Jägaren 6/2013 - Lehtiluukku.fi

Jägaren 6 l Svara på jägarenkäten på riista.fi 2013 Dags för vinterutfodring Anvisningar för fälljakt
Innehåll l 6 l 2013 Jaktklubben för ungdomar: Här lär de sig genom att göra s. 53 I Kauhajoki mår fälthönsen bra s. 8 2 l Goda våtmarksnyheter s. 44 Julbord för jägare s. 54 3 4 8 10 12 14 16 19 20 24 28 30 32 33 36 38 39 41 44 46 48 49 50 52 53 54 56 58 60 62 64 68 71 Ledaren Trygga nästa säsongs jakt: Sköt vinterutfodringen av klövvilt väl Viltvård med gemensamma krafter i Kauhajoki Med ännu bättre viltmarker i sikte Viceordförandens spalt Fälttrianglarna Jakt med fällor och slagjärn Aktuellt från ministeriet Vilttriangelkampanjen ger resultat Vilttrianglarna ? från gräsrotsnivå till beslutsfattande Vargdiplomati i västra Finland Jagar lodjuret selektivt? Håller TASSEN jämna steg med lodjuret? Databasen TASSEN uppdateras Anskaffning av jaktvapen Brott & Straff Tipshörnan Jägaren 6 l 2013 Statens jaktövervakare på privatmark Hembygdsvåtmark tar hand om de fasta partiklarna Modellvåtmarker i Mellersta Finland Internationell expertgrupp: Sjöfågeljakten ska vara hållbar Fasanen På vandring med Eki: Braskaffe med kåsa Vilt- och fiskeklubbarna ? ungdomsverksamhet genom samarbete Jaktklubben för ungdomar: Här lär de sig genom att göra Julbord för jägare Juniorsidan Risken för vitsvansolyckor nu som störst Positiva attityder och goda föredömen Åland Nyhetsmagasinet Affärer Adresser
Ledaren Reijo Orava Vargdebatten: Direktör Finlands viltcentral Till nytta i stället för skada genom handel med naturvärden Lokalbefolkningen blir medveten om vargkullarnas existens senast när vintern kommer. Spåren i snön avslöjar vargflockarnas revir och rörelser. Den från de senaste åren så välbekanta heta vargdebatten tar ny fart. I väntan på resultaten från den evaluering av rovdjurspolitiken som jord- och skogsbruksministeriet låtit utföra har Finlands viltcentral förberett sig för en revidering av förvaltningsplanen för vargen. Den gamla förvaltningsplanen, som i idealistisk anda grundar sig på vargens egenvärde och upplysning, har inte fungerat. I den kommande förvaltningsplanen behövs det nu ett helt nytt konkret sätt att närma sig frågan. Nedan en vision av hur det kan ske. Internationell erfarenhet har visat att skyddsprojekt för djurarter som orsakar konflikter inte lyckas om inte lokalbefolkningen är involverad. Ett bra exempel är länderna i södra Afrika. I länder där skyddet av arterna är grundat på hållbart nyttjande av djurbestånden med hjälp av turism och jakt är bestånden livskraftiga. Lokalbefolkningen och näringarna drar nytta av djurbestånden. Om skyddet däremot enbart grundar sig på begränsningar av lokalbefolkningens rättigheter och förbud lyckas det för många arters del inte ens med stöd av beväpnade vaktstyrkor. Enligt min åsikt vore det nu dags att också i vårt land tro på den här lagbundenheten i mänsklig verksamhet och inleda den framledes tillämpade vargpolicyn utgående från dem som bor inom vargarnas revir. Vargmarscher och vädjanden i städerna leder inte till någon konkret eller snabb lösning på frågan. För närvarande förefaller det som om det för att fylla de internationella förpliktelserna skulle räcka med 20 livskraftiga vargflockar/-revir för att säkerställa en gynnsam skyddsnivå för vargbeståndet. Av resultaten från den halsbandsuppföljning som utförts av vår viltforskning framgår att våra vargflockars revir i genomsnitt omfattar omkring 120 000 hektar. Vargrevirens sammanlagda areal uppgår sålunda till cirka 2,5 miljoner hektar, vilket är nästan 10 % av Finlands totala areal på 30 miljoner hektar. Åtgärderna vid förvaltningen av vargbeståndet kunde sålunda uppdelas enligt sin målsättning i två kategorier: vargreviren där den valda vargpolitiken tillämpas och områdena ytter om vargreviren där det vidtas åtgärder som specificeras i förvaltningsplanen. Vargrevirpolitiken skulle fokuseras till potentiella vargrevir där det redan förekommer varg. Förutsättningen för framgång är att de människor som bor inom vargreviren tar ansvar för förvaltningen av vargbeståndet. Vargbeståndet inom reviret sköts med hjälp av planmässig jakt och så att flockens livskraft bevaras. Skador och olägenheter ska antingen förhindras eller kompenseras ekonomiskt. För vargen skapas ett positivt värde enligt principen för handel med naturvärden. Samhället betalar skyddet. Utanför reviren, det vill säga i största delen av landet, koncentreras åtgärderna till att förhindra de olägenheter som orsakas av rörliga kringströvande vargar. Förutsatt att bevarandet av vargbeståndet i övrigt är säkerställt blir avlägsnandet av problemindividerna mycket smidigare än idag. Hurdana är då de praktiska åtgärderna inom vargreviren och de ekonomiska arrangemangen för handeln med naturvärden? Det är frågor som måste lösas gemensamt under beredningen av förvaltningsplanen, i synnerhet med befolkningen inom vargreviren och med de politiska beslutsfattarna. Trots den nu rådande ekonomiska krisen satsas det redan mycket pengar på naturskyddet i vårt samhälle. Det är främst en fråga om val av objekt och fokusering av resurserna. Den djärvaste idén om hur handeln med naturvärden kunde realiseras har framkastats av ikonen för vargskyddet själv, emeritusprofessor Erkki Pullinen. I en bok som han skrivit och som utkom i början av året föreslår han att det för varg som jagas med stöd av laglig jaktlicens ska betalas en rejäl skottpeng. På så sätt skulle det skapas ett betydande ekonomiskt värde för vargen som ett byte vid laglig jakt. Förslaget ovan representerar inte en färdig verksamhetsplan utan meningen är att väcka debatt om hur vargfrågan i vårt land ska skötas. Önskar vårt samhälle uppriktigt att vargbeståndet ska bevaras som en del av vår natur? Jägaren 6 l 2013 l 3
Text och bild: Mikael Wikström Trygga nästa säsongs jakt ? sköt vinterutfodringen av klövvilt väl V interutfodring är ett effektivt sätt att hålla bestånden av klövvilt vid god hälsa så att de ger avkastning också för följande jaktsäsong. Med vinterutfodringen kan också eventuella skador förorsakade av klövvilt minskas och dessutom kan jaktarrangemangen underlättas. Den som är mån om gott byte nästa säsong ordnar alltså ett välfungerande nätverk av foderplatser.Här några enkla tips hur det kan se ut. Fördelar med vinterutfodring Med hjälp av fungerande vinterutfodring går det att upprätthålla god kondition och därmed god produktivitet hos klövviltet som får til?läggsfodret.Ett djur som är i fysiskt gott skick, har kapacitet att föröka sig ungefär dubbelt effektivare än ett djur som är svagt på grund av otillräcklig tillgång på näringsämnen. 4 l Jägaren 6 l 2013 Genom väl planerad vinterutfodring går det också att minska eventuella problem som klövviltet kan förorsaka i skogsbruket.Genom tilläggsfodret på foderplatserna minskas betestrycket i skogen, samtidigt som viltet delvis också kan styras bort från mera känsliga skogsbestånd. Med fungerande vinterutfodring kan man delvis också minska skadorna som kan uppstå i trafiken. Rätt skött vinterutfodring kan minska att djur från ett område utvandrar till andra områden under vintern. Ju mera djuren vandrar,desto större är risken att de korsar vägar och bidrar till olyckor. Här inverkar också beståndets täthet. Under vintern rör sig vitsvansar gärna i grupper om åtminstone fem till tio djur.Om beståndets täthet är så låg att vitsvansarna inom ett område inte kan bilda de här grupperna, har det I och med att lodjuren har blivit allt flera, borde de beaktas vid planerandet av utfodringsplatsernas placering. Öppna platser med tillräcklig sikt i alla riktningar är att föredra, för att viltet ska hinna upptäcka rovdjur i tid. visat sig att vitsvansarna till vintern gärna söker sig till andra områden där det finns större koncentrationer av vitsvansar.En kombination av fungerande vinterutfodring och tillräcklig stamtäthet tycks kunna hålla vitsvansarna i samma område genom hela året. Som en tilläggseffekt av fungerande vinterutfodring kan också jakten underlättas om man känner till var djuren uppehåller sig. Om djurens fysiska kondition hålls god genom hela vintern, innebär det att handjuren också
har resurser att bygga upp kraftiga horn. Fina troféer är en tilläggsbonus för de som sköter utfodringen väl. nom försäljning av köttet från ett antal fällda vitsvansar. Inåtling är inte vinterutfodring Foderslag Vinterutfodrandet borde ordnas så att det är lätt att underhålla foderplatserna genom hela vintern. Det innebär att allmänt förekommande lätt tillgängliga foderslag är att föredra framom sofistikerade fodersorter som kan ta slut mitt i vintern. De foderslag man börjar utfodra med, borde man använda genom hela vintern. Djurens matsmältning anpassar sig nämligen långsamt till olika typ av foder. Skaffa eller reservera alltså en sådan mängd foder att det räcker ända tills naturlig föda växer i tillräcklig utsträckning på våren. Lämpliga foderslag för utfodring av mindre hjortdjur är till exempel sockerbetor, morötter, äpple, havre och ärter. Fodret kan med fördel finfördelas så att djuren lättare får det i sig och lättare kan ta näringen till sig. Hela, stora och genomfrusna sockerbetor kan vara mycket svåra att komma åt för hjortdjur som har framtänder endast i underkäken. Havre och ärter kan gärna krossas innan de serveras för viltet, men att mala havre och ärter är inte bra. Foderplatsens placering Med tanke på hur stora årshemområden vitsvansar i allmänhet har, kan det vara lämpligt att sköta vinterutfodringen så att det finns omkring fem foderplatser per tusen hektar.Utfodringsplatserna borde vara sådana att djuren som håller till vid dem får vara i fred. Lösa hundar och mänskliga aktiviteter bör förstås undvikas vid utfodringsplatserna. Samtidigt borde utfodringsplatserna ändå placeras vid någon form av väg så att det går att ta sig fram och underhålla dem. Vägar med livlig trafik måste förstås beaktas så att viltet inte i onödan lockas att korsa sådana. Varje foderplats borde naturligtvis ligga i sådana områden där viltet också naturligt håller till. En slicksten vid varje utfodringsplats är lämpligt. Mineraler och vitaminer är viktiga för viltet så ?viltstenar? är att föredra framom saltstenar innehållande endast koksalt. att räkna hur stora mängder foder som ska införskaffas inför vintern. Om man förenklat räknar med att upprätthålla tio vinterutfodringsplatser där det på varje foderplats i genomsnitt uppskattas röra sig cirka sju vitsvansar och fyra rådjur, får man en total fodermängd på drygt 30 ton.De omkring 70 vitsvansarna konsumerar alltså ungefär 22 ton och de ungefär 40 rådjuren cirka 8 ton under utfodringssäsongen. Härtill borde man räkna med ytterligare ett visst spill. Fodret kan enkelt finansieras ge- Begreppen vinterutfodring och inåtling ska inte förväxlas. Det är naturligtvis inte vinterutfodring att med en hög foder locka till sig djur för att fälla vissa av dem under jaktsäsongen fram till sista januari. Vinterutfodring är att trygga djurens näringstillgång genom den tid på året då tillgången på naturlig föda är knapp, alltså särskilt i februari, mars och april. Vid en vinterutfodringsplats behövs inte jakttorn,annat än för att eventuellt underlätta observerandet och inventerandet av djuren som rör sig vid foderplatsen. I ett område där det finns ett nätverk med välfungerande vinterutfodring kan man också upprätthålla ett antal inåtlingsplatser för att underlätta jakten. Djuren som vants vid att få konstgjort foder vid inåtlingsplatserna och vinterutfodringsplatserna, har då fortsatt tillgång till samma slags foder ända fram till våren då naturligt foder finns tillgängligt och vinterutfodringen kan upphöra. Att ordna inåtlingsplatser i områden där det inte finns ett nätverk med fungerande vinterutfodring är ansvarslöst. Viltets matsmältningsapparat har svårt att plötsligt byta om till annat foder efter den sista januari då inåtlingsplatsen inte längre underhålls. Vid sidan av väl planerad och genomförd avskjutning, är vinterutfodring ett säkert sätt att trygga följande säsongs jakter. Äpple kan utgöra en väsentlig del av en fodret och äts mycket gärna av allt vilt. Foderåtgång Vinterutfodringen startas tidigt på hösten så att bakteriefloran i djurens matsmältningsapparater kan anpassa sig till fodret. Om vinterutfodringen startas för sent på vintern när matsmältningssystemet ställt in sig för mager och grövre föda, kan kraftigt foder göra mera skada än nytta. Vinterutfodringen pågår sedan till våren då naturligt grönt foder finns tillgängligt i tillräcklig utsträckning. Det här kan betyda att utfodringen startas i början av oktober och fortsätter till slutet av april, alltså i omkring 210 dygn. En vitsvans äter i genomsnitt omkring 1,5 kilogram foder per dygn och ett rådjur ungefär 1,0 kilogram per dygn.Beroende av hur många djur man räknar med att vinterutfodra,går det Sockerbetor kan med fördel lagras vid utfodringsplatsen i en stuka så att de inte fryser. Det är då lätt att ta fram av dem efterhand som de konsumeras. Jägaren 6 l 2013 l 5
MUUTTOMYYNTI! varasTON TYhjeNNYs shOkkIhINNOIN! Burrel X-270 -Tehovalaisin valoteho 270 lm, kantama jopa 200 m -73 % rä! 100 kpl e 20 ? marTTiini mFk-2W TaiTToveiTsi rä! 150 kpl e ? 9 2 -58 % lahjapakkauksessa 0? norm. 74,9 0? norm. 69,0 TrekLite Ulkoilijan kuoriasu R ? 100% vedenpitävyys ja hengittävyys Suunniteltu ulkoilijalle, joka arvostaa kuoriasulta erinomaista keveyttä, suorituskykyä ja käyttömukavuutta säässä kuin säässä. Sopii kaikkeen ulkoiluun, työmatkaliikuntaan sekä vapaa-aikaan ympäri vuoden. Pehmeät materiaalit, istuva leikkaus, monipuoliset yksityiskohdat sekä huippuominaisuudet! Värit: punainen naisille, turkoosi miehille. koot: XXs - XXXXl 100% TYYTYväIvYYs TakUU Light metsästyspuku Ylivoimaisesti suosituin Alaska-puku, joka nostaa metsästysvaatteiden teknisyyden ja käyttömukavuuden täysin uudelle tasolle! Hyödyntää uusimpia materiaaleja ja pintakäsittelyä, joiden ansiosta uskomaton keveys (jopa 35% kevyempi). Monipuoliset ominaisuudet sekä erinomainen istuvuus aktiiviselle metsästäjälle. Soveltuu ympärivuotiseen käyttöön. -45% shokkitarJous! hintashokki! vain 59 ? 29 ? norm. 1 at 430 ? vastaav -54 % vain 99 ? 9? norm. 17 534 ? vastaavat Light Camo HD metsästyspuku TM raJoitettu erä nopeille! Light-puvun huippuominaisuudet aidolla Camo HDTM camokuviolla hiiviskelyyn ja kyttäysjahtiin.Katso puvun tarkemmat yksityiskohdat verkkokaupasta. shokkitarJous! 129 ? vain 9? norm. 17 648 ? vastaavat kaTsO MUUT shOkkITarjOUkseT verkkOkaUpasTa! NOpeaN TIlaajaN eTU! 500 nopeimmalle yli 250 ? ostoksesta ilmainen lahjatuote! valitse tilauksen yhteydessä yksi ilmainen lahjatuote puhelimessa tai verkkokaupan ostoskorissa TilaukseT www.retkitukku.fi tai puhelimiTse p. 040 828 1000 ark klo 9-17 OsTa NYT ? Maksa helMIkUUssa! kOrkO 0%
Jättisuosio ?heti varastossa! Light Blaze 3D hirvimiehen puku HUIPPUKEVYT ParHaaT maTErIaalIT oPTImoITU camoVärI raIN-SToP® -KalVo Uuden metsästysasetuksen täyttävä hirvimiehen puku passija koiramiehelle! Suunniteltu erityisesti metsästäjälle, joka arvostaa puvulta keveyttä, erinomaista suorituskykyä ja maastoutumista. Laintäyttävän huomiovärityksen ansiosta pukua voidaan käyttää ilman perinteistä hirviliiviä. 100 % vedenpitävä ja hengittävä Rain-Stop® kalvo. Kotimaan uutiset Laki muuttui: ? Hirvenmetsästäjien vaatteiden turvavärit ys muuttui punaisesta ora nssiksi. (Metsästysasetus 22 §, 11.4.2013/270) raJoitettu lisäerä! 199? Täyttää uuden metsästysasetuksen tiukat vaatimukset! lakimuutoksen vuoksi nämä viedään käsistä ? tilaa heti! vain * ? / kk tai alk. 12 2? vastaavat 62 eTu 423 ? kaUpaN päälle NOpeIlle! O? alaska Blaze 3d -lakki. arvo 19,90 ? hirvi- Ja karhuJahTiin passi- Ja koiramiehille Blind Max HD Snow Superior Uusi Blind max hd snowTm -lumicamo on talvimetsästäjälle suunniteltu kevyt, täysin vedenpitävä, tuulenpitävä ja hengittävä metsästyspuku. hi-drYTm -käsittelyn ansiosta pintakangas kuivuu nopeasti. Uusi Superior puku hyödyntää kestävimpiä materiaaleja, uusinta pintakäsittelyä ja kalvoteknologiaa. hi-drYTm käsittelyn ansiosta pintakangas hylkii vettä ja kuivuu nopeasti. Soveltuu ympärivuotiseen käyttöön. Monipuolisemmat ominaisuudet, istuva leikkaus sekä toimivat yksityiskohdat takaavat parhaan käyttömukavuuden. Uusi väri metsänvihreä/ ruskea. lumicamopuku huippuuutuus! kaUpaN päälle NOpeIlle! alaska Blind max hd snow -lumicamolakki. arvo 19,90 ? FoodmasTer haudutuspata 3,5 l arvo 99,00 ? O? Burrel X-600 led-otsalamppu 199? vain Katso puvun tarkemmat yksityiskohdat verkkokaupasta. O? TakUU metsästyspuku Blind max hd snowTm -lumicamo soveltuu lämpimällä aluspukeutumisella loppusyksyn jahdeista aina kylmiin talvipakkasiin asti. Monipuoliset ominaisuudet: mm. lumilukot lahkeissa. Rain-Stop® -kalvo ? erinomainen vedenpitävyys ja hengittävyys. 100% TYYTYväIvYYs Rain-Stop® -kalvo ? erinomainen vedenpitävyys ja hengittävyys. * ? / kk tai alk. 12 8? vastaavat 64 kaUpaN päälle NOpeIlle! O? alaska villapaita ja superior -lakki. arvo yht. 58,90 ? O? premium kokkiveitsisetti arvo 96,90 ? O? TrekliTe 199? vain Katso puvun tarkemmat yksityiskohdat verkkokaupasta. eTu 449 ? arvo 119,90 ? tarJous nopeille! Tm montana eXT makuupussi arvo 89,00 ? * ? / kk tai alk. 12 4? vastaavat 61 eTu 415 ? O? O? 2 kpl reFleX-panTaa ja sportdoG® locator -vilkkuvalo arvo 79,70 ? Tarjous voimassa 500 nopeimmalle Retkitukku.fi ja Koiravaruste.fi netti- ja puhelintilauksissa sekä myymälöissä (ei koske Outlet-, koiranruoka- ja -tarha, puhelin-, ja tablettuotteita oulun mYYmÄlÄn avaJaiseT Joulukuussa! Toimituskulut alk. 6,90 ? (normaalituotteet), 9,90 ? vaatteet ja jalkineet RETKITUKKU.fi Nettohintaan suoraan tehtaalta
Marja Martikainen Viltvård med gemensamma krafter i Kauhajoki På åkerslätterna i Kauhajoki i södra Österbotten har det i flera år bedrivits viltvårdsarbete som ett samarbete med många parter. Arbetet har varit målmedvetet och planmässigt, och har gett goda resultat. I Kauhajoki verkar en aktiv jaktförening som har samlat markägarna, invånarna och staden till ett samarbete kring viltvården och utvecklandet av jaktturismen på orten. Under årens lopp har det blivit uppenbart att välskötta viltmarker har dragningskraft. Rapphönan en ögonsten Åkerslätterna i Kauhajoki är idealiska tillhåll för fälthöns. Där har man jagat med hönshundar ända sedan 50-talet.En gång i tiden höll de väldiga rapphönsbestånden på att försvinna tillsammans med de traditionella odlingsmetoderna,men genom målmedveten viltvård har man fått bestånden att växa rejält. - Spelreglerna är klara. Vi skyddar rapphönan och våra egna jägare får inte jaga den, för8 l Jägaren 6 l 2013 klarar Jyri Rinne som är ordförande för jaktföreningen Kauhajoen metsästysseura. Rapphönan är en tacksam fågel för utbildning av hönshundar. Den trycker länge och flyger sedan upp med kraft. Kauhajoki är mycket riktigt en populär plats för hönshundstävlingar och hundfolket ställer gärna upp på talko för att inventera rapphönsen. På samma gång får de tillfälle att träna sina hundar på åkrarna. - Skötseln av viltåkrar kom i gång när odlarna fick dåligt betalt för kornet. Vi grunnade på om vi kunde göra något för fågelviltet. Vi grundade 200 hektar viltåkrar i Kainasto och ökade till 400 hektar när vi märkte att det hade större lönsamhet än spannmålsodling, förklarar Rinne. För att trivas behöver rapphönan ett tillräckligt stort åkerområde, mer än 100 hektar. Om rapphönsen mår bra så betyder det att mångfalden i miljön räcker till. Då mår också den övriga faunan bra. Jordbruket bedrivs med hänsyn till viltet. På hösten lämnas åkrarna oplöjda eftersom det inte finns skydd eller föda för fåglarna på plöjda åkrar. Rapphönan är ortstrogen och om den tvingas lämna sitt revir faller den lätt offer för rovdjur. Jordbrukarna lämnar kvar ett växttäcke till vintern och skapar mera skydd genom att Juhani Toivakka visar en utfodring med tak för representanter för Järki-projektet. Det är ett projekt som arbetar för vattenskyddet och mångfalden i naturen på landsbygden med förnuftiga och okomplicerade åtgärder. I Kauhajoki fick gruppen flera praktiska tips. med traktor köra upp spår i snön.Från dem kan rapphönorna söka skydd inne i snön. Utfodringen med havre inleds i god tid före vintern i utfodringar med tak som är konstruerade som lador i miniatyr. Det mesta av de berömda österbottniska ladorna, som förr gav skydd och föda åt viltfåglarna, har numera försvunnit från åkrarna.De gamla lador som finns kvar används också som utfodringsplatser. Gemensam jakt och utbildning vid viltvatten I Kauhajoki finns inte bara rapphönor utan också en stark fasanstam som byggs upp systematiskt genom utsättningar av uppfödda fåglar i naturen. - Vi var bland de första som blev intresserade av fasanuppfödning.År 1994 annonserade vi för första gången ut möjligheten till fasanjakt i tidningen Jägaren.
- För oss är jakten en upplevelse där stämningen och strövandet i naturen hör till det viktigaste. Våra fasaner flyger bra och det är inte alls självklart att jägaren får någon fågel. Jakten börjar först i september när de utsatta fåglarna har anpassat sig till naturen, berättar Jyri Rinne. När det finns tillräckligt med föda för fasanerna året om och skydd på åkrar med växttäcke så behöver de inte söka sig till folks trädgårdar. Vi gör de nya fåglarna hemmastadda i terrängen med flyttbara burar och gamla hölador. Där finns att äta och dricka, och när vi öppnar dörrarna så fortsätter fåglarna under en lång tid att komma tillbaka för att äta. Jaktföreningsmedlemmarnas och markägarnas intresse för viltvård på talko fick ännu mera fart när det blev uppenbart att arbetet gagnade hela byn. Med stöd av Kauhajoki stad skapades år 2008 ett tre hektar stort viltvatten på en gammal torvmosse i Kainasto. Det tog inte länge för sjöfåglarna och älgarna att hitta dit. Här liksom på andra håll i landet har de stillastående vattnen under århundradenas lopp försvunnit från landskapet. Förr fanns det i södra Österbotten gott om lertäkter där man tog lera till vägbeläggning. Det var platser som också änderna gillade. Söndagar klockan 18 arrangeras under pågående jaktsäsong en gemensam jakt under en jaktledares ledning vid viltvattnet i Kainasto som alla medlemmar i jaktföreningen kan delta i. Under övriga tider får fåglarna vara i fred. På det här viset bevaras viltvattnets dragningskraft på fåglarna under hela jaktsäsongen.Viltvattnet fungerar också som en utbildningsplats för unga jägare. Gagnar hela byn Kauhajoen Metsästysseura är en av de största jaktföreningarna i landet. Föreningen har åtta bysektioner.Åkertegarna är smala och splittrade, men eftersom majoriteten av markägarna har upplåtit sina ägor till jaktföreningen så förfogar den över vidsträckta sammanhängande arealer.Även jägare utsocknes ifrån med hund har kunnat konstatera att de är välkomna. - Vi har märkt att ingen har ont av att någon jägare strövar på tröskade fält. Samarbetet med markägarna har ända från starten varit avgörande. Vi har utbildat folk på alla håll och kanter, och förklarat hur jakten här fungerar. - Vi gör det klart för alla som jagar här att man inte får gå närmare än 150 meter från bebodda hus. Det händer att någon kommer ut och ber jägaren ?plocka bort den där fasanen från våran trädgård?, men det har jägarna inte ställt upp på,inte ens med husägarens tillstånd, berättar Juhani Toivakka som är ordförande för Kainasto bysektion. Det är inte bara jaktföreningen och markägarna som samarbetar om viltet. Det gör också Kauhajoki stad och företagarna som erbjuder boendetjänster. Krogen på orten til?låter hundar på hotellrummen och utöver Honkamaja som jaktföreningen äger finns det 5-6 företagare som erbjuder boende i stugor och renoverade äldre hus. Toivakka förklarar att orten gynnas av jaktturismen på många olika sätt. 15-20 procent av jägarna är kvinnor och de blir allt fler. Många tar familjen och hundarna med sig och behöver bränsle, mat och dryck. Självfallet går det också åt pengar till shoppande. - Även om här finns alldeles tillräckligt med Honkamaja är jaktföreningens samlingsplats. Till vänster samspråkar föreningsaktive Juhani Toivakka och miljökonsulent Kaisa Tolonen från Natur- och viltvårdsstiftelsen. vilt så är det viktigaste under jaktdagen ändå upplevelsen. Många vill utbilda sina hundar och skjuter kanske inte ett enda skott. Även om budgeten är begränsad så går det med påhittighet att erbjuda upplevelser av alla de slag, påpekar Toivakka. Inom jaktföreningen har man delat upp ansvarsområden och det går att be någon annan om ett handtag. Jyri Rinne och Juhani Toivakka sköter försäljningen till turister. På det allmänna mötet i februari ber de alltid om mötets bifall till arbetet. Med intäkterna från jaktturismen bygger jaktföreningen kåtor, rustar upp stugor och utvecklar olika tjänster. Meningen är att intäkterna ska gå tillbaka till byn; ingen lyfter lön för talkojobbet. En viktig målsättning är att fostra in ungdomen i verksamheten. Liksom markägarna får ungdomarna fritt disponera jaktföreningens stuga för egna tillställningar. - Det är viktigt att vi tar med ungdomarna i jaktföreningens verksamhet,för man lär sig ju bara genom att göra. Det är också viktigt att ungdomarna känner tillhörighet och att de har rötter och trygghet,understryker Toivakka. Esko Liimatta som har jagat på olika håll i Finland och Europa har i hela 18 år hört till jaktföreningens stamkunder. - Jobbet som görs i kulisserna innebär för turisterna att varje person tas om hand som en individ. Här lyssnar arrangörerna på vad kunden önskar och kunden känner sig välkommen, säger Liimatta Jägaren 6 l 2013 l 9
Jyri Rauhala, jaktchef Yrkesviltvårdarna möttes på Thorsvik Med ännu bättre viltmarker i siktet Föreningen för yrkesviltvårdare, Suomen ammattiriistanhoitajat ry, arrangerade en vilthushållningsdag på Thorsvik gård i Kyrkslätt där deltagarna grunnade på jaktens och viltstammarnas framtidsutsikter. V ilthushållningsdagen öppnades av godsägaren Antti Herlin som berättade om gårdens historia och den jakt som har bedrivits där under tidernas lopp. Han underströk dessutom jaktens betydelse för språkets utveckling och att jägarna är naturvänner. Herlin efterlyste en vidare förståelse för viltvårdens betydelse och ett förnyat samarbete mellan naturskyddet och jakten. Som värd för dagen fungerade viltvårdaren på Thorsvik gård, Markku Laulumaa. I sitt eget anförande önskade sig Laulumaa att viltförvaltningen skulle vidta särskilda åtgärder för att utveckla planeringen av klövdjursavskjutningen, med hänsyn till den regionala enhetligheten. Yrkesviltvårdarna i dag Ordförande Niko Hytönen berättade att föreningen grundades den 21 mars 1969. Då bestod medlemskåren huvudsakligen av viltvårdare som arbetade för herrgårdar och industrin. I dag har föreningen cirka 40 medlemmar, men alla i branschen har inte anslutit sig. Till föreningens målsättningar hör att höja medlemsantalet och få folk i branschen att ansluta sig, även företagare. Det uppstår nya vilthushållningsföretag i allt högre tempo ja därmed också arbetsplatser som sysslar med förmedling och marknadsföring. Niko Hytönen beskrev föreningens nutida karaktär som en betydelsefull utbildningsgemenskap i branschen. Hytönen presenterade också en annan aspekt av dagens verksamhet: inom ramarna för den jakt som arrangeras av yrkesviltvårdare uppgår den årliga fasanavskjutningen till mellan 60 000 och 80 000 fåg10 l Jägaren 6 l 2013 Köksmästare Oula Hänninen har hand om lunchbordet. Enligt honom är det svårt att få tag på inhemskt viltkött. Det skulle finnas en större efterfrågan på i synnerhet hjortdjurskött än vad som idag är fallet. Han betonar också respekten för råvaran och att den ska hanteras rätt.
ERÄKONTTI ESHOP Omasta kontista pukinkonttiin! I anförandena betonades den samhälleliga nytta som viltet innebär. lar,vilket har lett till att jakthundar som hobby har vuxit både i omfattning och kvalitet. Även jaktföreningarnas jaktmöjligheter har ökat. Yrkesviltvårdarnas kundkrets består huvudsakligen av finländare medan de europeiska kunderna utgör en stor utmaning med en avsevärd potential. En tillväxt på den kanten kräver dock att klövdjursstammarna utvecklas ändamålsenligt och med riktiga metoder. I detta nu bedriver vilthushållningsföretagare i vårt land sin verksamhet på cirka 30 000 hektar. Enligt Hytönen utgör verksamheten inte något som helst hot utan tvärtom en synnerligen god möjlighet att bedriva ett genomtänkt och välplanerat samarbete som medför enbart fördelar. Levebröd och välfärd ur livskraftig natur Direktör Reijo Orava på Finlands viltcentral betonade vilthushållningens betydelse för välfärden som även ingår i den offentliga viltkoncernens strategi. För den enskilda individen producerar bland annat motion och hälsosam mat välfärd medan nätverk och föreningsverksamhet ger social välfärd. Näringsverksamhet av olika slag ger i sin tur ekonomisk välfärd,exempelvis jaktturism och företagande i vilthushållningsbranschen. Viltprodukterna har värde och betydelse för lokalekonomin. Företagare i vilthushållningsbranschen ställs inför vissa realiteter: förebyggandet av skador har varit ett rättesnöre för jakten och viltpolitiken, medan den ekonomiska nytta som tillfaller markägarna nästan enbart består av minskade viltskador. Viltstammarnas låga tätheter begränsar således möjligheterna att driva företag. De förändringar som nu pågår ger dock utsikter till en utveckling. De förnyelsebara naturresurserna och de produkter och tjänster som bygger på dem utgör en viktig del av den nationella framtidsstrategin. Även vildmaten och närmaten är uppskattade trender. Dessutom ökar intresset för jakt och jaktens allmänna acceptabilitet kontinuerligt. 100% Merinovillainen aluskerrasto (paita+housut) - lämmin - hygieeninen - hengittävä Tarjoushinta yhteensä 99 ? sikki o u s o Kest istui uud Elektroniset Neverfind- lämpöliivit koville pakkasille. Hinnat alkaen vain (Colorado) 59 ? Muck Boot Arctic Sport high 129 ? lämmin, erinomainen kävellä, rullattava varsi, entistäkin vahvempi rakenne ja pitävämpi pohja (saatavana myös maastokuviollinen Woody Max malli). Från nackdel till fördel Heikki Järvinen från Sauvala gård undrade om det är dags för en attitydförändring i vilthushållningen.I jämförelse med många andra länder är viltstammarna i Finland väldigt små. Han konstaterade att viltet borde betraktas som en ekonomisk resurs som även markägarna kan ha nytta av och på så vis skulle de även utveckla en tolerans mot viltskador. Effekterna skulle vara positiva tack vare ökade möjligheter till jakt, företagande på landsbygden och jaktturism. Han tog även upp den enorma skillnaden i avskjutning mellan en finsk och en svensk gård (Jägaren 5/2013). Den springande punkten är hur vi ska vända till fördel det som tidigare har betraktats som en nackdel. Fenix HP25 Premium -otsalamppu Maksimivaloteho 360 lumenia Lähi- ja kaukovalot erikseen - Reguloitu virran syöttö - 4 kpl AA paristoa (sisältyy toimitukseen) - Maksimikäyttöaika 220 tuntia 79 ? 24 hi.fi P O H ES ontt Meiltä myös lahjakortit! .erak www Eräkontti on Suomen Metsästäjäliiton ja sen piirien omistama yritys. Kinturinkuja 4, 11120 Riihimäki, p. 010 440 9410 Avoinna arkisin Ma?pe 10?17 www.erakontti.fi
Viceordförandens spalt Risto Hanhineva styrelsens viceordförande Finlands viltcentral Det går bra för tjädern Tack vare den gynnsamma våren och sommaren lyckades skogshönsens häckning och kycklingproduktion ypperligt. Den kalla och snörika vintern gynnade övervintringen fram till våren och sommaren var gynnsam för kullarnas överlevnad. Redan de första resultaten från triangelinventeringarna i somras berättade om skogshönsens starka ökning. Särskilt stark var ökningen för tjädern. De observerade tätheterna för tjädern, orren och järpen var i många av viltcentralens regioner de tätaste i vilttriangelinventeringens historia. De hälsningar som inventerarna förde med sig från jaktmarkerna var trevliga nyheter; det fanns alldeles enormt mycket tjäder. Till och med många äldre jägare sade att de aldrig sett så rikligt med tjäder som den här hösten. Också för orrens del är situationen god, det finns rikligt med fåglar. Det förekommer ändå regionala variationer i bägge arternas tätheter. Tjädern har ansetts vara en fågel som inte just godkänner förändringar på sina spelplatser. Det förefaller ändå som om anpassningen skulle ske förbluffande väl. För drygt ett halvt sekel sedan fick de så kallade Osaras kalhyggen i gränstrakterna mellan Pudasjärvi och Posio kommuner stor publicitet. De omfattande kalavverkningarna förstörde tjädrarnas spelplatser. Idag växer det ung ekonomiskog på den forna kalytan. Tjädern har återvänt och inrättat sig på nya spelplatser. Det här om något påvisar tjäderns förmåga att anpassa sig och grunda nya spelplatser i skogsterräng av olika typ. Det har debatterats flitigt om toppskytte ska tillåtas i januari. Jägarna hoppas på flexibilitet i jaktförordningen. Riksviltrådet har inlämnat ett förslag om en ändring av förordningen till ministeriet. Under sådana toppår som i år skulle en eller två veckors jakt i januari inte ha någon inverkan på fågelbestånden. Möjligheten att reagera på variationer i bestånden under toppår skulle stärka motivationen för inventerandet av vilttrianglar. Den långa väntan på förslaget till skjutbanelag och ändringen av skjutvapenlagen har avancerat till remisskedet. I början av september publicerade inrikes- 12 l Jägaren 6 l 2013 ministeriet ett betänkande som gäller den nya skjutbanelagen samt en ändring av skjutvapenlagen. Den urgamla skjutbanelagstiftningen revideras. Senatens förordning från 1915 om skjutbanor ersätts med en ny lag om skjutbanor. I förslaget till skjutbanelag klassificeras skjutbanorna i mindre skjutbanor, skjutbanor och skyttecenter. Antalet skott är ett centralt kriterium vid bedömningen av tillstånd. Den mindre skjutbanan är det enklaste alternativet och kräver minst byråkrati vid grundandet. På dessa banor får det maximalt skjutas 10 000 skott per år. För jaktföreningar, bygemenskaper och motsvarande sammanslutningar ger lagen nya möjligheter för planering och anläggning av mindre skjutbanor: 10 000 är ett lågt antal skott, men bör räcka till för en liten jaktförenings övningsbehov. Ansvaret för skjutbanornas utvecklingsplaner, tillräckligt många skjutbanor och placeringsbehovet har överförts på landskapsförbunden. I skjutvapenlagen föreslås ett flertal preciseringar. Bestämmelserna om förvaring av vapen görs klarare. I fortsättningen är det inte längre möjligt att förvara skjutvapen så, att ett vapen eller en del av ett vapen inte förvaras bakom lås. Om innehavaren av tillståndet har fler än fem vapen som ska förvaras, ska vapnen förvaras i ett godkänt säkerhetsskåp eller i ett förvaringsutrymme som godkänts av polisinrättningen. Det föreslås även att tillfällig förvaring regleras. I fordon får ett vapen bara förvaras tillfälligt vid transport eller när det används. Härvid ska vapnet förvaras i ett låst utrymme eller låst så att det inte kan ses från utsidan av fordonet. Tillfällig förvaring i anslutning till användning kan t.ex. handla om förvaring vid en skyttetävling eller jakt. Det föreslås också att regleringen som gäller för effektiva luftvapen inkluderas i skjutvapenlagen. Som effektivt luftvapen betraktas ett sådant luftvapen vars pipa har en inre diameter om minst 6,35 mm och för vilket metallkula används som ammunition.
PANTOJEN VERTAILUTALUKKO Paikannusherkkyys* Akun kesto GSM-kuuluvuus Käyttökulut** G500FI 2013 ????? G400FI 2013 ????? G500 2013 G500 G400i G400 GPS + GLONASS GPS + GLONASS ???? ???? ???? ?? ????? ???? ???? ??? ??? ?? ????? ??? ????? ????? ??? ??? ????? ????? ????? ?? ?? ?? ei ei ei ei 2013-pantatoiminnot OK OK OK Trackerhuollosta*** Tracker Koirapilli TM OK ei OK Trackerhuollosta***
Juha Tiainen och Jukka Rintala Hannu Huttu Spåren berättar om viltet i kulturmiljöer Rapporten för fjolvinterns inventering av fälttrianglar blev klar först nu när vi står på tröskeln till följande inventering. För första gången på fyra år steg antalet inventerade trianglar till ungefär tvåhundra. F jolvinterns inventering i landskapsmosaiken av åkrar, bebyggelse och skog var den femtonde. Inventeringsförhållandena var utmärkta även om det i likhet med de två vintrarna innan fanns rejält med snö. Åtminstone i landets södra delar fick nämligen snötäcket en rätt stark skare i början av januari, vilket gjorde det lätt att röra sig i terrängen. I januari var temperaturen rätt normal och i februari var det två till fyra grader varmare än långtidsmedelvärdet. Tack vare de goda förhållandena ökade antalet inventerade trianglar för första gången på fyra år till cirka tvåhundra. Liksom under tidigare år räknades de flesta trianglar ett eller två dygn efter ett snöfall. Spårmängderna vintern 2013 I tabellen här invid presenteras resultaten för 2013 års inventering av fälttrianglar.De vanligaste arterna var räv (det fanns spår i alla trianglar utom två), fälthare (spår i 92 procent av trianglarna) och ekorre (likaså 92 %).Liksom under tidigare år hörde fältharen,ekorren och räven också till de arter som det fanns mest spår av. Även i år noterades fler spår av vitsvansvilt än av skogshare, men den senare förekommer mycket allmännare. Skogshare observerades i 78 % av alla trianglar, men vitsvansvilt i bara 14 l Jägaren 6 l 2013 45 % av trianglarna. Rådjur observerades i 36 % av alla trianglar, men det fanns gott om spår där de fanns.I trianglarna med både vitsvansvilt och rådjur antecknades en stor mängd spår av bägge arterna. Utöver arterna som tas upp i tabellen bokfördes också spåren efter en bäver, en varg och en dovhjort samt två grävlingsspår i två av trianglarna. Den här gången noterades inga bisamspår. I 29 trianglar antecknades spår efter hardjur, det vill säga att det inte gick att avgöra om det var skogshare eller fälthare. Det kan vara svårt att artbestämma ett spår, men det brukar lösa sig om man följer spåret tills det blir tydligare. Beståndsförändringar I jämförelse med fjolåret har det inte inträffat några särskilt stora förändringar i indexen som beskriver variationerna i djurstammarnas storlek.I bilden här invid har indexen justerats så,att medelvärdet för indexserierna för varje art och region är 1. På det här viset går det lättare än i våra tidigare rapporter att studera de årliga variationerna och jämföra västra och södra Finland. Indexet för skogsharen som länge har visat en nedåtgående trend i Södra Finland har till vår glädje nästan fördubblats och närmade sig medelvärdet för hela inventeringsperioden. En Lo Inga spår Trianglar Ekorre likadan uppgång kan noteras för fältharen,ekorren, räven och mården. För lodjuret är trenden för förändringsindexet fortsättningsvis uppgående, i synnerhet i västra Finland. Indexen för vitsvansviltet och rådjuret har också ökat. Utterns index nådde sitt högsta värde för hela inventeringsperioden i både södra och västra Finland. Bland fåglarnas index noterar vi en avsevärd uppgång för järpen och rapphönan i västra Finland. Hos tjädern visar den nedåtgående trenden i södra Finland inga tecken på att vända. I västra Finland befann sig tjädern vid årsskiftet på minussidan. Rapphönan uppvisar en väldig variation från år till år och den ökning i den häckande stammen i landet som helhet som har pågått under de två senaste decennierna visar sig inte tydligt i inventeringarna. Växelverkan mellan lodjur och bytesdjur Pekka Helle och Marcus Wikman grunnar i Jägaren 2/2012 över lodjurets och rävens samexistens utifrån triangelmaterialet för hela landet. Lodjuret började dyka upp i fälttrianglarna så sent som under de senaste tio åren, vilket syntes i diagrammen i vår rapport i fjol (Jägaren 3/2012). Eftersom rådjurets och vitsvansviltets tillväxt tycks ha planat ut under samma tid är det intressant att ta en närmare titt på proportionerna mellan lodjuret och dess sannolikaste bytesarter i fjolvinterns triangelmaterial. I tabellen här invid räknade vi ut det genomsnittliga antalet spårobservationer per triangel för fem arter av bytesdjur och ställde dem i förhållande till tre alternativ: om lodjuret enligt spårobservationerna inte förekom alls i triangelområdet, om lodjuret förekom sporadiskt (ett enda spår eller 2-5 observerade spår), eller om lodjuret förekom regelbundet (fler än fem spår). För jämförelsens skull har vi inkluderat ekorren, som är av liten betydelse för lodjurets predation. Skogshare Fälthare Räv Vitsvansvilt Rådjur 144 12,7 8,2 22,8 13,7 8,0 7,2 Ett spår 19 6,1 6,5 20,9 9,6 10,2 1,3 2?5 spår 29 15,9 9,7 22,8 11,8 8,6 3,1 6 22,0 10,3 36,5 16,8 11,8 2,7 198 12,8 8,3 23,0 13,2 8,4 5,9 Över 5 spår Alla trianglar Tabellen visar det genomsnittliga antalet spår per triangel för lodjurets sannolikaste bytesdjur när inga, ett eller flera lodjursspår har observerats. Ekorren är inkluderad i jämförelsen eftersom den förekommer allmänt och är osannolik som bytesdjur.
1.5 1.5 0.5 0.5 1.1 0.8 Utter 34 0.5 1.2 1.5 Mård 74 Dovhjort 49 Fasan 87 Korp 206 Älg 480 2000 2008 Södra Finland Västra Finland Rapphöna 165 1.5 Järpe 129 0.5 0.6 0.5 0.5 0.5 1.2 1.8 0 0.5 1 2 1.5 3 4 Mårdhund 263 2.5 1.4 Räv 2862 0.6 1.5 0.6 Orre 317 1.5 Tjäder 14 1.5 Vitsvans 1696 1.0 1.5 0.5 00 1.4 0.0 0.5 Kat 187 1.8 0.5 3.0 Mink 27 1.5 1.5 0.5 Lo 71 1.5 3.0 Småvessla 181 Rådjur 969 1.5 Ekorre 1780 1.2 0.6 0.6 Hermelin 135 Index Fälthare 4510 1.5 1.8 Skogshare 1687 1.2 1.8 Resultaten för 15 däggdjursarter och sju fågelarter vid inventeringen av fälttrianglar vintern 2013. Resultaten bygger på materialet från 198 trianglar. Det genomsnittliga antalet spår i snön /10 km /dygn är beräknat separat för varje undersökt triangel samt för de trianglar där arten i fråga förekommer. Dessutom observerades spår efter en bäver, en varg och en dovhjort samt två grävlingsspår i två olika trianglar. Inventeringarna gjordes i genomsnitt 1,6 dygn efter ett snöfall. De observerade fåglarna behandlades som om observationerna gjorts under ett dygn. 2.5 Inte definierat om fälthare eller skogshare. Det går att dra slutsatser även om det inte fanns särskilt många lodjurstrianglar och i synnerhet inte sådana där det observerades ett stort antal lodjursspår. Med undantag av rådjuret verkade alla de andra arterna förekomma i stor mängd där som det också fanns lodjur. Lodjuret söker sig alltså till trakter med gott om vilt ? vilket inte förvånar det minsta. Det fanns färre rådjursspår i lodjurstrianglarna än i trianglarna utan några noterade lodjursspår. Det stöder antagandet om att lodjuret decimerar rådjuren.Utifrån det här materialet går det dock inte att avgöra i hur hög grad det minskade antalet rådjur beror på lodjurets predation och i hur hög grad det beror på att arten söker sig till andra trakter. Erkki Pulliainen har i tidigare undersökningar av vad lodjuren äter observerat att lodjurets viktigaste bytesdjur är skogshare i östra och mellersta Finland och vitsvansvilt i sydvästra Finland.När Pulliainen gjorde sin undersökning fanns det knappt alls några rådjur,men numera är rådjuret uppenbarligen ett viktigare bytesdjur för lodjuret än vitsvansviltet. Inte heller det kommer som någon överraskning eftersom rådjuret på grund av sin storlek är ett lämpligare bytesdjur för lodjuret. 2.0 1201 3344 217 1884 1894 322 68 146 8 99 58 95 118 1275 329 886 5 181 93 176 38 4 58 Man stöter allt oftare på lodjursspår i kulturmiljöer. I vintras noterades spår i aningen fler än var fjärde fälttriangel. Antal spår / 10 km / dygn i snitt Alla Trianglar där trianglar arten förekommer 10,1 12,9 28,1 30,5 1,8 12,5 15,9 17,2 15,9 16,1 2,7 6,9 0,6 3,8 1,2 4,1 0,1 1,9 0,8 4,0 0,5 2,6 0,8 2,9 1,0 4,5 10,7 23,6 2,8 8,4 7,5 20,5 0,0 1,4 1,5 8,4 0,8 2,6 1,5 17,3 0,3 3,5 0,0 1,3 0,5 2,8 0.5 1 Totala antalet spår/ dygn (alla trianglar) Juha Tiainen Skogshare Fälthare Hardjur1 Ekorre Räv Mårdhund Hermelin Småvessla Mink Mård Utter Lodjur Katt Vitsvansvilt Älg Rådjur Tjäder Orre Järpe Rapphöna Fasan Duvhök Korp Trianglar där arten observerats Antal %-uell andel av de räknade tri 155 78 183 92 29 15 183 92 196 99 78 39 30 15 59 30 7 4 41 21 37 19 54 27 44 22 90 45 65 33 72 36 6 3 36 18 60 30 17 9 18 9 5 3 34 17 Bilden visar variationerna i antalet spår och observationer åren 1999-2013 för de 15 däggdjur och fem hönsfåglar samt korp som inventeras med fälttrianglar. Till södra Finland räknas regionerna Nyland, Egentliga Finland, Kymmene och Södra Tavastland. Till västra Finland räknas regionerna Satakunta, Österbotten, Norra Tavastland och Uleåborg. Indexvärdet 1 är lika med den genomsnittliga stammen för hela perioden. De streckade linjerna visar stammarnas genomsnittliga nivå samt som jämförelse en 50 % högre nivå (index = 1,5) och en 50 % lägre nivå (index = 0,5). De årliga indexvärdena visar hur stor en stam har varit i förhållande till medelstammen. Indexen är beräknade med en modell som tillåter avbrott i tidsserien hos enskilda trianglar. Siffran efter artnamnet anger antalet observerade spår under ett genomsnittligt år. Jägaren 6 l 2013 l 15
Marko Muuttola, viltplanerare Mink och mårdhund: Jakt med fällor och slagjärn Jaktsäsongen på de små rovdjuren mink och mårdhund går från den första augusti ända till den sista april och bedrivs främst med fällor för levandefångst och slagjärn som dödar. Det här är en utmärkt form av viltvård också för unga och färska jägare. En räv har gått i fällan. 16 l Jägaren 6 l 2013
Fälla Minkfälla/slagfälla Slagfälla - mård J akten med fällor är sannolikt den vanligaste jaktformen, men i största delen av landet ligger den mer eller mindre nere under midvintern.Mitt i vintern jagas det nästan enbart räv med fällor,men även mårdhund, främst i kusttrakterna. Merparten av höstens uttag,som utgör uppskattningsvis 50 % av höststammen, görs innan december, alltså innan djurens päls är värd att ta vara på. Utplaceringen av fällor i terrängen. Aktiva jägare med passiva metoder mänhet tänker man sig att en stor och rymlig fälla fungerar bättre än en liten, i synnerhet om det handlar om räv. Fällans placering har dock en avgörande betydelse och till dags dato har väl ingen gjort någon vattentät undersökning av vilken fälltyp som är bäst. Vid jakt med fällor och slagjärn,liksom vid all annan jakt,gäller det för jägaren att känna arten han jagar, dess vanor och miljöer. Det är nyckeln till framgång. Även vid jakt med fällor och slagjärn är det alltså viktigt att tänka igenom fällornas placering, åtling och maskering. Det är en vanlig föreställning att en jägare som jagar med fällor inte behöver vara särskilt aktiv. Men det saknar inte betydelse hur jägaren sköter om sina fällor. I bästa fall står fällorna gillrade dygnet runt sju dagar i veckan under hela jaktsäsongen och en jägare kan ha tiotals fällor. Det här kräver att jägaren är aktiv och kontrollerar sina fällor varje dag för att se efter att åtlingen är som den ska,så han får något i fällorna. En fälla som står tom på bakgården och skräpar gör ingen nytta. Om jägaren använder slagjärn när han jagar mink och mård så kommer han enklare undan. Då räcker det med en runda i veckan för att kontrollera fällorna. För mårdhundens del kan den som jagar med fällor ta en paus i jakten ungefär i december när kvicksilvret kryper ner till minus tio eftersom mårdhundarna då brukar dra sig tillbaka och gå i dvala.Fälljakt efter mårdhund mitt i vintern ger knappt någon avkastning alls. När temperaturen kryper upp mot nollstrecket brukar mårdhundarna kvickna till igen och gå ut en sväng kring grytet för att pinka. Då händer det att individer med knappa fettdepåer söker sig till platserna där det fanns beten på hösten eller till fällorna för att hitta föda. Jägare som har förutsett vädret kammar hem bytet. I början av mars blir det bråda tider för fälljägarna när mårdhundarna i likhet med de andra små rovdjuren blir allt aktivare efter hand som våren framskrider. Bland jägare förekommer det armbrytning om vilken typ av fälla som är bäst. I all- En mårdhund har gått i fällan. Var ska fällorna sättas ut? Räven,mårdhunden och grävlingen håller i det stora hela till i miljöer av samma typ, vilket betyder att deras revir ofta överlappar varandra. Alla tre arterna håller uppsikt över gränserna till sina revir och inspekterar dem ofta för att hålla koll på besökande artfränder. De gillar kulturmiljöer, markerna kring åkrar, lövskog, ung blandskog och kanterna kring våtmarker. Sådana platser är utmärkta för jakt med fällor. När jägaren grunnar på var fällorna ska ställas ut och hur många de ska vara ska han också ta hänsyn till storleken på de små rovdjurens revir.Storleken på reviren varierar med geografin och beror bland annat på djurtätheten och tillgången på föda samt på de unga djurens vandringar när de letar efter egna revir. Enligt en undersökning som VFFI har gjort i Vederlax håller sig räven med ett revir i storleksklassen 3-7 km2, mårdhunden 1-4 km2 och grävlingen 5-15 km2. Minken håller i allmän- het till vid vattendrag, men kan vandra flera kilometer utmed stränderna eller korsa vatten simmande,även långa sträckor.Mården är känd som en art som håller till i gamla skogar, men nuförtiden påträffas den också i unga skogar, självfallet på jakt efter föda. Mårdens revir är i storleksklassen 5-15km2. Börja gärna skapandet av ett nätverk av fällor med att studera en karta över området. I en åkerdominerad trakt kan man utesluta större skogsområden, såvida man inte tänker koncentrera sig på mård. Likaså kan man utesluta öppna åkerslätter och i stället koncentrera sig på kantzoner, vägnätet och strandzoner samt näs och uddar som bildas av åker och skog. Dessutom har vindens huvudriktning betydelse för hur dofter sprider sig i terrängen. När man utser platsen för en fälla i terrängen ska man hålla ögonen öppna efter spår och avföring som visar var rovdjuren har sin gång. En växel genom gräs är ett säkert tecken på mårdhund och en penntjock lort som uppenbarat sig på en strandsten skvallrar om minkens nattliga expeditioner. En väl åtlad fälla som ställs invid en sådan rutt ger säkert utdelning. Vägkorsningar är också bra platser att placera ut fällor på. I synnerhet efter regn följer också rovdjuren gärna vägar. Om en fälla eller ett slagjärn har gett byte ska man inte flytta den till någon annan plats eftersom djuren brukar följa samma växlar och vägar år efter år. Också revirlösa rovdjur som kommer vandrande längre ifrån lockas av åtlingen till fällorna. Som känt kamperar grävling och mårdhund ofta ihop i samma gryt och i sådana fall kan en fälla som gillras i närheten avkasta Jägaren 6 l 2013 l 17
bägge två. I synnerhet i början av hösten kan man med fällor nära grytet lyckas eliminera en hel mårdhundskull, men ställ inte någon fälla alldeles intill grytet eftersom djuren är försiktigare där. Fällor och slagjärn i lagstiftningen Åtlingen Invittringen av fällan och dess närmsta omgivning görs genom åtling. De aktivaste jägarna håller igång åtlingen året om,men senast strax innan jaktsäsongen ska man börja vänja djuren vid platsen. Som åtelmaterial duger nästan vad som helst, från människolivsmedel till hund- och kattmat, fiskrens och viltinälvor. Lägg ut godbitarna både inuti fällan, intill den och i den närmaste omgivningen. När godbitarna börjar få åtgång övergår man efter hand till att lägga dem enbart i fällan. Håll fällan låst i öppetläge och låt rovdjuren vänja sig vid att hämta sin mat där inne. Börja med att lägga betena vid framkanten för att efter hand flytta in dem mot avgillringsmekanismen. Är det en fälla med slagjärn så läggs järnet i först när jakten börjar. I början av säsongen försvinner betena fort, bland annat på grund av flugorna.Så länge det är varmt är det idé att lägga ut mera beten några gånger i veckan och ibland passa på att dra doftspår från olika håll till fällan. När det blir kallare räcker det med att fylla på med beten en gång i veckan, samtidigt som man går sin runda kring fällorna. Det är praktiskt att ta med sig en smärre mängd beten när man går den dagliga rundan kring fällorna, för den händelse ett djur har gått i fällan och glufsat i sig alltihop. ?Hona av mårdhund, grävling, iller och mink, vilken åtföljs av årsunge, är fridlyst 1.5?31.7.? (jaktförordningen 25 §). ? Hermelin och skogsmård 1.4?31.10.? (24 §). Användningen av saxar lll ?För viltfångst får enbart sådan sax användas som dödar viltet omedelbart när den slår igen. Saxen ska underhållas regelbundet. Saxen ska placeras så att den inte medför fara för människor eller andra djur än de som får fångas.? ?På land får sax användas för jakt på iller, hermelin, mink, skogsmård och ekorre samt för fångst av icke fredade däggdjur. Saxens diameter får vara högst 20 centimeter.? ?Under vatten får sax användas för jakt på europeisk bäver, kanadensisk bäver, mink och bisamråtta samt för fångst av icke fredade däggdjur. Saxens diameter får vara högst 30 centimeter.? (Jaktförordningen 10 §) Användningen av fällor och fotsnaror lll Fällor som fångar bytet levande och andra motsvarande fångstanordningar får användas för fångst av lodjur, europeisk bäver, kanadensisk bäver, bisamråtta, i farm uppfödd fjällräv, rödräv, mårdhund, hermelin, mink, iller, skogsmård, grävling, utter, vildkanin, ekorre, östersjövikare och gråsäl samt av icke fredade däggdjur. Fällor och andra fångstanordningar ska vara sådana att ett fångat djur ryms i dem stående och liggande i naturlig ställning utan att skada sig självt.? ? Fotsnaror får användas för fångst av rödräv under den tid terrängen är snötäckt. Diametern på fotsnarans ögla i utlöst tillstånd ska vara minst 30 millimeter.? ? Användning av en fångstanordning som avses i 1 och 2 mom. ska ordnas så att man minst en gång per dygn kan konstatera om ett djur gått i fångstanordningen.? (Jaktförordningen 11 §) Fällans placering i terrängen När en lämplig plats för fällan är hittad förs den dit och maskeras i terrängen i gräs, buskar eller under en gran så den blir osynlig för utomstående. En väl kamouflerad fälla fungerar bättre och minskar den stress som ett djur utsätts för när det har gått i fällan. Täck golvnätet i fällen med ett tunt lager jord eller mossa så att djuret inte känner det i tassarna. Komplettera gärna med små undertryckta granar utmed fällans väggar och varför inte lägga några grangrenar på taket. Med tanke på kontrollerandet av fällan ska den om det bara är möjligt placeras så, att utomstående inte får syn på den, men jägaren själv kan kolla läget på avstånd. Det kan göras med en kikare eller genom att rigga något slags signalanordning vid avgillringsmekanismen, till exempel ett band som lyfts upp när fällan har blivit utlöst. Även om unga mårdhundar kan kännas som dumma bytesdjur så ska man undvika att klampa omkring vid fällan i onödan. På det viset går det att fånga också äldre och klokare mårdhundar, för att inte tala om rävar. 18 l Jägaren 6 l 2013 En mink har gått i en fälla med ett bräde som vippar.
Aktuellt från ministeriet Juha Ojala, överdirektör, jord- och skogsbruksministeriet, avdelningen för naturresurser Ingen rädder för vargen här ? Ute i bygderna och i medierna väcker de stora rovdjuren igen debatt. Särskilt vargarna är ett dagligt samtalsämne. Jord- och skogsbruksministeriet, som svarar för rovdjurspolitiken, har ohjälpligt hamnat mellan barken och trädet i vargfrågan. Några fakta om vargarna: På global nivå är vargbeståndet livskraftigt och det totala beståndet uppskattas till 150-200 000 djur. Jakt efter varg bedrivs relativt fritt i många länder, som exempelvis i Estland och Ryssland. I bägge länderna finns det stora vargbestånd i vårt närområde. I Finland har vargen bedömts vara starkt hotad och är fredad. I samband med anslutningen till Europeiska unionen har Finland förbundit sig att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå för vargen. Vargbeståndet i Finland har enligt gjorda uppskattningar varierat mellan 130 och 250 vargar under de senaste tio åren. Enligt en riktgivande uppskattning som VFFI gjorde under hösten har vi nu mellan 15 och 21 vargkullar. Av dessa rör sig några på ömse sidor om riksgränsen mellan Finland och Ryssland. Tillsammans med kullarna rör sig utöver alfaparet möjligen några ett- eller två-åriga vargar. Utom nämnda kullar finns det också 14 kända vargpar. Beträffande uppskattningen bör det beaktas, att den är gjord under barmarksperioden och att den kommer att bli exaktare när snön har fallit. Vad är det då som orsakar den livliga debatten kring vargen? Själv har jag förstått att de stora problemen uppstått först under de allra senaste åren sedan vargarna brett ut sig till trakter med tätare bosättning. Ett extremt exempel är flockarna i Västra Finland, som i praktiken installerat sig mitt i bosättningen och dagligen rör sig på gårdsplaner eller i terrängen kring bostäder. I de här trakterna finns det idag inga vidsträckta skogsområden och där har inte förekommit vargar på 100 år. Situationen är därför ny. Dessutom var det just i de här trakterna som vargar bevisligen rev ihjäl barn på 1880-talet. Legenderna och historierna lever fortfarande. I bygder där vargar slagit sig ner upplever befolkningen en äkta oro för sina barn och husdjur. Dessutom orsakas kommunerna kostnader för bl.a. skolskjutsar i bosättningsområden där vargar rör sig. Å andra sidan upplevs vargen inte, förståeligt nog, som ett hot i städerna och stadsborna förstår inte alltid landsbornas rädsla för vargen. Personligen förstår jag väl den oro som föräldrar i glesbefolkade bygder känner för sina barn när de är på väg till eller från skolan eller leker ute på gården. Det har ju hänt att vargar som rört sig i dessa bygder rivit t.o.m. större djur, exempelvis vitsvanshjortar. Jag är övertygad om att åtminstone de av oss som är litet äldre förstår den här oron. Givetvis ser saken något annorlunda ut i Vuorenmaa by i Kjulo än ur en Skatudds- eller Kervobos perspektiv. Även den här frågan bör vi dock se ur hela landets synpunkt. Ministern och ministeriets tjänstemän har dock all anledning att oroa sig för människors säkerhet och deras brist på trygghetskänsla. Myndigheterna finns ju till för att vi ska kunna bo och leva säkert i vårt land. Å andra sidan ska myndigheterna också sörja för att vargbeståndet hålls livskraftigt. Även i den här frågan står vi inför en svår balansgång - balansen mellan de kontroversiella frågorna måste hållas. Vargbeståndet är starkt hotat i vårt land. Å andra sidan måste vi sörja för en jämlik säkerhet för medborgarna i olika delar av landet. EU:s habitatdirektiv och den nationella lagstiftningen ger ett ytterst begränsat utrymme för åtgärder. Enligt habitatdirektivet får varg dödas endast om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning samt bl.a. på grund av tvingande skäl med hänsyn till den allmänna säkerheten eller något annat mycket viktigt allmänt intresse. Men inom ramen för dessa föreskrifter bör även åtgärder vidtas om situationen så kräver. Just på grund av de här skälen har ministeriet för avsikt att inom kort utfärda en förordning om jakt efter varg som hotar säkerheten eller orsakar skada. Syftet är att vid behov skrida till åtgärder inom ramen för den kvot på 10 vargar som kommer att ges för området söder om renskötselområdet. Under de senaste åren har man inom naturskyddspolitiken erkänt faktumet, att skyddet av de stora rovdjuren och säkerställandet av rovdjursbestånden inte lyckas om skyddet inte åtnjuter lokalbefolkningens godkännande. Den sociala hållbarheten är lika viktig som den ekologiska hållbarheten också vid skyddet av vargen. Jägaren 6 l 2013 l 19
Olli Kursula, viltplanerare Vi sponsrar RETKITUKKU.fi Nettohintaan suoraan tehtaalta Vilttriangelkampanjen ger resultat Tuomo Karsikas Syftet med vilttriangelkampanjen är att ta fram tillräckligt tillförlitlig och regionalt täckande information om skogshönsens stammar som underlag för besluten om jakttiderna. Trots att triangelinventeringarna tidigarelades och komprimerades så ökade antalet inventerade trianglar klart. Nya trianglar har grundats i alla viltcentralsregioner. 20 l Jägaren 6 l 2013