Jägaren 5/2009 - Lehtiluukku.fi

5 / 2009 Viceordförande Risto Hanhineva: Vapenlagen till ny beredning Vitsvansviltet är en värdefull viltresurs! Antalet jaktolyckor har minskat och ersättningsbeloppen halverats sedan 2005 Michael Björklund: Låt viltet svalna i fred innan hängningen Jaktvårdsdistrikten i vitsvansviltområdet vädjar: Höj målet för fångsten av vitsvansvilt med en femtedel
Gästskribenten: Jägarna bör ingripa i tjuvjakten på stora rovdjur Varför tjuvjagas de stora rovdjuren? Något motiverat svar på frågan har jag inte fått. Och varför ingrips det inte i tjuvjakten? På jägarhåll har inte heller den här frågan ännu besvarats högt. Tjuvjakt på stora rovdjur är en olaglig verksamhet. Trots det förmedlas en stark signal från jägarkåren till naturskyddssidan och även mera allmänt ut i samhället att jägarna inte upplever saken närmelsevis så här. Exempelvis uppmaningar att skjuta vargarna eller lägga ut dödliga lockbeten är vardag och sprider sig från jaktlagen. Gärna skulle man småleende låta de maskulina övermodiga uttalandena passera, men verkligheten bakom dem oroar. Det är inte bara fråga om kommentarer; under jaktsäsongen publiceras så gott som varje vecka nyheter om uppdagade fall av tjuvjakt. Den till de stora rovdjuren fokuserade tjuvjakten är vanhedrande allmän i vårt land som i övrigt är känt för sin höga jaktmoral. Trots att antalet fall som uppdagas är begränsat kan man inte i den här frågan dölja sig bakom deras sporadiska förekomst. Många aktörer som arbetar med det här problemet, bl.a. gränsbevakningsväsendet och Forststyrelsens jaktövervakning, berättade i samband med träffar, som ordnades under den av Luonto-Liitto för en tid sedan genomförda kampanjen Stoppa tjuvskyttet, att detta enligt deras observationer är relativt vanligt. Vid intensivövervakningsoperationer, som genomfördes av myndigheterna under ett par vintrar härförleden, uppdagades ett flertal till stora rovdjur fokuserade olagligheter. Det obetydliga antalet fall som uppdagas får sin förklaring av de för övervakning disponibla resursernas obetydlighet. De uppdagade fallen indikerar dock starkt problemets omfattning genom att de representerar toppen på ett osynligt isberg. Trots att problemet är uppenbart och handlingarna olagliga verkar det som om jägarkåren skulle tiga i frågan och inte ingripa. Varför? Enligt min åsikt är det rätt så kortsynt och inte heller förenligt med jaktens intressen. En uppryckning bland jägarna i frågan vore önskvärd. Även om en del av er redan nu förtjänar all erkänsla bör förändringen gälla för alla. Det tjuvskytte som fokuseras till de stora rovdjuren bör fördömas liksom alla andra olagligheter i anslutning till jakten. De stora rovdjuren bör visas samma likvärdiga respekt som alla andra viltarter åtnjuter enligt de etiska reglerna för jägare. Vid jakt som bedrivs på 2000-talet bör alla jägare redan kunna frångå attityder som präglas av gammalt framvällande rovdjurshat. En bra utgångspunkt för ett positivt främjande av situationen vore att ge sig själv ett motiverat svar på de frågor jag ställde ovan. Ingripandet i tjuvjakten bör i allt högre grad ske genom av jägarna utförd egenövervakning. Om olagligheter uppdagas bör de ovillkorligen föras vidare. Ingripanden bör ske även för övermodiga uttalandens del, de må sedan framföras av bekanta eller mera främmande jägarkolleger. Frågan är som känt känslig. Ingripanden i lagstridigheter leder lätt till följder från det egna jaktlagets sida. Jägarorganisationen bör därför så långt det är möjligt stöda och uppmuntra verkställandet av egenövervakning. På litet längre sikt inverkar även jägarnas inställning till de stora rovdjuren för sin del på hela jaktens sociala acceptabilitet. Med tanke på jaktintressets framtid är det hög tid att nu ingripa vid gärningar som smutsar det egna boet och stämplar hela jägarkåren. G Skribenten är ordförande för Luonto-Liittos varggrupp Sami Lyytinen Vad tycker du? Har kontrollen över tjuvjakten en kriminell verksamhet förlorats? Vad kan du göra för att minska på tjuvjakten? Varför dödas stora rovdjur i smyg enligt din åsikt? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna 2 Jägaren 5 / 2009 Gästskribenten är en spalt i vår tidning. Vi ber om åsikter om spalten.
Innehåll N:o 5 14.09.2009 58. årgången. Jägaren är Jägarnas Centralorganisations upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga 18 000 ex. Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 30.11.2009. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktion: Huvudredaktör: Jari Pigg Redaktör: Klaus Ekman Redaktionsekreterare: Maria Nikunlaakso Layout: Ilkka Eskola Översättning: Berndt och Carl-Gustav Zilliacus Redaktionsråd: Jari Pigg (ordf) Juha Immonen (vordf) Bror Blusi Klaus Ekman Visa Eronen Ilkka Eskola (Hansaprint) Mikaela Miekanmaa (JSM) Juha Mäkinen (Forststyrelsen) Maria Nikunlaakso Vesa Ruusila (VFFI) Redaktionens adress: Jägarnas Centralorganisation Fantsvägen 13-14 00890 Helsingfors tel. 09-2727 8116 Adressändringar och jaktkortsärenden: Telefon 0303 9777 Tryckeri: HANSAPRINT 2009/ JÄG09_05 Pärmfoto: Mikael Wikström sida 6 Jaktvårdsdistrikten i vitsvansviltområdet vädjar: djar: j höj målet för fångsten av vitsvansvilt med en femtedel Sjöfåglarna en flyttande internationell viltresurs sida 30 Björnen skadskjuts oftare än det förmodats visar undersökningar av björnjakten i Sverige 60 64 67 68 70 72 74 78 80 82 84 86 90 92 93 sida 80 Medlem i Tidningarnas Förbund ISSN 0047-6986 2 Gästskribenten: Jägarna bör ingripa i tjuvjakten på stora rovdjur 4 Vildmarkskalendern 5 Ledaren 6 Jaktvårdsdistrikten i vitsvansviltområdet vädjar: höj målet för fångsten av vitsvansvilt med en femtedel 11 Dags att jaga vitsvansvilt 13 Locka på vitsvansvilt med grymt och bräk 14 Ordförandens spalt: Vapenlagen inför ny beredning 16 Älgstammen har decimerats nästan till målsatt nivå rikligt med jaktlicenser ännu i norra Finland 20 Sändarälgar följs upp med satellit 28 Resultaten av sjöfågelinventeringen 2009 30 Björnen skadskjuts oftare än det förmodats visar undersökningar av björnjakten i Sverige 36 Vad då för splittring? undersökning av älgjaktmarkernas splittring i det nyländska Trängselfinland 42 Ung och ivrig viltvårdare flyr till skogs när det städas hemma! Artbestämning av sjöfåglar del 2 Med Eki på vandring: Får du fart på elden? Ålandsnytt Michael Björklund: Låt viltet svalna i fred innan hängningen Förebyggandet av olycksfall ger resultat: Antalet jaktolyckor har minskat och ersättningsbeloppen halverats sedan 2005 Resultat från triangelinventeringen: Fortfarande ont om skogshöns Ta bättre jaktbilder Småviltsjakten 2008 i siffror Sjöfåglarna en flyttande internationell viltresurs Jakten på statens marker: Dalripan fortfarande viktig del av näringslivet i Utsjoki Forskarperspektivet: Rumsrena och samhällsdugliga! Aktuellt från ministeriet Jägarorganisationen meddelar Adresser Affärer Jägaren 5 / 2009 3
Vildmarkskalender SEPTEMBER Text och bild: Eerikki Rundgren Feedback från gästskribentspalten På hösten blir löven röda och gula när klorofyllet bryts ner och de övriga pigmentämnena träder fram. Hur höstens färgprakt artar sig beror mycket på vädret. Kalla nätter gör hösten grannare medan vind och regn sliter löven av träden i förtid. I Lappland är det i hög grad ripbärets förtjänst att hösten glöder också på marknivå. Borde det givetvis med undantag för naturreservat vara tillåtet att jaga inom naturskyddsområden? Borde det vara tillåtet att jaga inom de områden som ingår i skyddsnätverket Natura 2000, såsom det utlovades med statsmaktens mun när inrättandet av Natura startade? Läsaråsikter om den gästskribentfråga som ställdes i senaste nummer av Jägaren: I Jag kan för egen del försäkra att jag inte kan artbestämma ens närmelsevis alla fågelarter i vårt land. Inte ens alla fågelviltarter. Det finns inget behov av detta. Viktigare är att kunna identifiera de arter som man har för avsikt att jaga. Av sjöfåglarna innebär detta för min egen del Knipan. Skogsfåglarna känner jag avsevärt bättre och för mig är järpen den bäst kända fågeln. Dem brukar jag fotografera också utanför jaktsäsongen. Artikeln i sig följer Birdlifes traditionella mönster om än hovsammare än i genomsnitt. I grunden eftersträvas fler fredade arter, mera bestämmelser och krångel för jakten samt helst minskad jakt. Man inbillar sig att man själv har rätt att fastställa när jakten kan fortsätta och när ej. Birdlife Finland borde enligt min åsikt ha det minsta möjliga att göra med regleringen av jakten, en såpass negativt inställd grupp är det fråga om. Visst finns det nya förslag som låter bra i artikeln. Som tanke tycker jag inte att det vore omöjligt med något slags artlicens för jaktkortet. Sättet på vilket organisationen framför sin agenda är dock överfullt med ytterliga begränsningar och på känslor grundade krav på bestämmelser. Därför är jag inte redo att godkänna ens goda förslag från det här hållet om de försvårar jakten. I stället för att ställa krav vore det nu hög tid för Teemu och hans ornitologgelikar att börja tänka på eftergifter. Mera sällan har jag kunnat läsa någonstans om att Birdlife Finland förespråkar tillåtande av jakt på någon tidigare fredad sällsyntare fågel på grund av att beståndet av fågeln ifråga blivit så stort. Kanhända några dylika positiva exempel skulle få mig och många andra att i tankarna omvandla ornitologernas organisation från en terroristorganisation till en beaktansvärd sakkunnig och förhandlingspart. Själv upplever jag inte att fredning av eller jakt på någon enda art är självklar. Det är avskyvärt hur beslut om fredande eller icke fredande fabriceras med stöd av känslor och urgamla principer. Vid uppnådda förmåner håller man stenhårt fast i det längsta. Också Teemu Lehtiniemis egna konstaterande "i en stor del av landet är det därför sannolikare att jägaren möter en fridlyst gåsart under jaktsäsongen än en jaktbar gåsart" är direkt komisk läsning. Hur kan det vara möjligt att en oftare påträffad art kan vara fredad medan den mera sällan påträffade får jagas. Ett annat exempel som förvirrar mig är dalripan, tranan och svanen. Förekomsten av dalripa i södra Lappland har legat på botten redan i många år, det har länge varit allmänt känt. Hur är det möjligt att man först under de senaste åren vaknat upp och fastställt begränsningar för jakten? Å andra sidan har de redan under fyra år funnits fler tranor än i mannaminne. Varför hålls de och andra talrika fågelarter fortsättningsvis fredade? Fredningen av olika arter bör grunda sig enbart på antalet fåglar av arten ifråga och artens fortplantningsegenskaper. Jag hoppas verkligen att det äntligen skulle åstadkommas ens något slags ordning på dessa frågor. Så att inte själv frågan skulle begravas i fötterna på kampen mellan intressegrupperna. Vattnens Väktare I nordsydlig riktning är Finland ett mycket långsträckt land. I norra Lappland börjar höstglöden pyra redan i slutet av augusti för att i regel nå sitt klimax under den andra veckan i september. Ner till sydkusten når höstfärgerna först vid månadsskiftet september-oktober. På naturreservatet i Jonkerinsalo finns det en ravinartad dal vid namn Hiidenportti. I synnerhet i ruskatider är den här ravinen en naturupplevelse som tar andan ur en. Lantmäteriverket listar inalles tolv platser som har namnet Hiidenportti. En stor del av platserna ligger i Kajanaland, precis som Jonkerinsalo. Ordet hiisi betecknade ursprungligen en helig plats, som på urfinnarnas tid låg i närheten av en bosättning. Det var platsen för de avlidnas sista vilorum och dit förde man också offergåvor. När landet kristnades vändes det hela upp och ned. I stället för en helig offerlund kom ordet hiisi att betyda en avsides beläget terrängavsnitt med stenar och block. OKTOBER Den nyfikna lavskrikan bevekar med sin uppenbarelse också den barskaste skogsvandrare. Förr var det ändå vanligt att betrakta lavskrikan som en olycksfågel. Det sades att "om en jägare fick se en lavskrika under jakten så kunde han lika gott vända hemåt igen, för han skulle ändå komma tomhänt från skogen". Så här trodde man i tiden åtminstone i socknen Uurainen. Stiftelsen för naturarvet tar emot donationer och använder medlen till att köpa och bevara små stycken av urskog runt om i landet. Stiftelsen driver bland annat ett projekt som på finska heter Kuukkelimetsä Kymenlaaksoon. Det går ut på att finna och bevara områden med gammelskog i sydöstra Finland som kan tjäna som hem för den allt sällsyntare lavskrikan. Slutet av oktober brukar vara höstens dystraste tid. Från Atlanten sveper det ena lågtrycket efter det andra in och hårda vindar ruskar ner de sista löven från träden. Mellan lågtrycken och stormarna glimtar det ändå till ibland av dagar med vackert väder. Det är under sådana dagar som jägare med hund drar ut på fågeljakt i stora skaror. Allt emellanåt bäddas marken in i snö. När vinden mojnar nyper nattfrosten till och tät dimma stiger över sjön. Det bjuds inte på många sådana stunder, så det gäller att ta vara på dem! En kanotfärd i ett sådant blåvitt, dimsvept landskap är en upplevelse som man minns i många år. I Peura, VattnensVäktare, träffade beträffande Birdlife frågans kärna. Det är fråga om en organisation som motsätter sig all jakt, som inte vill ge någonting men förbjuda allt. För Birdlife duger nog jägarnas hjälp för Lintulahti-projektens del när det gäller fångsten av mårdhundar och minkar, vilket bevisligen har haft en svindlande stor betydelse för fågelbeståndens tillväxt (Visa Eronens artikel i Jägaren om projekten), men därvid stannar samarbetet: ,,JÄGARNA sköter, Birdlife fortsätter käftandet på annat håll...". Nå, å andra sidan är sant att inte ens närmelsevis alla jägare med 100 %:s säkerhet kan artbestämma alla sjöfåglar. Men det är inte alltid ens nödvändigt, huvudsaken är att man kan IDENTIFIERA DE FÅGLAR MAN HAR FÖR AVSIKT ATT SKJUTA. Att låta bli att avlossa skottet löser problemet med att inte lyckas artbetämma det tilltänkta bytet. Det finns sålunda inte något behov av att artbestämma varje art för sig även om det är önskvärt. Ytterligare byråkrati och därmed högre pris på jaktkortet behövs inte, det räcker med rätt inställning. Bedrivandet av jakt i vårt land har annars också gjorts alltför besvärligt och prissatts för högt. Istället för att fastställa nya begränsningar vore det nu skäl att undersöka fredningarna på nytt, för enligt Birdlife finns det en del nya fågelviltarter på lut: "Risken är särskilt stor för gässens del. Under de senaste åren har det skett enorma förändringar i arternas förekomst. I en stor del av landet är det därför sannolikare att jägaren möter en fridlyst gåsart under jaktsäsongen än en jaktbar gåsart. (Teemu Lehtiniemi, Birdlife)" Ape-68 Läsarnas kommentarer Besök adressen www.riista.fi/vieraskyna och ta ställning till frågan som ställs på sidan 2 i Gästskribentens artikel. De mest träffande åsikterna publiceras i fortsättningen i den här spalten. 4 Jägaren 5 / 2009
Ledaren Jari Pigg verksamhetsledare Ut i djup snö? Under inkommande höst kommer förslag till ändringar av såväl skjutvapenlagen som naturvårdslagen att tas upp till behandling i riksdagen. Båda förslagen berör jägarna och jakten. Förhoppningsvis når informationen om vad som håller på att ske riksdagsledamöterna. Och förhoppningsvis får de också veta vart deras beslut kan föra. Håller man nu på att leda beslutsfattarna ut i djup snö? Det har framförts att man med ändringen av skjutvapenlagen vill främja den allmänna ordningen och säkerheten. Drivfjädern för ändringsarbetet har varit de kända sorgliga skjutincidenterna. Bakom dessa finns andra än med vapenförvaltningen relaterade orsaker och det har gjorts separata utredningar av motiven som ledde till dessa handlingar. En skärpning av vapenlagstiftningen på det sätt som planeras främjar inte den allmänna säkerheten. I vårt land är inte vapnen och vapnens ägare något hot mot säkerheten. Proportionaliteten kan prövas t.ex. genom en jämförelse med köksknivar. Hos oss dödas årligen åtminstone tiofalt fler människor med kökskniv än med lagliga handvapen. Dessutom dödas årligen nästan lika många personer med slidkniv som med kökskniv. Därtill kommer ytterligare nästan lika många dråp som utförs med blotta händerna. Och efter veckosluten kan rapporterna om såväl ungdomens som äldre personers sorgliga trafiksjabbel läsas i pressen. Vid beredningen av skjutvapenlagen har realiteter och av sakkunniga i branschen givna utlåtanden och utförda utredningar åsidosatts. De har förvisso inte tilltalat beredarna. Förundrad kan man därför fråga sig varför i all sin dar man har förfarit på det här sättet? Vart strävar man nu med revisionen av vapenlagen? De föreslagna ändringarna har inte ur säkerhetssynpunkt positiva effekter utan utvecklingen kan tvärtom bli den motsatta. Det vore kanske skäl att ta timeout och försöka koncentrera sig på de verkliga orsakerna och hitta botemedel för dem. Eller är en del ungas utslagning, nätvärldens biföreteelser och den försvunna samhällsgemenskapen alltför svåra frågor? Införandet av en mera komplicerad vapenpraxis och såväl onödig som ifrågasatt extra byråkrati som ökar kostnaderna kan verkligen inte betraktas som god förvaltning. Inte heller som statsmannaklokhet. Om revideringen av naturvårdslagen, dvs förbjudandet av jakt inom skyddsområden, har jag med förvåning skrivit tidigare. Naturaområdena skulle representera en ny naturskyddsfilosofi. Inom dem skulle skulle endast ur det verkliga skyddsbehovets synpunkt skadlig verksamhet begränsas och endast i av behovet påkallad utsträckning. Som känt blev Natura 2000-programmet enligt mångas åsikt Narrade 2000-programmet. En stor grupp markägare och jägare har bokstavligen blivit narrade. Verkställigheten har blivit en annan än vad miljöförvaltningen informerade om och lovade. De facto är det också fråga om ett stort bakslag för den riktiga naturvården. Av samma typ som virrvarret med flygekorren och den vitryggiga hackspetten härom året. Varför måste huvudregeln vara förbud mot jakt på skyddsområden trots att jakten inte inverkar skadligt på skyddsobjekten? Och jakten är inte heller till förfång för annat nyttjande av området mer än vad människor normalt är för varandra. Är det kanske så att jakten mest är menlig och skadar vissa människor som har förmågan att uppleva "fjärrskada". Jag tippar att de långt också har en gemensam arbetgivare. Förvåning väcker också det varför man inte försöker fungera så som statsrådet har förutsatt i sitt Naturabeslut? Jägarna är redo att godkänna begränsningar som är grundade på sakliga och reella skyddsbehov. Begränsningarna och behövliga förbud kan göras och planeras så som naturabeslutet förutsätter. "Begränsningarna av jakten verkställs dock inte genom ensidiga myndighetsbeslut, utan de verkställs genom förhandling och jämkning av olika intressegruppers mål. Detta sker i anslutning till de skötsel-och nyttjandeplaner som utarbetas vid upprättandet av Natura 2000nätverket". Till naturvårdslagen är man nu ifärd med att foga en mekanism som möjliggör kategoriska förbud och som inte bara står i strid med naturautfästelserna utan också med statsrådets naturabeslut. I skötsel- och nyttjandeplanerna kan jakt eller/och fiske inte mera tillåtas eftersom de förbjudits redan i beslutet om inrättande av området. Skötsel- och nyttjandeplaner görs bara för en del av skyddsområdena. Praktiskt - nu behöver man inte mera underhandla om ordnande av jakten. Tjänstemannen kan sedan beklagande konstatera att så här har riksdagen beslutat. Det finns redan exempel på dylikt förfarande från utvidgandet av vissa nationalparker för några år sedan samt från utarbetandet av skötsel- och nyttjandeplanen. Timeout och ny beredning är således på sin plats också vid revideringen av naturvårdslagen. Eller må sedan ett klart omnämnande införas i lagen av att jakt är tillåten, om skyldigheten att förhandla och jämka och arrangerande av jakten i alla områden som ingår i nätverket Natura. G PS. I spalten Gästskribenten tar Sami Lyytinen på Luonto-Liitto upp tjuvjakten på stora rovdjur till diskussion. Temat är aktuellt och viktigt. Det är också i våra jägares intresse att få det olagliga dödandet att upphöra. Det bör understrykas att det är fråga om kriminell verksamhet som inte har nånting med den lagliga jakten att göra. För de stora rovdjurens del har situationen såtillvida varit svår att det varit nästan omöjligt att få ens laglig licens för verkliga behov när det varit fråga om borttagande av stora rovdjur som blivit problem för människan. En dylik situation kan driva den olycksdrabbade till att ta rätten i egna händer eller utöva påtryckning på andra för att få problemet eliminerat. För närvarande är avsikten att höja de riktgivande värdena på levande vilt. Bra så, men särskilt de presenterade värdena för stora rovdjur verkar ha ett inbyggt "bötesstraff", som inte platsar i finländskt rättsmedvetande. Om man gjort sig skyldig till ett lagbrott avkunnas domen av en domstol! Jägaren 5 / 2009 5
Jaktvårdsdistrikten i vitsvansviltområdet vädjar: Höj målet för fångsten av vitsvansvilt med en femtedel G Jaktvårdsdistrikten i sydvästra Finland vädjar till jaktföreningarna i sina områden att varje förening skulle öka fångsten av vitsvansvilt med 20 % från året innan. Om målsättningen fullföljs ökar fångsten av vitsvansvilt inkommande höst till ca 30000 djur. Det här får den totala stammen att vända över i nedgång. G Också fångstens struktur har betydelse vid regleringen av stammens storlek. Det borde nu fällas lika många hindar som hjortar. G Att stoppa tillväxten för stammen av vitsvansvilt i de tätaste vitsvansviltområdena har redan i flera år varit målet för jaktvårdsdistriktens förvaltning av stammen. Fångsternas volym har de facto ökat fortlöpande men trots det fortsätter den stadiga tillväxten för vitsvansstammen. G I relation till stammens tillväxt fortsätter också vitsvanskrockarna att öka. Under de senaste åren har det inträffat omkring 3000 krockar med vitsvansvilt. Hundar som lämpar sig för drevjakt på hjortdjur gör vitsvansjakten mångsidigare. Drevjakten är en fascinerande sällskapsjakt. Vaktjakt under barmarkstiden är möjlig bara det finns beredskap för avklarande av eventuella eftersökssituationer. I föregående nummer av Jägaren vädjade jaktvårdsdistrikten i sydvästra Finland till jaktföreningarna i sina respektive områden att dessa skulle höja sin föreningsrelaterade fångst av vitsvansvilt med 20 % från fjolårets fångst. Vädjan gäller områden i sydvästra Finland med tät förekomst av vitsvansvilt. I de fem sydvästliga jaktvårdsdistrikten lever omkring 90 % av vitsvansviltstammen i vårt land (Figur 1) och av fångsten erhålls 97 % i området ifråga (Diagram 1). Vitsvansviltets vilthushållningsvärde stort Vitsvansviltet är i vilthushållningsavseende en värdefull art. Viltet är ett tacksamt objekt för viltvårdsåtgärder samt erbjuder intressanta jakterfarenheter, rikligt med fritidssysselsättning och värdefullt ekokött. Vitsvansviltet är verksamhetens hårdaste kärna för mången jaktförening i sydvästra Finland. Genom att arten kräver relativt små revir kan stammen förvaltas enligt lokalt ställda mål. Därför har just jaktföreningarna och andra jakträttshavare huvudansvaret för förvaltningen av stammarna. I den här uppgiften får de stöd av jaktvårdsföreningarna och -distrikten. Även mångfalden i naturen drar nytta av 6 Jägaren 5 / 2009 Hannu Huttu En balanserad struktur för stammen bibehålls genom att jaga vardera könen lika mycket. vitsvansviltet. Stammen håller på att bli en viktig predationsart för de stora rovdjuren som breder ut sig i Västra Finland. Sett ur ett bredare samhällsperspektiv är det dock nödvändigt att också beakta vitsvansviltets negativa sidor. Sett som helhet och med beaktande av antalet vitsvanshjortar är skadorna på jord- och skogsbruket rimliga. Skadorna kan dock för vissa specialodlingars del bli ekonomiskt rätt så betydande. Också de skadeförebyggande åtgärderna och åtgärdandet av inträffade skador kan orsaka mycket extraarbete.
Vitsvansvilt Vinterstam 2008, djur/1000 ha Mellersta Finland 119 0,5 % Kymmene 78 0,3 % Södra Savolax 68 0,3 % Norra Savolax 3 0,0 Österbotten 166 0,6 % Sv. Österbotten 201 0,8 % Norra Tavastland 2803 10,9 % Nyland 3994 15,6 % Egentliga Finland 7960 31,1 % Satakunda 4957 19,4 % Södra Tavastland 5257 29,5 % Diagram 1: Fångsten av vitsvansvilt 2008 fördelad på jaktvårdsdistrikt. Siffrorna under namnet visar antalet djur i fångsten och procenttalet andelen av hela landets fångst av vitsvansvilt. ngst Figur 1: Tätheten för stammen av vitsvansvilt vintern 2009. Enheten för tätheten djur/1000 ha. Kartan grundar sig på uppskattning av kvarbliven stam som meddelats i samband med anmälan av byte. Vid beräkningen av tätheten har stammens nivå höjts med 30 % för att korrigera den använda uppskattningsmetodens undervärdering. Hjortar 47300 25 % Kalvar 10600 56 % Hindar 35100 19 % Problem i trafiken Vitsvansviltets största problemområde är dock trafiken. Under de senaste åren har vitsvansvilt varit involverat i omkring 3000 trafikolyckor. Det exakta antalet krockar med vitsvansvilt känner man dock inte till pga att det under de senaste åren ökande antalet krockar med rådjur har sammanförts i statistiken med vitsvansviltet. Antalet krockar med vitsvansvilt är i stort sett dubbelt i jämförelse med antalet älgkrockar. Ur trafiksäkerhetssynpunkt stannar dock vitsvansviltkrockarna i skuggan av älgkrockarna, för till sina följder är de förstnämnda avsevärt lindrigare än de sistnämnda. Vid vitsvanskrockar har personskador uppkommit i ett fall på hundra. Vid älgkrockar uppstår det personskador vid nästan var tionde olycka. Vitsvansvilt Kalvar / hindar i fångsten 2008 Diagram 2: Strukturen för fångsten av vitsvansvilt på 2000-talet. Antalet fällda djur under nioårsperioden uppgår till 188400. Målet en ökning med en femtedel av antalet fällda djur Jaktvårdsdistrikten i vitsvansområdet har innevarande år gått ut med en exceptionell vädjan till jaktlicensinnehavarna och jaktföreningarna. Alla jaktlag ska förhoppningsvis under den kommande jaktsäsongen i jämförelse med fjolårsfångsten av vitsvansvilt öka årets fångst med en femtedel. Bakgrunden till vädjan är att man trots en fortlöpande försiktig ökning av fångsten inte har lyckats stoppa tillväxten för stammen av vitsvansvilt. Endast den, med hänsyn till dåvarande stam Figur 2: Relationen kalv/hind i fångsten berättar om hondjursbeskattningens styrka i relation till stammens produktionsstyrka. När man vill skära ner stammen bör minst en hind för varje som byte erhållna tvåtal (2) kalvar fällas. Relationstalet kalv/hind är då 2. Jägaren 5 / 2009 7
kraftiga avskjutningen hösten 2003, hade en temporärt bromsande inverkan på tillväxten. Det väsentliga i vädjan är att varje förening ska ta konkret ansvar för utökandet av avskjutningen. Det är dock inte fråga om något stort beting: för var femte ifjol nedlagda vitsvans fälls innevarande år ett djur till. DAGENS SITUATION Handjur Hondjur Hondjur / handjur = 2...4 Kalvproduktion ~ 65 ... 75 % Sparande av hindar främjar stammens tillväxt Det att tillväxten för vår stam av vitsvansvilt inte har avstannat trots att antalet fällda djur har ökat beror till stor del på fångstens struktur. Jakten har fokuserats till hjortar, handjur, och kalvar medan de producerande hindarna har sparats. Målet bör vara att fälla fler hindar än tidigare; minst hälften av vuxenfångsten. Verkningarna av jakten kan analyseras med hjälp av relationen mellan kalv- och hindbeskattningen. För närvarande fälls på många håll så få hindar att relationstalet är upp till 610 kalvar mot en hind. Vill man skära ner stammen effektivt ska det fällas en hind mot två kalvar. Kartan på Figur 2 berättar att det finns stora skillnader i hindbeskattningens styrka mellan landskapen. I vitsvansstammens tätaste kärnområden fälls det knappt med hindar i jämförelse med kalvfångsten. Enhetligast har uppmärksamhet fästs vid en tillräcklig hindbeskattning i de östra delarna av Egentliga Finland och i Västra Nyland. Av två orsaker stannar man för en alltför låg beskattning av hindar. För det första värdesätter jägarna vitsvansviltet och därför sparar man avsiktligt den produktivaste delen av stammen. Det här är påkallat då vitsvansstammen är svag och man vill vårda och öka den. För det andra understryker vår lagstiftning skyddet av avkommans moderdjur: hona som åtföljs av årsunge får inte skjutas. Vitsvansviltet lever särskilt vintertid i familjehjordar som leds av en stark hind, "stammor". Till hjorden hör stammoderns döttrar jämte kalvar. I praktiska jaktsituationer är det i det närmaste omöjligt att med säkerhet konstatera vilken av hjordens hindar som är kalvlös. Därför fokuseras jakten till kalvar och hanar och hindarna börjar falla först när det återstår bara ett fåtal kalvar. Vuxna åldersklasser = djur som ska fällas Överåriga Kalvar Figur 3: Principiell presentation i form av en ålderspyramid av vår nuvarande stam av vitsvansvilt. Av de vuxna djuren är handjuren färre än hondjuren och deras medelålder betydligt lägre än hondjurens. BALANSERAD MODELL Handjur Hondjur Hondjur / handjur = 2...4 Kalvproduktion ~ 50 ... 60 % Vuxna åldersklasser = djur som ska fällas Överåriga Kalvar Figur 4: Principiell presentation av strukturen för en balanserad stam av vitsvansvilt. Antalet handjur och hondjur är lika stort och de fälls även i det förhållande de föds. Ett liberalare skydd av hindarna önskas Vitsvansområdets jaktvårdsföreningar och -distrikt har framfört ett förslag till en lagändring, som skulle möjliggöra att jakttrycket på hindarna kunde öka. Ändringen kunde verkställas på så sätt att hindarnas kalvskydd skulle hävas mot slutet av jaktsäsongen, exempelvis för januari månads del. Vitsvansviltets kalvar är inte då mera beroende av sin moderhind. Den tiden rör de sig redan delvis ensamma, de har lärt sig att skaffa föda vintertid och får stöd av ovannämnda familjehjord. Saken har många gånger konstaterats för i trafiken döda hindars del. Kalvar som förlorat sin moderhind rör sig med familjehjordarna och har inte haft problem med att klara sig. Tidigarelagd och mångsidigare jakt Jakten på vitsvansvilt upplevs många gånger som ett "komplement" till älgjakten. Vitsvansjakten inleds först när älgjakten är förbi och snön har fallit och möjliggjort vakjakt. Det skulle därför löna sig för jaktföreningarna att begrunda sina interna spelregler så att jakten på vitsvansvilt 8 Jägaren 5 / 2009 Vår stam av vitsvansvilt är rätt så hinddominerad som en följd av en kraftig beskattning av handjuren. För att korrigera situationen borde beskattningen av vuxna djur fokuseras starkare på hondjuren; hälften av vuxenfångsten borde vara hindar. Även bäraren av dessa präktiga horn har ännu varit en ung hjort. Två-tre levnadsår till hade utvecklat hornen till troféklass. kunde inledas redan genast i början av jaktsäsongen. Det här skulle också gagna trafiksäkerheten. Varje i oktober fälld vitsvans minskar trafikrisken, för vitsvanskrockarnas högsäsong infaller i november. Vid sidan av spelreglerna är det skäl att grunna över hur jaktmetoderna kunde göras mångsidigare. Vakjakten lyckas under de ljusa kvällarna i början av jaktsäsongen på broddåkrar och andra platser där vitsvansviltet betar. Då är också selektiv jakt på kalvlösa hindar och spetshjortar lättare än under senhöstens och vinterns mörka kvällar. Med hundar som jagar vitsvansvilt får man uppleva intressanta sällskapsjakter, men därtill möjliggör hundar vaktjakt under barmarkstid då det finns beredskap för eftersök av påskjutet djur .. Inom områden med rikliga stammar av vitsvansvilt har en del jaktföreningar redan övergått till att jaga älg, vitsvansvilt och rådjur samtidigt. Det här lyckas då man vid valet av hund övergår från älgspecialister till kortbenta drivande hundar för hjortdjur. Vid användning av ställande älghund kan givetvis inte vitsvansvilt och rådjur jagas. Är målet kvantitet eller kvalitet? Vår fångst av vitsvansvilt har fortsättningsvis varit mycket handjursdominerad om det som
Jägaren 5 / 2009 9
mål ställs en naturlig struktur för den levande stammen. Det här framgår av Diagram 2 som presenterar den under detta årtionde nedlagda fångsten. Den i Figur 3 presenterade ålderspyramiden visar den i våra skogar levande vitsvansstammens struktur. Den fortlöpande hjortdominerade beskattningen har gjort att handjursstammen blivit märkbart mindre än hondjursstammen. Fångstvärdet för den till sin medelålder unga hjortstammen är lågt om värdet ens i minsta grad mäts med hjorthornens storlek. Hornen på vårt vitsvansvilts hjortar utvecklas till sin fulla storlek först i 57 års ålder, men det är bara få av hjortarna som når den åldern. Den på hindsidan pösande ålderspyramiden innebär givetvis hög produktivitet för stammen. Den övervintrande stammen producerar ett stort antal kalvar som bjuder på rikligt med jaktmöjligheter och producerar kött. Det skulle dock löna sig att i jaktvårdsföreningarna och jaktföreningarna ta upp frågan om målen för förvaltningen av vitsvansstammen till diskussion. Är målet för förvaltningen en stor fångst räknat i antalet djur eller är målet bättre kvalitet på troféerna genom att pruta en aning på stammens produktion och storlek? Figur 4 visar uppfattningen om strukturen för en naturlig stam av vitsvansvilt. I en levande stam finns det i stort sett lika många hjortar som hindar. Hjortarnas medelålder blir högre och deras horn ståtligare. I dagens situation uppnås inte en balanserad stam av sig själv. Med 50 % beskattning av hondjuren tar det tio år innan korrigeringen är slutförd. Med 60 % beskattning av hondjuren skulle balans kunna nås på 23 år. En balanserad struktur för stammen bibehålls genom att jaga vardera könen i det förhållande de föds, dvs i praktiken lika många hjortar och hindar. G Text och foton: Reijo Orava, jaktchef, Nylands jaktvårdsdistrikt Vår stam av vitsvansvilt omfattar omkring 40 000 djur I Uppskattningen av storleken på stammen av vitsvansvilt grundar sig på jaktföreningarnas anmälningar. I den anmälan om fällda djur som ska göras enligt jaktlicensen antecknas också en uppskattning av storleken på den kvarblivna stammen av vitsvansvilt vid jaktsäsongens slut. Det är uppenbart att en dylik uppskattning i ett läge där stammen är under tillväxt undervärderar stammens storlek. Det här påståendet grundar sig på att antalet djur i den kvarblivande stammen av vitsvansvilt inte är kapabel att producera den årliga avgången från stammen, dvs jaktfångsten plus rovdjurens predation och av trafiken dödat vitsvansvilt. De med stöd av jaktlicenser fällda fångsterna är välkända eftersom det ända sedan vitsvansjaktens start i början av 1970-talet har förts tillförlitlig fångststatistik. I diagrammet här intill granskas utvecklingen under de senaste 25 åren för den finländska stammen av vitsvansvilt utgående från ovannämnda siffermaterial. Det förefaller som om de siffror den använda metoden för uppskattning av stammen inte mera under de senaste drygt tio åren skulle ha berättat direkt om den totala storleken på stammen av vitsvansvilt. I diagrammet har saken analyserats med den av jaktchef Jukka Purhonen utvecklade och nu också av viltforskningen använda tillbakaberäkningsmetoden. Beräkningarna grundar sig på fångstdata och en bedömning av stammens produktivitet. Metoden går ut på att göra en beräkning bakåt, dvs beräkna hur många djur det skulle ha behövts för att de skulle ha haft kapacitet för att producera en känd fångstvolym. Vitsvansstammens produktionstal är inte absolut exakt kända. I kalkylerna har det därför använts uppskattningar som härletts från biologiska fakta. Vår vitsvansstams produktion torde vara av storleksordningen 6575 %. Som en jämförelse kan nämnas att vår älgstams produktivitet i sydvästra Finland på basis av viltforskningens älgobskort håller nivån 6065 %. Index för uppskattningar av stammen efter jakt var den gångna vintern omkring 32 300. För att en stam av den här storleken skulle ha mäktat producera den fällda fångsten borde vitsvansstammens produktion ha varit omkring 85 %. Det här torde ändå inte vara möjligt. Används 60 % uppskattning av produktionen innebär det en maximal stam på omkring 43 000 vitsvansar. Sannolikt håller sig vår stam av vitsvansvilt nu i övre ändan av intervallet för uppskattningarna, dvs mellan 39 000 och 43 000 djur. Analysen grundar sig enbart på jaktfångsten. Bilarnas och rovdjurens andel har inte beaktats. Antalet vitsvansar som dödats av rovdjur känner man inte ens till alltför bra. Bristen korrigeras dock i uppskattningen av maximistammen av att den använda produktionssiffran 60 % är i underkant. I verkligheten är vitsvansstammens produktivitet högre, vilket innebär att även för produktion av övrig avgång behövlig stam beaktas. I diagrammet har också effekten av den kommande höstens jakt uppskattats. Om fångstvolymen skulle öka enligt jaktvårdsdistriktens vädjan med en femtedel från fjolåret, dvs totalt med 30 000 djur, skulle stammen av vitsvansvilt vända över i en klar nedgång. Uppskattning av stammen av vitsvansvilt i Finland samt avskjutningen 1985-2008 45000 40000 35000 30000 25000 20000 15000 10000 5000 0 85 86 F Fångst 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tillbakaberäkning 60 % Tillbakaberäkning 80 % Uppskattning av kvarlämnad stam Diagram: Uppskattning av vår stam av vitsvansvilt samt avskjutningen 19852008. Den med tillbakaberäkning uppskattade kalkylmässiga stammen har markerats med streckade linjer. Den gröna sista pelaren representerar den kommande säsongens mål för avskjutningen, som är en femtedel högre än fjolårets avskjutning. 10 Jägaren 5 / 2009
Dags att jaga vitsvansvilt I slutet av september och under den första halvan av oktober är vädret ofta väldigt behagligt och rent av idealiskt för hjortjakt. Så här i början av säsongen rör sig vitsvansviltet också mitt på blanka dagen utmed åkerkanter och i skogen. Det gör jakten intressant och leder dessutom ofta till skottchanser. De långa dagarna och ljusa kvällarna bjuder på fina upplevelser och lägen för den som gillar hjortjakt. Med tanke på köttkvaliteten infaller den bästa jakttiden precis före brunsten. Handjuren, hjortarna, har ännu inte kastat sig in i brunstens mödor och besvär, och köttkvaliteten är den allra bästa. Hindarna har precis kommit igång med att lägga på sig vinterhull. I oktober är de fortfarande rätt fettfria i jämförelse med januari då de snarare liknar talgbollar. Smygande till skott Landskapet är en mosaik av åker och skog. Jägaren avancerar tyst och försiktigt, hejdar sig allt emellanåt. Han upptäcker tre vitsvansar som betar vid kanten av en enslig åker. Han för fältkikaren till ögonen. Hinden med de två kalvarna är lätta att känna igen i gryningsdimman. Varsamt fortsätter jägaren till ett glest granbestånd. Det regnade dagen innan och den våta mossan är ljudlös under kängorna. En lätt vind har vaknat och börjar skingra dimman. I skydd av träden avancerar jägaren vidare, smyger sig mot vinden och hinden med de två kalvarna. Vid en myrstack alldeles invid åkerkanten tar jägaren studsaren från ryggen och tar stöd mot stacken. Avståndet är ungefär femtio meter. Den ena kalven vänder sidan till och pekfingret kramar till om avtryckaren. Jägaren har lärt sig med åren. Åter en gång har han lyckats smyga sig inom skotthåll! Hjortarnas nyfikenhet kan utnyttjas på många olika sätt i jakten. att när de har fått korn på jägaren stannar de inte kvar i grannskapet och dräller. Utsikterna till ett fällande skott ökar avsevärt om jägaren förlägger passet till en hög sten, ett jakttorn eller ett träd. Djuren brukar inte hålla utkik uppåt. Samtidigt kommer vinden åt att skingra lukten av jägaren. Det har hänt att viltet har passerat rakt under en jägare, som befinner sig uppe på fyra meters höjd över marken. I början av jaktsäsongen när vitsvansviltet fortfarande är ostört så händer det att de uppträder med mycket regelbundna vanor. Viltkameror är en utmärkt metod att ta reda på vid vilka tider viltet passerar på sina växlar. Bemanna passet i god tid innan djuren beräknas dyka upp så du inte orsakar onödiga störningar i terrängen. Olika doftmedel kan vara en bra lösning för den som passar vid viltets växlar och beten. Om jägaren vill att djuren ska stanna upp vid någon viss, öppen plats utmed stigen så fungerar det bra med äppeldoft eller ett doftmedel som efterliknar urin och revirmarkeringar. I landets södra delar är det inte ovanligt att jaktföreningarna inleder älgjakten först i början av oktober när höstvädret har hunnit svalna. Säsongens första veckor brukar därför vara rätt lugna på hjortdjurskanten. Den här perioden passar med andra ord alldeles utmärkt för jakt på vitsvansvilt. Det blir en varierad och givande jakt som samtidigt minskar på antalet trafikolyckor med hjortar inblandade. En stor del av hjortolyckorna inträffar nämligen under brunsten i november då hjortarna flänger omkring i skogarna och på åkrarna och vägarna, vilda och yra. Det bästa sättet för jägarna att minska på trafikolyckorna är därför att inleda hjortjakten innan den värsta olycksperioden börjar. Den jägare som önskar sig framgång på jakten gör klokt i att börja följa med hjortviltet i god tid före jaktsäsongens början så att han vet i vilka marker han ska jaga. Den som kan sina vitsvansar och deras vanor och ställer sig på rätt pass kan komma till skott redan i premiärgryningen. Om jakten är framgångsrik i början av säsongen så minskar avskjutningsbehovet mot slutet av säsongen och man blir mindre beroende av vädret och snön. Höstjakten kommer att få en ännu större betydelse för skötseln av hjortbestånden efterhand som det blir allt sämre med snö. Från slutet av sommaren ända till januari kan observerandet av hjortar utan besvär kombineras med vaktjakt på de små rovdjur som rör sig ute på åkrarna. Locka hjorten till sig Lockpipan hör till mången hjortjägares grundutrustning. På vaktjakterna och smygjakterna i början av säsongen kan pipan vara verkligt bra att ha. Med litet tur kan man lyckas locka till sig de där vitsvansarna som står där borta och betar, allt för långt ute på en åker. Ibland kan jägaren också lyckas hejda djuren med pipan om han har varit oförsiktig nog att skrämma iväg dem. Djuren stannar när det hotfulla prasslet och rörelsen följs av ett lugnande hjortläte. En jägare som smyger sig mot vitsvansvilt kan under vissa förhållanden också försöka locka djuren till sig. Det är sällan möjligt att röra sig fullkomligt ljudlöst i skogen. Vaktjakt vid växlar Från början av hösten och ända tills brunsten upphör kan vitsvansviltet vara i rörelse också mitt på dagen. Bara jägaren ställer sig på pass vid rätt stig i skogen så kan han komma till skott när som helst under dygnet. Vitsvansviltet vandrar sina växlar i skogen främst i gryningen och skymningen, vilka mycket riktigt är de bästa tidpunkterna för jakten. Ta vindriktningen med i beräkningarna när du bemannar passet! Vitsvansarna litar främst på sitt luktsinne, vilket betyder Jägaren 5 / 2009 11 Hannu Huttu
Då kan det vara avgörande för jaktlyckan att kunna låta som en artfrände, en annan vitsvans. Under brunsten är hjorthanarna mycket begivna på att jaga iväg konkurrenter från sitt revir. Ibland gör de det till och med ursinnigt! Fälld av sin egen nyfikenhet Mitt i skogen ligger en åkerlycka som har såtts med grödor för viltet. Från närmaste väg är det en promenad på dryga kilometern dit. Utmed traktorvägens slingrande hjulspår ligger det både plantskog och grova timmerbestånd. Ägaren till viltåkern har i skogsbrynet byggt en enkel plattform med stege. Från den har han under årens lopp fällt en hel del vitsvansvilt. En eftermiddag styr husbond tankfullt stegen till sin viltåker. Han tänker på skocken med vitsvanskalvar som håller till i trakten. En av kalvarna kunde man gott knipa, tänker han. Ett oförsiktigt steg och en kvist knäcks under hans stövel. Det brakar till i skogen. Det blinkar till av en vit akterspegel när en vitsvanshind störtar iväg i riktning mot viltåkern. Husbond tar några steg från stigen och ställer sig vid en omkullfallen trädstam för att vänta en stund tills det har lugnat sig igen i skogen. Hinden själv har knappast någon aning om vad som skrämde den. En dryg kvart förflyter. Det blir dags att ljudlöst promenera vidare till passet vid viltåkern. Då hörs ett frasande i skogen och husbond ger sig till tåls en stund till. Strax därpå stiger hinden varsamt fram till traktorspåret med spetsade öron. Eftersom vitsvansen är ett nyfiket djur har den återvänt för att kolla vad som knäckte kvisten. Nu står hinden på traktorspåret. Studsarkolven stiger sakta upp till skuldran. Skottet ljuder genom skogen. Den unga hinden fälldes av sin egen nyfikenhet. Vitsvansen är till sin natur ett nyfiket djur, vilket gör den till ett intressant vilt att jaga eftersom man aldrig kan veta på förhand hur jakten kommer att arta sig. Det går att utnyttja den här nyfikenheten på flera olika sätt, som att locka med pipa, dofter, bulvaner och horn som slår mot horn. Handjuret, hjorten, är i sin bästa ålder som 5-8-åring. Den här hornbeprydda hjorten var först i tonåren och skulle sannolikt inom ett till två år ha utvecklat medaljhorn. Det bästa sättet för jägarna att minska på trafikolyckorna är att inleda jakten på vitsvansvilt före brunsten i november, som är den värsta olycksperioden. hjortspåren. Det tvåbenta drevet fungerar också när temperaturen är allt för arktisk för att passa en tax. i våra skogar - men blott ett fåtal av dem får leva länge nog för att visa vad de går för. Var håller medaljhjortarna hus? Det går att öka andelen hjorthanar med stora horn genom att koncentrera jakten till hindarna. När allt fler unga hjortar får chansen att leva till mogen ålder så ökar beståndets andel med individer som har en stor hornkrona. En balansering av ett bestånds könsfördelning innebär ofta att stammens produktivitet minskar, vilket är välkommet. Det är lättare att sköta och reglera en stam som växer långsamt samtidigt som det krävs en proportionellt sett mindre avskjutning för att hålla stammen inom ramarna. Dessutom verkar det förhålla sig så, att en stor del av det vitsvansvilt som blivit inblandat i trafikolyckor är unga individer, antingen årets eller fjolårets kalvar. En förändring av stammens struktur från nuläge till en större andel handjur skulle samtidigt innebära en höjning av stammens genomsnittsålder och skulle troligen ha en gynnsam inverkan på antalet trafikolyckor i relation till stammens storlek. På köpet skulle vi få fler hjortar med ståtlig hornkrona i våra skogar! Hornkronan hos en hjort når sitt maximum först vid fem till åtta års ålder. Till de bästa individerna i ett bestånd hör de unga hanar som redan vid ett och ett halvt års ålder har minst två taggar på vardera hornet. De unga hanarna med goda horn växer med all sannolikhet upp till hjortar med en hög ställning i beståndshierarkin. Med andra ord: visst finns det medaljhjortar Avrunda säsongen med vaktjakt De månljusa nätterna i januari innebär sista chansen att trimma ner stammarna av vitsvansvilt till den nivå som samhället önskar sig. Djuren är dock skygga när de under efternattens timmar kommer klivande i den frasiga snön. Det här slaget av viltvård kräver mycket riktigt gott sittfläsk. Utsikterna till ett fällande skott är ändå rätt goda när vitsvansarna nu anmäler sig för att äta i det månbelysta landskapet. Eftersom jägaren ges en möjligheter att i lugn och ro studera djuren på nära håll så kan han identifiera dem och välja den individ som viltvårdsmässigt sett är bäst att fälla. En betydande del av vitsvansviltet fälls under månljusa nätter i midvintertid. Ändå utgör vaktjakten vintertid vid en utfodring bara en liten del av de möjligheter som jaktsäsongen på vitsvansvilt har att bjuda på. När jägaren sitter där i sin koja och spanar ut genom fönstret i väntan på vitsvansvilt går tankarna ohjälpligt till det behagliga vädret i början av säsongen. Då strövade djuren omkring i dagsljus och taxen hördes skälla i skogen när drevet gick. G Text: Mikko Alhainen, viltvårdsplanerare, JCO Hjortjakt med jaktlag Tänk dig ett jaktlag på två till sex personer som känner terrängen och kan ta sig ljudlöst ut till passen. Lägg till en fyrbent tax eller en tvåbent stövare. Bättre än så kan väl inte en jakt med ett jaktlag bli? Drevjakt på vitsvansvilt är en intressant och väldigt effektiv jaktform. Det blir därför allt vanligare att en stor del av det årliga uttaget fälls med ett jaktlag. Vid ett långsamt drev kommer djuret vanligen promenerande till passet utan att göra sig någon brådska. Allt emellanåt stannar det för att lyssna bakåt. Det här ger skytten möjligheter till ett välplacerat skott. Men på passet måste han vara fullkomligt ljudlös. Lyft varsamt och omärkligt geväret, till exempel när djuren befinner sig skymda av träd eller buskar. Taxar är lämpliga till hjortjakt under hela säsongen, utom när kölden knäpper i knutarna och snön ligger djup. Om drevet består av tvåbenta hundar så lyckas jakten bäst när det ligger nysnö på marken eftersom det då är möjligt att följa 12 Jägaren 5 / 2009 PS. Se också tidigare artiklar i Jägaren som berättar om jakten på vitsvansvilt: Vitsvanshjorten: Jakten på vitsvansvilt inför en vändpunkt: 3/2008 s. 38 Intensivare jakt på vitsvansviltet: 4/2008 s. 64 Mikko Alhainen
Locka på vitsvansvilt med grymt och bräk Vitsvansviltet som är så talrikt i vårt land kommer från Nordamerika där det är mycket vanligt att använda lockpipor vid jakt. Det är alltså inte att undra på att det i marknadsekonomins värld finns ett oändligt utbud av olika pipor, tuber och skramlor för att dra hjortarna vid näsan. Sådana prylar finns numera också i affärerna hos oss. Men hur ska de användas vid vitsvansjakt på finländskt vis för att vi ska slippa en konsert av oönskat missljud i vår natur? hängarna i ett tomt skåp. Allt för stark aggressivitet och kraft i lockpipan har vid den här tiden en motsatt effekt och stöter bort hjortarna. Att härma de här lätena kan ha effekt under hela jaktsäsongen, ända från förbrunsten till efterbrunsten i januari. Brunstande hanar inga söndagsskolebarn Brunstens intensivaste period brukar infalla under den tredje veckan i november. Jägaren kan fortfarande använda sig av de ovannämnda kontaktlätena, som hos hinden är ett mjukt stigande bräkande. I slutet av november anmäler hinden att hon inom kort är klar för betäckning med ett likartad bräkande, även om det är hårdare och mera målmedvetet (estrus bleat). Under högbrunsten är bräkandet det samma som innan, men det kombineras med ett längre råmande som påminner om en tamkos kalv (breeding bellow). Den jägare som låter höra den här ljudkombinationen kan hos hanarna orsaka en oanat snabb och ursinnig reaktion! Hanarna infinner sig i flygande fläng och drar sig inte för att korsa öppna ytor. I november är hjorthanarnas uppförande således ingenting som passar i söndagsskolan! De patrullerar hindarnas växlar över stora områden och letar efter inbjudningskort i form av estrogener i hindarnas urin. En hjorthane som följer en hind i oktober-november och i november-december kan utstöta ungefär ett dussin stönanden A lla våra hjortdjur ger året om ifrån sig läten för att uttrycka sin sinnesstämning, hålla kontakten med artfränder eller för att varna vid hotande fara. Säsongen på vitsvansvilt är relativt lång; från den sista september till den sista januari. Den här tidsperioden präglas av parningsbeteendet i november, som vi kan dra nytta av vid lockjakten. Perioden från mitten av oktober till mitten av november kallas förbrunsten. Då kan vi i skogarna höra hindarnas kontaktläte (contact call) och både hanarnas och hindarnas trevande och spröda grymtningar (buck grunt, doe grunt). Avsikten med de här signalerna är att dra till sig det motsatta könets uppmärksamhet med ett liksom lite nonchalant hejsan. Främst i oktober ger hanarna dessutom ifrån sig ett bräkande strupljud (buck bawl). De unga hanarna sysslar med skenfäktningar (buck brawl) som förbereder dem för kommande bataljer på riktigt. Detta går till så, att hanar av samma rang skramlar prövande med hornen (rattling) mot varandra och utstöter korta grymtningar (grunt). Det här skramlandet med hornen är snarast prövande och inte alls ursinnigt som när brunsten når sitt maximum. Ljudet kan liknas vid det som uppstår när man där hemma skramlar med kläd- i serier (tending), som om den signalerade till hinden att slå av på farten. Om jägaren härmar det här lätet kan resultatet bli att han lockar till sig fler hjortar, både hanar och hindar. Om jakten bedrivs smygande, det vill säga så att jägaren varsamt rör sig i hjortarnas marker, åstadkommer han allt emellanåt oavsiktligt störande ljud. När en kvist knäcks under kängan eller en gren skrapar mot jackan är det klokt att hejda sig och låta höra en hinds eller hanes korta grymtande eller bräkande (bleat). Detta åstadkommer man med en pipa eller en burk. Därefter ska jägaren vänta tålmodigt eftersom hjortarna eventuellt blir nyfikna och kommer för att se efter vem som bräker. Var redo i varje ögonblick! Undertecknad har själv färska erfarenheter från i höstas av hur unga hanar kan bete sig. En hane passerade mitt pass och jag grymtade kort åt honom, men han reagerade inte alls utan fortsatte sin väg. Knappa tio minuter senare kom samma hane tillbaka, men nu under vinden och bakom mig! Utan att ta notis om min orörliga gestalt passerade han mig på några meters avstånd. Med min grymtning som ledtråd letade unghjorten efter en rivaliserande hane! Utan att röja sig själv går det att med en kort grymtning hejda hjortar som rör sig långsamt i ett bakpass. Om den första grymtningen inte har någon effekt så ger man hjortarna en till. Det här ljudet fungerar bättre än mänskliga ljud som visslingar eftersom hjortarna fortsätter färden och oftast gör det i promenadtakt. I den här artikeln har jag inom parentes nämnt de engelska benämningarna för att göra det lättare för läsaren att söka mera information på till exempel internet. Det finns en stor mängd webbsajter i ämnet, men de flesta befinner sig förstås på andra sidan Atlanten. Vitsvansarna grymtar och bräker emellertid likadant på bägge sidor om pölen, och därför går det utmärkt att lära sig genom att härma härmningar! G Text och bild: Veli-Matti Pekkarinen, viltvårdskonsulent, Södra-Savolax jaktvårdsdistrikt Instrument för lockjakt. Från vänster till höger en påse för skrammelljud, hindens bräkande och tre pipor med vilka det går att göra olika grymtningar genom att justera gummibandet. Det justerbara gummibandet förlänger och förkortar vibrationsomfånget. De olika ljuden är markerade inuti pipan med förkortningarna BG buck grunt, DG doe grunt. Det här underlättar inlärningen för den som ännu inte kan grymta på gehör. Jägaren 5 / 2009 13
Ordförandens spalt Risto Hanhineva viceordförande Jägarnas Centralorganisation Vapenlagspropositionen till ny beredning! En ändring av skjutvapenlagen är på gång. Regeringens proposition om ändring av skjutvapenlagen överlämnades till riksdagen i juni och propositionen tas upp till utskottsbehandling under höstens lopp. I propositionen föreslås ett flertal mycket omfattande ändringar i skjutvapenlagen som direkt påverkar jakten och anskaffning av tillstånd för anskaffning av jaktvapen. Regeringens proposition om ändring av skjutvapenlagen skulle för jägare och personer som idkar sportskytte medföra många oskäliga skärpningar alltifrån erhållandet av förvärvstillstånd för skjutvapen till användningen av dem och antalet sådana. Lagpropositionen straffar den vanliga utövaren av vapenintressen, t.ex. jägaren, fast alla vet att bakgrunden till tragedierna i Jokela och Kauhajoki låg på helt annat håll, exempelvis i unga mäns beklagligt allmänna illamående och utslagning. Till avsnitt i lagpropositionen som tangerar jägaren hör bl.a. höjandet av minimiåldern för förvärvstillstånd för skjutvapen till 18 år. Det här skulle innebära att en ung blivande jägare som fyllt 15 år är tvungen att framskjuta anskaffningen av ett eget vapen med tre år. Enligt dagens praxis kan en ung person som fyllt 15 år erhålla förvärvstillstånd med vårdnadshavarens samtycke. Enligt propositionen har den 15 år fyllda unga personen dock möjlighet att erhålla parallelltillstånd till t.ex. vårdnadshavarens vapen. Den unga jägarens vapenförvärv skulle sålunda jämfört med dagens praxis förutsätta en trefaldig tillståndsbyråkrati. Jägarens pistoler för avlivning av bytet i fällor hamnar nu under luppen, när målet för revisionen av skjutvapenlagen är ökad vapensäkerhet. Det förslås att först personer som fyllt 20 år i fortsättningen skulle kunna få förvärvstillstånd för vapen av pistoltyp. Vid ansökan om förvärvstillstånd med jaktmotivering kunde tillståndet erhållas av person som företer jaktvårdsföreningens utlåtande om sitt intresse för smårovdjursfångst och tillståndet skulle ges endast för minipistol eller -revolver som fungerar med engångseld. Det första tillståndet för handvapen skulle alltid vara för viss tid. Tillståndet skulle beviljas för högst fem år. Jaktvårdsföreningens skyldighet att ge utlåtande väcker förvåning på alla nivåer i jägarorganisationen. Förfarandet skulle klart öka tillståndsprocessens byråkrati. Stora jaktvårdsföreningar med många medlemmar har inga möjligheter att utreda hur aktivt enskilda jägare bedriver jakt med fälla. Ett mera ändamålsenligt arrangemang vore att varje jägare vid behov skulle inlämna dessa uppgifter direkt till den polismyndighet som prövar tillståndsbeslutet. Jaktvårdsföreningens funktionärer skulle försättas i en besvärlig position. Då de ger utlåtandet ifråga är de bundna av det straffrättsliga tjänsteansvar som avses i jaktlagens 70 §. Lagpropositionen ger myndigheterna ett flertal olika möjligheter att kontrollera personens ifråga lämplighet att förvärva och inneha vapen. Polisen kan i och för utvärdering av lämpligheten erhålla uppgifter om värnpliktigs militärtjänst och tjänsteduglighet. Med samtycke av tillståndssökanden kunde polisen också få hälsouppgifter om personen och om denna inte samtycker till användning av hälsouppgifterna kan det leda till annullerande av ansökan om tillstånd eller gällande innehavstillstånd. Vapnet är jägarens arbetsredskap. Dessa redskap bör kunna anskaffas och användas utan onödig extra byråkrati och den betydande mångdubbling av kostnaderna för vapentillståndet som denna byråkrati medför. Det lönar sig verkligen att överväga en förnyad beredning av lagpropositionen! G 14 Jägaren 5 / 2009
YLI 100 VUODEN KOKEMUKSELLA TARKEMPI KUIN HAUKANSILMÄ: LEUPOLD VX -II ® VX-II 3-9x40 DX -ristikko 399,- VX-II 4-12x40 Adj. Obj. FDX -ristikko 549,- VX-II-kiikaritähtäimen suosio ei ihmetytä ketään, joka on joskus käyttänyt sitä ampuessaan. Sen arvokkaisiin ja suorituskykyisiin ominaisuuksiin kuuluvat myös tarkat 1/4-MOA:n välein varmistavat säätimet. Multicoat 4 -linssijärjestelmän valonläpäisy on erinomainen, minkä ansiosta sen kirkkaus on ylivertainen, kuva terävä koko näkökentän alueella ja kontrasti optimaalinen. Tietyissä malleissa oleva säädettävä objektiivi yksinkertaistaa määrättyjen etäisyyksien parallaksin säätämistä. Lukittava ja erittäin nopeasti tarkentuva okulaari, kosketustoiminen suurennuksen säädin. Tutustu myös Leupoldin VX-III ja VX-I sarjoihin osoitteessa www.leupold.com. VX-II 1-4x20 DX -ristikko 399,- Katso lähin Leupold jälleenmyyjäsi osoitteesta www.hjorth.fi www.leupold.com Jägaren 5 / 2009 15
Älgstammen har decimerats nästan till målsatt nivå rikligt med jaktlicenser ännu i norra Finland Innevarande år beviljades 51 500 jaktlicenser för älg, vilket är 6 % fler än året innan. Storleken på den övervintrande älgstammen förefaller utgående från de senaste åren siffror hålla sig kring 80 00090 000 älgar. På samma sätt som under de senaste åren är målet nu att ytterligare decimera älgstammen i landets nordliga delar där det har beviljats ett rikligt antal jaktlicenser. För jakten på vitsvansvilt beviljades rekordmässiga antalet 26 600 jaktlicenser. Lapplands jaktvårdsdistrikt beviljade flest jaktlicenser I de tre nordliga jaktvårdsdistrikten, Uleåborgs, Kajanalands och Lapplands, beviljades hälften av alla jaktlicenser för älg i vårt land för den kommande säsongen. I Lapplands distrikt beviljades 10 500 och i Uleåborgs distrikt 10 000 licenser. Kajanalands jaktvårdsdistrikt beviljade det största antalet jaktlicenser för älg under sin historia, över 5 600 licenser. I södra Finland steg antalet jaktlicenser i Svenska Österbottens och Södra Tavastlands jaktvårdsdistrikt med en fjärdedel från året innan medan antalet licenser minskade med nästan en fjärdedel i Norra Karelen. gas vitsvansvilt även i andra delar av landet med undantag för de fyra nordligaste och östligaste jaktvårdsdistrikten. Färre jaktlicenser för dovvilt och skogsren Som under tidigare år jagas dovvilt endast i småskalig omfattning i fyra jaktvårdsdistrikt: Södra Tavastland, Satakunda, Nyland och Egentliga Finland. I Nyland jagas något över hälften av allt dovvilt. I hela landet beviljades 228 jaktlicenser för dovvilt, vilket är 10 fler än året innan. Under kommande jaktsäsong jagas skogsren med stöd av jaktlicens som beviljats av jaktvårdsdistrikt endast i Österbotten. I jaktvårdsdistriktet ifråga beviljades 35 jaktlicenser. Antalet licenser minskades med hälften i jämförelse med antalet licenser ifjol (72). Licenserna fokuseras till områden där skogsrenarna orsakar betydande skador på jordbruket. G Text: Marko Svensberg, specialplanerare, JCO akten på jaktlicensbelagda hjortdjur inleds den sista lördagen i september, innevarande år alltså den 26 september. Älg kan jagas fram till årsskiftet medan jakten på övriga hjortdjur avslutas vid utgången av januari 2010. Inkommande jaktsäsong kommer att likt året innan bli rätt så normalt, för bedömningen är att älgfångsten med det beviljade antalet jaktlicenser kommer att stiga till omkring 58 00061 000 älgar. Fjolårets fångst uppgick till 57 700 älgar. Utgående från antalet licenser för vitsvansvilt bedöms den kommande säsongens fångst bli ca 28 000 djur. 16 Jägaren 5 / 2009 J Antalet licenser för vitsvansvilt ökar Totalt beviljades 26 600 jaktlicenser för vitsvansvilt i landet. Det här utgör 9 % fler licenser än året innan. Egentliga Finland försvarar fortsättningsvis sin titel som starkaste vitsvansdistrikt, om distrikten jämförs utgående från antalet jaktlicenser. Egentliga Finlands jaktvårdsdistrikt beviljade inemot 7 500 jaktlicenser för vitsvansvilt medan Södra Tavastland som god tvåa noterade 5400 beviljade jaktlicenser. Vitvansvilt jagas särskilt i de fem sydvästliga jaktvårdsdistrikten. I nämnda distrikt beviljades 95 % av det totala antalet beviljade jaktlicenser. I mindre utsträckning ja- Hjortdjurens jaktlicenser 2009-2010 Jaktvårdsdistrikt Älg Vitsvansvilt antal antal Södra Tavastland 1202 5362 Södra Savolax 2571 185 Kajanaland 5637 Mellersta Finland 3023 271 Kymmene 1552 195 Lappland 10488 Uleåborg 10058 Österbotten 3362 405 Norra Tavastland 1327 2892 Norra Karelen 1648 Norra Savolax 2647 71 Sv. Österbotten 2243 328 Satakunda 1753 4763 Nyland 2491 4666 Egentliga Finland 1521 7425 Hela landet 51523 26563 Dovvilt antal 15 21 140 52 228 Skogsren antal 35 35
Metsästäjä 5 / 2009 17
GPS-panta+ohjelma+puhelin* Nyt Magnum-paketti Nokia 6220 -paketti Huippu- et! ominaisuud Valmiiksi asennettu! Hyväksi haukuttu Minun Sonera era -liittymä ja Nokia 6220 classic. c. laadukasata haudutusp KAUPAN PÄÄLLE! etin Magnum-pak lanneelle ti NYT! ennen 898 1397 3kk veloituksetta Nokia 6220 classic Data Porras 5 Mpix kamera Xenon-salamalla, A-GPS-navigointi ja nopeat 3G- tai HSDPA-yhteydet. 1.730.9.2009 aikana kytketyn Data Porras-palvelun kuukausimaksu ja kytkentämaksu hintaan 0 meneillään olevan laskutuskauden ajaksi ja seuraavaksi kolmeksi (3) laskutuskaudeksi. Tarjous koskee ainoastaan Data Portaan ensimmäistä 20 megatavua, tämän yli kuukaudessa menevä datakäyttö laskutetaan normaalisti, eli toinen ja sitä seuraavat portaat normaalihintaan. Minun Sonera -liittymän avaus 0 30.9.2009 asti (norm. 3,90 ) ja kk-maksu alk 1,99 . Minun Sonera -liittymän puhelut 0,079 /alkava minuutti + puhelun aloitusmaksu 0,049 /kpl. Tekstiviestit 0,079 /kpl. Kotimaan dataliikenne alk. 0,90 /alkava tunti. Hinnat normaalihintaisiin kotimaan numeroihin, ei palvelu- ja yritysnumeroihin. * +Minun Sonera -liittymä alk. 1,99 /kk. 24 kk:n sopimuskausi. 5 /kk Minun Sonera. Juuri sellainen kuin sinä haluat. Tarjous ei koske tarjousaikana irtisanottuja ja uudelleen avattuja liittymiä. Esimerkkilaskelma: Nokia 6220 C ottuja Classic Minun Sonera -liittymällä ja 24 kk sopimuksella paketin hinta väh. 171,66 /24 kk (sis. liittymän avaus- ja kk-maksut sekä puhelimen). Liittymä ilman puhelinta 51,66 /24 kk. Säästösi 145 . Liittymän lisäkus lisäkustannusten kokonaismäärä 120 . Puhelimen arvo 265 . Määräaikaiset sopimuskaudet 12 kk tai 24 kk. Puhelinta ei ustann ustannusten Puhelime voi käyttää sopimuskauden aikana muilla liittymillä. TESTIVOITTAJAN UUTUUS PPUHUITUUS! UU -panta Tilaa myös POINTER MAX -seurantaohjelmisto! j Täysin yhteen MKJ/Trackesopiva Tracker Hunr ja maastonavig ter o ohjelmistojeintin kanssa! NYT! 699 ennen 899 POINTER MAX Huippu-uutuus seurantaohjelmisto 299 kaikki mitä tarvitset! *) LIVE-palvelu viideksi ksi vuodeksi ja 2500 karttaruutua ilman erillisiä lisäkuluja! N HYÖT Y SIMAALINE AKÄY TTÖÖN! MAK N KOIR VANLUOKA KO AN, OHJELMVELUN L LIVE-PA RTAT* ja KA Sis. Hintoihin lisätään toimituskulut. MYYNTI
etin Magnum-pak ht. yli ay tai 2 tuotett lanneelle * ti 500,- arvosta Ammattitason lihankäsittelytu otteet suoraan maahantuojalt a sh. KAUPAN! PÄÄLLE sa niin kauan Tarjous voimas ttää. Sh 99,rii kuin tavaraa NYT 1 00 kpl erä! TAKUU 12kk Premium remium m muita pientarvikkeita. -haudutuspata sh. 498 950 KAPASITEETTI JOPA 150 kg/h 1 0 Premium Compact NYTl e0ä!1950 Premium Maxi-lihamylly kp r TAKUU 12kk -kammiovakuumipakkaaja 3 998 198 TAKUU 12kk Premium Mini -vakuumipakkaaja Premium Lite -lihamylly tarpeisiin. Näppärä koko helpottaa varastointia mutta kätkee sisäänsä ja makkarasuutin. TAKUU 12kk Premium 149 Premium -h -haudutuspata Laa Laadukas elektroninen haudutuspata aro aromikkaampaan ruoanvalmistukseen. -vakuumipussit vakuumipussit u 6,90 54,90 Hinnat alk . www.eratu vertaa hintoja! ote.fi 69 sh. 9 9 TAKUU 12kk /100 kpl /1000 kpl Classic+Intello Classic tehopaketti sisältää vastaanottimen 499 - Exact kuin suurille koirille. 199 alk. 229 Meiltä myös edullisesti! Näkymätön aitaus alueen sisäpuolella. Haukunrajoitinpannat p P Peruspaketilla aitaat jopa 1400m alueen. 2 79 ir valioko176 596, 0400 245 083 puh. 0500 Hintoihin lisätään toimituskulut. puh. 045 65 .fi eratuot2e0000 oita tevästi netistä tai s steet.fi Tilaa kä avaru
Sändarälgar följs upp med satellit Petri Timonen I november i fjol inleddes ett projekt med satellitspaning på älgar. Sammanlagt 119 älgar på olika håll i landet fick ett sändarhalsband om halsen. På Viltoch fiskeriforskningsinstitutets hemsidor har den intresserade allmänheten kunnat följa med hur sändarälgarna vandrar. Kartorna med älgarnas vandringar har uppdaterats med ungefär en månads intervaller. insamlade informationen kommer till praktisk nytta vid förvaltningen av älgstammarna, planeringen av avskjutningen och arbetet med att förebygga skogsskador och trafikolyckor. Samtidigt som sändarhalsbandet sätts på älgarna samlar vi dessutom in data om deras hälsotillstånd. Regionala skillnader i vandringarna Satellitspaningen ligger fortfarande i sin linda. Det är tänkt att vi mot slutet av året ska göra en preliminär sammanfattning av insamlade data. Redan nu kan vi skönja vissa regelbundenheter i hur sändarälgarna vandrar. På vintern höll de sig huvudsakligen inom ett rätt begränsat område, men när snön började smälta bröt de upp och begav sig iväg. I synnerhet i Österbotten syns det klart och tydligt hur havet drar älgarna till sig. Merparten av älgarna började på våren vandra mot kusten och somliga av dem nådde ända ut i skärgården. Kursen verkade vara ställd i västlig eller nordvästlig riktning. S 20 yftet med det här projektet är att klarlägga över hur stora områden som älgarna sprider ut sig när de flyttar från sina vinterbeten till sommarbetena och var de befinner sig under jaktsäsongen. Projektet undersöker också vilka effekter som kusten, de stora rovdjuren, jakten och trafiken har på älgarnas rörlighet, dödlighet och sätt att utnyttja miljön. Den Jägaren 5 / 2009 Också på andra håll i landet kan vi se tydliga förflyttningar mellan vinterbete och sommarbete, även om en del av älgarna har hållit sig till ett rätt så begränsat område. Somliga av de älgar som blev märkta nära östgränsen i Kuhmo har gjort avstickare över gränsen till Ryssland. Gränsstängslet verkar ändå till en viss grad styra älgarnas vandringar. Det ser vi på att en del av älgarna har vandrat långa sträckor längs gränsen antingen norrut eller söderut. I söder däremot, som exempelvis i Sibbo och Kyrkslätt, har älgarna hållit sig på relativt begränsade områden sedan de fått sin sändare. Vid sydkusten är vintrarna ganska snöfattiga, vilket betyder att älgarna inte alltid är tvungna att flytta mellan separata vinter- och sommarbeten. En annan viktig faktor som sannolikt begränsar älgens rörlighet är människan. På grund av viltstängsel, vägar, bebyggelse med mera i den stilen stannar älgarna hellre kvar än vågar sig ut på äventyr.