Jägaren 1/2010 - Lehtiluukku.fi

1 / 2010 Rapphönan Dags att anlägga naturvårdsåkrar! Kaninpatronerna testas, s. 40 en stäppfågel, s. 6 s. 10 Kartläggningen av våtmarker: 10 000 ha att iståndsätta, s. 20 Jägarprofilen: marken, vapnen och hundarna, s. 38
Gästskribenten: Jägaren och markägaren driver gemensam sak Jakten är en del av den finländska kulturen. Rollen har förändrats från tryggande av levebrödet till rekreation, social samvaro och förvaltning av viltbestånden. För landsbygdens människor är jakten en del av bondekulturen. För många generationer som lämnat landsbygden har jakten gjort det möjligt att behålla kontakten med hembygden. Jakträtten är kopplad till markägandet. Strukturförändringen i ägandet av skog har varit snabb. Skogsfastigheternas storlek har minskat, av ägarna bor en allt större del i städer och dödsbona har blivit en beaktansvärd ägargrupp. I och med strukturförändringen förändras utmaningarna vid utarrendering av jakträtten. Eftersom en skogsfastighet har en effektiv virkesproduktion som mål är utarrendering av jakträtten en självklarhet. Men hur är det om markägarens värderingar förändras kraftigt? Jaktföreningarna bör också i den här frågan leva i takt med tiden. Till all lycka vill största delen av de finländska skogsägarna värna sin egendoms värde. I den här frågan är jägarna samarbetspartner och vid det här partnerskapet är det skäl att hålla fast. Utgående från den respons som kommer från MTK:s fält kan bedömningen göras att markägarnas röst inte på alla håll hörs med tillräcklig tyngd då beslut fattas om jaktlicenser för hjortdjur. Det är därför orsak att fästa uppmärksamhet vid den här frågan när viltförvaltningens beslutsfattande organisation förnyas. Mellan MTK, som representerar odlarna och skogsägarna, och Jägarnas Centralorganisation råder öppna och fungerande kontakter. På motsvarande sätt bedrivs ett otvunget samarbete med Jägarförbundet. Informationen löper snabbt mellan parterna. För jaktvårdsdistriktens del har markägarnas ställning förbättrats efter att en ändring av jaktlagen gav markägarna en plats i distriktens styrelser. Största delen av distrikten har iakttagit lagens bokstav och anda. I några fall har dock inte den kandidat som enhälligt uppställts av de organisationer som representerar markägarna beklagligtvis blivit invald i styrelsen. Min förhoppning är att jaktvårdsdistriktens möten inte i fortsättningen förfaller till dylika överdrifter. Jaktarrendeavtal har inte nyttjats som konkreta instrument för jaktpolitiken. På initiativ av skogsägarförbunden har vi inlett beredning av här avsedd verksamhetsmodell. MTK och den svenskspråkiga producentorganisationen har kallat Jägarförbundet och Jägarnas Centralorganisation till konferenser under vilka vi försöker skapa en gemensam avtalsmodell för arrendeavtal. Jaana Kankaanpää 14 Kauhajoki: Ett paradis för rapphöns Juha Marttila Skribenten är ordförande för MTK Jaktföreningarna är ofta den aktivaste delen av byns föreningsverksamhet. De erbjuder platser för verksamhet och deltagande för den minskande befolkningen på landsbygden, framförallt för ungdomen. Genom ett bra samarbete mellan organisationerna kan vi upprätthålla landsbygdens sociala gemenskap. Samtidigt gör vi en insats för att rasera de psykiska skiljemurarna mellan landsbygd och stad. Vad tycker du? Är relationerna mellan markägarna och jägarna i sin ordning? Hur kunde samlevnaden utvecklas och förbättras? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna Feedbacken på föregående gästskribentspalt har flyttat till slutet av tidningen, s. 58. 2 l Jägaren l 1 l 2010
Innehåll l 1 l 2010 2 Gästskribenten: Med Eki på vandring: Jägaren och markägaren driver gemensm sak 34 Extrema långfärder 4 Vildmarkskalendern 5 Ledaren: Naturvårdsåkrar alternativ till spannmålsproduktion? en stäppfågel 6 Rapphönan 9 Ordförandens spalt: Jaktförvaltningens reformprojekt avancerar vad för det med sig? Planering och samarbete för fältviltet 10 En procent till viltet: 13 I Nivala planeras naturvårdsprojekt med helhetsgrepp 14 Kauhajoki: Ett paradis för rapphöns 16 Så anlägger du en naturvårdsåker 20 Kartläggningen av våtmarker: 10 000 hektar att iståndsätta 21 Finansiering för jägarorganisationens våtmarksprojekt söks 24 Päijänne-Tavastlands våtmarksboom 26 Med hunden på jakt: På hjortjakt med tax 30 Det blev inte "schack matt" för älgen: Terrängnavigatorn en mångsidig hjälp på jakten Extrema långfärder 34 Med Eki på vandring: 37 Ålandsnytt 38 Jägarprofilen 2009: 40 "Kaninpatroner" Markerna, vapnen och hundarna jaktegendomen mönstras ger mera säkerhet och tystare knallar Med hunden på jakt: 42 Hanteringen av rovdjurskonflikter bjuder på nya instrument 43 Björnarna har gått i ide SRVA-organisationen vakar Hare 26 På hjortjakt med tax 44 Från skott till tallrik: 47 Aktuellt från ministeriet: Bokslut för ett decennium 48 Det lönade sig att pröva på lodjurskött 52 Hjortdjur som mellanvärd för bandmask 54 Kallelse till jaktvårdsföreningarnas möten 58 Jägarorganisationen meddelar 60 Affärer 62 Adresser Jägaren l 1 l 2010 l 3
Text och bild Eerikki Rundgren Vildmarkskalendern FEBRUARI MARS Den som besöker naturcentret Petola i Kuhmo får veta en hel del om de stora rovdjuren; björnen, järven, vargen och lodjuret. Fram till den sista mars ställer centret ut Kari Kaunismaas rovdjursinspirerade arbeten. Kaunismaa bränner in bilder på furustycken och skivade masurknölar av björk. Det finns inte två verk som är likadana eftersom det i naturen inte finns två träd som är identiska. I vårt land har det funnits hästar i minst ett par tusen år. Det kan vi sluta oss till av fynd som gjorts i myrar och gravar; hästskor och annan hästutrustning som slädar och delar av seldon. I det finska språket finns det dessutom ett antal ord med anknytning till hästar, som "uve" som betyder hingst och ordet "aisat", som betyder "skaklar". Orden har varit i bruk i årtusenden. Fjället Korvatunturi reser sig 483 meter över havsytan. Även om fjället som kallas jultomtens hem inte är väldigt högt så får de stupande branterna fjället att se ut som ett berg. Uppe på Korvatunturis hjässa går gränsen mellan Finland och Ryssland. En gång i tiden gjorde gränsen en böj i Savukoski och tog kurs på Petsamo och Ishavet. Förr i världen väntade folk ivrigt på vinterns första dag med blidväder. Från den beräknade man sedan att 200 dagar framåt skulle rågen stå mogen. Blidvädersdagen följdes naturligtvis av nya köldknäppar, som pyntade trädens grenar med ispärlor. Det är troligen det här fenomenet som ligger bakom finskans namn på februari; helmikuu, alltså pärlmånaden. Fjolvinterns köldrekord sattes den sjunde februari i Sevettijärvi, där temperaturen sjönk till -37,6°C. År 1966 var emellertid början på februari ännu kallare. I över en veckas tid höll sig kvicksilvret under minus 40 från Norra Karelen till Lappland. I Ivalo sjönk kvicksilvret den första februari 1966 till "bottennoteringen" -48,6°C! På forna tiders hyggen var livet inte lätt för hästarna, men det var det inte för skogshuggarna heller. Arbetsdagarna var långa och blev inte baracken och stallet klara i tid så fick både hästar och karlar övernatta under bar himmel. Under krigsåren blev det ännu hårdare bud för det finska kallblodet när både häst och husbond blev inkallade och skickade till fronten. Den trettonde mars har det gått 70 år sedan vinterkriget tog slut. På krigsmuseet i Helsingfors pågår en utställning om vinterkriget ända fram till den sista september. Mera info om utställningen finner du på adressen http://www.mpkk.fi/fi/sotamuseo/ Midvintermånaderna är en krävande tid på året för vandringar. Kölden kan dagar i sträck ligga på bistra värden. Snön ligger djup och dagsljuset varar i bara några få timmar. På exempelvis Enares breddgrad går solen ända fram till mitten av februari ner före halv fem på eftermiddagen!. 4 l Jägaren l 1 l 2010 tidningen Suomen Sotilas /Petri Välkki tidningen Suomen Sotilas /Petri Välkki
Ledaren Naturvårdsåkrar alternativ till spannmålsproduktion?! I det här numret av vår tidning ingår ett flertal artiklar om viltrelaterade möjligheter och förverkligade lyckade projekt i jordbruksdominerade områden. Under de två senaste åren har produktionen av spannmål i vårt land överskridit konsumtionen med omkring en femtedel. Priset på spannmål ligger lågt och det finns rikligt av varan i lagren. För att utjämna marknaden borde produktionen minskas eller en övergång till alternativa odlingsväxter ske. Försörjningssäkerheten får inte heller glömmas. I ljuset av kostnadskalkyler förefaller naturvårdsåkrar att vara ett i ekonomiskt avseende konkurrenskraftigt alternativ till spannmålsodling. Hur vore det att i framtiden satsa mer än tidigare på naturvårdsåkrar? Därav skulle såväl hela naturen som vårt samhälle dra nytta: vilthushållningen, vattenskyddet, jordbruksproduktionen och landsbygdens image, landskapliga med flera rekreationsvärden inte att förglömma. För odlaren skulle naturvårdsåkern garantera en stabil produktion jämfört med den osäkra avkastningen av växtodling på åkerskiften i dåligt skick. Jägarna skulle vara nöjda, för många viltarter har enorm nytta av viltåkrar, särskilt vårt trängda rapphönsbestånd. Rapphönsbeståndens framtid är långt beroende av det odlingslandskap jordbruket formar. Genom att satsa på mångfalden i naturen kunde odlarna själva rentav ha nytta av den och t.ex. av rapphönans välbefinnande. Kunde en mångfaldig och naturvänlig jordbruksnatur rentav vara ett marknadsförings- och försäljningsargument? Kunde det också här finnas stoff för att utveckla ett "brand" för vår jordbruksproduktion och dess produkter? Ett rapphönsbestånd i god kondition kunde fungera som en lokal mätare -- indikator -- för en ekologiskt hållbar, rik och naturvänlig jordbruksproduktion. Finns det intresse i vårt land för att ändra jordbruket i en naturvänligare riktning? Tecken på en förändring har redan länge legat i luften. Exempelvis föreslog odlarnas intresseorganisation MTK under den gångna hösten att den maximala fastighetsrelaterade andelen naturvårdsåker skulle höjas från 15 till 25 procent. Det var ett bra förslag som kan omfattas. Förslaget utdömdes dock pga att det skulle ha förutsatt ett utdraget och besvärligt författningsarbete inom jordbruksförvaltningen. Därmed är någon höjning av maximiarealen naturvårdsåker inte att vänta åtminstone under innevarande år. Under den tid frågan begrundas är det dock skäl att komma ihåg att även det nuvarande stödsystemet erbjuder utmärkta möjligheter för odlaren om det finns intresse och tillräckliga krafter att kämpa med ansökningsförfarandets byråkrati. Under inkommande sommar får vi redan en försmak av om intresset för t.ex. viltåkrar ökar. Också antalet våtmarker med flerdubbel effekt kunde ökas märkbart. Vid vår kartläggning av våtmarker påträffades 10 000 hektar potentiella objekt. Förargligt är dock det faktum att också för den som vill anlägga en våtmark utgör byråkratin ofta såväl hinder som förfång. Förhoppningsvis får vi också på den punkten emotse en förbättring. Redan i många år har det förts en livlig miljödebatt kring vattendragens eutrofiering och utsläppet av närsalter. Jordbrukarna har utan förbarmande skuldbelagts ofta helt utan orsak. Mångfalden i jordbrukslandskapet kunde dock vara följande utmaning för vårt jordbruk. På den här utmaningen är det möjligt att svara bl.a. genom att anlägga vilt/naturvårdsåkrar och våtmarker. Även för jägarna är det här ett unikt tillfälle att visa vad de går för det behövs nu "marknadsföring", talkohjälp och annat samarbete med odlarna om vi vill satsa på mångfalden i jordbruksdominerade områden, livsmiljöernas kvalitet och samtidigt på viltbeståndens välbefinnande. Det lönar sig alltså nu för jaktföreningarna och jägarna att gripa tillfället och erbjuda odlarna sin erfarenhet och sina mångsidiga specialkunskaper. n Jägaren l 1 l 2010 l 5 PS! MTK:s ordförande Juha Marttila fäster i spalten Gästskribenten uppmärksamhet vid jägarnas och markägarnas gemensamma intressen. Dessas betydelse är det de facto skäl att understryka, för 40 % av jägarna äger jaktbar mark och den mark de äger utgör nästan en tredjedel av vårt lands totala areal. Jägarnas roll är också av stor betydelse som en faktor som främjar samförståndet mellan stads- och landsortsbefolkningen. Många stadsbojägare är ju medlemmar i lokala jaktföreningar på landsbygden. På många håll är dessa de enda sociala samfund på landsbygden som faktiskt är aktiva.Också därför ligger samarbetet mellan markägare och jägare verkligen rätt i tiden! Jari Pigg Huvudredaktör
Erkki Pulliainen D Att arten överlevt under en miljon år har förutsatt mångsidiga strategier och taktisk anpassning som underlättat överlevnaden. 6 l Jägaren l 1 l 2010 Rapphönan en stäppfågel Fyra istider, fyra perioder mellan dessa Eurasien har sålunda under förloppet av en miljon år varit föremål för återkommande dramatiska klimatförändringar. I samma takt som klimatförhållandena har förändrats har även växtlighetszonerna förskjutits. här har förutsatt mångsidiga strategier och taktisk anpassning som underlättat överlevnaden. Bedöms rapphönans anpassningsförmåga i ljuset av artens sena invandring till vårt land noterades den första lottovinsten redan i det faktum att det av åtta underarter var den som ortstrogna kända Perdix perdix lucida, Det har förekommit såväl varma och fuktiga som kyliga och fuktiga klimatperioder, men det har alltid också någonstans funnits torra, på sommaren heta och och vintern kalla kontinentala områden, t.o.m. direkta zoner. En del av dessa stäpper kallades enligt där levande mammutar för mammutstäpper. De från Afrika kända savannerna har konstaterats vara de allra produktivaste som livsmiljöer. De tropiska regnskogarna som gör ett så frodigt intryck producerar omkring 100 kilo biomassa per kvadratkilometer medan savannerna kan nå upp till hela 20 000 kilo biomassa inom en motsvarande areal. På savannerna växer det här och där träd, vilket det inte gör på stäpper. Stäpperna är sålunda kargare livsmiljöer än savannerna, men ifråga om fältskiktets biomassaproduktion tävlar de i nästan samma kategori. På stäpperna är alla fågelarter tvungna att häcka på marken. Också rapphönan som utvecklats för livsmiljön ifråga. Rapphönan har som art överlevt hetta och kyla, torka och hällregn, vindstilla och bitande snålblåst under en miljon år. Det som utnyttjande jordbruksmiljöerna bredde ut sig mot mot norr och nordost, och inte den med årstiderna flyttande Perdix perdix robusta. Tänk som jämförelseobjekt t.ex. på vakteln som är en flyttfågel. Det att det finns en flyttande underart av rapphönan berättar att arten har en "inbyggd" benägenhet att undvika spridning och ogynnsamma förhållanden. Det här är bra att komma ihåg när det planeras för ny tillväxt och spridning av arten i vårt land. Det är rent av pinsamt enkelt att bli av med arten, men det torde knappast någon medvetet önska. Skydd "Färg faller i ögonen". Den här sanningen har upprepats i jaktlitteraturen när man beskärmat sig över den vitklädda dalripans öde i Mellersta och Södra Finlands snölösa skogar. Rapphönan byter inte färg på sin fjäderskrud enligt årstider. Ett klart val, vars duglighet har testats under miljontals vintrar. Rapphönan har valt en annan strategi. Fågeln bibehåller året runt sin gråbrunbro-
kiga strimmiga dräkt. Att det med den bakgrunden skapats en tjänlig funktionell helhet är ett av evolutionens fantastiska resultat. Den första anpassningsformen är att fåglarna när de sida vid sida gyttrar ihop sig bildar en upphöjning som uppifrån sett påminner om en sten. Den ofta återkommande hårda vinden på stäppen för med sig all lös jord och snö. De vindpiskade upphöjningarna hör sålunda till landskapsbilden Rapphönsklungan är samtidigt ett klart val pro flockbildning mot försök till separering. Det systematiska flocklivet kan även ses i att det i den ovannämnda stenlika klungan alltid är en fågel i taget som vakar och följer med händelserna i omgivningen. Det av väktaren givna larmet får flocken att blixtsnabbt ge sig iväg. Rapphönan har såväl fysiologisk som anatomisk beredskap för denna blixtstart; av bröstmusklernas celler är 8085 % till sin typ vita, anaeroba fibrer som snabbt kan dra sig samman. De anaeroba muskelfibrernas svaghet är givetvis att de tröttnar snabbt vid ansträngning. I stäppförhållanden är det därför bättre att snabbt gå ner på marken igen än att onödigt fortsätta flykten flygande. Under flykten behöver flocken bara hålla utkik efter en lämplig landningsplats. Väktaren ger ofta också fellarm. En harmlös kråkfågel som flyger över får till stånd samma reaktion som en hök som ständigt är på jakt efter rapphöns. Den diffusa konturen av en flygande rovfågel är snarare en fördel än en nackdel. Det kunde vara ödesdigert att identifiera en hök som en kråka. För att skydda sig mot antarktiska stormar bildar kejsarpingvinflocken en klunga på samma sätt som rapphönsflocken på stäppen i sydöstra Europa. På den sydpolära kontinenten byter fåglarna på motsvarande sätt plats så att alla i tur och ordning är skyddade mitt i klungan. Så här sparar klungan som helhet energi; behovet av värme minskar med en femtedel. Förekomsten av för häckning lämpliga grusplatser torde för sin del tvinga pingvinen till ett flocklikt beteende. Rapphönan har som flockfågel utvecklats betydligt längre. Rapphönans fortplantningsstrategi beaktar bl.a. också undvikande av inavel. Här är det skäl att komma ihåg att arten nu är en miljon år gammal och att de vilda rapphönsbestånden inte har försvagats av inavel på stäpperna. Tvärtom har arten utvecklat anpassningen till sin höjdpunkt. Den nya generationens individer parar sig inte med individer i den egna flocken. I de ändlösa stäppförhållandena med ett tätt rapphönsbestånd är ju det här kravet de facto lätt att fylla. Skydd och föda är ekologiska grundfaktorer. Ovan har närmast anpassningsformer av grundläggande art för skyddet behandlats. Det speciella med dem framgår även av att rapphönsflocken i engelskan har fått ett helt eget uttryck, covey. Föda Om djuren har sin strategi så bör ju i rimlighetens namn också växter som nyttjas av djuren som föda ha en sådan. Grundalternativen är följande: ettåriga växter och rikligt med frö eller mångåriga med mindre mängder frö. På Jägaren l 1 l 2010 l 7
en typisk stäpp förekommer det givetvis växter av vardera slaget men mångåriga växter med ett välutvecklat rotsystem spelar en avgörande roll för bindandet av lösa jordarter så att inte vinden kan föra dem med sig. Hos hjortdjuren är det lätt att observera artrelaterade skillnader i anpassningen till snörika förhållanden. Skogsrenen samt fjällrenen, som halvt om halvt tagits till husdjur, gräver med sina klövar fram av snötäcket dold föda, vilket däremot varken älgen eller rådjuret kan. De senare är tvungna att nöja sig med det som finns inom räckhåll ovan snötäcket. Med sina långa ben klarar sig älgen i djupare snö medan redan ett halvmeter djupt snötäcke begränsar rådjurets utbredning. Rapphönans en miljon år långa arthistoria på stäppen har löst också snöproblemet. Flocken gräver sig ner genom snötäcket till fältskiktet. Där påträffas som föda dugligt vintergrönt av olika slag och nerfallna frön. Om det har bildats skare på snötäckets yta gräver rapphönan tunnlar mellan skaren och marken. Emellanåt bildar fåglarna klungor mitt bland utgrävningarna; därifrån kan väktaren bäst följa med vad som händer i omgivningen. Före övergången till det intensiva jordbruket kunde rapphönsen fritt välja livsmiljö i det finländska odlingslandskapet. Vid sidan av korn av vete, råg och korn plockade rapphönsen särskilt frön av dån, åkerbinda, svinmålla, åkerspärgel och våtarv. Med olika bekämpningsmedel har odlarna sedermera försökt bli av med just dessa ogräsarter och lyckats rätt så bra i detta. Särskilt betydelsefulla näringsmässigt har de för sin höga energi- och proteinhalt kända fröna av dån varit. Rapphönorna har med hjälp av dessa kunnat öka sin depå av gult fett under huden och i tarmkäxet en utmärkt beredskap mot kyla. Under de förhållanden som rådde under och efter senaste krig hörde man rätt ofta berättas att väntande mödrar som led av näringsbrist åt lövträdskol. Även rapphönsen har förmågan att aktivt ändra sitt näringsintag om deras vävnader har drabbats av ett onormalt tillstånd. Ett sådant tillstånd är bl.a. ödem. En fågel som drabbats av ödem har kraftigt svullna och oelastiska bröstmuskler. Om möjligt börjar fågeln härvid ersätta sin vegetabiliska föda med djur. En typisk ersättande föda är skalbaggar. Rapphönskycklingar som lämnat boet äter ju djurföda under sina första veckor i livet. En mera betydelsefull övergång till vegetabilisk föda sker efter den tredje levnadsveckan. I stäppförhållanden är tidpunkten för vårregnen och andra liknande naturföreteelser av stor betydelse för rapphönskycklingarna för att de under den avgörande tiden ska ha tillgång till rikligt med djurföda i det understa fältskiktet, dvs det skikt där de tar sin föda. så stort antal lagda ägg som möjligt och ett så stort antal kycklingar att sköta efter ruvningsperioden som möjligt. Blir resultatet av en kull på 25 ruvade ägg i boet 15 kycklingar i övervintringskullen kan det anses vara lyckat och ersätter många påtrampade bon. Det är också klart att hanfågelns hjälp behövs vid omsorgen om kycklingarna. Häckning I faunan på sydöstra Europas stäpper har det under en miljon år ingått bl.a. hästar, uroxar, bisonar, bufflar, gaseller, antiloper, getter, får och mammutar. Det må sedan vara fråga om vilken som helst art i nämnda grupper så har det inneburit total förstörelse om ett enskilt djur trampat på ett rapphönsbo med ägg. Ett eget kapitel har naturligtvis sedan landrovdjuren utgjort. De gör utan tvekan lika rent hus. Rapphönans strategiska motåtgärd för ovan beskrivna förstörelserisk har varit ett Vänligt mottagande När vår människoart vid istidens slut hotades av en strukturell brist på föda, började hon, då hon inte kom på någon annan lösning, odla marken. I kanterna av Eurasiens stäpper fanns det såväl lämplig odlingsmark som tillräckligt med regn för att man skulle få rimligt stora skördar med nyligen påträffade odlingsväxter. Odlingsmarkerna påminde strukturellt om stäpperna, så människan skapade omedvetet också nya livsmiljöer för rapphönan. Jordbruket anlände också till vårt land och något senare kom även rapphönan. Det var naturligt att rapphönsen kom över Karelska näset till såväl socknen vid namn Suomenniemi som till andra delar av landet. Det här hände mot slutet av 1600-talet och därefter. Vårt så kallade gamla jordbruk erbjöd lagom omfattande behandlade kalytor i skogarna. Rapphönsen fick där såväl föda som skydd. Den enda stora skillnaden jämfört med stäppmiljön var att de rovfåglar som nu lurpassade på rapphönsen kunde utnyttja träd som stod nära åkrarna som observationsplatser. Nu finns det åter efterfrågan på livsmiljöer där rapphönsen klarar sig naturligt. Värderingarna förändras. l 8 l Jägaren l 1 l 2010
Ordförandens spalt Jaktförvaltningens reformprovekt avancerar vad för det med sig? Sistlidna vår kom man inom jaktorganisationen enhälligt överens om att vid sidan av den stora regionala förvaltningsomställningen även förnya jägarorganisationen så att den bättre motsvarar förändringar som skett i verksamhetsmiljön. För att bereda reformen utsågs en styrgrupp, en beredningsgrupp samt ett flertal undergrupper. De sistnämnda har lämnat sina rapporter och dessa har behandlats vid såväl berednings- som styrgruppens möten. På åtgärd av ministeriet har också preliminära utkast till lag- och förordningstexter utformats. Avsikten är att redan under innevarande år föra lagförslaget till behandling i riksdagen. Enligt utkastet ombildas nuvarande JCO och de självständiga jaktvårdsdistrikten till Finlands Jaktcentral, som fortsättningsvis skall vara underordnad JSM:s styrning. Jaktcentralens verksamhet indelas i följande fyra kärnområden; viltförvaltning, tjänster, administration samt offentliga förvaltningsuppgifter. Samtliga licens- och tillståndsärenden skall handhas av sistnämnda kärnområde med målet att behandlingen av dem till alla delar fyller kraven i nuvarande grundlag och principerna för god förvaltning. Jaktcentralens direktör samt chefen för de offentliga förvaltningsuppgifterna, dvs myndighetschefen, utnämns av ministeriet. De nuvarande jaktvårdsdistriktens kontor bibehålls och ombildas till jaktcentralens regionala kontor. Regionkontorens direktörer, jaktcheferna, är direkt underställda jaktcentralens direktör. Benämningarna av de olika organen och aktörerna är inte ännu slutligt fastställda och är därför tillsvidare endast arbetsnamn som gällt under beredningen. Avsikten är att jaktvårdsföreningarna mycket långt ska bibehålla sin nuvarande form. Föreningarna ska vara självständiga aktörer och verksamheten grunda sig på jägarnas eget initiativ. Medlemmar i föreningarna är som tidigare jägare som betalat jaktvårdsavgiften. Föreningarna är samtidigt fortsättningsvis en ytterst väsentlig del av den i lag fastställda jägarorganisationen. En förenings verksamhetsområde kan bestå av flera kommuner eller avgränsas vilt- eller naturgeografiskt ändamålsenligt. Undergruppen för frivilligverksamheten har behandlat främjandet av jaktvårdsföreningarnas verksamhetsmöjligheter mycket förtjänstfullt, men några egentliga beslut för förslagens del har inte ännu fattats. I de olika arbetsgupperna har det diskuterats mycket om förtroendepersonernas ställning, närmast för att säkerställa det omfattande frivilligarbetet. Det förefaller som om representantmötet i sin nuvarande form skulle utelämnas helt. På riksnivå skulle det grundas ett viltråd i vilket de regionala kontorens verksamhetsområden samt de viktigaste intressegrupperna skulle vara representerade. Rådets uppgift skulle vara att behandla frågor som är viktiga och av stor betydelse för vilthushållningen. Rådet skulle exempelvis delta i beredningen av planer för förvaltningen av viltbestånden och av såväl viltkoncernens som jaktcentralens strategier. Rådet skulle också föreslå förtroendepersonernas representanter i styrelsen för jaktcentralen. Styrelsen skulle i fortsättningen spela en betydande roll vid utstakandet av linjerna för jaktcentralens verksamhet. I jaktcentralens styrelse skulle också de viktigaste intressegrupperna och personalen vara representerade. På regional nivå skulle det finnas ett regionalt årsmöte, som fungerar som ett förtroendemannaorgan och mycket långt skulle motsvara jaktvårdsdistriktens nuvarande årsmöte, samt ett regionalt jaktråd. Jaktrådets uppgifter inom sitt eget område skulle långt vara av samma typ som de uppgifter jaktrådet på riksnivå har. På jvf-nivå skulle nuvarande årsmöte och styrelse bibehållas. Den här genuina beslutanderätten för förtroendemannaorgan på regional nivå är avsedd att bibehållas. Den har som enskild fråga varit den fråga som orsakat mest diskussion i berednings- och styrgruppens arbete. Enligt min uppfattning är just den här bindningen via förtroendepersonerna den mest centrala faktorn när det gäller att även i fortsättningen i så hög grad som möjligt bevara frivilligarbetet som stöd för jaktorganisationen och viltforskningen. Det har redan lagts ner mycket arbete men mycket återstår ännu. Utgående från det som hittills kunnat ses kan dock konstateras att beredskapen för förändringar har varit mycket positiv såväl på personal- som på förtroendemannahåll och likaså inom jägarkåren. Härifrån är det bra att fortsätta tillsammans ska vi bygga en modell som lämpar sig för och fungerar i vårt land! n Jägaren l 1 l 2010 l 9 Tauno Partanen Ordförande
Heikki Alakarhu, ordförande, Österbottens jaktvårdsdistrikt M G Merparten av specialstöden inom miljö- I den här artikeln är det min avsikt att presentera några tankar om hur man kan sköta odlingslandskapet med betoning på helheten och i enlighet med specialvillkoren för jordbrukets verksamhetsförutsättningar. Viltvården i åkerlandskapet ska göras på ett sådant sätt att resultaten blir påtagliga och åtgärderna berör relativt stora arealer. Miljöerna ska utvecklas med målsättningen att fältviltet i allmänhet och rapphönan i synnerhet gynnas året om. En fungerande metod är att utnyttja jordbrukets miljöstöd i kombination med ett storskaligt samarbete med jordbrukarna. Det är fullt möjligt för oss människor att skapa ett paradis för rapphönorna! Vintern är en särskilt bekymmersam årstid för fältviltet. Det är knappt om föda och gömslen på åkrarna. Vi kan emellertid råda bot på nöden genom att så växter som ger föda och gömslen och driva jordbruket med eftertanke. stödet för jordbruket är huvudsakligen tänkta för andra syften än att göra livet lättare för djuren som lever på åkrarna. Tyngdpunkten ligger på landskapsvården och vattenskyddet (skyddszoner och våtmarker). För viltvårdens del har specialstöden blivit beklagligt outnyttjade eftersom avtalsarealerna har varit små, åtminstone hittills. För att vara effektivt kräver viltvårdsarbetet relativt stora arealer och en rätt hög täckningsgrad. Under sådana förutsättningar är det möjligt att göra en insats av betydelse för exempelvis rapphönans miljöer. Specialvillkoren för jordbruket Jordbruket lever under ständiga krav på effektivitet. Arealen på skiftena växer både genom markaffärer och omläggningar. Åkrarna stöps om till rektangulär form för att vara enkla att bruka med stora maskiner. Buskar och åkerlador plockas bort och gamla lertäkter fylls igen. Det är det omgivande samhället som dikterar kraven på effektivitet och jordbrukarna sitter fast i en ond cirkel av ständigt ökad produktion. Arbetet ute på åkrarna har två tydliga och intensiva toppar; dels vårbruket och dels skörden på hösten. Det är inte realistiskt att lägga till fler arbetsmoment som kräver separata arrangemang. Om en person ensam sköter om sådden och skörden på en hundra hektar stor gård så är det svårt att klämma in ytterligare maskinbyten eller tid att ställa om maskinerna. Den optimala tidpunkten för sådden är ju begränsad till några få dagar. Det är inte heller någon lätt sak att lägga om odlingsmetoderna eftersom omläggningar kräver investeringar. Med direktsådd och genom att lämna stubben oplöjd uppnår man den effekten att åkern i fråga kan erbjuda avsevärt mera skydd och föda. Lätt bear- betning typ tallriksharv och kultivering är väldigt i ropet för tillfället, men efter en lätt bearbetning faller åkerns värde som miljö för viltet ner till samma nivå som en plöjd åker. Direktsådd passar inte på alla jordarter och går sällan att använda som enda såningsmetod. Det vanliga är att jorden ska plöjas med ungefär fyra års intervaller, vilket innebär att gården behöver en dubbel uppsättning maskiner för sådden. Maskiner för direktsådd är dyra, vilket även gäller kombinationen plogharv-såningsmaskin. Vid skötseln av åkernaturen får det inte heller sprida sig några svårbekämpade ogräs på åkrarna, typ tistel och molke. Ogräsbekämpningen ska kunna skötas inom det normala växtskyddet. Jordbrukaren ska alltså inte drabbas av extra utgifter för att han sköter om odlingslandskapet - hellre tvärtom. Specialstöden inom jordbrukets miljöstöd erbjuder möjligheter, men ansökningsproceduren är inte den enklaste. Det finns flera hundra sidor med anvisningar och komplement! Fler än en jordbrukare har tagit skeden i vacker hand och köper ifyllandet av blanketterna som en tjänst han betalar för. En procent till viltet Om avsikten är att göra en betydande insats för odlingslandskapet ska man skapa en stor mängd platser med föda och gömslen som fungerar integrerat i det normala jordbruksarbetet. Viltforskningen känner fortfarande inte till hur stor del av åkerarealen som borde En procent till viltet Planering och samarbete för fältviltet 10 l Jägaren l 1 l 2010
För etthundra hektar åker behövs det en hektar viltåker med gömslen för fältviltet. vara avsatt för viltet eller på vilket avstånd från varandra viltåkrarna ska vara placerade i mosaiken av tegar och skiften. Sannolikt varierar behoven väldigt mycket från viltart till viltart. För rapphönans del är den normala bedömningen att platserna med gömslen ska ligga på högst ett par hundra meters avstånd från varandra, det vill säga att avståndet ska stämma med ruschen som en rapphönsflock gör när den flyger upp. Alltså frågar man sig hur mycket rapphönsmiljöer det borde finnas i ett odlingslandskap och som går att sköta inom det normala jordbruket. Kanske räcker det till med ungefär en procent av åkerarealen om denna procent kan förvandlas till en viltåker som ger fåglarna föda och skydd också på vintern. För varje etthundra hektar skulle det alltså behövas en hektar som är avsatt till fältviltet. Om det här skiftet sås in med en maskin som är tre meter bred så betyder det ungefär 3300 meter viltsådd per etthundra hektar. och bältena av viltåker borde bilda en mosaik som täcker hela åkerarealen och gör det i stor skala. Dessutom ska vi hålla i minnet att rapphönan föredrar att hålla till ute på mitten av det öppna odlingslandskapet. Arten undviker viltåkrar som är sådda utmed skogsbryn. För att få fram vilka lösningar som är de bästa ur viltvårdens perspektiv borde vi på lokal nivå undersöka fältviltets val av vintermiljöer. Därefter kan vi separat för varje art definiera hur stor andelen viltåker ska vara. Fleråriga viltåkrar får ofta problem med ogräs. I Alajoki i Lappo gjordes på 1980-talet försök med viltåkrar med betoningen på gömslen, men projektet stupade på ogräsproblemen. Därför borde vi i stället utveckla ett nätverk av ettåriga viltåkrar för rapphönorna. Genom att så in åkrarna varje år slipper vi problemet med ogräs. Utmed Kyro älv och Lappo å finns det flera separata, stora slätter med åkrar där arealen uppgår till sammanlagt ungefär tiotusen hektar. De här trakterna utgör kärnan i rapphönans utbredningsområde. Om vi på en sådan åkerslätt skulle anlägga den ponerade andelen en procent viltåker för rapphönan skulle det med en såningsbredd på tre meter innebära ett beting på ungefär 330 kilometer. Om den optimala andelen däremot skulle va- ra två procent, skulle betinget gå löst på cirka 660 kilometer att så in. En åtgärd av den här storleksklassen skulle definitivt innebära ett lyft för mångfalden i naturen på orten. En mosaik av viltåkrar Utredningen av hur mycket viltåker som behövs - minimimängden och den optimala mängden - borde göras som ett forskningsprojekt där man samtidigt gör en utvärdering av effekterna och verkningsgraden. Zonerna Mångfald genom samarbete Hur bär man sig åt för att förverkliga den här typen av effektiv naturvård? En förbättring av viltets levnadsvillkor på åkerarealer i storleksklassen tiotusen hektar kräver samarbete med flera hundra jordbrukare redan när ansökningarna om stöd ska skrivas. Som underlag för projektet bör det finnas en ekologisk plan av något slag där särdragen hos varje del av området kartläggs ur viltets synvinkel. Det första steget är att göra upp en ekologisk skötselplan för det aktuella området. I samarbete med jaktföreningarna kartlägger man vilka områden som man i första hand önskar inkludera i projektet. När den här informationen är inhämtad i terrängen och antecknad på papper är det dags för följande steg, att personligen träffa jordbrukarna och inleda rådgivningen. Metoden borgar för att mängden mångfaldszoner blir tillräcklig. Det gäller att detaljerat förklara för varje jordbrukare var viltåkrar kan placeras på hans ägor om han går med i projektet och ger sitt tillstånd. Jordbrukaren ska också få veta hur viltåkrarna antecknas i stödansökningen och hur åtgärderna inverkar på gårdens olika stöd. Jordbrukaren ska även få egna kartor där objekten är färdigt inritade för stödansökningen. En effektiv skötsel av rapphönsbestånden förutsätter en planmässig utökning av mångfalden i odlingslandskapet. Jägaren l 1 l 2010 l 11
Det är fullt möjligt för oss människor att skapa ett paradis för rapphönorna! Under det personliga mötet med jordbrukaren ska han försäkras att viltvården inte kommer att vålla honom några bekymmer och att han inte är tvingad till någonting. Han avhänder sig inte på något sätt sin beslutanderätt. Vid planeringsskedet går det också att ta hänsyn till vattenskyddet till exempel genom att placera mångfaldszoner utmed diken och bäckar. Det är också möjligt att avtala att jordbrukaren och jaktföreningen delar på vissa kostnader och arbetsmoment, vilket kan göra det lättare för en stressad jordbrukare att bli intresserad av projektet. Det första planeringsskedet kräver en enorm arbetsinsats, men när planerna väl är uppgjorda så räcker de en god bit på väg. När ett projekt omfattar mycket stora arealer behövs det en person som kan sköta uppgiften som "viltåkerplanerare" på arbetstid. T Tre meter breda zoner utmed diken kräver inga särskilda åtgärder i ansökan. Stödet är det samma som för växter som odlas på skiftet bredvid. Skötselmetoden innebär ett flerårigt växttäcke som slås i slutet av sommaren. T En naturvårdsåker som ökar mångfalden i odlingslandskapet. Minimiarealen är fem ar och avtalstiden två år. T En viltåker som utgör en typ av träda med växttäcke. T En åker som anläggs med specialstöd för att öka mångfalden i naturen och landskapet. Avtalstiden är fem eller tio år. T Mångfaldszoner som anläggs med specialstöd. Gömslen för viltet Planerandet och anläggandet av vilt- och mångfaldszoner av den här typen ska drivas effektivt för att bli ett attraktivt alternativ för vanliga jordbrukare. Systemet med tvångsträdor upphörde med föregående miljöprogramperiod. Hösten 2007 steg världsmarknadspriset på spannmål nästan till det dubbla. Det samma gällde en rad andra produktionskostnader, i synnerhet priset på konstgödsel. Det antogs allmänt att spannmålspriserna skulle stanna permanent på den nya nivån, men så gick det inte. Under hösten 2009 rasade priserna medan magasinen var fulla. Vilket betyder att det nu kan vara läge att satsa på mångfalden i odlingslandskapet. För tillfället finns i praktiken följande tänkbara sätt att sköta fältviltet och skapa gömslen. De bygger på befintliga miljöstöd, specialstöd och avtalsformer. Sammanfattningsvis kan processen gå till så här. Först görs en kartläggning av viltmiljöerna. Därefter anlägger jordbrukaren eller en entreprenör viltåkrarna och zonerna. insats på ett manår, vilket har en prislapp i storleksklassen 34 000 euro. Direktsådden av etthundra hektar kostar ungefär 6000 euro medan fröna kostar ungefär 10 000 euro. Totalkostnaden för hela operationen går alltså lös på cirka 50 000 euro. Den här kostnadskalkylen bygger som sagt på bedömningen att vi ska avsätta en procent av den totala arealen till fältviltet. Under det följande året är behovet av planering mycket litet och den årliga kostnaden är avsevärt mindre. Ytterligare ett sätt att spara pengar är att köpa in frö i större partier. Under de därpå följande åren kommer de årliga kostnaderna att ligga på nivån 15 000 euro per 10 000 hektar. Ännu vet vi dock inte om jordbrukarna själva är beredda att satsa på projekt av den här typen. Visserligen får de specialstöd för mångfaldszonerna och viltåkrarna, men samtidigt förlorar de ju odlingsintäkter. Detta görs genom direktsådd. Jordbrukaren eller entreprenören sköter även om nödvändiga besprutningar. Direktsådden minskar belastningen på vattendragen. Under det andra året är proceduren den samma för de ettåriga växterna, medan de fleråriga växterna lämnas utanför markberedningen. Vilka växter som passar bäst för viltåkrar och skyddszoner är ett väl känt faktum. I olika fröblandningar finns det både växter som producerar näring och kålväxter som står upprätt hela vintern och således ger skydd och gömslen åt viltet. Kostnaderna Planeringsarbetet för ett stort projektområde typ 10 000 hektar kräver i runda slängar en De österbottniska jaktföreningarna reglerar stramt rapphönsjakten. Möjligheten till begränsad jakt när beståndet håller en sådan är ett viktigt motiv för viltvården. Bra miljöer för fältviltet kan skapas Det finns tiotals eller kanske flera hundra djurarter som har glädje och nytta av att åkernaturen blir omskött på det här viset. Alltså är det rimligt att förvänta sig att samhället ska delta med en betydande insats för mångfaldsprojekten. En del av de åtgärder som jag presenterar i den här artikeln står kanske i konflikt med miljöstödet, men åkernaturen utarmas kontinuerligt och skötseln av den är en så viktig sak att eventuella motstridigheter bör rättas till i programmet för nästa miljöperiod som troligen börjar år 2013. De skötselåtgärder som jag beskriver i den här artikeln berikar åkernaturen i mycket hög grad. Det förhåller sig med största sannolikhet så, att man med riktigt avpassade och verkställda skyddszoner lätt kan göra bestånden av fältvilt flerfalt större. Kanske den östliga underarten av rapphöna som förekommer i Österbotten i så fall kan klara sig utan några dyra och osäkra stödutplanteringar. Också det övriga fältviltet skulle kvickna till och naturen i odlingslandskapet skulle bli artrikare och mera varierad. Under det gyllene sextiotalet fanns det fler rapphönsflockar i de här trakterna än det i dag finns individer. Åkrarna hade öppna diken, ladorna räknades i tusental och där förvarades sädkärvar och hö. Växtskyddsmedlen var så gott som okända storheter. Det fanns alltså mer än nog av både gömslen och föda för fältviltet. Men med naturvårdsmetoden "en procent åt viltet" är det idag fullt möjligt att återskapa en modern och nästan lika artrik och varierad version av 60-talets odlingslandskap. Inte bara i Österbotten! G 12 l Jägaren l 1 l 2010
Marko Svensberg, erikoissuunnittelija, Metsästäjäin Keskusjärjestö Ett naturvårdsprojekt med helhetsgrepp I Nivala har det alltid funnits rapphönor och i över trettio år har aktiva viltvårdare jobbat för artens bästa. I somras startades ett projekt för att preliminärt utreda läget för fältviltet och nu planeras en fortsättning i form av ett naturvårdsprojekt med helhetsgrepp. Nivala är känt som en rapphönssocken. De vidsträckta och sammanhängande åkrarna bildar en idealisk miljö för rapphönan och genom detta åkerlandskap flyter älvarna Kalajoki och Malisjoki. Åkerslätterna på 18 000 hektar, med ett nätverk av tegdiken, har förmått bevara biotoper för livskraftiga rapphönsbestånd. Aktiva viltvårdare har i många år jobbat för rapphönan genom att sköta miljöerna, utfodra fåglarna och träget hålla efter de små rovdjuren. Nu har det blivit aktuellt med nya arrangemang för ägorna och därmed har också rapphönorna hamnat i fokus. Markägarna utmed ån Kalajoki har grundat ett bolag som ska sköta markerna utmed Kalajoki. Åtgärden fungerar förstås som en väckarklocka för de rapphönsaktiva på orten som frågar sig om inte rapphönans miljöer också ska tas med i skötselplanerna. administrerades av Nivala stad och verkställdes av Juhani Pitkänen. Startskottet avfyrades på ett möte som hade sammankallats av Natur- och viltvårdsstiftelsen. Deltagarna i projektet har kartlagt nätverket av vinterutfodringsstationer och har inlett en inventering av rapphönsbestånden. Enligt Pitkänen finns det ett trettiotal aktiva personer som deltar i vinterutfodringen med ett femtiotal foderstationer som är tämligen jämnt fördelade över kommunen. Vinterutfodrandet av rapphönor har pågått i några decennier och i synnerhet vid djup snö och skare fungerar foderstationerna som en livförsäkring för fåglarna. Vid inventeringen i oktober som gjordes av hönshundsfolk på ett 4000 hektar stort område påträffades 22 flockar om sammanlagt ungefär 270 rapphöns. Pitkänen uppger att om man lägger till de övriga observationer av häckande rapphöns som gjorts så uppgår antalet häckande rapphönor i Nivala totalt sett till bortåt etthundra par. Sammanlagt skulle det alltså finnas ett tusental rapphönor i kommunen. Med ett helhetsgrepp i siktet I höstas arrangerades ett rapphönsseminarium i Nivala. Föredragen och diskussionerna visade att det hos ortsborna finns ett intresse för att fortsätta jobbet för rapphönans bästa. Ett intressant faktum i sammanhanget var att planeringen av det blivande projektet verkade luta mot att det blir ett naturvårdsprojekt med helhetsgrepp. Det blivande projektet har möjligheter att dra nytta av bland annat den plan för mångfalden i våtmarker och naturen som har gjorts upp i Kalajoki älvdal. Det blivande projektet är väl underbyggt. Också när det gäller vilthushållningsprojekt är det klok politik att samarbeta med andra organisationer och grupper och försöka samarbeta om olika samhälleliga målsättningar för att vinna synergieffekter. För det allra mesta förhåller det sig så, att skyddszoner och våtmarker som anlagts med vattenskyddet för ögonen samtidigt också höjer kvaliteten på rapphönans miljöer. Strandzonen kring ett fågelvatten ger också rapphönorna det som de absolut måste ha, nämligen gömslen och växtföda. Samtidigt förverkligar vi ett helhetsbetonat naturvårdstänk som gynnar både sjöfåglar och övriga vilt. Enligt Pitkänen är det landsbygdsdirektör Hannu Tölli på Nivala kommun som ska sköta om sökandet av finansiering för projektet. Om finansieringen ordnas ska projektet starta i januari 2011, är det tänkt. G I Nivala har rapphönan vänner som i många år har skött om miljöerna, utfodrat fåglarna och hållit efter de små rovdjuren. Preliminär utredning första steget Det första steget i rapphönsfrågan i Nivala togs i form av en preliminär utredning som När det gäller vilthushållningsprojekt är det klok politik att samarbeta med andra organisationer och grupper. Jägaren l 1 l 2010 l 13
Marko Svensberg, specialplanerare, Jägarnas Centralorganisation Kauhajoki: Ett paradis för rapphönor När det nya miljöstödet för naturvårdsåkrar kom kavlade jägarna i byn Kainasto upp ärmarna och satte igång. Samarbetet mellan jaktföreningen och jordbrukarna på orten resulterade i 200 hektar viltåkrar. Vilken enorm prestation! l Jägarna i Kainasto och jordbrukarna på orten har alltså redan gjort verklighet av någonting som mången viltvårdare med åkrar ännu bara hunnit drömma om. Viltåkrarna i Kainasto stannade nämligen inte i skogsbrynen utan anlades över hela gärden och till och med mitt ute i odlingslandskapet. Hela tvåhundra hektar! På 4000 hektar åker innebär det här inte mindre än fem procent av arealen. Det handlar alltså om ett verkligen storskaligt projekt och ett nätverk av viltåkrar som sannolikt är störst i landet. De sådda viltåkrarna ligger som ett lapptäcke över åkerslätterna och resultaten ser mycket lovande ut. Rapphönsbestånden i området är synnerligen starka och har tätheter som ligger på absolut toppnivå i landet. Sådana här viltåkrar åstadkommer man inte genom att stå och drömma! Starka viltvårdstraditioner, aktiva jägare och positivt inställda jordbrukare åstadkom tillsammans ett paradis för rapphönsen. Kainastojägarna har nämligen redan i många år sysslat med uppfödning och utsättning av fasaner och med utfodring av rapphöns, skötsel av viltmiljöer samt jakt på små rovdjur och kråkfåglar. Det har alltid varit en hederssak för de här jägarna att vara aktiva och jordbrukarna har varit positivt inställda till arbetet för viltets bästa. Flera av jordbrukarna är ju också medlemmar i jaktföreningen. Den här symbiosen mellan de aktiva jägarna och bysamfundet kommer förhoppningsvis också att bli till nytta i ett vidare perspektiv i form av bevarad livskraft hos byn. J Rapphönornas paradis presenterat i kartform. Det lapptäcksliknande nätverket av viltåkrar i Kainasto är markemedan de vanliga rat med mörkgrönt åkrarna är utmärkta med ljusare grönt. Marknadsföring, talko och morötter I våras infördes en nyhet i miljöstödet för lantbruket - naturvårdsåkern - vilket gav den avgörande impulsen att börja anlägga viltåkrar. Den nya stödformen innebär 300 euro i miljöstöd per hektar, vilket gör att viltåkrarna kan konkurrera med spannmålsproduktionen. Utöver detta kan jordbrukare även få det normala stödet. I Kainasto lät sig jägarna inspireras av den nya stödformen och kavlade upp ärmarna under ledning av byavdelningens ordförande Jouko Talvitie. Per telefon, genom gårdsbesök och på byaftnar fördes budskapet om det nya naturvårdsstödet energiskt ut till jordbrukarna. Ett tiotal av jaktföreningens aktiva medlemmar deltog i operationen. Stödnivån är som sagt synnerligen konkurrenskraftig i jämförelse med traditionell spannmålsodling, men jägarna stannade inte vid detta utan sköt till av jaktföreningens egna medel och bidrog med ekonomiskt mycket lockande morötter. Jaktföreningen erbjöd sig nämligen att ställa upp med viltåkerfrö, gödsel och talkoinsatser för de jordbrukare som ville anlägga viltåkrar. Morötterna tog skruv och resultaten lät inte vänta på sig. Rapphönan i topp Viltåkeroffensiven i Kainasto innebar också en ommöblering av prioriteringarna i viltvårdsarbetet. Den inhemska rapphönan gick upp i täten medan den importerade fasanen trappades ner. Rapphönan är en ursprunglig art i trakten och står överst på hönshundsentusiasternas och jägarnas önskelista. För rapphönans del har Kainastojägarna gått pang på kärnan genom att anlägga viltåkrarna mitt ute på de bästa gärdena, alltså på de optimala platserna för arten, och inte som det brukar vara, på åkerlappar inne i skogen eller vid skogsbryn. Jägarna ville också att viltåkrarna skulle ligga med ett visst avstånd emellan sig. När en flock flyger upp brukar den göra en typisk rusch på några hundra meter, men efter ruschen vore det bra med en ny viltåker att landa på och gömma sig i. Värt att notera i sammanhanget är att alla naturvårdsåkrarna i Kainasto är viltåkrar och inte vallåkrar eller landskapsåkrar. Visserligen är också vallåkrar till glädje för viltet, men viltvårdsmässigt håller de inte samma klass. I fallet Kainasto kan vi lugnt tala om ett storskaligt viltvårdsarbete som gagnar många fler viltarter än enbart rapphönorna. Projektet är självfallet mycket betydelsefullt för naturvården också i en vidare bemärkelse, bland annat genom att också många mindre fågelarter finner föda och gömslen på viltåkrarna. 14 l Jägaren l 1 l 2010
Viltåkrarna ger föda och gömslen Bland jägarna på orten finns många som jagar aktivt med hönshund och som gärna rör sig ute på fälten med sina hundar. Enligt ortsborna brukar rapphönsflockarna hålla till på viltåkrarna eller i deras omedelbara närhet. Också på grönträdor kan rapphönor observeras. En viltåker fungerar bäst när vegetationen är tillräckligt gles för att tillåta rörlighet, men samtidigt tät nog för att erbjuda föda och skydd mot rovfåglar. I Kainasto finns det vissa platser där man år efter år brukar stöta på rapphönor. Så gott som alltid finns det diken eller växtlighet som ger skydd och föda på de här "stamtillhållen". Det vill säga att där finns det som rapphönorna och allt annat vilt absolut måste ha. Vid normalt väder påträffar man för det mesta kainastorapphönorna ute på gärdena och vid sämre väder i buskagen på åkerholmar och i skogsbryn. Stubb och växttäcke - Det behövs oplöjda åkrar och ett växttäcke för att rapphönan ska trivas, påpekar Juhani Toivakka som hör till de aktiva jägarna i Kainasto. Också i Kauhajoki gick det så, att rapphönsbestånden äventyrades när tvångsträdan upphörde. Lyckligtvis kom undsättningen i form av ett miljöstödsavtal där jordbrukaren förbinder sig att bevara ett växttäcke över vintern. Samtidigt blev det vanligare med direktsådd. En promenad ute i det väldiga odlingslandskapet avslöjar mycket riktigt att en stor del av tegarna har stubb eller ett växttäcke. Enligt Toivakka som lever på jordbruk och boskapsskötsel lönar det sig inte alls att bearbeta åkrarna med tallriksharv på hösten eftersom arbetet ändå måste göras en gång till på våren. Sina egna åkrar bearbetar Toivakka med tallriksharv på våren och betraktar höstharvningen som ett rent slöseri med pengar. Hektarskördarna har inte heller blivit lidande av systemet. Också på vintern sysslar viltvårdarna i Kainasto aktivt med att utfodra rapphönorna. Värt att notera i sammanhanget är att gubbarna och gummorna i byn mycket ivrigt ställer upp och hjälper till med utfodrandet. Somliga är till och med så ivriga att en del jägare snarare har blivit medhjälpare som levererar fodersäckar till gubbarna och gummorna! Rapphönsinventeringar pågår Jägarna i Kainasto tänker också följa upp vilka effekter som insatserna har haft på rapphönsen. Av den orsaken blev bestånden inventerade hela tre gånger under 2009. På våren gjordes en parräkning, i början av hösten räknades kullarna och i början av vintern räknades hur många rapphönor som hade stannat för att övervintra. På våren bokfördes 23 par, i september 28 kullar (278 fåglar) och i slutet av november 21 flockar (167 fåglar). Inventeringarna gjordes som ett talkoarbete av medlemmar i Hönshundsklubbens pointersektion. En inventering i terrängen är till nytta för alla parter. Pointersektionens medlemmar får komma ut i terrängen och öva med sina hundar medan ortsborna får klara fakta om rapphönsläget, säger Esko Liimatta som hade hand om inventeringens arrangemang. Kainastomodellen är ett fantastiskt exempel på vad som kan åstadkommas när målmedvetna jägare samarbetar med jordbrukare och motivationen står på topp. I ett helhetsperspektiv hänger rapphönans framtid i hög grad på hur mycket jägare och jordbrukare på lokal nivå är beredda att satsa på odlingslandskapets mångfald och hälsa. Ute på den finska landsbygden lever vi fortfarande mitt i ett möjligheternas landskap. Integrerat i det nuvarande stödsystemet finns möjligheter att höja kvaliteten på viltets miljöer. När det kommer till kritan så handlar det om vilja och intresse. I Kainasto fanns det vilja och den viljan har resulterat i lovande resultat som ser till att projektet inte har tappat farten när våren kommer. l Rapphönans framtid hänger på hur mycket jägare och jordbrukare på lokal nivå är beredda att satsa på odlingslandskapets mångfald och hälsa. Viltåkrarna i Kainasto ger rapphönorna det livsviktiga, det vill säga föda och gömslen året om. Viltåkrarna såddes in med fröblandningar som finns i handeln och med överskottsfrö av många olika slag som blivit över hos jordbrukarna. Jägaren l 1 l 2010 l 15
Erkki Kiukas, jaktchef, Kymmene jaktvårdsdistrikt Så anlägger du en naturvårdsåker Miljöstödet för naturvårdsåkrar utgör ekonomiskt sett ett mycket konkurrenskraftigt alternativ till spannmålsproduktion. Viltvårdsmässigt erbjuder naturvårdsåkrarna mycket attraktiva alternativ. l Djungeln av stöd för jordbruk är både tät och snårig. Mångfald har blivit ett ord på modet och mångfald är precis vad vi finner i floran av EU-stöd för lantbruk. För viltvårdens del påträffar vi i djungeln några mycket användbara stöd. I den här artikeln ska jag presentera en nyhet som dök upp under året 2009, nämligen naturvårdsåkern. Men eftersom anvisningarna för ansökan om stöd skickas ut till jordbrukarna först på våren så är det skäl att kolla anvisningarna ännu en gång till före ifyllandet, för den händelse att det har blivit ommöbleringar i villkoren. Den här artikeln bygger på den information som föreligger i skrivande stund. Efter att man frångått det tidigare stödet av gårdsbruket genom trädessystemet infördes under 2009 i stället möjligheten att anlägga så kallade naturvårdsåkrar. Stöd för naturvårdsåkrar kan beviljas för maximalt femton procent av en gårds stödberättigade areal. rioden utgör minst fem procent (och minst 0,5 ha) av gårdens stödberättigade åkerareal. Om jordbrukaren har ingått en miljöstödsförbindelse under den tidigare programperioden (2000-2006) och har valt mångsidigare odling som tilläggsåtgärd gör han klokt i att på våren kolla upp om han är berättigad till stöd för naturvårdsåker upp till maximala femton procent av arealen. Naturvårdsåkrarna delas in i olika kategorier beroende på syftet och de växter som odlas. Också stödnivåerna varierar. Ett alternativ är att anlägga mångfaldsåkrar, som kan vara av tre olika slag: 1. Åkrar för viltfoderväxter, stöd 300 e/ha 2. Åkrar för ängsväxter, stöd 300 e/ha 3. Åkrar för landskapsväxter, stöd 300 e/ha D Stöd för naturvårdsåkrar kan beviljas för maximalt femton procent av gårdens stödberättigade areal. 16 l Jägaren l 1 l 2010 Naturvård i stöddjungelns rika flora Enligt ansökningsguiden för 2009 kan stöd för naturvårdsåker betalas ut enbart om andelen naturvårdsåker under hela avtalspe- Ett annat alternativ är att sköta åkrar som inte brukas. I det här fallet ska åkern sås in med vallväxter för minst två år och stödet uppgår till 170 e/ha. Men oavsett vilken typ av naturvårdsåker som man anlägger så har de alla utan tvekan också effekter på viltet. Gemensamt för alla typer av naturvårdsåker är att man inte får använda växtskyddsmedel på dem (kontrollera dock i de senaste anvisningarna för stödansökan). En annan gemensam bestämmelse för alla typer är att sådden ska göras senast den sista juni och att det är tillåtet med en lätt gödsling. Det är däremot inte tillåtet att det första året anlägga en mångfaldsåker genom direktsådd i föregående års vall. Det rekommenderas att man sår i stubben och använder inhemskt frö. Viltåkrarnas växter till för viltet Naturvårdsåkrar av typerna viltåker och landskapsåker får avslutas respektive sås in följande vår. Detta ska göras mekaniskt genom plöjning eller beredning. På det här viset är det möjligt att låta skiftet återgå i normal produktion under följande år. Alternativt kan skiftet fortsätta ett år till som en mångfaldsåker. Vilt- och landskapsväxterna ska nämligen sås in varje år. Självfallet finns det också skillnader beträffande metoderna för anläggning och skötsel. Det har bestämts vilka växter och fröblandningar som ska användas för de olika typerna av naturvårdsåkrar. En naturvårdsåker som anläggs med växter för viltet ska sås in med en fröblandning som innehåller minst två av följande växter: säd, bovete, solros, oljelin, ärt, ryps, raps eller senap, foderkål, foderraps, öljerättika, foderbetor (fodersockerbeta, foderrova), gräsväxter och klöver. Blandningen ska bestå av ettåriga växter och sådden ska göras årligen. Växtligheten på en viltåker ska användas som foder för viltet. Det är inte tillåtet att anlägga en viltåker i närheten av väg som är livligt trafikerad. Det är ju inte meningen att viltåkern ska locka djuren ut på vägen så att de ställer till med olyckor! Men å andra sidan, om den livligt trafikerade vägen har ett viltstängsel så borde det vara ok att anlägga viltåkern i närheten. En naturvårdsåker som sås in med landskapsväxter anläggs sålunda att fröblandningen innehåller minst två av följande växter: solros, honungsblomma, blålusern, doftklöver, gul-lupin, luddvicker, blåklint, malva, ringblomma, kornvallmo samt vit och gul sötväppling. Också den här typen av naturvårdsåker kan erbjuda föda och gömslen för viltet, i synnerhet för fasaner och rapphönor. De blommande växterna lockar dessutom till sig insekter, vilket ökar utbudet av föda för fälthönsens ungar. En naturvårdsåker med ängsväxter ska sås in med en fröblandning som innehåller rödven eller fårsvingel och minst en flerårig ängsväxt. Till ängsväxterna räknas ängsklocka, åkerlyst, rödklint, färgkulla, ängsnejlika, tjärblomster, smällglim, ängsvädd, skogslyst, prästkrage, åkervädd, fyrkantig johannesört eller annan motsvarande ängsväxt. Dessutom får det i fröblandningen
Rådjur vid kanten av en viltåker som är sådd med havre, vete, foderrrova, foderraps och doftklöver. finnas en ettårig växt som exempelvis luddvicker eller honungsblomma. Så länge det finns ett växttäcke som ger föda och gömslen kan också den här typen av naturvårdsåker fungera som biotop för i synnerhet fälthöns. Som naturvårdsåker som ska anläggas med vallväxter godkänns både gamla och nya vallar samt vallar som anlagts året innan med skyddsväxter eller i stubb. Både direktsådd och traditionell sådd är godkända såningsmetoder. Vid sådd med vallväxter får maximalt tjugo procent av den totala frövikten bestå av kvävebindande arter som exempelvis klöver. I övrigt används fleråriga vall- och gräsväxter som exempelvis timotej, ängssvingel och hundäxing. Prislappen på slåttern är förstås även det en avgörande faktor, som var och en måste räkna ut för sin egen del. Det är tillåtet att ta vara på den slagna växtligheten och dra ekonomisk nytta av den. Det är också tillåtet att låta tamdjur beta på skiftet bara det har ett växttäcke året om. Vallväxterna ger gömslen En naturvårdsåker som anläggs med vallväxter kommer att ge skydd och föda åt harar, fälthöns och delvis också hjort och rådjur. Det händer att även älgar söker sig till åkern för att beta. Det är inte obligatoriskt att slå vallen varje år, men det måste göras vart tredje år. Ur viltets synvinkel har slåttern förstås både fördelar och nackdelar. Syftet med åkern avgör om det positiva eller negativa överväger. Det är bra med slåtter i augusti om syftet är att bjuda viltet på gott bete under hösten. Om man tänker sig vaktjakt på räv så uppskattar både sorkar och fältharar ett oslaget fält, vilket lockar räv till platsen. Faktum är att det inte verkar vara uttryckligen förbjudet att växelvis slå en del av åkern, vilket skulle göra mångfalden ännu större. Äventyra inte fåglarnas häckning! En naturvårdsåker som är anlagd med ängsoch vallväxter får avslutas först efter det andra året, från den första september, med mekaniska metoder som sådd eller plöjning. Om skiftena sås in på hösten med exempelvis höstråg eller höstvete får naturvårdsåkern avslutas redan från och med den 15 juli det andra året. Med den här tidtabellen hinner jordbrukaren plöja och harva innan den nya sådden. Det är inte tillåtet med träd och buskar på någon typ av naturvårdsåker, trots att det vore bra för viltet. Slåttern ska göras så att den inte äventyrar fåglarnas häckning eller däggdjurens ungar. Av den här orsaken är en senarelagd slåtter att rekommendera. Också slåttermetoden kräver eftertanke. Undvik att driva in djuren mot mitten av skiftet. När traktorn eller tröskan kör de sista vändorna skulle djuren antingen hamna i maskinens gap eller tvingas fly över stubben till närmsta gömsle, utan något skydd alls. Det finns med andra ord ett brett urval av metoder för naturvård. Viltet är en del av naturen och ger landskapet liv. Dags alltså att kavla upp ärmarna och sätta igång! l Viltåkerfrö 2010 si001 Älg Diana si002 Hjort Rådjur Diana si003 Flerårigt viltbete Diana si005 Fasan Rapphöna Diana si006 Diana Solros si007 Diana Foderkål Grampian si012 Diana Foderraps Hobson si013 Diana Foderoljerättika si021 Diana Foderrova Massif si022 Diana Foderrova Tyfon si023 Diana Foderrova Samson si025 Diana majs si026 Diana Betad foderkål si027 Älgviltblandning si028 Fågelviltblandning si029 Foderaps Akela si030 Foderärt Lisa si031 Foderoljerättika Apoli si032 Foderkål Inka si033 Foderkål Inka si034 Foderbetor Brigadier si035 Foderrova Samson Frö för naturvårdsåker si036 LHP Vilt si037 LHP Landskap si038 LHP Äng 1 kg 3 kg 2 kg 3 kg 2kg 1 kg 1 kg 3kg 1 kg 1kg 1kg 3kg 1 kg 10 kg 10 kg 25 kg 25kg 10kg 1 kg 5 kg 1 kg 0,5 kg 10 kg 10 kg 10 kg 16 25 18 25 24 18 8 32 16 17 12 22 32 79 68 95 50 90 19,50 92 14,50 5,50 49 65 116 Beställningar/ytterligare info: Oy Eräkontti Ab www.erakontti.fi, erakontti@erakontti.fi, Tfn. 010-440 9410 Jägaren l 1 l 2010 l 17 Marko Muuttola.
JahtiJakt SnöCamo -membranställ Sjunk in i vinterterrängen. T DAS EN 179 + FÖRMÅNSPAKET JAHTIJAKT SNÖCAMO MEMBRANSTÄLL + LEVERANSKOSTNADER 90 För beställare av SnöCamo-stället förmånspaket på köpet! Toppegenskaper Premium-nivå egenskaper i snöcamostället. Bl.a. unik, nsk vinterterrängmönster, design by Kimmo Takarautio. Mycket bra vattentäthet och andningsförmåga. AIR-TEX2-membranet som laminerats direkt på yttyget håller jägaren torr och varm i alla omständigheter. Smutsavvisande Te onyta. Materialet testat i köld. Avtagbar membranhuva. Rikligt med ckor, bekväma uppvärmnings ckor. 1. JahtiJakt mössa Varm JahtiJakt-mössa. Färg: Vit 2. Jakthandskar Priserna inkl. moms 22% : Samtal via det fasta telenätet kostar 8,21 snt/samtal + 6,90 snt/min, Samtal via det mobila nätet 8,21 snt/samtal + 14,90 snt/samtal Beställ utan besvär: www.eratukku. eller tel. 020 747 7000 Kundservice: Mån-Fre kl 9-17 Vanda · Esbo · Åbo · Tammerfors · Villmanstrand · Joensuu · Kuopio · Seinäjoki · Uleåborg Erätukku-butikerna: Erätukkus butiker är nu öppna också på söndagen kl 12-18!
SnöCamo pälshatt +handskar Unikt vinterterrängmönster. SnöCamo fågelryggsäck Helt ljudlöst yttertyg. Vapenfodral i bakre delen av ryggsäcken. Stadigt, justerbart höftbälte. Justerbar bröstrem på ryggsäckens bärremmar. AST END 29 90 AST END + LEVERANSKOSTNADER 49 90 + LEVERANSKOSTNADER SnöCamo eece Nyhet! Varm eece. Snyggt unikt nskt camomönster, design Kimmo Takarautio. SnöCamo micro eece -ställ Nyhet! Snyggt, behagligt och varmt ställ för skiktklädsel. AST END 49 90 AST END + LEVERANSKOSTNADER 39 7 Längd (cm) 90 + LEVERANSKOSTNADER Scentech tekniskt underställ Underställ som utnyttjar Scentech-teknologin för jakt. Tekniskt MicroDry-tyg för yttar fukten bort från huden och håller dig varm och torr. Ett utmärkt underställ för skiktklädsel. Yllesocka Varm och behaglig yllesocka håller fötterna varma även vid hårda vinterväder. 70 % ull. AST END 29 90 AST END 90 Vikt (kg) + LEVERANSKOSTNADER + LEVERANSKOSTNADER Beställningskupong Ja, jag beställer_____st JahtiJakt SnöCamo -membranställ mot postförskott till priset 179,90 /st + postningsutgifter st SnöCamo pälshatt +handskar, 29,90 /st st SnöCamo fågelryggsäck, 49,90 /st st SnöCamo fleece, 49,90 /st st SnöCamo fleece mellanställ,39,90 /st st JahtiJakt underställ, 29,90 /st par JahtiJakt yllesocka,7,90 /par* Leveranskostnader tillsätts till leveransen. Beställarens underskrift Namn Jägaren 1/10 Adress E-postadress* Postnummer- och ort (för under 18 år förmyndarens (SnöCamo, membranställ, fleece, mellanställ) Product Midja (cm) Erätukku betalar portot ERÄTUKKU ID 5013247 90003 SVARSFÖRSÄNDELSE Jag ansluter mig samtidigt utan kostnad till Erätukku-klubben och får de nyaste erbjudandena direkt till min e-post.(*Fyll i din e-postadress på kupongen) Telefonnummer * Mottagarens fot storlek
Mikko Alhainen, viltvårdsplanerare, Jägarnas Centralorganisation P 20 l Jägaren l 1 l 2010 Kartläggningen av våtmarker: 10 000 hektar att iståndsätta mängd våtmarker som delvis vuxit igen och är behov av skötsel samt rikligt med platser som är lämpliga för att anlägga våtmarker. För att locka sjöfågel till området räcker det ofta med slåtter och röjning på stränderna samt höjning av vattennivån genom fördämning eller varsam muddring. Det vanligaste objektet var en sjö eller ett träsk som vuxit igen på grund av dränering eller sänkning av vattenytan, men också insjövikar, lertäkter samt bäverdammar anmäldes. Vid kartläggningen påträffades 553 våtmarksobjekt. Det bästa resultatet nåddes i Lapplands jaktvårdsdistrikt, där 69 objekt påträffades. Över 40 objekt påträffades också i Uleåborg, Norra Savolax, Satakunda, Svenska Österbotten samt Kymmene. Det vid Österbottens jaktvårdsdistrikts pilotkartlägggning ifjol uppnådda resultatet 136 våtmarker överträffades inte av något annat distrikt. Jakobstadsnejdens jaktvårdsförening profilerade sig positivt med 17 objekt. Till serien med över tio anmälda objekt hörde också Juva, Sodankylä, Lieksa, Malaxnejdens och Simo jaktvårdsföreningar. Till den österbottniska kartläggningens toppförenings Evijärvi-Kortesjärvi resultat 20 våtmarker påträffades dock inte någon utmanare. Av de påträffade våtmarksobjekten fanns 505 på antingen privata, kommuners eller företags marker. Omkring femtio våtmarker fanns på antingen Naturaområden eller Forststyrelsens marker. Objektens arealer uppmättes av ett professionellt kartföretag. De påträffade objektens sammanlagda arealer uppgick till 12 680 hektar. Därav ligger ca 9 700 hektar på privata marker. Medelstorleken på de våtmarker som kräver iståndsättning är 23 hektar och medianstorleken 10 hektar, dvs hälften av våtmarkerna är över och hälften under 10 hektar). G Tack till alla som svarade på enkäten! Mellan alla aom svarade utlottas femton nya Riistakosteikkohandböcker! G På landsbygden finns det en avsevärd Täthet, antal / 1000 km2 Våtmarksobjektens läge och objektens täthet (antal/1000 km2). Påträffade våtmarker jaktvårdsdistriktsvis 80 70 60 Antal objekt 50 40 30 20 10 0 Södra Tavastland Södra Savolax Kajanaland Mellersta Finland Kymmene Lappland Uleåborg Norra Tavastland Norra Karelen Norra Savolax Österbotten Satakunda Nyland Egentliga Finland Mikko Alhainen 69 47 25 16 27 35 64 62 49 36 14 54 36 19 Reijo Orava