Ledaren
Jari Pigg
bitr. verksamhetsledare
Lagligt ägande av vapen - ett hot?
Under sommaren kom det märkliga nyheter från EU-håll. Nu avser jag inte de hotbilder som svävar över vårt lands sockerproduktion eller planerna på att slopa jordbrukets 141-stöd. Det jag syftar på är de tänkta ändringarna av EU:s vapendirektiv, som skulle innebära att innehav av skjutvapen och självständigt nyttjande av dessa skulle tillåtas endast för myndiga personer, dvs 18 år fyllda. Om ändringen realiseras vore det minst sagt en katastrof för jakten och sportskyttet i vårt land. I praktiken vore det att dra undan mattan för allt ungdomsarbete och all fostran och upplysning som gjorts till gagn för jakten och sportskyttet, för att "direktivet kräver det". Leve förgubbningen! Hos oss ligger åldersgränsen för anskaffning och ägande av vapen vid 15 år. Med samtycke av förmyndaren har den unga därefter kunnat anskaffa ett vapen och använda det självständigt. Systemet har visat sig vara bra och lyckat. I vårt land har man redan som ung fått lära sig att hantera vapen rätt och ansvarsmedvetet. Finland har i många sammanhang karaktäriserats som EU:s mönsterelev. Kunde EU nu å sin sida ta modell av det finländska systemet eller åtminstone låta bli att ingripa i ett system som utan tvekan har främjat omfattandet av en säker vapenhantering? Enligt min uppfattning har alla finländska parlamentariska och andra höga krafter åtminstone försökt verka för att 15 år fyllda ungdomar i Finland också i fortsättningen ska få använda vapen självständigt när de jagar och bedriver skytte. Tack för det! Förhoppningsvis går detta arbete inte till spillo. Av erfarenhet har vi lärt oss att tro först när vi ser. På EUlöften har man inte alltid kunnat lita. Märkvärdiga ting hörs också här hemma. I medlet av oktober gav inrikesministeriet nya direktiv om förenhetligande av praxis med vapentillstånd. Direktivet trädde i kraft på en gång. Med den nya föreskriften strävar man till att tillstånd för vapen i hela landet beviljas på samma enhetliga grunder och att innehavare av vapentillstånd behandlas jämlikt i hela landet. Ett bra mål. Ett känt faktum har ju varit att det i något härad inte gått att få tillstånd för en bössa som liknat krigsmateriel medan tillståndet i ett annat härad ordnat sig efter en intervju eller t.o.m. utan intervju. Illa är dock att förenhetligandet ser ut att i fortsättningen allt oftare innebära att tillstånd inte ges någonstans för en knallpåk som ser tråkig ut, inte åt någon eller på några som helst grunder. Den som planerar att skaffa ett litet speciellare skjutvapen eller dito pistol får bereda sig på omständliga granskningar och utredningar. Detsamma gäller den som tänkt skaffa sig ett halvautomatiskt gevär. Att ens försöka skaffa ett tillstånd för farfars gamla pistol, "sextrefemman", är ifrågasatt. På goda grunder kan man ännu fråga sig om det fanns tillräckliga skäl att ta enskilda dåliga förebilder till modell för alla härad i landet? Det grundläggande antagandet ser ut att vara att "ett lättgömt, eldkraftigt och effektivt vapen" kan råka i fel händer och utgöra en risk för den allmänna ordningen och säkerheten! Inte utgör ju lagliga vapen och bedrivande av skytte något problem för den allmänna ordningen och säkerheten i Finland. Vilken besynnerlig risk kan ett lagligt vapen i ansvarsmedvetna händer vara? Med den nivå nuvarande vapenförvaltning har finns det inte och kommer inte att finnas någon sådan. Sportskytte bör man kunna och få bedriva också utan glimmer från olympiamedaljer för ögonen. Att någon person har vapen i sin ägo är ett belägg på att han/hon är en hederlig människa. Vapen har inte heller hittills getts åt galningar eller våldsamma personer, eller så har de tagits bort. Polisen bör ha tid och vapenkännedom för att intervjua, samtala med och vid behov göra påpekanden för innehavaren eller sökanden av vapentillstånd, så som man nu har gjort i många härad, särskilt på landsbygden. Syftet med polisens verksamhet är att främja människornas lagenliga beteende och det bör beaktas också i vapentillståndsfrågor. För vapenägarna är polisen något bekant. På samma sätt är vapenägarna i positiv bemärkelse gamla bekanta för polisen. Förhoppningsvis förhåller det sig så här också i fortsättningen när förnyelsen av häraden går vidare. I direktivet om förenhetligande sägs det att ju klarare och enhetligare den linje är som tillståndsmyndigheterna följer i vapenfrågor, desto sannolikare är det att beslut som görs i tillståndsärenden får allmänt godkännande. Hur skulle det vara om besluten skulle fattas utgående från den där "gammalmodiga" grundvalen, att de är förnuftiga och allmänt acceptabla? Tiden får utvisa hur det nya direktivet fungerar. En god sak är i alla fall konstaterandet i direktivets följebrev att "detta direktiv inte begränsar tillståndsmyndighetens på lag grundade prövningsrätt och är sålunda inte juridiskt bindande". Användningen av förstånd, vapenkännedom och yrkesskicklighet är således även i fortsättningen tillåten i häraden - om man så vill. G
2 Jägaren 6 / 2007
Innehåll
Nr 6 19.11.2007, 56. årgången. Jägaren är Jägarnas Centralorganisations upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga 18 000 ex. Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 23.01.2008. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktion: Huvudredaktör: Raimo Vajavaara Redaktör: Klaus Ekman Layout: Ilkka Eskola Översättning: Berndt och Carl-Gustav Zilliacus Redaktionsråd: Tapani Pääkkönen (ordf) Klaus Ekman Juha Immonen (v.ordf) Marko Mikkola Leif Norrgård Jarkko Nurmi och Raimo Vajavaara. Sakkunnigmedlemmar: Ilkka Eskola Vesa Ruusila Redaktionens adress: Jägarnas Centralorganisation Fantsvägen 13-14 01100 Östersundom tel. 09-2727 8116 Adressändringar och jaktkortsärenden: Telefon 0303 9777 Tryckeri: HANSAPRINT2007/ JÄG07_06 Pärmfoto: Hannu Huttu
Ny stiftelse stöder rapphönan
sida 12
sida 39
Småviltsjakten i siffror
sida 60
Fixa troféerna
Sjöfågeloaser i åkerlandskapet 4 JCO meddelar 6 På lordernas marker och Österbottens slätter: Förvaltning av rapphönsbeståndet i England och i Ilmajoki 10 Forskarperspektivet: Viltbiologi med människoperspektiv 12 Ny stiftelse stöder rapphönan 16 Knep får också räven att stupa 22 Vitsvanshjorten hos oss och i USA: Hjortexperter från Missouri gästade Laitiala försökscenter 26 Må bössorna knalla: Österbottningarna utvecklar sina skjutbanor 32 Jakttorn kan användas till mycket 36 Avskjutningen under innevarande millennium 39 Småviltsjakten i siffror 42 Holkar på löpande band 43 JSM:s föreskrift 44 JSM:s föreskrift 45 Kanufällor på talko 46 Våtmarker och nya jaktmöjligheter med jordbruksstöd 48 52 56 57 58 60 65 66 69 70 72 76 76 77 80 82 84 85 Sjöfågeloaser i åkerlandskapet Jaktlerduvan aktivt ungdomsarbete Det händer i distrikten Jakten på statens marker: Att organisera Forststyrelsens jakt konsten att ordna möjligheter Bilförare får hjortdjursinfo Fixa troféerna Ålandsnytt Älgen och barkskadorna på gran väcker diskussion Lodjuren förses med sändare Jaktföreningsenkäten 2005 del 6: Jakträttens arrendekostnader på uppgång Natura som förebild (del 2) Jaktföreningen i Jurva byggde inomhusskjutbana Visste ni detta? Blankett för anmälan om fällda rådjur Julklappstips! Av kärlek till mat: Aila Hietala Adresser Affärer
Jägaren 6 / 2007 3
sida 48
Medlem i Tidningarnas Förbund
ISSN 0355-2683
Jari Niskanen
JCO meddelar
Du kom väl ihåg att beställa Metsästäjän Kalenteri!
I Nya Metsästäjän Kalenteri finns åter att få i välförsedda bokhandlar och jaktbranschens affärer. Den går också att beställa direkt från Eräkontti Oy, tfn 019-760 690. Kalendern är en samproduktion av Jägarnas centralorganisation och Finlands jägarförbund.
Avgiftsfria tjänster!
Jaktmöjligheter på nätet Tjänsten med jaktmöjligheter finns på adressen www.riistainfo.fi . För närvarande har omkring trehundra personer registrerat sig på tjänsten och omkring femtio annonser finns att begrunda. Hittills har de intressantaste annonserna öppnats över 1500 gånger i fönstret och med dem som erbjuder tjänster per e-post har det som bäst tagits ett drygt tiotal kontakter. Bjud ut eller bläddra! Efter registrering kan din annons om erbjuden jakt införas gratis. Avsökning av annonser kräver inte ens registrering. Annonserna kan gälla utbytesjakt, kommersiell jakt eller jakt enligt avtal. Registrerade annonser kan avsökas utgående från region eller viltart. Tag kontakt Genom att klicka på annonsen kommer alla för publicering avsedda fakta fram för närmare studium. Samtidigt öppnas en möjlighet för den som bläddrar att lämna en kontaktbegäran per e-post till annonsören. Så här kan den som bjuder ut en jaktmöjlighet ta kontakt t.ex. per telefon med den som är intresserad av möjligheten, varefter närmare underhandlingar kring frågan kan inledas. Annonsera gratis!
Initiativet om enhetlig tidpunkt för utlysande av julfrid
I För att förenhetliga förfarandet för utlysande av julfrid för viltet rekommenderar JCO också i år att viltets julfrid inleds julaftonsdagen kl. 12.00 och avslutas juldagens afton kl. 24.00.
Undersökningen av älgkulor fortsätter
- delta i vår enkät
I Jägarnas centralförbund fortsätter samarbetet kring älgkuleenkäten med norska forskare. Vi hoppas att Du som är älgjägare deltar i insamlingen av undersökningsmaterial genom att besvara vårt enkätformulär. Mera detaljerade anvisningar och enkätformulär hittar Du på JCO:s webbplats på adressen www. riista.fi. Målet är att få ifyllda blanketter samt de kulor som fällde den älg enkätblanketten gäller av så många älgskyttar som möjligt. Ta en utskrift av blanketten från nätet. Det har ansetts att det finns ett behov av att utreda älgpatronernas och -kulornas egenskaper med hjälp av en samnordisk undersökning. Undersökningen har inletts i Norge, Sverige och Finland hösten 2005. Resultaten av undersökningarna kommer också i fortsättningen att publiceras i Jägaren. I vårt land kommer det att utlottas fem varupriser mellan dem som returnerat enkätformuläret.
Fotona från digifototävlingen på nätet
I De bästa bland fotona från ungdomarnas tävling för digifoton med jaktmotiv kan äntligen beundras på vår webbsajt på adressen www.riista.fi . Tävlingsfotona hittas bl.a. via snabbmenyn på startsidan. Foton som fått hedersomnämnande publiceras också i det här tidningsnumret på sida xx samt i nästa års nummer av Jägaren.
Ändrad adress
G Enare jvf: Pertti Vikeväkorva, Koppelontie 822, 99800 Ivalo, 040 7291 375, pertti.vikevakorva@pp.inet.fi G Kittilä jvf: Vilho Molkoselkä, Molkojärventie 480, 97420 Lohiniva, 0400 154 589, kittila@riista.fi G Hyrynsalmi-Ristijärvi jvf: Timo Toivonen, Likolahdentie 11, 88300 Paltamo, tfn 044-5748560, e-post: hyrynsalmi-ristijarvi@riista.fi G Somero jvf: ny verksamhetsledare Jukka Hakamäki, Mäntytie 24, 31400 Somero, tfn 050 5913 808
4
Jägaren 6 / 2007
Juridiska tjänster för jägare
I Jägarnas centralorganisation har ingått ramavtal om juridiska tjänster för jaktvårdsdistrikten och -föreningarna samt enskilda jägare med Maanomistajien Arviointikeskus Oy och Vuosaaren lakiasiaintoimisto. Maanomistajien Arviointikeskus Oy har som specialområden: I planerings- och byggnadsjuridiska frågor I miljö- och naturskyddsjuridiska frågor I avtals- och ersättningsrätt I vattenrätt Kontaktuppgifter: Företaget har kontor i Helsingfors, Kouvola, Uleåborg, Seinäjoki och Åbo. Närmare uppgifter fås på adressen www.arviointikeskus.fi eller tfn växel 020 7411 050. Vuosaaren lakiasiaintoimisto har som specialområden: I avtal I bolags- och samfundsjuridik I beskattning I familje- och arvsrätt Kontaktuppgifter: Olli Piironen, tfn 09-341 1191, fax.09-341 1197, e-mail olli.piironen@kolumbus.fi, adress Nordsjövägen 45, 00980 HELSINGFORS.
I FACE, the Federation of Associations for Hunting and Conservation of the EU, is seeking to recruit from January 2008 onwards for its Brussels' based Secretariat a I La FACE, la Fédération de chasse et de Conservation de la Faune Sauvage de l'EU, souhaite engager à partir de janvier 2008 pour son Secrétariat basé à Bruxelles, un I FACE, der Zusammenschluss der Verbände für Jagd und Wildtiererhaltung in der EU, sucht ab Januar 2008 für sein Sekretariat in Brüssel einen
Director of Conservation
I to develop and implement the Federation's programmes and associated policies for biodiversity conservation, habitat protection and wildlife species management. The post holder will be responsible for developing and implementing a coherent strategy which is in tune with the policies of the European Union and the Council of Europe. This will require significant coordination and liaison with external bodies, international agencies and conservation organisations, European officials and politicians and the media. I pour développer et mettre en oeuvre les programmes de la Fédération et les politiques associées pour la conservation de la biodiversité, la protection des habitats et la gestion des espèces de la faune sauvage. Le candidat à ce poste sera responsable du développement et de la mise en oeuvre d'une stratégie cohérente en ligne avec les politiques de l'Union européenne et du Conseil de l'Europe. Ceci nécessitera une coordination et des contacts avec des organismes extérieurs, des agences internationales et des organisations de conservation de la nature, des fonctionnaires et politiciens européens et les médias. I für die Entwicklung und Umsetzung der Verbandsprogramme und entsprechender Vorgehensweisen zur Erhaltung der biologischen Vielfalt, Lebensraumschutz und dem Management wild lebender Arten. Der Stelleninhaber wird verantwortlich für die Entwicklung und Umsetzung einer kohärenten Strategie, die im Einklang mit den Politiken der Europäischen Union und des Europarats stehen soll. Dies wird eine signifikante Koordinierung und Zusammenarbeit mit externen Institutionen, internationalen Behörden und Naturschutzorganisationen, Europäischen Beamten und Politikern und der Medien verlangen. I A full description of the position as well as the terms and conditions can be found on I Une description complète de la fonction ainsi que les termes et conditions peuvent être consultés sur I Eine ausführliche Stellenbeschreibung sowie die Bedingungen und Konditionen können gefunden werden auf http://www.face.eu/Director.Conservation.pdf www.face.eu FACE - Federation of Associations for Hunting and Conservation of the EU Rue F. Pelletier 82, B - 1030 Brussels Tel: +32.2.732 69 00, Fax: +32.2.732 70 72 info@face.eu www.face.eu
Jägaren 6 / 2007
5
På lordernas marker och Österbottens slätter
Förvaltning av rapphönsbeståndet i England och i Ilmajoki
I den här artikeln presenteras först erfarenheter som forskarna vid Game Conservancy Trust gjort vid skötseln av rapphönsbestånd i förhållanden som råder i södra England. Därefter jämförs dessa med de erfarenheter en viltvårdare, som hela sitt liv följt med rapphönsen i Ilmajoki rapphönsområden, har.
Jarkko Nurmi, jaktchef, Österbottens jaktvårdsdistrikt
6
Jägaren 6 / 2007
ENGLAND, grevskapet Hertfordshire, Royston
V
i kryssade fram med bil mellan stenhus och längs häckkantade åkervägar till vår mötesplats, enligt vårt tänkesätt i fel fil, men trots vänstertrafiken kom vi tryggt fram. Där möttes vi av Game Conservancy Trusts forskare Ian Lindsay och Peter Thompson samt av viltvårdaren Malcolm Brockless på Roystons försöksområde. Vi kunde alltså se fram emot att få ta del av forskningsresultat kring skötsel av rapphönsbestånd kryddade med fältfolkets praktiska synpunkter. Game Conservancy Trust övertog för omkring fem år sedan förvaltningen av Roystons försöksområde, som består av sex olika fastigheter. Idén med forskningsprojektet var att utreda hur mycket det går att förbättra rapphönsbeståndet med aktiv viltvård när utgångsläget för skötseln är ett område i normalt odlingsbruk. Malcolm flyttade till försöksområdet och drog i gång sin "viltvårdsmaskin". Rapphönsens livsmiljöer förbättrades bl.a. genom att skapa nya skyddsområden och inleda aktivt odlarsamarbete. Målet var att utveckla viltvårdsmetoder för rapphönan som kunde tillämpas i hela landet i kombination med praktiskt jordbruk. Det innebar att rapp-
hönan integrerades med planeringen av åkerarealernas jordbruksanvändning. Givetvis intensifierades också rovdjursfångsten. Den brittiska uppfattningen om vad som är rovdjur är mera omfattande än den finländska och sålunda jagade Malcolm rävar, hermeliner, råttor och kråkfåglar året runt. Resultatet uteblev inte.
get och har inte på flera år visat tecken på tillbakagång. Effekten av viltvården har således blivit permanent. Forskaren Ian Lindsay nämner tre huvudfaktorer vid förvaltningen av rapphönsbeståndet som grundar sig på brittisk forskning och viltvårdarnas praktiska observationer. I utveckling av skyddade häckningsplatser I utveckling av skydd för kycklingtiden I utveckling av vintertida skydd Alla dessa grundelement bör erbjudas rapphönan relativt nära varandra, för en kull som söker sin livsmiljö och vandrar omkring faller lätt offer för rovdjur eller hungrar ihjäl under sin vandring. Den viktigaste uppgiften för den som planerar viltvården i rapphönsmiljön är att säkerställa att alla nämnda tre element hittas i odlingslandskapet.
Rapphönsbeståndet ökade
Malcolm har visat sig vara en mycket effektiv skyddsängel för rapphönsen, för beståndet av rapphöns i området har ökat från två par på hundra hektar till 18 par. Beståndet har stabiliserats på en märkbart högre nivå än utgångslä-
Rapphönsmiljöns viktiga egenskaper
Enligt Ian, Peter och Malcolm häckar rapphönan i England alltid i visset gräs. Miljöer av den här typen erbjuds i områden som inte slås varje år. I praktiken innebär det här också i England dikesrenar och andra områden som stannar utan-
Natur- och viltvårdsstiftelsen erbjöd i augusti sina expertmedlemmar en möjlighet att resa till England för att studera vården av det lokala rapphönsbeståndet. Integrerandet av vården av livsmiljöerna med jordbruket var receptet för rapphönsens medvind på Dimmornas ö. Gäller engelsmännens lärdomar också för skötseln av det finländska rapphönsbeståndet?
Det är skillnad på gräs och gräs: Peter Thompson visar hur rapphönan nästan alltid häckar på en plats med fjolårigt visset gräs.
"Här trivs de betande vicker och dån" konstaterar Jaakko Hakola bredvid trädesområdet.
FINLAND, Ilmajoki kommun, Munakka by
R
rapphönsen säkra. De är verkliga hökstoppare och fåglarna trippar långa sträckor längs med dikena. Rapphönsen är bokstavligt i blåsten om dikena vintertid fylls med yrsnö.
apphönsaktivisten Jaakko Hakola, som hela sitt liv bott intill Alajoki rapphönsvidder i Ilmajoki, känner fältfågelns revir och levnadsvanor. Han skaffat har sina kunskaper genom att göra observationer och sköta rapphönsbeståndet i sitt område. Som stöd för sina fältobservationer har han skaffat sig ett bredare perspektiv genom branschens litteratur: storstugans bord dignar av Suomen Riistas publikationer och annan litteratur. En regnig rundvandring i Munakkaterrängen visar att Jaakko känner sina rapphönstillhåll och under den korta vandringen träffar vi på åtminstone tre rapphönskullar. Rapphönan i Österbotten mår nu bra och det finns fler fåglar än på tjugu år. Jaakko bekräftar att teserna för skötseln av de engelska rapphönsbeståndets livsmiljöer håller streck också i Ilmajoki, de ska bara tillämpas med hänsyn till traktens egna odlingslandskap och i trakten förekommande växter. Boet finns nästan alltid i det vissna gräset på det öppna dikets ren. Kullarna trivs igen i mjölkörtsbestånd, i videsnåren och bland hallonbuskarna, konstaterar Jaakko. Jaakkos observationer är intressanta, för också i England underströk viltvårdarna att kullarna
Pahanperä rapphönsområde
När vi strövar omkring på Ilmajokifälten pekar Jaakko än hit än dit och upprepar förargligt ofta orden: "alltför sterilt för rapphöns". Områdena som får den här domen är som regel stora skift där det inte finns öppna diken, låga buskar eller små skogs-/videöar som söndrar åkerlandskapets ödslighet. Därtill kommer att det på dylika fält som regel odlas bara ett sädesslag. Dvs beklagligtvis just sådana öppna fält som dagens jordbruk resulterar i. När vi kommer fram till Pahanperä åkerfält blir Jaakko uppenbart ivrig: här finns öppna diken, små holmar och lador. Och ytorna närmast ladorna har inte slickats snålt för odlingsbruk utan ladorna är omringade av videbuskar och rönnar. Där är en ö av videbuskar där min hund en gång fattade stånd och blankt vägrade att avancera. Jag kastade in min mössa bland buskarna och från en yta på några kvadratmeter flög det upp tiotals rapphöns. Det kändes som om hela buskaget skulle ha flugit upp i luften, skrattar
trivs sommartid i kraftig men luftig örtvegetation. I den blir kycklingarna inte våta och de hittar rikligt med insektföda. Också under mjölkörtsbestånden och videsnåren på åkerfälten i Munakkala har rapphönsen helt riktigt massor av balplatser. Videbuskarna är vintertid mycket viktiga skyddsplatser för rapphönsen, särskilt valven över de slingrande dikenas renar. Under dem är
Jägaren 6 / 2007
7
för odlingarnas beredningsarbeten. Rapphönan häckar under fjolårigt brunt och torrt gräs. Den korta gången fågeln gör in under gräset erbjuder ett ypperligt skydd. Forskarna har också en helt klar uppfattning om skyddet under kycklingtiden: en kraftig, gles vegetation. Den håller kycklingarna torra under den första kycklingtiden då deras värmeregleringsförmåga ännu är svag. Dessutom ger en sån här vegetation ett tak som skyddar mot risken för rovfågelanfall uppifrån. Det är viktigt att vegetationen är gles och luftig och att det inne i vegetationen finns bar mark att bala sig i och torka. Engelsmännen använder cikoria som skyddsväxt under kycklingtiden. Den vintertida skyddsplatsen påminde i mycket om kycklingtidens miljö och hade kanske en något tätare vegetation. Viktigt är att denna hålls stående under vinterns snålblåst eller högst faller så att det bildas ett lågt "valv", för växter som faller i hela sin längd ger inte önskat skydd. I England faller det sällan snö på vintern, så vegetationen behöver inte vara så stadig som i de förhållanden som råder i vårt land. Dylika lokaler erbjuder också en övervintringsplats för insekter och sniglar, som utgör en viktig vinterföda för rapphönsen.
Ian blir tydligt förargad när han tänker på många engelska skyddsorganisationers nedvärderande inställning till rovdjursfångstens betydelse och han fnyser till slut: "It is bloody ridiculous".
Beetlebank, dvs en "skalbaggszon" erbjuder rapphönsen skydd och insektföda mellan odlingsfälten.
Engelska rapphönskullar håller ofta till i miljöer med kraftig och gles örtvegetation.
"Allt är bortkastat om det inte fångas rovdjur"
Ians uttalanden om skötseln av rapphönsbeståndet lät bekanta också ur finländsk synvinkel. Intensivt jordbruk minskar också där rapphönans livsrum och för att beståndet ska må bra förutsätts det ett aktivt grepp om skötseln av livsmiljöerna. Även följande bekymmer verkade bekant.
Jaakko, när han tänker på sextiotalets jaktupplevelse. Den tiden kunde Jaakko om höstarna skjuta ett femtiotal rapphöns utan att avskjutningen kändes i beståndet. Enligt Jaakko skulle det lämnas kvar minst sex fåglar i varje flock. Vårens täthet för rapphönsparen var då enligt Jaakko omkring sju - åtta par per kvadratkilometer. Trots att Ilmajoki fortfarande torde höra till landets bästa rapphönsområden har tätheten sjunkit till omkring två par per kvadratkilometer. Men ändå talas det om ett relativt bra rapphönsår.
Till Jaakkos recept för förvaltningen av rapphönsbeståndet hör utöver ovannämnda element också en utökning av arealen marker i träda. Rapphönsen skulle behöva områden där växtligheten får utvecklas fritt under tvår, de må sedan växa vad de växer. På såna här områden hittar rapphönsen dån och vicker att fylla krävan med. De skulle också fungera som vintermiljö under snöfattiga tider.
Falltal och tillbakagång för rapphönsen
Enligt Jaakko Hakolas observationer började rapphönsbeståndets tillbakagång i Ilmajoki i slutet av 1960-talet. Som en orsak av många nämner
han att det falltalskrav som då ställdes på rågodlingar inte fylldes på åkrarna i det här området. Med andra ord dög rågen inte mera som brödsäd och rågens odlingsareal rasade i området. Rågbrodden är en mycket viktig näringsväxt för rapphönan under vintern och våren, konstaterar Jaakko. Finns det inte brodd att få behöver rapphönsen utfodring. Att rapphönsen blir trängda märks nog när de börjar samlas på gårdar och nära spannmålstorkar. I omgivningen kring gårdar med kreatur hittar rapphönsen föda under stränga vintrar. Själv utfodrar Jaakko rapphönsen i åkerområdets lador. Rapphönsen kan slinka in i dem genom ett litet hål i dörren och väl inne är de säkra för faran uppifrån. I det här sammanhanget dyker givetvis duvhöksfrågan upp, för enligt Jaakkos åsikt är det duvhöken som för närvarande reglerar rapphönsbeståndet på Alajoki vidder i Ilmajoki. Livsmiljöerna har försämrats och då framhävs hökens negativa inverkan. När livsmiljöerna var i bättre skick orsakade hökarna just inga förluster för rapphönsen enligt Jaakko.
Odlaren har lämnat ett hörn av ett åkerskifte som har en besvärlig form åt rapphönsen, som trivs hela vintern på trädan.
När vi strövar omkring på fälten pekar Jaakko än hit än dit och upprepar förargligt ofta orden: "alltför sterilt för rapphöns".
8
Jägaren 6 / 2007
Satsningen på skötseln av livsmiljön är helt bortkastad om vi glömmer det viktigaste: fångsten av rovdjur. Det här glöms ofta bort, för på skyddssidan är skötseln av livsmiljöerna en mycket attraktivare uppgift. Det är inte lika populärt att tala om rovdjursfångst och du måste vara jäkla bra i ditt jobb för att få budskapet om fångsten att gå hem, säger Ian. Ian blir tydligt förargad när han tänker på många engelska skyddsorganisationers nedvärderande inställning till rovdjursfångstens betydelse och han fnyser till slut: "It is bloody ridiculous". På Royston står rovdjursfångst högt i värde och Malcolm fångar årligen 35-40 rävar på ett 1000 hektars område. Lika stor är hermelinfång-
sten. Under hela sommaren jagas det kråkor och skator för att skydda rapphönsens bon och den årliga fångsten uppgår för vardera artens del till ett hundratal.
Räven är ändå värst, konstaterar Malcolm med viltvårdarens säkerhet.
Duvhök förekommer inte i området och de av sparvhök orsakade skadorna visade sig vid undersökningar vara mycket mindre än vad viltvårdarna föreställde sig. Ian skrattar åt svårigheten att bryta ner gamla föreställningar. När vi presenterade nya forskningsfakta med anknytning till förluster som orsakats av sparvhöken, som visade att sparvhökens roll som rapphönspredator var obetydlig, lämnade vi för
säkerhets skull bilen på tomgång på gårdsplanen, berättar Ian om sitt deltagande i de lokala viltvårdarnas färgstarka årsmöte. Ian har nog förståelse för viltvårdarna, som kämpar med de stora hökarna, för duvhöken har också i England konstaterats vara döden för rätt många rapphöns. Tack och lov förekommer det inte duvhök i Roystonområdet, för då skulle vår skötsel av rapphönsbeståndet verkligen vara i blåsten
Jordbruket stöder skötseln av rapphönsbeståndet
I England har Game Conservancy Trust nått en respekterad position i viltvårdsforskningen. Stiftelsen finansieras med donationer och Ian skryter så smått med sitt eget arbete. Vi är rätt bra forskare och förbaskat bra på att be om mera pengar av rika människor för vår forskning. Dessutom söker vi mycket finansiering av EU. Stiftelsens kontakter med myndigheter som fattar beslut i jordbruksfrågor är livliga och fortlöpande. Forskningsresultaten om förvaltningen av rapphönsbestånden genomförs som en del av den allmänna jordbrukspolitiken och besluten gynnar rapphönan. För inte så länge sedan försvarade en minister från trakten som svarar för miljöfrågor viltvårdarna då han drev integrering av rapphönsfrågorna som en del av jordbrukspolitiken. När skeptikerna tvivlade på att skötseln av rapphönsen skulle lyckas hade ministern replikerat: "Jag har sett hur de gör det i Royston, varför skulle det inte vara möjligt också på annat håll".
Viltvårdaren Malcolm Brockless lyckades få rapphönsbeståndet i Royston att öka niofalt. Receptet: vård av livsmiljöerna och rovdjursfångst
Tillämpbart i vårt land?
Största delen av Roystons läror kunde tillämpas också i vårt land. Särskilt iögonenfallande var att viltvårdens status är högre i England än i Finland: månntro det beror på att jakten på rapphöns och fasaner är förmögna lorders främsta fritidsintresse. Livligare kontakter med viltforskare och -vårdare samt med myndigheter som besluter i jordbruksfrågor skulle behövas också hos oss. Det största problemet är att naturvårdsmålen i jordbrukets miljöprogram är alltför allmänt hållna. Av det här har man också i England fått dåliga erfarenheter, för enligt Ian led också deras verksamhet tidigare av det lokala miljöprogrammets generella målsättningar. När man försökte gynna allt som var bra och vackert i odlingslandskapet på en gång hade sist och slutligen ingen art någon nytta av åtgärderna. Vårt eget miljöprogram belastas därtill av en enorm byråkrati och den ena mera besvärliga hemvävda regeln än den andra. Om t.ex. torrläggandet av våtmarker hade gjorts lika svårt på 1950-talet som återställandet av dem idag skulle åkrarna vara ganska blöta fortfarande... Den liberala praxis som tillämpas i England vid jakten på rovdjur och kråkfåglar förvånade den finländska gruppen: kråkbeståndet decimerades under hela sommaren, ljus fick användas vid rävfångsten liksom också många andra metoder, som varit förbjudna i vårt land redan sedan tiotals år. Ändå är båda länderna EU-medlemmar! Jag saknar inte dylika metoder i större utsträckning i Finland, för understrykandet av de etiska värdena vid jakt och vilvård är styrkan i den finländska jakten. Men å andra sidan har jag en känsla av att man regionalt kunde pröva på ett något bredare urval av metoder vid återupplivandet av rapphönsbestånden. G
Jägaren 6 / 2007 9
För att trivas behöver rapphönan buskar, gräsmarker och mångsidiga odlingar.
Enligt min åsikt kunde ornitologerna och rapphönsbeståndets vårdare tillsammans fundera på en begränsad hökfångst, som skulle verkställas i samråd och bara i de områden där det görs betydande satsningar på rapphönsbeståndet. Som stöd i skötseln av rapphönsbeståndet saknar Jaakko också den gamla rejäla kråkburen, för viddernas enorma flockar av "ungkarlskråkor" åstadkommer ansenlig skadegörelse under fältfåglarnas häckning. Kråkhäckarnas fångsteffekt har dock försämrats avsevärt, för vår jakt-
lagstiftning förbjuder användningen av levande lockbete. Burens effekt grundade sig på att fåglarna inne i buren lockade fler kunder till buren. Enligt Jaakkos åsikt skulle det behövas undantagstillstånd i områden där rapphönan är föremål för aktiva skötselåtgärder, för där kunde kråkor bra användas som lockfåglar och förbättrare av fångsteffekten under några dagar utan problem i djurskyddsavseende. G
Forskarperspektivet
Viltbiologi med människoperspektiv
Saija Sirkiä, Skribenten är doktorand och höll på Viltdagarna ett föredrag om sitt arbete med doktorsavhandlingen.
För inte så länge sedan träffade jag min 77-åriga moster som bor i Sverige. Hon har för vana att fråga ut mig om hur det går med "läsandet". Det går inte ett enda besök utan att vi talar om min bana som forskare samtidigt som hon berömmer mitt intresse för studier. Min moster är en klipsk kvinna som med sin entusism och kreativitet inte skulle ha haft några problem med att studera vid universitet. Men ödet ville annorlunda och hennes lott blev att prissätta varor på ett varuhus men hon älskade sin arbetsplats! G För det mesta försöker jag få moster att dämpa sin vurm för det akademiska. Då jag blev magister för tre år sedan var jag säker på att jag inte skulle bli forskare. Mina studiekamrater fortsatte till vidare studier eftersom det var enda sättet att hitta jobb och finansiering inom sin egen specialisering. För min egen del insåg jag för ett par år sedan att jag befann mig i samma situation. Som doktorand får jag vara tacksam för den fyraåriga finansiering som undervisningsministeriet har beviljat mig. Jag bedriver mina studier vid Helsingfors universitet men företräder samtidigt Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet som ger mig handledning och stöd. Ändå hägrar doktorsavhandlingen långt borta i en fjärran framtid som ett diffust mål. Ibland försöker jag också förklara för min moster att forskarjobbet inte består av enbart
läsning och studier. Men då stöter jag fort på patrull. Vad är det alltså som mitt arbete egentligen går ut på? Hur förklarar man akademisk praxis för en icke-akademiker när man knappt ens själv begriper sig på systemen? En av mina vänner brukar säga att de två första åren av forskarutbildningen främst går till att skrapa sig i huvudet och undra över vad man ska ta itu med härnäst. Min handledare hade låtit förstå att syftet med studierna var att göra självständiga tänkare av doktoranderna. Men ändå erbjuds det inga kurser om hur arbetet med doktorsavhandlingen ska gå till i praktiken. Jag hamnar ofta i lägen där arbetsmotivationen står på minimum samtidigt som målet känns diffust. När man pillrar med de småpetigheter som vetenskapliga manuskript innebär så händer det lätt att helheten skyms bort medan det pragmatiska försvinner i fjärran. Och jag frågar mig själv vart jag vill komma med allt detta? Avhandlingen får ju inte bli ett självändamål, utan jag anar ord som "expert" och till med "allmänbildning". Vägen till ett självständigt tänkande verkar vara både hård och stenig. Men till all lycka finns det också ljuspunkter i tillvaron. På samma tripp till Sverige gjorde jag en avstickare till en internationell kongress för viltbiologer i Uppsala. Med nästan 500 deltagare från olika länder, var och en med sin forskningsspecialitet, fick jag liksom med ens den helhetsbild som jag så länge saknat. Samtalen med kolleger satte fart på de små grå och fick bilden att klarna, och jag insåg att jag inte behöver lösa alla problem på egen hand! Varje föredrag lyfte fram vetenskapens speciella karaktär och det mångfacetterade och komplicerade. Tillsammans gläntar vi på ridåerna till naturens mysterier, var och en ur sin vinkel, och ser vår egen lilla bit av "sanningen". Har ni läsare en aning om vilket ämne som är det hetaste inom viltbiologin just nu? Det är inte DNAteknik eller olika statistiska metoder som jag tänker på. Det hetaste stoffet inom dagens viltbiologi är nämligen människan själv! I Uppsala hölls det ungefär fyrtio föredrag på temat "human dimensions of wildlife" och presenterades över 50 postrar. Man kunde uttrycka saken som så, att vi äntligen har lagt av med att klättra upp i trädet med rumpan före och har börjat undersöka biologiska fenomen ur ett mänskligt perspektiv.
Visserligen är det viktigt att vi vet så mycket som möjligt om naturen och de olika arterna som underlag för de beslut som vi fattar, men det är lika viktigt, om inte ännu viktigare, att vi är på det klara med de egentliga beslutsfaktorerna och förstår vad dessa påverkas av. Under rubriken "Forskarperspektivet" har Harto Lindén redan tidigare konstaterat att vi självfallet kan styra naturen till viltets bästa, men att det vore avsevärt mycket effektivare att styra människan och samhället eftersom människan i århundraden har avgjort viltets väl och ve genom sin verksamhet. Med beslutsfattare avser jag här inte politiker utan alla de människor och intressegrupper som har målsättningar och förhoppningar beträffande skötseln av viltet. Som det konstateras i definitionen av uthållig utveckling ska skötseln av viltet stå på en samhälleligt hållfast grund. Detta betyder helt enkelt att vi ska låta olika intressegrupper göra sig hörda och lyssna på dem. Nere på kontinenten uppfattas dock det här ofta som blott och bart möten och arbetsgrupper. Det är rätt nytt att man har börjat undersöka de mänskliga synvinklarna med vetenskapliga metoder. I frågor som rör viltet hör jägarna till de viktigaste aktörerna i vårt land. Hos oss handlar det inte enbart om jakt utan också om inventeringar av viltbestånden och här ligger vi på topp med globala mått mätt. Till den här enorma insatsen för viltvården kommer dessutom jaktföreningarnas egna projekt och inventeringar. Jag tänker inte ens försöka mig på någon bedömning av antal eller effekter. Jakt- och skogskulturen påverkar i ett vidare perspektiv den finska nationalkänslan och hela vårt sätt att leva. De föredrag som jag hörde i Uppsala behandlade jakten och det mänskliga perspektivet ur flera olika vinklar. Det hade forskats i bland annat jägarkårens stigande ålder, karakteristika hos nya jägare och faktorer som påverkar ripjägares känsla av tillfredsställelse med jakten. Attityder hade det förstås också forskats i. Attityderna till nya djurarter, till arter som kräver skydd och till rovdjur. Det presenterades tiotals mätningar av attityder och kunskaper. Värt att notera i sammanhanget var att det i många mätningar kunde konstateras en kluvenhet i åsikterna. Å ena sidan vill folk bevara en art, men å andra sidan vill man bli kvitt den från sina egna hemknutar. Flera av undersökningarna påvisade också att händelser av engångskaraktär kan ha en stor inverkan på hur åsikter slår över till någondera ytterligheten. Mina egna åsikter om forskaryrket är klart och tydligt kluvna. Kanske är det därför som det mänskliga perspektivet intresserar också mig. Tanken på en förening av den biologiska kunskapen med forskning som utgår från människan väcker hos mig hoppet om att nå en mera helgjuten helhetsbild i min egen forskning. Det får mig att optimistiskt tänka att också min egen forskning kan bli till någon praktisk nytta. Därför passar jag här på att framföra den ödmjuka förhoppningen att jägarna i vårt land också i fortsättningen gör sig besväret att fylla i frågeformulär och svara på enkäter. För oss unga viltbiologer är ni en viktig informationskälla samtidigt som ni håller oss motiverade. G
w
U B
10
Jägaren 6 / 2007
LUMICAMO
Nytt membranställ för vinterjakt - JahtiJakt SnöCamo!
Vinterjägarens favoritställ värmer och håller dig varm
Nyaste nytt igen från Erätukku. Klädsel för jaktsäsongens slut, som lämpar sig otroligt bra för terräng och vinter; SNÖCAMO-membranställ, jacka och byxor.
Kimmo Takarautio X2-toppmembran, vattentäthet och andningsförmåga av högsta klass
justerbar skärm
1 Pro duk tnu mm er: JJS C10
handsfree-sladden
byxor
PRODUKTNUMMER: JJSC101
www.ERATUKKU.fi
Telefonbeställningar
Mån-Fre kl 9-18
020 747 7000
ULEÅBORG: Alasintie 8 VANDA: Valimotie 27 TAMMERFORS: Possijärvenkatu 4 BRAHESTAD: Sovionkatu 4 - 6 HAPARANDA: Ikano-huset
Ny stiftelse stöder rap phö p
I fjol grundades det i vårt land en ny stiftelse som koncentrerar sig på viltfrågor, Natur- och viltvårdsstiftelsen. I början av maj körde stiftelsen igång sitt första projekt, vars huvudmål är att inom rapphönans viktigaste tidigare spridningsområden återställa ett livskraftigt bestånd som tillåter hållbart nyttjande av detta fågelvilt.
nligt Fredrik von Limburg Stirum, som aktivt bidrog till grundandet av stiftelsen, erbjuder denna i början av sin verksamhet ekonomiska resurser för säkertällande av såväl rapphönans som vid behov övrigt fältvilts samt odlingslandskapets välbefinnande. Stiftelsen stöder bl.a. realistiska och välplanerade projekt som siktar på att återinföra rapphönan i områden från vilka arten redan har förvunnit eller håller på att försvinna. Enligt von Limburg Stirum är stiftelsens grundprinciper att främja viltvårdsarbete, slå vakt om den finländska jaktkulturen och främja dess internationella acceptabilitet samt verka för förenlighet mellan skyddet av naturen och ekonomiskt nyttjande av miljön.
E
Marko Svensberg, erikoissuunnittelija, Metsästäjäin Keskusjärjestö
Rapphönshandbok, pilotområden ...
Sedan början av maj fungerar Sakari Mykrä som projektchef för Natur- och viltvårdsstiftelsens rapphönsprojekt. Von Limburg Stirum verkar som stiftelsens ombudsman och arbetar på deltid vid sidan av Mykrä. Som bakgrundsstöd för stiftelsen finns det också en 12 medlemmar stark grupp av experter på frågor med anknytning till vilt, jordbruk och fågelfauna. Gruppens uppgift är att bistå vid planeringen av projektens uppläggning. Exempelvis vid skrivarbetet på en ny rapphönshandbok, som redan är under arbete.
12 Jägaren 6 / 2007
Utöver utarbetandet av handboken, som hand- delta i anläggningskostnaderna för en farm som lar om förbättring av livsmiljöer och tryggande ska koncentrera sig på att föda upp rapphöns av av beståndets livskraft, ingår det i första skedet den östliga rasen inom distriktets område. av rapphönsprojektet också att inrätta pilotomI jämförelse med tidigare projekt inom vilthusråden för vården av livsmiljöer samt att säker- hållningen är det ett nytt och intressant inslag, att ställa bevarandet av uppfödningsbeståndet av stiftelsen utöver understödet från staten också vår ursprungliga, östliga rapphönsras. I prakti- har erhållit medel från näringslivet och privata ken har stiftelsen sålunda sökt försöksområden donatorer för finansieringen av rapphönsprojekinom vilka man i samarbete med lokala jägare, tet. Det här kan de finländska jägarna vara nöjodlare och markägare inleder åtgärder för att förbättra rapphönans livsmiljöer. Stiftelsens rapphönsprojekt verk- Stiftelsens rapphönsprojekt ställer redan för sin del den natioverkställer redan för egen del nella förvaltningsplan för rapphönsbeståndet, som är under beredning den nationella förvaltningsplan på jord- och skogsbruksministeriet. för rapphönsbeståndet som är Ministeriet, Jägarnas centralorganisation och de regionala jaktvårds- under beredning på jord- och distrikten har de facto redan inlett skogsbruksministeriet. samarbete för rapphönans bästa med stiftelsen. Centralorganisationens roll är närmast att delta i expertgruppens arbete och verka som informatör samt bl.a. att påverka jordbrukets miljöstöd i för viltet gynnsam riktning. På regional nivå är koordinationen mellan jaktvårdsdistrikten viktig såväl för själva det praktiska viltvårdsarbetets del som för skapandet av ett nätverk för samarbetet. T.ex. Österbottens jaktvårdsdistrikt är berett att
Lärdomar från England. En del av stiftelsens expertgrupp besökte en viltvårdsstiftelse i England för att studera stiftelsens rapphönsprojekt.
rap phönan p
Den östliga rapphönan
I Enligt den förhärskande uppfattningen hos personer som forskat i frågan representerar det vilda rapphönsbeståndet i vårt land underarten Perdix perdix lucida, som har invandrat över Karelska näset från öster och brett ut sig hos oss med jordbruket. Den europeiska underarten Perdix perdix perdix´ ursprungliga utbredning var klart sydligare än den finska rasens spridning. Mellan nämnda två underarter finns det en klar genetisk skillnad och man har räknat ut att de skiljde sig från varandra redan för omkring en miljon år sedan. I praktiken har alla fåglar som har uppfötts i våra finländska farmer och använts vid utplanteringar varit av den europeiska s.k. västra underarten. Enligt rapphönsforskaren Tuija Liukkonen ger prover som insamlats av vilda rapphöns och på dessa gjorda DNA-analyser starka belägg på att det i naturen knappast alls påträffas avkomma till de rapphöns av europeisk underart, som uppfötts i farm och utplanterats. Ändamålsenligheten med utplantering av en främmande underart har prövats, för framgångarna har uteblivit för rapphönans västra, farmuppfödda underart trots att det förts tusentals fåglar ut i terrängen. För närvarande känner man inte till om resultaten hade blivit ett annat om utplanteringarna hade varit av vår egen vilda, östliga underart av rapphönan. Trots bristen på uppgifter har problematiken med de främmande arterna varit aktuell redan rätt länge och det är inte heller någon idé att låta den falla i glömska bland jägarna. Det är klart att det också i framtiden kommer att födas upp rapphöns i vårt land. Därför är det viktigt att fåglar som uppföds representerar det bestånd som förekommer vilt hos oss. Det här skulle säkerställa att fåglar som utplanteras också genetiskt har anpassat sig till rådande miljöförhållanden. Nuvarande situation är inte smickrande ur naturvårdssynpunkt. En i praktiken ideal situation vore att alla uppfödare på sikt skulle avstå från uppfödning av mellaneuropeiska rapphöns oh övergå till att föda upp rapphöns av den östlig underarten. Saken är dock inte så enkel, för den östliga och den västliga rasen har betydande skillnader i sitt beteendemönster. Enligt de erfarenheter man hittills fått hos oss har uppfödning av rapphöns av den östliga underarten pga fåglarnas skygghet och misstänksamhet varit svårare och mera krävande. Skillnaden jämfört med uppfödning av den västra kusinen är förmodligen en följd av att uppfödning av de östliga fåglarna i farmförhållanden tillsvidare har förekommit under en mycket kort tid medan rapphöns av västlig ras redan har fötts upp i farm under tiotals år. I farmförhållanden lyckas många gånger uppfödning av fåglar som har vant sig vid människor och blivit tama. De är som regel mindre stressade och förökar sig därför bättre. I varje fall borde de med farmuppfödningen förknippade svårigheterna övervinnas innan bytet av underart. För att åstadkomma ett farmbestånd av vår vilda rapphöna inledde jord- och skogsbruksministeriet redan 2002 ett genbanksprojekt för rapphönans östra underart och Natur- och viltvårdsstiftelsen har för avsikt att också inom ramen för det nu startade projektet fortsätta detta arbete. Tanken är att utöka och utveckla användningen av den ursprungliga rapphönsarten vid utplanteringar av rapphöns genom att utöka antalet uppfödare som är intresserade av uppfödning av den östliga rapphönsarten.
Fredrik von Limburg Stirum (t.h.) och Sakari Mykrä på Natur- och viltvårdsstiftelsen hyser förhoppningen att intresserade av stiftelsens verksamhet i allt större omfattning ska delta i kommande projekt med såväl ekonomisk som praktisk hjälp
da över. Bakom stiftelsen står faktiskt några av näringslivets mest inflytelserika påverkare. Som ordförande för stiftelsens styrelse fungerar Jukka Härmälä och som viceordförande Björn Wahlroos. Övriga medlemmar av styrelsen är Antti Herlin, Jukka Koivisto, Fredrik von Limburg Stirum, Jorma Ollila och Hannu Salokorpi. En bra sak är också att näringslivets toppnamn är intresserade av natur- och viltvårdsfrågor i egenskap av jägare och är redo att satsa sin tid till gagn för frågor som är viktiga för jägarna. Förhoppningsvis är också många andra jägare färdiga att satsa på och jobba för viltet och jakten. G
Rapphönan en indikatorart för mångfalden i odlingslandskapet
I Rapphönsbeståndens framtid är långt beroende av det odlingslandskap jordbruket formar. Hur bra är den livsmiljö jordbruket kan erbjuda rapphönan? Nyckelfrågan är har jordbruket vilja att bli naturvänligare än tidigare? Möjligheter finns om det finns vilja. Av jordbruksstöden ger miljöstödet och dess specialstöd redan nu nästan alla odlare möjligheter att förbättra rapphönans livsmiljöer. Av allt att döma torde det vara klart, att den finländska jordbruket aldrig kommer att konkurrera med kvantitet utan med kvalitet och därför kommer produkter som fyller höga hälso- och miljökrav sannolikt att vara allt viktigare i framtiden. Finländarna värdesätter en ren jordbruksproduktion som beaktar naturen. För att vanliga medborgares och hela samhällets godkännande av jordbrukets stödpolitik ska bibehållas bör det därför nu tas rejäla steg mot en jordbrukspolitik, som är miljövänligare än tidigare och betonar naturens mångfald. Av jordbruksstöden skulle det nu löna sig att fortsättningsvis fokusera särskilt miljöstödet så att det allt kraftigare främjar mångfalden i vårt odlingslandskap. Den aktuella miljödiskussionen har redan i åratal varit livlig för vattendragens eutrofierings och närsaltsutsläppens del. Jordbrukaren har konstaterats vara huvudskyldig och någon pardon har inte getts. Mångfalden i odlingslandskapet kunde väl vara följande utmaning för vårt jordbruk och genom att gå i täten kunde odlarna redan på förhand anta den här utmaningen. Genom att satsa på mångfald i naturen kunde odlarna rentav dra nytta av den och t.ex. av att rapphönan mår bra. En rik och naturvänlig jordbruksmiljö kunde vara en marknadsförings- och försäljningstrumf för jordbruksprodukter. Ett rapphönsbestånd som mår bra kan fungera som en lokal mätare och indikator för en jordbruksproduktion som är ekologiskt hållbar och naturvänlig och främjar mångfalden i odlingslandskapet.
Jägaren 6 / 2007
13
KNEP räven att stupa får också
16 Jägaren 6 / 2007
pa
Räven är ett så listigt djur att man inte fäller den så där bara. Eller som undertecknad har hört det sägas, att rävskinnet är så dyrbart att det lönar sig att jaga mickel även om han kommer undan.
Eero Keskinen
Jägaren 6 / 2007
17
Lockbetesfisk för åteln.
J
akten på mickel måste helt enkelt förberedas och innan själva jakten ska man locka räven till sig. Börja redan i slutet av sommaren med att anlägga en lockande åtel vid platsen där du senare ska vakta. Gör en åtel också om du tänker jaga med enbart snara eller fälla. Den drar till sig rävarna och mårdhundarna som finns i området. Gräv en grop som går djupare än tjälen. Fyll gropen med skräpfisk och annat biologiskt material som börjar ruttna - men inte med slakteriavfall av husdjur eftersom lagen begränsar detta. Med ett par hinkar åtelmaterial i gropen börjar doften redan vara rätt mustig. Följande steg är att skaffa ett svart plaströr med en diameter på ett par tum. Röret ska vara såpass långt att det når från gropens botten nästan upp till det blivande snötäckets yta, men det får ändå inte nå högre än maximalt 30 centimeter över markytan. Kör ner röret i åtelmaterialet så det står upprätt och fyll igen gropen med jord. Dofterna kommer garanterat att locka hugade spekulanter till platsen men godbitarna ligger i säkert förvar under en dryg meter med jord. Åteln kommer att fungera under hela vintern. I sinom tid kommer materialet att förmultna och gör det utan att förorena miljön.
Varm eller kall vaktkoja
Nuförtiden har somliga rävar urbaniserats och förvandlats till framfusiga, skabbiga soptippsrotare. De har förlorat sina normala instinkter och därmed också sin naturliga skygghet. I den här artikeln ska jag berätta om några knep som biter också på riktiga skogsrävar. Placera vaktkojans skjutglugg i en sådan rikting att du har månen bakom dig åtminstone under etappen fram till midnatt. På det viset slipper du förargliga skuggor. Om du kan dra in elvärme i kojan så är det ingen dum ide att låta värmen vara påkopplad på låg effekt under de månader som kojan är i användning. Vrid vid behov upp värmen redan dagen innan. Om du värmer med ved ska du elda i kojan ett par gånger i veckan med tjärved, även om du inte skulle jaga. Och när du väl ska jaga så elda ordentligt, men gör det redan på förmiddagen. Om du däremot vaktar på "soptipsrävar" så kan jakten lyckas också med en koja som är kall. Fyll ett par stora plastdunkar med riktigt hett vatten och för dem raka spåret till kojan. I praktiken behöver du någon som ger dig ett handtag med detta, men den här personen ska inte stanna kvar. Ställ de heta dunkarna på vardera sidan om din
Tanka rejält med koffein innan du går till passet. Matsäcken ska bestå av någonting mjukt som doftar så lite som möjligt. Vatten duger i all sin enkelhet som dricka.
sittplats. På det här sättet håller du ut länge bara det inte är svinkallt ute. Skjutgluggen ska vara ungefär tjugo centimeter hög och femtio centimeter bred. Sätt på utsidan av gluggen upp en lång skärm som hindrar månljuset från att blänka på gevärspipan. Vaddera sedan gluggen med skumgummi eller något liknande mjukt material som förhindrar att pipan slamrar till i misstag. Lägg ett underlag på kojans golv och ställ där en stoppad länstol som inte knarrar. Med de här arrangemangen kommer skyttet att fungera fint. Sätt dessutom upp en vadderad ställning vid gluggen så du når geväret ljudlöst. Under nätter då månen är uppe kan du bemanna kojan redan vid femsnåret på eftermiddagen. Ta gärna hjälp av en assistent eller två som på krokvägar följer dig till kojan, där du slinker in medan assistenterna fortsätter utan att stanna. Tanka rejält med koffein innan du går till passet. Matsäcken ska bestå av någonting mjukt som doftar så lite som möjligt. Vatten duger i all sin enkelhet som dricka och så tar du med dig en tom flaska med lock för den händelse du blir nödig.
du däremot väljer studsare kan åteln ligga på hundra meters håll samtidigt som du kan vara mindre strikt med dina egna dofter. Åteln ska vara så konstruerad att rävarna inte kan bära iväg med den. Om åteln består av exempelvis älgklövar kan man frysa in dem till ett stort knippe. Den bästa åteln består av en stor kropp. Du kan bygga på åteln under vinterns lopp efterhand som du får tag på mera material. Men gå inte fram till åteln utan skida dit eller stanna en bit ifrån och kasta förstärkningarna. På motsvarande vis ska du hämta de skjutna rävarna skidande och dra dem från åteln med en lång stör. Men hämta inte den fällda räven genast, för det kan faktiskt hända att åteln får besök av en räv till under samma natt. Oftast ligger åteln under snön vilket betyder att räven gräver sig hålor från olika håll till godbitarna. När följande räv kommer går den rakt på någon av hålorna.Vänta ett ögonblick tills mickel tittar ut igen och skjut då genast.
Fotsnara några knep
Om du hör till dem som jagar med fotsnara och fälla finns det ett gott och beprövat knep utöver den nedgrävda åteln som sprider dofter. Ta ett knippe sega och slitstarka, köttiga skinnslamsor och låt knippet mogna ett par veckor i en kompost eller i dynghögen bakom ett stall. Det går också med en mårdhund men bäst funkar en gammal strykarkatt. Fäst ett starkt och ungefär tio meter långt snöre i invittringsknytet och gör en skidtur i terrängen med knytet på släp. Du ska se att det börjar uppenbara sig rävar! Upprepa proceduren en gång i månaden. Fiskleverolja som har förvarats varmt och sedan stänks i terrängen biter också, liksom svensk surströmming. Sätt burkarna på uppvärmning och för dem sedan ut i terrängen. Fullborda manövern genom att med miniatyrgevär och på tillräckligt långt avstånd skjuta ett hål i varje burk. Nuförtiden finns det inte längre några vintervägar uppkörda av hästar så jägarna får själva skida upp de spår som de behöver för vintern. Följ rävarnas växlar. Lägg inte ut fotsnarorna genast utan ge rävarna tid att blir fler. Där flera rävspår strålar samman, är rätta platsen för fällan. Glöm inte heller att lyssna på väderrapporterna! Det är
Geväret avgör åtelns plats
Om du väljer att jaga med hagelgevär ska du placera åteln på ungefär trettio meters avstånd från kojan. Hagelbössan är det säkraste valet. Om
w
U B
Tystnad och luktfritt är A och O.
18
Jägaren 6 / 2007
Nytt "osynligt"
JahtiJakt Camo -membranställ
Överlägsen kamouflering med Camo-membranställnyheten
JahtiJakts nya Camo-ställ representerar genom material och design det nyaste inom ställteknologin. Det Camo-mönstrade tyget, som smälter in terrängen, det nya AIR-TEX2 -membranet och den revolutionära SCENTECH-luktspärrsteknologin gör stället nästa "osynligt" för villebrådet. Resten är upp till dig själv. Nytt 'osynligt' Camo-tyg
Färger och mönstring av det nya terrängmönstrade Camo-tyget är en noggrannt designad helhet av konstnären Kimmo Takarautio, som är anpassade för den finska naturens färger och vegetation. I sitt Camo-ställ kan jägaren eller friluftaren smälta in i naturens fäger och kommer obemärkt närmare sitt mål. Det nya Camo-ställets vattentäthet, andningsförmåga och lätthet är av bästa klass!
Oslagbart, nytt
-membran
VI D
KÖ
P
2 AV
PRODUKTE
R
SN
MO ÖCA
0
Det NYA AIR-TEX2 -membranet som är värmelaminerat direkt på ställets ytmaterial behåller sina utmärkta egenskaper även efter hårt bruk och flera tvättgånger. I testerna vid Tammerfors Tekniska Universitets SmartWear Laboratoriet fastställdes att det nya AIR-TEX2 -membranets andningsförmåga är helt utmärkt, som ny samt efter tre tvättgånger. (andningsförmåga >11 000 g/m2/24h). I samma tester fick membranet högsta betyg även för sin utmärkta vattentäthet. (höjd av vattenpelare >10.000 mm). Och toppegenskaperna håller sig även efter flera tvättgånger!
-luktspärrsteknologi
I det nya JahtiJakt Camo-jatkstället används den unika Scentech-luktspärrsteknologin. Med hjälp av denna förhindrar man kroppslukter tränga igenom ytmaterialet, så att villebrådet kan vittra det. JahtiJakt har utvecklat Scentech-luktspärrsteknologin i samarbete med branschens bästa experter och forskningsinstitut som först i Finland. Teknologin baserar sig på silverpartiklar, som förintar luktbakterier som människokroppen producerar. Silverpartikal-silverpartiklarna är placerade inuti i tråden redan vid tillverkningsprocessen. På så sätt håller Premiumställets tyg som är vävt av dessa trådar, sina luktspärrande egenskaper för evigt! Egenskapen avlägsnas ej i tvätten eller med livslängden. Stället är antibakteriebehandlat och produkten är även antibakterietestat (KS K0693, JIS L1902).
PRODUKTNUMMER: JJC0101
På köpet till JahtiJakt Camo-stället. Totalt värde för motsvarande produkter 176 .
ENDAST å köpetErätukku P från
1. Camo-fleece
Snygg Camo-mönstrad fleecejacka för skiktklädsel och fritid.
2. MicroDry Camo-underställ
Fuktförflyttande, behagligt Camo-mönstrat MicroDry-underställ för skiktklädsel.
3. Camo-hängslen
4. Camo-terrängmössa
Elastiska och slitstarka Camo-mönstrade häng- Lätt, behaglig och osynlig Camo-mönstrad terrängmössa för jakt. slen. Starka läderhållare och knappfästen.
www.ERATUKKU.fi
Telefonbeställningar
Mån-Fre kl 9-18
020 747 7000
ULEÅBORG: Alasintie 8 VANDA: Valimotie 27 TAMMERFORS: Possijärvenkatu 4 BRAHESTAD: Sovionkatu 4 - 6 HAPARANDA: Ikano-huset
bortkastad möda att gillra fällor vid töväder eller om kölden tänker skärpa till eller om det drar ihop sig till snöstorm. Ju längre bort från väg eller skidspår som en fotsnara befinner sig desto lättare går räven i den. Men för att få dit den krävs det luktfria kläder och redskap. Ta en meterlång, tunn planka och tälj den till en liten spade med en skovelbredd på ungefär tjugo centimeter. Tälj den riktigt vass med en tunn egg och förvara den utomhus på något ställe där den inte tar upp dofter av människor eller djur. Lägg också undan ett par filtstövlar eller mycket långskaftade stövlar av naturfiber. Ett annat sätt är att av grovt lintyg tillverka långskaftade överdrag, typ vadarstövlar. Förvara också dem utom räckhåll för lukten av människa. Ta dig alltid fram på skidor när det går alternativt med snöskor. De senare är till och med bättre än skidor om det gäller att sopa igen spåren efter sig på en längre sträcka. Ett knippe grangrenar är det klart bästa sättet att sopa igen spåren efter sig. När du sedan har upptäckt ett bra ställe för fotsnaran på tjugo stegs håll från skidspåret börjar du med att plocka fram de sterila vantarna ur ryggsäcken, om du inte redan har dem på händerna. Se efter vad det kan finnas för "uppstickare" i snön att utnyttja, som exempelvis trädplantor och grästuvor. Därefter tar du dig med långa kliv fram till stället där snaran ska gillras. Vid plantor, tuvor och grästofsar går det nämligen lättare att dölja sina spår. Ta med dig de långskaftade vantarna, brädspaden och ett knippe grangrenar. Du bör stå såpass nära att du når att gillra fotsnaran utan att tappa balansen och stiga i spåret. Beträffande jakten med fotsnara gör oerfarna jägare klokt i att hänga med någon som har mera erfarenhet eller fördjupa sig i litteraturen. Släta slutligen omsorgsfullt till kring snaran med spaden och stig baklänges i dina egna spår utan att trampa bredvid. Sopa igen efter dig med grangrenarna och upprepa proceduren för följande stegpar. Ta sedan snö i tunna skivor med spaden, kasta upp snön i luften och låt den sila ner och lägga sig över spåren. Övning ger färdighet och dina fotspår försvinner helt och hållet. Upprepa proceduren steg för steg tills du är tillbaka på vägen eller skidspåret och spåren är utplånade. Om det blir omslag i väderleken till det sämre ska du hämta hem fotsnarorna eftersom det är svårt att hitta dem efter snöyra och funktionssäkerheten blir lidande. När räven har gått i fotsnaran stannar den kvar på platsen, gärna under något träd intill.Gör alltid avlivandet med skjutvapen, helst hagelbössa om inte djuret befinner sig i en fälla förstås. Gör det snabbt och träffsäkert. Mårdhunden är nämligen en mästare på att spela död det har vi mer än nog erfarenhet av! Se vid avlivandet alltid efter att också hjärnan är genomborrad.
Lyft upp linan på trädgrenar eller plantor så att den löper på ungefär 30 centimeters höjd. Om man måste korsa ett alldeles öppet fält så lämnar man flagglinan på marken men låter den ringla sig litet. När båda linorna har nått varandra är räven inringad.
Ofta uppenbarar sig räven tyst som ett spöke vid passet. I det läget får skytten aldrig någonsin slita upp vapnet för att klämma iväg ett skott eftersom rörelsen får räven att blixtsnabbt sätta sig i säkerhet och inte visa sig mer. När du bemannar passet ska du ha en mörk bakgrund bakom dig, om du inte är klädd i snödräkt förstås. Stapla inte upp någon iögonenfallande barrikad framför dig. Rör inte en fena när räven dyker upp utan passa på att försiktigt lyfta geväret när räven är skymd bakom ett träd och skjut sedan så fort den kommer fram. Undvik dock att skjuta rakt framifrån eftersom det lätt resulterar i en skadskjutning och att räven flyr. Skjut inte heller om hållet överstiger trettio meter. Vid kyla är det bra att använda rätt grova hagel. Rävjakt med flagglina är en fysiskt krävande metod som nuförtiden utövas av blott ett fåtal. Det krävs skicklighet och framför allt mycket god kondition eftersom jägarna måste avverka avsevärda sträckor på skidor. Soptippsrävar låter sig däremot inte hejdas av någon flagglina eftersom de är vana vid band i alla de färger. Vid jakt med flagglina börjar man med att skida genom stora skogsområden och letar efter färska nattspår efter räv. När spåren verkar gå i riktning mot ett berg eller en skogsdunge viker skidlöparna av åt var sitt håll för en kringgående manöver med en diameter på bortåt en kilometer för att återförenas på andra sidan. Storleken på inringningen beror förstås på terrängen. Om jägarna kan konstatera att räven befinner sig inuti inringningen och de är säkra på att
mickel inte har återvänt i sina egna spår så återvänder de i sitt eget spår och lägger samtidigt ut flagglinan. Om jägarna är flera så är det bra att lämna en karl färdigt på pass vid ingångsspåret. Lyft upp linan på trädgrenar eller plantor så att den löper på ungefär 30 centimeters höjd. Om man måste korsa ett alldeles öppet fält så lämnar man flagglinan på marken men låter den ringla sig litet. När båda linorna har nått varandra är räven inringad. Placera passen en bit utanför flagglinan och följ i övrigt anvisningarna ovan. Viktiga platser är förutom ingångsspåret de ställen där linan löper genom tät skog. Om räven sätts i rörelse utan brådska börjar den i allmänhet följa linan. Om man däremot skrämmer den till full fart så lämnar den inringningen direkt och det blir svårt att lyckas ringa in den en gång till under samma dag. Om räven däremot smiter redan på morgonen finns det vissa utsikter att ringa in den på nytt senare under eftermiddagen. Gör flagglinan av starkaste sortens fiskelina. Den ska vara så stark att man kan dra en karl på skidor utan att linan brister. De färggranna flaggorna tillverkas av tygremsor som är ungefär 5 x 40 centimeter stora. Sy fast dem i linan så att de inte glider och samlas i knippen. Rullarna är som stora dragspolar. Modeller att ta efter hittar man exempelvis på museer. Det ska finnas minst ett par kilometer lina. Jag har hört om en modell där linan löper ut från ryggsäcken när man skidar men jag saknar egenhändiga erfarenheter av den här modellen.
Jakt med drivande hund
Rävjakt med hund är en avdelning för sig som kan lyckas i trakter med åkrar, näs, privata vägar och skogsbilvägar. Däremot är det ett rätt hopplöst företag att jaga med hund på stora myrar och moar. Vid bebyggelse löper hunden igen risken att bli överkörd. Svaga isar i sund har blivit mången hunds öde medan räven däremot reder sig i sådana lägen. Det kan också hända att räven drar iväg med hunden till en järnväg eller en livligt trafikerad landsväg. Det är ju inte rävens fel att den är född som räv! Det gäller ju också för den att överleva. Det är ju inte av hämndbegär som den kör sina konster och knep. G
Inringning och flagglina
Soptippsrävar är inte rädda av sig utan kan ta sin daglega på någon kulle invid bebyggelse. Så fort du har kunnat konstatera att räven befinner sig inuti inringningen ska jaktkamraterna ställas på pass eller inleda drevet. De bästa platserna för pass är vid sidan av ingångsspåret. Drevkarlen inleder från motsatt håll och avancerar lugnt och sansat i ett brett sicksackmönster. Det går utmärkt att sjunga eller småprata för sig själv, men drevkarlen får inte oväsnas eller ha bråttom.
20 Jägaren 6 / 2007
w
U B