersom en del av sperman lagras i livmodern. På så vis kan honan efter 38 dagars dräktighet bli dräktig på nytt!
• Jarkko Nurmi, jaktchef, Österbottens jaktvårdsdistrikt nasätEen Kaojag f lthar tt För många jägare är fälthare nånting som de jagade som liten pojk, ett vilt som jagas i början av jägarbanan och som läggs av i vuxen ålder. Alldeles i onödan, för fältharen är ett intressant vilt som det finns gott om och som tål ett högt jakttryck. Dessutom är den en läckerhet på middagsbordet! l Fältharens populationer är som störst när jaktsäsongen öppnar i början av september. Ändå är det en fåtalig skara jägare som vid den här tiden ställer in siktet på jössarna. Harens tid är inne när tjälen gått i marken och snön fallit. När den första snön väl kommit blir det lättare att utforska fältharens nattliga expeditioner. När vädret är milt och snön blid, då ska fälthare jagas! När växtligheten vissnar går haren miste om sommarens festbord med gräs och örter. Från och med november kan jakten planeras utifrån åkrarnas utbud på grönföda. 8 l Jägaren l 6 l 2010 Ett paradis för fältharar Ilmajoki i södra Österbotten utgör ett kärnområde för fältviltet i vårt land. Där finns fältharar så det bara vimlar om det. I urbana sammanhang, i parker och tätorter, kan förstås tätheterna bli ännu större på smärre arealer, men utjämnat över ett större område hör fältharens populationstäthet i Ilmajoki till de största i vårt land. Det borgar landskapet för med sina väldiga odlingsslätter där varje videsnår och aldunge inte har röjts bort från dikesrenar, åstränder och åkerholmar. Det vidsträckta odlingslandskapet är variationsrikt och har gott om gömslen och ängslador. När det gäller jakt på fälthare gör vi alltså klokt i att lyssna på ilmajokijägarnas tips och råd. På så vis kommer vi undan med färre lärlingsår. Vi hänger alltså med när Ahti Rajamäki beger sig ut i harmarkernas överflöd. Ahti vet var haren har sin gång, för i genomsnitt fäller han 40 till 50 harar per år ute i slättlandskapet. JAKTFORMER Spårning Spårlöpan efter fälthare och skogshare är väl någonting som varje jägare känner till, men att se skillnaden mellan dem är en annan femma. Jag har varit på harjakt tillsammans med en inbiten älgjägare och han tappade bort sig fullständigt när jösse dubblade första gången. Han visste helt enkelt inte ett dugg om denna harkonst för att skaka av sig en förföljare utan trodde att haren hade fått vingar eller skuttat upp på tallegren! Men Ahti Rajamäki har varit med förr. Han har sett det här hundratals gånger och genomskådar harens finter. På hösten händer det att haren lägger sig i maten, men till vintern blir den försiktigare och tar sin lega längre bort. Uppenbarligen handlar det om en anpassning för att skydda sig mot rovdjur. Rajamäki inleder spårningen genom att söka efter platsen där haren betat, men utan att spilla allt för mycket tid på att undersöka
• det hartrampade fältet. Vintertid brukar inte fältharen lägga sig i maten, men den skuttar inte heller iväg några längre sträckor. När betet är hittat kan Rajamäki börja dra sina slutsatser om vartåt haren har gått för sin tupplur. - Det vanliga är att haren på vintern väljer att placera sin lega på minst 500 meters avstånd från sin betesplats. I stället för att reda ut nattens harslag efter betandet så försöker jag lista ut åt vilket håll haren har gått och fångar upp spårlöpan vid åkerkanten. Haren följer gärna en dikesren eller en åkerväg som leder till ett buskage någonstans ute på en åker. Därefter tar spårandets svåraste och mest krävande fas vid, att ta sig inom hagelhåll. Snön knarrar, jösse har dubblat flera gånger för att vilseleda och ute på den öppna åkern plumsar jägaren fram för öppen ridå, fullt synlig för haren - En fälthare kan dubbla tre gånger innan den lägger sig. När den dessutom gör ett avhopp, alltså ett språng på ett par meter åt sidan, så gäller det att vara skärpt. Då kan legan vara inom hagelhåll. Jägaren borde ha ögon i nacken också, betonar Rajamäki. Haren kan nämligen låta jägaren passera och först därefter lämna legan. Efter den tredje dubbleringen med avsprång borde det gå runt i huvudet på jägaren som en karusell. Ibland händer det att haren smiter medan den fortfarande befinner sig utom skotthåll. Men det går att gardera sig mot ett sådant bakslag, om man är flera jägare. En följer spårlöpan medan kamraterna ställer sig i förhåll längre fram i terrängen och täcker upp för utbrytningar. Den flyende haren söker sig ofta till närmsta dike, vilket betyder att det lönar sig att bevaka dikena framför haren. 1200 1000 Fällda harar 800 600 400 200 0 Jaktföreningen i Ilmajoki, uttaget av fälthare 2000-2009 Drev I början av vintern vilar haren ofta dold i det höga gräset vid en dikeskant eller i en plogfåra, men efter hand som vintern skärper till och snötäcket djupnar flyttar haren sitt kvarter till buskar och snår som ger bättre skydd. Ett snödjup på 15 till 20 centimeter kan betraktas som en gräns för när haren börjar flytta in sin daglega i buskagen. Det är också nu som harjägaren börjar behöva sina kamrater, för härefter är den effektivaste jaktmetoden ett slags kombinerad klappjakt och uppsprångsjakt där ett drev på några jägare avverkar skogsholmar och kantskogar. Metoden är i all sin enkelhet den, att ett par gubbar går i drevet medan ett par andra ställs ut som förhållsskyttar på andra sidan den aktuella åkerholmen eller kantskogen. Drevkarlarna drar inte benen efter sig utan tvärtom ska de tränga sig igenom de snårigaste buskagen för att stöta upp hararna. Och inte nog med detta. För att drevet ska krönas med framgång, åtminstone när kedjan är gles, krävs det ett böljande och finkammande upplägg för att få igång hararna. Ändå slinker mången hare undan åt sidorna eller till och med i ryggen på drevet. Om det bara finns tillräckligt med gubbar så ställer man därför ut skyttar också på sidorna och bakom. Manövern att ställa ut gubbar på pass ska göras med omsorg, i synnerhet vid krispigt vinterväder eftersom förflyttningen till passen sällan undgår hararna. Operationen ska alltså göras så ljudlöst som möjligt. Harar 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 Jaktföreningen i Ilmajoki hör till de största i landet. Föreningen jagar på 45 000 hektar och har 953 medlemmar. Under toppår rapporteras bortåt 1000 fällda fältharar. Unga jägarlärlingar. Vid en dikesuppsprångsjakt gäller det att vara särskilt noga med att skjutavstånden hålls tillräckligt korta. Dikesuppsprångsjakt på fälthare är en östAhti Rajamäki kan knepen när det gäller jakt efter fälthare. erbottnisk specialitet. Jägaren l 6 l 2010 l 9
• som stänker åt sidorna eller bakåt avslöjar att de har blivit varse passen redan innan drevet satte igång och att de inte har en tanke på att gå åt det hållet, inte ens framför en drivande kedja. Det är inte heller någon mening med att bums sätta iväg efter harar som slunkit ur drevet. Fältharen brukar lägga sig inom ungefär en timme sedan den stötts upp. En harjägare väjer inte för sly eller snår. Här går drevet på sluttande mark i en "harcanyon" . Trycker vid nysnö och blötsnö När temperaturen ligger vid noll uppvisar fältharen en häpnadsväckande envishet när det gäller att stanna kvar i legan och trycka. Ibland tvingas man nästan sparka upp jösse ur legan. Sådan väderlek gynnar jägaren. Vid ky- la händer det nämligen ofta att haren lämnar sin lega innan jägaren kommit inom skotthåll. Fältharen trycker alltså särskilt envist när den första snön har fallit och vid blidväder. Mitt mest otroliga minne vad beträffar nerverna hos en hare utspelade sig en blötsnödag vid Lappo å. Vi var ett gäng på sex jägare som en dag i november harvade utmed åstranden efter harar. Dagen innan hade vinterns första snö fallit och termometern visade plusgrader. Det droppade från videsnåren och granarna bjöd karlarna på kallduschar när de klafsade omkring i buskagen. Vi turades om att driva och stå på pass. När turen var kommen till mig tågade jag ner till åstranden och fattade posto vid ett videsnår. På den tiden var jag fortfarande såpass halvkriminell att jag rökte. Till på köpet var jag så tanklös (jodå, jag ångrar det!) att jag slängde ifrån mig den tomma cigg-asken in i videsnåret bredvid mig. Den trillade ner gren för gren tills den föll... i huvudet på en hare! Som sköt iväg som ett skott. Jag kom på efterkälken med skottet eftersom jag hoppat högt av förskräckelse när haren, stor som en kalv, materialiserade sig tätt inpå mig. Men jag fällde den precis innan den nått utom skotthåll. Den hade följt med mitt rökande i en kvart, på ungefär två meters håll. Så visst är rökning farligt för hälsan ­ harens hälsa denna gång! En fälthare kan dubbla tre gånger innan den lägger sig. De vida åkerslätterna och de öppna dikena, som i Ilmajoki finns kvar på många håll, ger möjligheter till en sällsynt dikesvariant av uppsprångsjakt. Förutsättningarna för den här jaktformen är på topp i början av vintern när det bara finns en gnutta snö och det vissna gräset fortfarande står upprätt utmed de öppna dikena. Jakten följer ett mycket enkelt manuskript. Man promenerar längs diket och skjuter på hararna så fort de störtar upp framför en. Gräset bildar liksom valv där hararna trycker och ofta släpper de jägaren inpå sig innan de sätter iväg. Bäst är föret vid mildväder i början av vintern då man inte behöver pulsa i snön och den inte knarrar under stövlarna. Vid den här tiden finns det gott om hare och föret ger jägaren förutsättningar att lyckas med sin överraskningstaktik. Vid mitt bästa dike ­ en sträcka av fyrahundra meter ­ fällde jag en gång tre harar. Vid en dikesuppsprångsjakt gäller det att vara särskilt noga med skjutavstånden eftersom hararna i regel störtar iväg rätt ifrån en. Skjuthållet måste därför hållas kort. Harens tjocka vinterpäls tar fort musten ur en bakifrån kommande hagelsvärm, så 25 meter börjar vara i mesta laget. Det här fenomenet gör sig påmint också vid urtagningen; haglen är liksom inlindade i päls och inträngningen är minimal. Det är knappt så haglen har nått in under huden. Med ett rent sidoskott faller haren däremot också på längre håll. En österbottnisk specialitet Till och med undertecknad som är infödd österbottning kan häpna inför detta överflöd av harar. Själv är jag hemma från Kuortane som ligger i utkanten av södra Österbotten. Sedan jag flyttat till fältviltets paradis Ilmajoki vändes hela min uppfattning om jakt på fälthare upp och ned. De vidsträckta åkerslätterna kan underhålla så oändligt mycket fler harar än de små åkerlapparna i min gamla hemkommun. Genom att ligga i och knoga på kunde ett litet jägargäng i Kuortane knipa ett par tre harar under en dag medan läget i Ilmajoki snarare är det, att patronerna kan ta slut... Strandbrinkarna utmed Kyro älv som rinner genom åkerlandskapet är antagligen det hartätaste stället i hela landet. Andra fångstmetoder Konsterna är många när det gäller jakt på fälthare. Den som är intresserad kan utveckla någon av alla till buds stående metoder eller en kombination av metoder till en alldeles egen konstform. Vaktjakt på hare vid en åker vintertid eller på någon annan plats där haren söker sin föda är också en intressant jaktform som bjuder jägaren på en hel palett av vintriga upplevelser. Vintertid går det att jaga med både hagelgevär och studsare. Rätt många jägare har specialiserat sig på vaktjakt vid ställen där ensilage förvaras under tak. Så fort det börjar skymma brukar hararna infinna sig så det dunsar om tassarna. Det behövs alltså inget nattvakande. När vädret är lämpligt händer det ibland att haren trycker trots att hönshunden arbetar efter konstens alla regler. I synnerhet när det ligger snö är situationen speciell och spännande, och hunden måste kunna nagla fast haren där den ligger. l 10 l Jägaren l 6 l 2010
• Ordförandens spalt Funderingar på stubben och ränselstolen n När detta Jägarnummer utkommer är jakten på hönsfågel redan i huvudsak till ända för innevarande års del. Likaså är mer än hälften av älgbetinget avklarat. Höstens jaktmarker har bjudit på många överraskningar och fenomen som gett jägaren på passet lagom med frågor att fundera över under den ensamma väntan som ofta kan kännas rätt lång. Knappast kunde någon ännu i juni ana hur rejält hönsfågelbestånden skulle karpa upp sig i största delen av vårt land ­ för första gången på länge gick tankarna tiotals år tillbaka i tiden till de hönsfågelår då det fanns rikligt med jaktbart fågelvilt i skogen! Uppenbart var senaste vinter och sommar tillsammans i väderlekshänseende i det närmaste optimala för hönsfåglarna, vilket möjliggjorde en så här kraftig tillväxt för bestånden. En typisk observation för den här hösten har även varit att fåglarna i ovanligt stor omfattning rört sig vid vägar och på odlingar för att beta grön växtlighet. Åkrar med rödklöver föreföll att åtminstone inom vissa regioner vara en för orrarna helt oemotståndlig "födolockelse", som utnyttjades i det närmaste från morgon till kväll. Den närapå helt uteblivna bärskörden i skogen torde i hög grad förklara ovannämnda fenomen. De beslut som fattades i juni inom ramen för idag gällande bestämmelser i jaktvårdsdistrikten om begränsningar av jakten grundade sig på bästa vetande och bedömningar vid tidpunkten ifråga ­ så här i efterhand är det lätt att konstatera, att begränsningarna för t.ex. orrens och järpens del till en del var onödiga. Förhoppningsvis kan vi redan inkommande år utnyttja resultaten från inventeringarna samma år när besluten om begränsningar fattas, under förutsättning att förslaget om ändring av jaktlagen träder i kraft i sin föreslagna form. I största delen av våra jaktföreningar har det fastställts klara byteskvoter för de enskilda medlemmarna. Det vore även därför önskvärt att jägarna skulle ha fler möjligheter att välja tidpunkt för när de utnyttjar sin kvot ­ om de utnyttjar den! Och älgflugan, det där obehagliga krypet i dagens skogar, ser nog i början av hösten till att en stor del av jägarna håller sig långt borta från jakten på skogsfågel. Jägare som är mycket känsliga för älgflugor kan rentav på goda grunder använda det bland dagens ungdom så populära uttrycket ­ kan inte intressera mindre! Ett annat förut obekant fenomen har varit den allmänna förekomsten av björnar i närheten av bosättning i östra Finland. Björnarna har schasats iväg med de mest olikartade metoder, men med ringa framgång. Också i detta fall anses en förklaring till fenomenet vara den svaga tillgången på näring i skogarna, men många jägare har säkert funderat över om näringssituationen trots allt inte är den enda faktorn. Kan det måhända ändå vara så att det faktiska antalet björnar är klart större än vad uppskattningarna av stammen visar? Det har också kastats fram antaganden om att skogsbrändernaa i Ryssland på sommaren fick björnarna att evakuera över gränsen till trakterna nära vår östgräns? Likaså har man grunnat över vilka effekter de lovliga och olovliga åtlarna har haft på björnarnas beteendemönster? I varje fall befinner vi oss nu i en situation där björnstammens tillväxt inte har kunnat stoppas i östra Finland, vilket innebär att målsättningen för björnstammens förvaltningsplan inte ens närmelsevis uppfylls. I det här läget vore det ytterst viktigt att få mera resurser för inventeringen av stammarna av stora rovdjur samt att få samarbetet mellan forskningen och jägarna att fungera bättre. I fortsättningen kommer vi att ha stora svårigheter med att upprätthålla omfattningen på det frivilligarbete som utför inventering av stammarna av stora rovdjur på sin nuvarande nivå om jägarna under sina egna funderingar konstaterar att förvaltningsplanen mål inte verkar att ha alltför stor betydelse i praktiken. Samarbetet mellan de olika parterna bör fungera bättre i fortsättningen ­ nu gäller det att sluta leden. Annars går det illa! n Tauno Partanen Ordförande Jägaren l 6 l 2010 l 11
• Jarkko Nurmi, jaktchef, Österbottens jaktvårdsdistrikt På begäran av byborna i Luopajärvi: En fältharsrapsodi "Att skjuta eller inte skjuta... " 14 l Jägaren l 6 l 2010
• Under vinterns nätter är det liv och rörelse i trädgårdar och skogsbryn i tätorter. Fälthararna äter nattamat med öronen bakåtstrukna på ryggen, för att allt emellanåt spetsa dem och pejla efter rovdjur: frasar det kanske av steg i snön? Ofta går gnagartänderna lös på trädgårdsväxter som människan försöker odla för nöjes skull. Det är bäddat för konflikt och jägare kallas till undsättning. Det är inte första gången som ett "byadrev" organiseras i Luopajärvi i Jalasjärvi. O l Också i tätorter behövs det jägare. I vårt land finns det ingen stad som är så stor att den skulle klara sig utan jägare. Också Helsingfors behöver sina gubbar som spårar upp älgar efter krockar, håller efter kaninerna och jagar mink och mårdhund ute i naturskyddsområdena. I och kring tätorter drar jaktlagstiftningen upp stränga begränsningar för jakten. Bland annat är det förbjudet att skjuta på närmare håll än 150 meter från bebott hus. Undantag från förbudet kan göras om bostadens innehavare ger sitt uttryckliga tillstånd. I Österbotten rullar populationerna av fälthare i cykler om fem till sex år och kan öka till sådana mängder att också folk som bor i tätorter börjar tycka att det skulle sitta fint med jakt. När trädgården ser ut som efter en napalmbombning och hararna strövar flockvis i månskenet längs sexfiliga motorvägar över snödrivorna så börjar också välvilliga naturvänner som högaktar gröna värden skriva insändare och kräva att jägarna ska göra något åt saken. Tillstånd skjuta nära hus Om gränsen för vad byborna tål överskrids gör jaktföreningen på orten klokt i att erbjuda sin hjälp för att lösa problemet. Det är en praktisk metod att göra PR för jagandet. Det är inte omöjligt att jaga inom en tätort bara man samlar in ett skriftligt medgivande av invånarna för jakten och för att vid behov kunna skjuta på närmare håll än 150 meter från närmaste hus. Planerandet av en jakt av den här typen kräver organisation, fotarbete och ledarskap eftersom säkerhetsaspekten måste lyftas främst. Jalasjärvijaktföreningen Alapään Eränkävijät (www.erankavijat.fi) har erfarenhet av att jaga fälthare på allmänhetens begäran. Man turnerar ute i byarna enligt bybornas önskemål. - Allt emellanåt växer hartrycket ute i bysamhällena. Senast vi organiserade en jakt här i Luopajärvi var 2002 och i fjol blev vi kontaktade igen, kalkylerar Vesa Lautamäki som organiserar den aktuella jakten. Tellervo Pihlaja som hade vägarna förbi hojtade ett tack till jägarna: "Hoppeligen får min trädgård nu vara i fred för hararna!" Jaktledarens paroll Bil efter bil svänger in på ungdomsgården Pohjolas gårdsplan. Hundarna gör upp om rangordningen ­ kopplade - och skaran med Om gränsen för vad byborna tål överskrids gör jaktföreningen på orten klokt i att erbjuda sin hjälp för att lösa problemet. Det är en praktisk metod att göra PR för jakten. Vesa Lautamäki basade för harjakten. Jägaren l 6 l 2010 l 15
• De jagande damerna utmärkte sig med genomtänkta skott. Här Satu Kettula-Pihlaja med en hare. jägare som har samlats på gårdsplanen är full av hoppfull förväntan. Strax blir det klara besked om hur jakten ska gå till. Vesa Lautamäki som leder dagens harjakt går igenom säkerhetsföreskrifterna. Också lustigkurrarna tystnar. - Vi är 48 jägare på plats här idag. Var och en ansvarar för sitt skjutande, så kom ihåg att kolla bakgrunden och kulfånget också vid snabba lägen. Och det gör man bäst ute på passet genom att på förhand kolla sina skjutsektorer, kör Lautamäki på. Byn är skapt som en långsmal, skogig holme. Den delas upp i två såter och gubbar ställs ut på vägar och stigar. Klockan nio startar drevet som består av kvinnor, män och hundar. Skall och skott Ingen behövde spana länge efter hare, för de första drevhundarna gav skall så fort de släppts lösa. Dreven hade inga möjligheter att bli långa eftersom såten var knappa hundra Var och en ansvarar för sitt skjutande. "I döda harars sällskap." hektar stor. Fältharar for som bruna blixtar genom den snöiga skogen och ett smärre antal skott dånade. Det hela var över på en halv timme. Var enda jösse i såten hade garanterat blivit nödd och tvungen att lämna sin lega. En hel del harar blev fällda, men rätt många slank ur inringningen och lade benen på ryggen bakom jägarna, ut på åkerslätten. I det andra drevet upprepar sig historien, men jakten går i ett klart lugnare tempo. Såten är större och skogigare och det finns färre harar. Det verkar faktiskt som om byns harar skulle ligga och trycka i trädgårdarna! Inte att undra på alltså att byborna har ledsnat på hararnas invasion. Ett tredje drev drar igång i ett större skogsområde som gränsar till byn och nu kommer hundarna inte lika enkelt undan. Drevet ångar på. Nu gäller det de byharar som slunkit ur de tidigare inringningarna och mycket riktigt blir några smitare sträckta till marken. Det blir så småningom dags för en summering av dagen. Jägarna återsamlas på föreningshuset Pohjolas gårdsplan och det är ingen syn för svaga själar: ett blodigt gårdstun och nitton lealösa harar. Lautamäki inleder sin avslutande genomgång. - Vi knep 19 fältharar och en räv. 39 skott blev skjutna, så alla bar tydligen på en dubbelpipig hagelbössa, skämtade Lautamäki. Vid den föregående harjakten här i Luopajärvi knep vi 16 fältharar, men den gången var det färre deltagare som ställde upp. Jägarna samlade ihop sin fångst. De ivrigaste tänkte fortsätta harjakten och gav sig iväg i smärre sällskap. Jakten, som alltså organiserats på bybornas begäran, varade i bara cirka tre timmar. l 16 l Jägaren l 6 l 2010
• Omasta kontista Joulun lahjaideat... Lämpökerrasto 16,90 Fenix HP10 otsalamppu 225 lumenia 59,90 Valkohäntäpeura kirja 39,50 ÄS TÄ J Ä LIITTO GA S JÄ - FINLAND RF ÖRB UND R Y Eräkontti Vakuumikone ilmakanavapusseille 59,90 Viinipullosetti 46,90, SML 90v. logolla (pullo ei sisälly) ERÄKONTTI, Kinturinkuja 4, 11120 Riihimäki, p. 010 440 9410, www.erakontti. SUOME ETS NM o Verkk . www 24akhntti. er o kaup pa
• Mikko Alhainen, projektchef, Jägarnas Centralorganisation l Piirrokset: Jari Kostet Modellvåtmarkerna för sjöfågelmiljöer utses i början av inkommande år N 18 l Jägaren l 6 l 2010
• N Det inledda Life-projektet ska i början av inkommande år sålla fram lämpliga objekt för att tillsammans med markägare och lokala föreningar skapa modellvåtmarker i bygderna som visar hur våtmarker och sjöfåglar ska skötas. Det vill säga att vi ska skapa våtmarksparadis som vimlar av fågelkullar! marker kryllar det av insekter. l När man anlägger och iståndsätter sjöfå- gelmiljöer går det ofta bäst genom att höja vattennivån, även om detta inte alltid låter sig göras. Det är lätt hänt att man plöjer ner väldiga summor pengar i ett restaureringsprojekt, men bara objektet är väl valt så går det att skapa en trivsam miljö för sjöfåglar och andra våtmarksarter till ett rimligt pris. Med grävmaskinsarbete för några tusen euro åstadkommer man en rejäl grunddamm och en tillräckligt stor våtmark, men om våtmarken ska sträcka sig över flera hektar behövs det förstås en dubbelt större hög med pengar. Bland de våtmarksobjekt som har anmälts till jaktvårdsdistriktet gör viltvårdskonsulenterna och projektarbetarna ett preliminärt urval i början av 2011. Syftet är att sålla fram sådana våtmarker som kan iståndsättas till en rimlig kostnad, det vill säga i första hand med en fördämning. På några objekt är ett nätverk av kanaler som grävs en möjlig lösning, i synnerhet om aktörerna på orten ställer upp med egen finansiering eller på talko för ett grävmaskinsjobb som är mera omfattande än vid en fördämning. Med hjälp av de här modellobjekten ska vi sedan kunna presentera praktiska och kostnadseffektiva metoder att återbörda våtmarker till naturen. Låglänta våtmarker bjuder inte bara på en lämplig miljö för en lång rad med olika arter utan binder också fasta partiklar och näringsämnen ur avrinningsvattnet och jämnar ut högvattenflöden. Projektets mål l l l l l Att finna minst 30 våtmarker som lämpliga som livsmiljöer för sjöfågelkullar. l minst ett objekt i varje jaktvårdsdistrikt Att tillsammans med intressegrupperna bygga upp ett samarbetsnätverk och en verksamhetsmodell för att anlägga och iståndsätta våtmarker. Att uppmuntra lokala aktörer att sköta våtmarkerna i sin hembygd. Att följa med vilken effekt åtgärderna har på sjöfåglarnas antal par, produktion av ungar, och fågelbestånden på sensommaren samt på avskjutningen. Att lära sig mera om anläggning och iståndsättning av våtmarker och utveckla metoder som gör att arbetet går lättare, blir lönsammare och sker närmare markägarna. Att välja modellobjekt 1. Våtmarksobjektet anmäls till jaktvårdsdistriktet. Om det i din hemtrakt finns något lämpligt objekt hinner du fortfarande anmäla det till distriktet! 2. Objekt som är lämpliga för projekten väljs ut i början av nästa år av distriktet. När det preliminära urvalet pågår står distriktet i kontakt med NTM-centralen för att stämma av randvillkoren för iståndsättning. 3. Om det inte finns några hinder för en iståndsättning och objektet är lämpligt som modell, kontaktas den som har anmält objektet för att ge honom eller henne en möjlighet att delta i projektet. Det första Life+ -projektet i Finland för mångfalden i naturen Vid intensiv markanvändning krymper livsmiljöerna och antalet arter. Men när det kommer till kritan är naturen en helhet som erbjuder oss på en hel räcka med tjänster som vi sällan förstår att uppskatta innan de håller på att ta slut. Till de här naturtjänsterna hör rent vatten och luft, bär och svamp, vilt och fisk. Vi måste också ta hänsyn till de miljöer som ligger utanför skyddsområdena. Det är inom jord- och skogsbrukets domäner som vi hittar det allra mesta av bären och svamparna och där lever också största delen av våra viltbestånd. De låglänta våtmarkerna hör till våra viktigaste och i detta nu mest hotade För projektet söker vi objekt som kan iståndsättas genom fördämning och som inte får lantbrukets våtmarksstöd. miljöer. En våtmark som kryllar av vattenliv utgör en väldigt artrik miljö som ger föda åt många olika arter. Sjöfåglarna hör till de mest synliga av dessa arter. Dessutom har våtmarkerna en väldigt stor betydelse för vattenhushållningen och kvaliteten på ytvattnet. Life+ -biodiversitetsprojekten kan vara antingen demonstrationsprojekt eller innovationsprojekt, med vilka vi försöker ta fram nya verksamhetsmetoder för att främja mångfalden i naturen både inom skyddsområdena och utanför dem. Syftet med Life+ -projektet är att utveckla och demonstrera hur våtmarker kan iståndsättas utanför skyddsområden till en rimlig kostnad och med hänsyn till ortsborna. l En grunddamm är den billigaste metoden för att skapa en miljö för sjöfåglar ­ i sådana våt- Jägaren l 6 l 2010 l 19
• Insekterna utgör den viktigaste födan för änderna, men konkurrensen från fiskarna är hård. En bra våtmark för fåglar är därför fiskfri. Med iståndsättning och skötsel av livsmiljöer säkrar vi våra framtida möjligheter att jaga. EU:s och LIFE+ -finansieringens andel och betydelse n Projektets kostnadskalkyl uppgår till cirka 2 miljoner euro. Av detta står Europeiska kommissionen för hälften, jord- och skogsbruksministeriet för en sjättedel och återstoden utgörs av viltförvaltningens egen andel. Lifes våtmarksprojekt (Return of Rural Wetlands) verkställs av Jägarnas Centralorganisation och jaktvårdsdistrikten. För mera information kontakta: Projektchef Mikko Alhainen, tfn 050 9111 288, mikko.alhainen@riista.fi Viltvårdskonsulenterna: se kontaktuppgifterna på riistaweb.riista.fi Vad innebär ett modellobjekt i praktiken? l l l l l Målet är att skapa modellobjekt för skötseln av sjöfågelmiljöer l syftet är att skapa miljöer för fågelkullarna, det vill säga produktionsmiljöer för sjöfågel Mark- och/eller vattenägarens samtycke krävs från första början l modellobjektets läge och åtgärder som ska vidtas är offentliga. Våtmarken får användas som demonstrationsobjekt Markägarna och/eller jaktföreningen/jaktlaget/annan sammanslutning på orten deltar på talko i de praktiska arbetena l arbetsuppgifterna varierar beroende på objektets beskaffenhet och tillgängliga maskiner för t.ex. röjningens del l om fler intressegrupper deltar i projektet betraktas det som ett mervärde l projektet finansierar planeringen samt bidrar till finansiering av grävmaskinsarbete och fördämningar Sjöfåglarna inventeras under och efter projektet l parinventering, kullinventering, sensommarinventering + upföljning av avskjutningen Årliga skötselåtgärder för att bevara uppnådd nytta l smårovdjursjakt, röjningar, slåtter, eventuell tidvis torrläggning 20 l Jägaren l 6 l 2010