Jägaren 4/2011 - Lehtiluukku.fi

Utgivare: 4 / 2011 n Tidninge Jägaren 60 år DEN NYBAKADE JÄGAREN I BÖRJAN AV SIN BANA, s. 24 ABC för jaktskytte, s. 28 Frivilligarbetet utgör viltförvaltningens stenfot, s. 6 Hagelgevär och hagelpatroner, s. 32
Viltet är en viktig del av skogsbruket Skogen producerar mycket mera än bara virke. Samtidigt som träden växer produceras många andra nyttigheter. Flera av dem är nyttigheter som vi kanske tar för givet eller inte kommer att tänka på: rent vatten och ren luft, jämnare klimat och jämnare flöden i vattendragen, vackra landskap och mångfald i naturen, bär och svampar och förstås vilt. Virket är fortfarande den viktigaste inkomstkällan för de allra flesta skogsägarna. Några markägare utnyttjar sin egendom inom gårdsturism och några får inkomster genom att sälja skogens naturvärden till staten genom att teckna frivilliga miljöstödsavtal. De andra nyttigheterna som skogen producerar ger inte ett direkt klirr i kassan, men upplevs nog som väldigt viktiga av de flesta skogsägare. En livskraftig viltstam och jaktmöjligheter är en naturlig del av skogen och ett tecken på att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. Ibland har det känts som om diskussionen mellan skogsbruket och viltvården stannat vid att bryta arm om hur stor älgstam ett område klarar av. Ska vi sikta på två, fyra eller åtta älgar per tusen hektar? Älgarna betar i plantskogarna och lokalt kan skadorna vara mycket stora. Det betyder stora ekonomiska förluster för skogsägaren, besvär med skadevärderingar och en känsla av att älgstammen är för stor. Viltcentralens mission är att få viltkonflikterna under kontroll. Det är en utmanande vision men den ska inte vara omöjlig att nå. Den nya förvaltningsplanen för älgstammen utarbetas i samverkan med bland annat skogsägarna. Nu borde diskussionerna sträcka sig längre än till att diskutera antalet djur. Flera årtionden av aktiv förvaltning av hjortdjursstammarna och forskning har gett oss kunskap om hjortdjurens ekologi och om hur skadorna kan begränsas. Det är viktigt att ta fram resultaten och komma överens om hur man ska styra och reglera stammen. Johnny Sved enhetschef Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio Eerikki Rundgren Gästskribenten 74 På vandring med Eki: Fötterna upp Ilpo Kojola Skogarna innehåller ju också annat vilt än hjortdjur. Det är arter som inte orsakar direkta ekonomiska förluster för skogsägarna och som därför inte är lika konfliktfyllda. Tyvärr händer det att de här arterna glöms bort inom det praktiska skogsbruket. I förlängningen betyder det att skogens möjlighet att erbjuda lämpliga livsmiljöer för viltet och jaktupplevelser för jägarna inte kan utnyttjas fullt ut. De åtgärder som krävs för att skapa eller bevara biotoper som gynnar viltet är i de flesta fall både enkla och billiga. Samtidigt som viltet gynnas får vi oftast också en större biologisk mångfald i skogen det är en win-win situation för alla aktörer inom skogsbruket. Tapios Råd i god skogsvård kommer nu att uppdateras och en aspekt som vi fäster vikt vid är skogarnas mångbruk. I råden har vi möjlighet att lyfta fram i vilka förhållanden olika vilt trivs och den vägen föra fram informationen till det praktiska skogsbruket. När kunskapen finns är det lättare att göra små men avgörande förändringar i verksamheten för att skapa en helhet som tar tillvara det mesta av vad skogsnaturen kan erbjuda oss. Vad tycker du? Har vi möjligheter att lösa exempelvis de av älgarna orsakade konflikterna? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna 2 l Jägaren l 4 l 2011 66 Skogsrenen behöver forskning och skydd
Innehåll 4 2011 2 Gästskribenten: Viltet är en viktig del av skogsbruket 4 Vildmarkskalendern 5 Ledaren n Tidninge ren Jäga 60 år 6 Frivilligarbetet utgör viltförvaltningens stenfot 10 Ordförandens spalt: Funderingar vid utgången av ett intressant jaktår 12 Jägaren och Metsästäjä speglar jägarnas värld, del 2. 18 Christian Krogell fick erkännande för internationellt viltvårdsarbete 20 Jakttider, begränsningarna fastställs senare! 21 Nyhetsmagasinet och viltfrågesport 24 Den nybakade jägaren i början av sin bana Uppfödningen av den östra rapphönsarten inför ett nytt skede 40 28 Jägarförbundet publicerade ABC för jaktskytte 32 Hagelgevär och hagelpatroner 40 Uppfödningen av den östra rapphönsarten inför ett nytt skede 42 Vår inhemska rapphöna i belysningen av DNA-forskning 44 Våtmarker i hembygden: 48 Taiga eller tundra Viltcentralen gav vingarna nu lär vi oss flyga av vad är vårt sädgåsbyte sammansatt? Sverige inför domstol för sitt vargtak En utblick över den kommande regeringsperioden Det jagas redan mera mårdhund än skogshare Tuomo Karsikas 50 Aktuellt från ministeriet: 52 Aktuellt från ministeriet: 54 Fångsten av småvilt 2010: 58 Forststyrelsen iståndsätter viltets livsmiljöer 62 Jakten på statens marker: Vi är till för våra kunder 64 Möjligheter finns att påverka förvaltningsplanen för älgstammen 66 Skogsrenen behöver forskning och skydd 70 Från skogar och jaktmarker 72 Vetenskaplig viltkunskap: Finlands Jägarförbunds 90-åriga färd Finns det svarta svanar i viltvärlden? 74 På vandring med Eki: Fötterna upp 78 Kvalitet vid hanteringen av viltet: Från slaktskjul till vilthanteringsanläggning Möjligheter finns att påverka förvaltningsplanen för älgstammen 64 80 Ålandsnytt 80 Viltcentralen informerar 82 Ur Pilvis dagbok, del 4: Lydnad och hörsamhet 83 Viltfrågesportens svar 84 Affärer 87 Adresser Hannu Huttu Jägaren l 4 l 2011 l 3
Text och bilder: Eerikki Rundgren Vildmarkskalendern JULI Fjällabben häckar nästan över hela norra halvklotet inom trädlösa tundraområden. I Finland förekommer denna fågel, som trivs i öppet landskap, endast i Fjäll-Lapplands kalfjällsområden. Det uppskattas att vi har 1002000 häckande fjällabbspar. Fjällabben är specialiserad på att jaga lämlar och populationsdynamiken går hand i hand med de årliga lämmelmängderna. AUGUSTI Den glest bebyggda vattendelaren i Suomenselkä är ett viktigt område för skogrenens sommarbete och reproduktion. Vajorna föder sina kalvar i synnerhet på de avlägsna kärrmarkerna och på skogsöar i myren i Salamajärvi nationalpark. En vandrare lyckas bäst få syn på en skogsren från fågeltornet i Heikinneva eller genom att röra sig försiktigt längs stigar och spångar på Pakosuo vandringsled. Under dåliga lämmelår använder fjällabben, förutom kadaver, även bär och insekter som föda. De föredrar ändå andra fåglars ägg och ungar. De kan även börja följa vandrare som rör sig i fjällen: när ljungpiparen lämnat sitt bo för en människa tar fjällabben tillfället i akt och plundrar äggen som lämnats utan moderns skydd. Bara i Finland känner man till ungefär 650 arter bladmossor, varav vitmossor och björnmossor är lättast identifiera. Björnmossornas form påminner ofta om en liten tallplanta; de mörkgröna bladen är mycket tjocka och liknar barr. Bildens enbjörnmossa är ganska vanlig i öppna mo- och bergsskogar. Under våren inventerades skogsrenstammen i Suomenselkä. Resultatet blev ungefär 1100 renar, vilket är lika många som 2009. Orsakerna till att stammens tillväxt avstannat är inte kända. Det är också oklart varför renarna inte har spridit sig till nya områden. Det borde inte finnas några naturliga hinder för renarnas spridning t.ex. till Birkaland. Under parkutställningen sommaren 2011 fylls Finlands Jaktmuseums gård av skickliga timmerskulpturer. De unika alstren av Mestariwerstas som specialiserat sig på kreativ knuttimring är handgjorda hyllningar till naturen. I museets interiör kan man beundra alster som prisbelönats i FM-tävlingarna i knivtillverkning under knivdagarna i Fiskars. Sporsäckarna på många björnmossor är vackra som blommor. Eftersom de är små och låga kan det dock vara svårt att upptäcka dem bland all annan växtlighet som täcker skogsmarken. I slutet av juli kan solens strålar ibland få mossornas sporsäckar, som sträcker sig uppåt, att lysa så att de verkligen syns bland andra växter. 4 l Jägaren l 4 l 2011 Käden jäljillä Knuttimring i parkutställningen och FM-knivar Fiskars 2011 Årets bästa knivarutställningen visas fram till slutet av augusti vid Finlands Jaktmuseum i Riihimäki. På sommaren är museet öppet från tisdag till söndag från 10: 00 18: 00. Mer information om museets utställningar på www.metsastysmuseo.com. Riikka Ahokas Mestariwerstas
Ledaren I väntan på sensommaren och hösten Jägarnas tankar börjar redan vandra i skog och mark. I semesterns virvlar har sinnesron återvänt och den kommande höstens jakter börjar få allt mera plats i tankarna. Det är helt naturligt. Kroppen stannar i hängmattan när sinnet och själen börjar vandra längs bekanta stigar och dalgångar sakta smygande och stannande stilla vid varje egen skogskyrkas heliga platser. Minnena väller fram i tankarna, under genomgång av gamla händelser rullar de vidare längs den slingriga jaktstigen, över bäcken, fram till plantskogarnas utkanter... PS! - Skogen är viltets hem, sägs det. I spalten Gästskribenten lyfter medlemmen i riksviltvårdsrådet Johnny Sved från Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio fram viltet och beaktandet av dettas välbefinnnande i samband med skötseln av våra skogar. Han understryker att ett livskraftigt viltbestånd och jaktmöjligheter är en viktig indikator för att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. En sådan linje för privatskogsbrukets del i kombination med såväl Forststyrelsens som de stora skogsbolagens riktlinjer för viltvården inger hopp om att vårt vilts levnadsförhållanden går mot allt bättre tider! Nu väntar vi bara på att de givna löftena infrias! Förväntningarna inför hösten är höga för många. Jaktresor har planerats med kompisarna, semester har reserverats för hösten och för viltsituationens del ser det bra ut. På våren var hönsfågelläget lovande, enligt hörsägen ypperligt på en del håll och när också väderleksförhållandena under häckningen och efter kläckningen har varit minst sagt hyfsade så är förväntningarna på ett bra fågelår berättigade. Även för det övriga småviltets del är positiva förväntningar motiverade. Möjligheter att fälla högvilt utlovas i samma omfattning som under tidigare år även om rådjuren och vitsvansviltet på en del håll har decimerats till i det närmaste obefintlighet på grund av två hårda vintrar och rikligt med lodjur. Enligt gammalt mönster inleds jaktsäsongen för många jägares del den tionde augusti med jakt på ringduva. Under duvjakten och framförallt under den därpå följande andjakten är det skäl att återkalla jaktens etiska sida och ansvarsfullhet i minnet. Det är skäl för envar att repetera vad detta innebär. Goda seder, hänsyn till andra, taktfullt uppträdande, respekt för bytet och det levande viltet och framförallt ett tillräckligt kort skjutavstånd till det vilt som ska nedläggas med hagelgevär bör vara norm för envar. Det lönar sig att praktiskt konstatera vad 30 meter på riktigt är för en sträcka och jämföra det avståndet med vad en del dumskallar vispar iväg på andvattnen och vid åkerkanterna. När det gäller skott är det annars också skäl att fästa uppmärksamhet vid kompisarna. Var dessa och hunden befinner sig ska alltid hållas under kontroll för att inte risksituationer eller skador ska kunna uppstå. Horisontala skott ska undvikas, framförallt i vassar och buskage vid sällskapsjakt, om inte absolut säkerhet råder om bakgrunden. Det är även skäl att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid den egna säkerheten. Det är därför befogat att upprepa de gamla reglerna för säkerheten: Ta patronerna ur vapnet under pauser och när du tar dig över diken eller andra hinder. Ta bort säkringen först strax innan skottet , försökra dig om bakgrundens säkerhet och så vidare. Till de finländska jägarnas heder måste sägas att säkerhetsfrågorna hos oss är i föredömlig ordning . Ifol inträffade de facto rekordfå jaktolyckor och skador och trenden är god. Trots det finns det ingen orsak att slappna av. För jakttidernas del är det skäl för jägarna att beakta att förfaringssättet och tidtabellen för fastställandet av begränsningarna har förändrats i jämförelse med tidigare år. Jord- och skogsbruksministeriet ger förordningen om begränsningar i början av augusti, vilket innebär att det inte i det här numret av Jägaren ingår uppgifter om dessa tillsammans med jakttiderna. Information om begränsningarna sker genast efter att förordningen ifråga getts, bl.a. på viltcentralens webbsajt (www.riista.fi). Jägaren l 4 l 2011 l 5 Jari Pigg chefredaktör
Projektchef Reijo Orava, Finlands viltcentral Hannu Huttu Frivilligarbetet utgör viltförvaltningens stenfot Det frivilligarbete som jägarna självmant uträttar i jaktvårdsföreningarna utgör viltförvaltningens största kraftresurs, ja själva stenfoten. Mätt i årsverken utgör arbetet i föreningarna lejonparten av allt viltförvaltningsarbete som uträttas. Viltcentralens verksamhetsorganisation är i skrivande stund under uppbyggnad och till viltcentralens viktigaste uppgifter hör att stöda och trygga jaktvårdsföreningarnas verksamhet. l Jaktvårdsföreningarna är viltförvaltningens aktörer på lokalplanet. Viltförvaltningslagen, som trädde i kraft i början av mars, föreskriver följande: Jaktvårdsföreningen svarar för främjandet av en hållbar vilthushållning inom sitt verksamhetsområde, främjar och organiserar jägarnas frivilligarbete samt sköter de offentliga förvaltningsuppgifter som föreskrivits för den. I den nya lagen regleras jaktvårdsföreningarnas uppgifter mera detaljerat än förut. Den viktigaste preciseringen är att lagen exakt fastställer de offentliga myndighetsuppgifterna och aktörernas befogenheter. Enligt den grundlag som trädde i kraft år 2000 kan en offentlig förvaltningsuppgift överlåtas på någon annan än en myndighet enbart genom en lag. Några sådana fullmaktsparagrafer kunde det således förstås inte finnas i 1993 års jaktlag. 6 l Jägaren l 4 l 2011 J Enligt 14 § i viltförvaltningslagen har en jaktvårdsförening följande uppgifter: En jaktvårdsförening har följande offentliga förvaltningsuppgifter: 1) att anordna i jaktlagen avsedda skjutprov och i lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift avsedda jägarexamina, 2) att delta i terrängundersökningar som avses i 25 § i viltskadelagen, 3) att bistå de myndigheter som svarar för tillsynen över efterlevnaden av jaktlagen vid övervakning av jakten, samt 4) andra offentliga förvaltningsuppgifter som föreningarna enligt denna eller annan lag ska sköta. Jaktvårdsföreningarnas övriga uppgifter är följande: 1) att främja hållbar vilthushållning 2) att främja hållbar, säker och etiskt godtagbar jakt, 3) att främja viltvården, viltbeståndens hållbarhet och livskraft, skötseln av viltets livsmiljöer och förebyggande av skador som orsakas av viltet, 4) att producera expert-, utbildnings- och rådgivningstjänster med anknytning till jakten, vilthushållningen och viltet samt att ge information och sköta kommunikationen i fråga om dessa tjänster, samt 5) att utföra andra uppgifter som föreskrivits för jaktvårdsföreningen eller som åläggs den av jord- och skogsbruksministeriet eller Finlands viltcentral. I viltförvaltningslagen föreskrivs nu att det är Finlands viltcentral som på jaktvårdsförenings förslag utser föreningens jaktövervakare, examinatorer för jägarexamen och skjutprov samt skadegranskare. Dessa räknas alltså som offentliga förvaltningsuppgifter. De här personerna ska dessutom genomgå en utbildning som viltcentralen ordnar. Utbildningen av funktionärer för jaktvårdsföreningarna pågår som bäst i alla delar av landet. Jägare, som är medlemmar i en jaktförening eller ett jakt- sällskap, deltar frivilligt i utbildningen och kan sedan de blivit utnämnda börja sköta sina "offentliga förvaltningsuppgifter" som funktionärer i sina respektive jaktvårdsföreningar. Det är alltså på det här sättet som viltförvaltningen i vårt land fungerar. Också inventeringarna av viltet följer samma princip om frivillighet. Jägarna tar således självmant ansvar för att ärenden som berör dem blir omskötta. Det här är en för samhället kostnadseffektiv princip som förhoppningsvis
kommer att tillämpas också inom andra förvaltningsgrenar i framtiden. Inom viltförvaltningen har verksamhetsmodellen redan blivit en tradition som bildar stenfoten för hela verksamheten utan vilken det hela inte skulle fungera. Flera av uppgifterna inom viltförvaltningen är såpass säsongbetonade att de vore omöjliga att sköta med tjänstemän utan att ge upphov till oskäliga kostnader. Det vore som att ordna riksdagsval utan frivilliga valfunktionärer. Viltförvaltningen är en serviceorganisation Jaktvårdsföreningarnas frivilligprocesser (380 årsverken) Kunderna (människan, relationen till viltet) l jagar l drar nytta l lider l nyttjar l njuter l fruktar l observerar l skyddar Enligt en undersökning som viltforskningscentralen gjorde i fjol utförs det inom jaktvårdsföreningarna 290 årsverken viltförvaltningsarbete. Insatsen består av föreningarnas förtroendepersoner och funktionärer i styrelserna plus ledningen av verksamheten plus de offentliga förvaltningsuppgifter som redan nämnts. Därtill kommer 90 årsverken frivilligarbete som jägarna gör för viltforskningen. Totalsumman 380 årsverken består av ungefär 40 000 personers insatser. I likhet med de övriga aktörerna inom viltförvaltningen betjänar jaktvårdsföreningarna och viltcentralen samma kunder. Därför utgår arbetet med att bygga upp viltcentralens serviceorganisation från att funktioner som är riktade till kunderna ska utvecklas inom gemensamma processer. den offentliga viltkoncernens övriga processer (ca 50 åv) Föreningarnas ekonomi nästa utmaning Åtstramningen av statsfinanserna reflekteras också på finansieringen av viltförvaltningen även om pengarna kommer från jaktvårdsavgifterna som jägarna själva har betalat in. För att riksdagen ska bevilja tilläggsresurser krävs det väl underbyggda motiveringar. Viltförvaltningslagens nya och klara preciseringar av uppgifterna innebär ett klart motiv till att det även om jägarna är beredda att ställa upp på talko för att hålla igång en sådan viltförvaltning som berör dem själva är det oskäligt att man inte i alla jaktvårdsföreningar kan betala ut ersättningar för direkta utgifter för skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter. När viltförvaltningslagen behandlades i riksdagen uttrycktes en önskan om att en ännu större del av jaktvårdsavgifterna i framtiden skulle riktas till jaktvårdsföreningarna för att trygga deras verksamhet. Det här kommer troligen att visa sig redan i statsbudgeten för nästa år. Det planeras en ökning på 6-9 % för det statliga stödet till jaktvårdsföreningarna medan finansieringen för viltcentralens del stannar på nuvarande nivå eller till och med sjunker. Eftersom verksamhetsledarnas trängda läge nu är känt så är det önskvärt att den höjda resurstilldelningen till föreningarna i första hand går till verksamhetsledarnas arbete och omkostnader. Men utan en höjning av nivån på jaktvårdsavgiften är ett snabbt ingri- pande i finansieringen möjligt bara om vi överför en del av viltcentralens tilldelning till föreningarna. Detta är ändå inte möjligt om viltcentralen ska klara av alla de nya uppgifter som viltförvaltningslagen förutsätter. En höjning av jaktvårdsavgiften är ett ärende för riksdagen som varje år fastställer avgiftens storlek när statsbudgeten slås fast. ST ÖD 380 årsverken frivilligarbete ST ÖD Viltcentralens processer (ca 65 åv) VILTBeSTÅnden l naturens egenvärde ST ÖD Frivilligarbetet inom jaktvårdsföreningarna utgör viltförvaltningens största resurs. 76 % av arbetet inom denna förvaltningsgren uträttas i jaktvårdsföreningarna och jaktföreningarna. Jvf-verksamheten utvecklas Den nya viltförvaltningslagen slog fast att jaktvårdsföreningarna själva besluter om hur de utvecklar sin verksamhet. Lagstiftningen ställer upp ramarna, men staten tänker inte diktera metoderna för hur verksamheten sköts. Det är därför önskvärt att det ute på fältet kläcks ideer och görs försök med hur verksamheten kan utvecklas. I allmänhet blir kostnadseffektiviteten större när en verksamhet betjänar en större grupp kunder. Men att slå ihop föreningar behöver inte nödvändigtvis vara den enda vägen. Olika former av samarbete, som exempelvis samarbetsområden eller gemensamma funktionärer kan leda till samma mål. l Artikelserien om hur Finlands viltcentrals organisation byggs upp fortsätter: 5/2011 Finlands viltcentral skapar förutsättningar för vilthushållning på lång sikt 6/2011 Finlands viltcentral är en serviceorganisation 1/2012 Viltcentralens processorganisation startar Viltcentralen stöder föreningarnas verksamhet Viltförvaltningslagen slår fast att det hör till Finlands viltcentrals uppgifter att stöda jaktvårdsföreningarna. När viltcentralens funktioner byggs upp ska den här uppgiften få sin egen serviceprocess. Till det viktigaste hör att stöda verksamhetsledaren, som ju drar ett större lass än föreningens övriga funktionärer; nämligen att organisera verksamheten och hålla igång den. Det har blivit allt svårare att hitta frivilliga till posten. Till Viltcentralens serviceformer för att stöda föreningarna hör utbildningen av föreningarnas funktionärer, rådgivning samt att upprätthålla och utveckla de gemensamma datasystemen. Att trygga föreningarnas ekonomiska verksamhetsförutsättningar anser många vara den viktigaste av viltcentralens uppgifter. Det behövs ekonomiskt stöd och arvoden för alla de arbeten som det inte längre är rimligt att vänta sig att görs på talko eftersom kraven är så höga och arbetsinsatsen så stor. Om frivilligarbetet upphör följer totalförnyelse av den finländska viltförvaltningen. Jägaren l 4 l 2011 l 7
Ordförandens spalt Funderingar vid utgången av ett intressant jaktår Riksdagsvalet hölls i april och vi må sedan ha vilken åsikt som helst om valresultatet så hittas där åtminstone en vinnargrupp antalet jägare bland riksdagsledamöterna ökade markant. antalet ledamöter som betalat jaktvårdsavgift för innevarande jaktår är 30 och antalet som avlagt jägarexamen något fler. efter en lång armbrytning kunde regeringsprogrammet färdigställas och envar kan i tankarna fundera över vad de skrivningar programmet innehåller kan betyda för vilthushållningssektorn. Vid en genomläsning av programmet kan en sådan tankegång inte undvikas att det även under den här valperioden kommer att föras många intressanta debatter om viltfrågor i plenisalen! I en del tidningar har det under den senaste tiden ingått svavelosande artiklar om att många till jakten knutna obligatoriska avgifter i samband med grundandet av Finlands viltcentral höjdes kännbart. Må det nu ännu en gång bli sagt att den avsedda ändringen av förordningen om avgifter inte hade det minsta samband med grundandet av viltcentralen. det råkar bara vara så att avgifter nu debiteras med stöd av 33 § i viltförvaltningslagen, som i sin tur hänvisar till lagen om grunderna för avgifter till staten. det här innebär t.ex. att storleken på avgifter för jägarexamen och skjutprov ska motsvara kostnaderna för arrangerande av dessa. Tidigare föreskrevs det om avgifterna i jaktlagens 71 §, som hade den mera svävande formuleringen "vid indrivningen iakttas lagen om grunderna för avgifter till staten i tillämpliga delar". Här föreligger den väsentliga skillnaden. Viltcentralen gjorde av ministeriet begärda beräkningar enligt försiktighetsprincipen. utgående från dessa gav ministeriet sedan förordningen. För skjutprovets del kan konstateras att kostnadernas inverkan per jägare de facto återgick till nivån för det gamla skjutprovet. Idag är antalet försök per godkänd prestation såpass få att den genomsnittliga kostnaden per jägare i praktiken motsvarar det gamla skjutprovets nivå. Om t.ex. avläggandet av skjutprovet vart tredje år börjar vara en reell ekonomisk belastning är det skäl att överväga om det finns orsak att övningsskjuta en aning eller åtminstone skjuta in vapnet före provet! Från Östra Finland har det hörts bekymmersamma uppgifter om björnar som upprepade gånger anfallit skogsplanerare som rört sig i terrängen. Har det gått så att björnstammen förlorat sin naturliga rädsla för människan när stammen ökat och åtelutfordringen blivit vanligare? Om det här får fortsätta hamnar vi ännu i något skede i en situation då det frågas vem som bär ansvaret för den skada som uppstår? enligt förvaltningsplanen för björnstammen ska denna inte tillåtas växa i regioner där stammen har stabiliserats. Till detta område hör Östra Finland. I fortsättningen är förväntningarna stora på viltvårdsrådens arbete vid beredningen av förvaltningsplaner för olika viltarter. det är en fråga av största vikt att förvaltningsplanerna för t.ex. björnen och lodjuret i fortsättningen blir sådana dokument som i högre grad än tidigare har en styrande effekt på licenspolitiken. då bevaras även ett äkta intresse hos viltvårdsråden och intressegrupperna för att delta i utarbetandet och uppdateringen av förvaltningsplanerna. Och visst är det så att det ska gå att arbeta i skogen utan att vara rädd för att bli angripen av björnar trots att alla vet att skogsfackmän inte hör till de lättskrämdaste av folk som rör sig i skogen. När det här numret av Jägaren utkommer har viltvårdsråden redan hållit sina första möten. Ärenden och diskusionsämnen har det inte rått brist på och t.ex. frågan om hur arbetet med förvaltningsplanen för älgstammen framskrider har väckt särskilt intresse bland medlemmarna i råden. Likaså har rådsmedlemmarna vid sitt första möte fått ta ställning till ministeriets förfrågan om behovet av begränsningar av jakten för vissa viltarter. Starten för viltvårdsråden och ett nytt slags interaktiv viltpolitik har varit god. Härifrån är det bra att fortsätta! 10 l Jägaren l 4 l 2011 Tauno Partanen tf. styrelseordförande Finlands viltcentral
1 01 2 UT U US U S 0 v1 Pe r n en iA i Parasta metsälle 686 Silver Pigeon i UUTUUS UlTrA ligHT go lD Sv10 PerenniA i UUTUUS Sv10 Pere nni A i i i Sako FIRST ClaSS kauppIaaT löydäT oSoITTeeSTa www.SakoSuomI.FI
Tapio Halla del 2 I slutet av 70-talet var det mest om älgen som jägarna pratade. Skogens konung fick till och med pryda omslaget på Jägaren en gång. Bilderna var fortfarande ganska "mjuka" på den tiden. Jägaren och Metsästäjä speglar jägarnas värld Under 90-talet utvecklades tidningarna Jägaren och Metsästäjä i flera olika avseenden. Tidningen fick en redaktion och en heltidsanställ redaktör och på tryckeriet var det en och samma person som skötte ombrytningen.. l Tidningarna Jägaren och Metsästäjä fungerar inte riktigt på samma sätt som andra tidskrifter som folk prenumererar på. En person som har skrivit jägarexamen och betalat jaktvårdsavgiften får någondera tidningen, beroende på vilket språk han valt och utan någon särskild avgift. Men: den som köper ett hus med trädgård får inte automatiskt "Vi i villa" och den som får tillökning i familjen får inte någon småbarnstidning i postlådan, oavsett hur gärna han eller hon vill veta mera om ämnet. Med andra ord är jägarna en smula priviligierade eftersom de allihop får en "facktidning" som stöder deras kunnande och håller dem uppdaterade. Det här är någonting som vi jägare ska hålla i minnet också när vi kritiserar vår tidning eller känner oss missnöjda. 12 l Jägaren l 4 l 2011
Sex gånger om året Sedan 1965 har Jägaren och Metsästäjä utkommit sex gånger om året, med undantag för åren 70-75 då de utkom med fyra nummer om året. Det är klart att den rätt glesa utgivningstakten avgör tidningens upplägg. Även om det vore trevligt ibland med färska nyheter så går det inte i praktiken utan artikelhelheten i varje nummer handlar om sådant som redan har hänt, men går på djupet och tecknar bakgrund. Det inträffar väldigt sällan lagändringar eller annat som påverkar jakten, som vi kan rapportera om i realtid. De färska nyheterna hör ju närmast hemma i dagstidningarna eller i kvällspressen och att kommentera dåliga nyheter i branschen har av tradition inte hört till Jägarens gebit eller prioriteringar. På 80-talet kom vilttrianglarna som en ny metod att uppskatta viltstammarna. Viltvårdsförsök ges mycket spaltplats På Jägarnas Centralorganisation grundades på 70-talet en tjänst som försöksforskare i viltvård, som sköttes med framgång av Pentti Vikberg ända till millennieskiftet. Resultaten av den här försöksverksamheten publicerades under nästan tre decenniers tid i Jägaren, vilket betyder sammanlagt över 340 artiklar och imponerande 550 sidor. Lejonparten av artiklarna handlade om sjöfåglar eftersom det redan för tre decennier sedan var aktuellt att skapa sjöfågelmiljöer. Verksamheten är alltså inte alls något modefenomen från 2000-talet, som somliga försöker påstå. Nästan hälften av alla artiklar handlade om sjöfåglar. Därefter följde skogshönsen och hjortdjuren, vilka upptog ungefär en tredjedel av artikelmaterialet. Pälsdjuren, försöken med viltåkrar och fältviltet upptog återstoden av artikelmaterialet medan haren, skadefåglarna och viltvården i största allmänhet förpassades ut i marginalen. Att det skrevs så mycket om försöksverksamheten beror också på ett principbeslut som fattades på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, som innebar att rapporterna om viltvårdsförsök, som tidigare publicerats i VFFIs egna publikationer och i Suomen Riista, nu systematiskt överfördes till tidningen Jägaren. Älgarna ökade och påverkade också tidningen I slutet av 70-talet ökade älgstammen på ett sätt som vi aldrig skådat förut, vilket uppenbarligen skrotade de allvarliga planer som verksamhetsledaren Tapio Raitis och den övriga redaktionen hade i mitten av decenniet på att lägga om tidningens tyngdpunkt till småviltet. Tapio Raitis skrev en gång att de skulle ge mera spaltutrymme än tidigare åt småviltet och minska på de tidigare så dominerande hjortdjursfrågorna. Rent generellt skulle innehållet i tidningen lättas upp och göras läsarvänligare, bland annat genom att införa mera bilder. Älgkarlar i undertecknads ålder minns mycket väl hur älgstammens häftiga tillväxt gav upphov till aldrig tidigare skådade jakter som under några höstar nästan förvandlade älgjakten Under tidningens hela historia har det oftast figurerat något vilt på pärmen. Jägaren l 4 l 2011 l 13
till ett jobb. Så har det ju gått i de norra delarna av landet också senare. Med andra ord fick också tidningen ta skeden i vacker hand och rapportera om älgarna, även om det ibland var en smula motvilligt. Det skrevs också om jaktkultur. Den här artikeln berättar om våra kändaste jaktmålare. Innehållsschema för tidningen I början av 80-talet började redaktionen göra upp ett innehållsschema för tidningen, som till valda delar faktiskt finns kvar än i denna dag. Det infördes återkommande spalter som bland annat JCO informerar, verksamhetsledarens spalt, distrikten informerar, resultaten från viltvårdsförsöken, frågor och svar, kåseri och annonser med köper & säljer. Dessutom presenterades någon viltart, organisationens verksamhet, jaktkulturella översikter och jaktolyckor i urval som varnande exempel. Det faller sig naturligt att tidningen utvecklas tillsammans med sin personal. När delar av redaktionen byts ut och nya ansikten träder till, börjar de nya med att sätta sig in i hur jobbet görs och fortsätter sedan en tid med att göra likadant, innan de börjar kläcka nya ideer och flätar in dem i det gamla. På det här viset utvecklas tidningen och när den ligger i framkant blir resultatet bra. Innehållsschemat skapar en plattform att stå på och de återkommande spalterna ger en ram samtidigt som det finns svängrum att spinna ihop nummer med något tema. Läsarvänligare med bilder När bilder och grafik används med god smak blir tidningen utan tvekan trevligare att läsa. Veikko Lahtinen som på 70-talet trädde till som ombrytare lade grunden för hur tidningen skulle se ut. Ett snyggt upplägg med tilltalande helsidesbilder, textbitar med bakgrundsfärg, grafik och svartvita teckningar förändrade tidningen i positiv riktning. Vid samma tid blev kvaliteten på färgbilderna bättre liksom tillgången på både bilder och fotografer ökade, vilket även det bidrog till att höja kvaliteten. Också det tryckeritekniska utvecklades. Fyrfärgsseparationen av fotografierna innebar en stor kvalitetsförbättring även om det var en dyr teknik. Efter 70-talet steg kvaliteten på tidningen. Också tryckeritekniken utvecklades och bildkvaliteten steg. I slutet av 80-talet övergick tidningen i sin helhet till fyrfärg. Händelser under tre decennier De viktigaste tilldragelserna under tre årtionden (1970-2000) på jaktfronten låter sig svårligen klämmas in i en enda artikel. Det som artikelförfattaren väljer att lyfta fram kan vara ovidkommande för en annan, medan det han väljer att utelämna kan vara en milstolpe för somliga andra. Säkert är dock att jägarkåren har vuxit under de här decennierna från 175 000 år 1968 till dryga 300 000 som i dag betalar jaktvårdsavgiften. Sett mot den här bakgrunden är jakten ingen obetydlig hobby eller samhällsfaktor. Parallellt har det förstås också uppstått ett jaktmotstånd, som delvis beror på fördomar och missuppfattningar. Men faktum är att de flesta i vårt samhälle ställer sig neutralt till jakten och accepterar den. 70-talet varslade om hjortdjursboom Som vi i det föregående konstaterade så ökade älgstammen rent enormt i slutet av 70-talet. I början av 80-talet var stammen som störst och räknade drygt 150 000 älgar medan den största avskjutningen inföll 1984 då drygt 68 000 älgar fälldes. Den minsta avskjutningen inföll 1997 då drygt 22 000 älgar fälldes. Avskjutningen och antalet beviljade licenser publiceras varje år i Jägaren. Också de övriga hjortdjurens stammar växte till sig under den här perioden. I mitten av 90-talet började vitsvanshjortarna öka med väldig fart och rådjuren bredde ut sig över stora delar av landet, bland annat tack vare utplanteringar. Redan på 50-talet råddes jägarkåren att beskatta viltbestånden så försiktigt som möjligt. Men på 70-talet visade forskningsresultaten och praktiken att de viltarter som förökade sig fort, som haren, kunde jagas intensivare under goda fortplantningsår. Jägarnas Centralorganisation gav ut tidningen som postades till alla som hade betalt viltvårdsavgiften. 14 l Jägaren l 4 l 2011
Förändringar på 80-talet För jaktens vidkommande var 80-talet i flera avseenden en tid av framsteg. En dialog med miljöskyddssektorn kom igång, metoder att uppskatta viltstammarnas storlek utvecklades, jägarorganisationen utvecklades och det sattes fokus på att höja den enskilda jägarens kunnande. Vilttrianglarna ersätter linjerna Det kanske viktigaste viltprojektet under det här decenniet var utvecklandet av vilttrianglarna, som ersatte de tidigare linjetaxeringarna. Tanken var att åstadkomma ett tillräckligt tätt nät av trianglar för att resultaten skulle bli tillförlitliga. Som bäst fanns det drygt tusen trianglar i landet. I jämförelse med linjetaxeringarna har trianglarna flera fördelar: vintertid kan man observera också annat vilt än hönsfåglar, triangeln går genom olika biotoper och den finns alltid på samma plats i terrängen. Också internationellt sett var det här en betydande förnyelse. Trianglarna ger jägarna och forskarna mycket mera information än mången annan uppskattningsmetod. Dessutom kan triangelinventeringarna betraktas som en manifestation av jägarnas seriösa attityd till jakten eftersom jobbet ju görs frivilligt och oavlönat. På 80-talet skrevs det mycket om rabies och inte utan orsak eftersom det ju handlar om en farlig sjukdom. Den första observationen av rabies i Finland sedan 50-talet gjordes den 8 april 1988. I slutet av 80-talet kom totalfredningen av duvhöken som en överraskning för jägarna. Den nya jaktlagen 1993 90-talets viktigaste händelse på jaktfronten var utan tvekan den nya jaktlagen, som ersatte den tidigare lagen från 1962. En intressant detalj i sammanhanget är att jaktlagen har förnyats med ungefär trettio års mellanrum. Innan 1962 års lag var det 1934 års jaktlag som gällde. En avgörande skillnad mot den gamla lagen var termen "hållbart nyttjande". Jakten skulle bedrivas enligt det hållbara nyttjandets princip utan att tumma på viltkapitalet. Lagen tillkom även i övrigt med ett öga på EU:s direktiv som påverkade jakten indirekt genom skydd av olika slag. Vårt land hade ju redan lämnat in sin ansökan om medlemskap i EU. När lagen trädde i kraft började i jägarorganisationerna en aldrig förut skådad ruljangs med kurser och utbildningar, och bland annat Jägarens handbok genomgick en totalrevidering. Inget under alltså att Jägaren och Metsästäjä upplät en avsevärd mängd sidor åt material som hade med den nya lagen att göra. Mest engagerades nog ändå jägarna av paragrafen i lagen som förbjöd blyhagel vid jakt på sjöfågel, men förbudet trädde inte i kraft förrän den första augusti 1996. På det hela taget har lagen visat sig vara väldigt modern och folk har varit nöjda med den. I slutet av decenniet var det bland annat rovdjursfrågan som väckte debatt, men mera om den i följande avsnitt av den här artikelserien. Nästa artikel ska handla om dagsläget och lite grann också om framtiden. l Jaktlagen förnyas delvis Under 80-talet verkställdes också en delförnyelse av jaktlagen där jaktvårdsdistrikten och jaktvårdsföreningarna avskiljdes till separata enheter. I lagen infördes också en paragraf som stadgar att intäkterna från jaktkorten kan användas till annat än jägarorganisationens utgifter. Det här innebar att en del av intäkterna kunde kanaliseras till exempelvis jaktmuseet. 1989 stod det länge efterlängtade nya museet klart i Riihimäki och därmed kunde ett projekt ros i land som med många turer hade pågått sedan 30-talet. Det nya jaktmuseet öppnades för allmänheten under sommaren 1990. 1990 stod det nya jaktmuseet i Riihimäki klart. Byggandet gavs mycket spaltutrymme. En oönskad gäst I slutet av decenniet nådde sjukdomen rabies Finland, eller vattuskräck som den kallades förr i världen. Åter en gång fick jägarna rycka in och sjukdomen kunde slås tillbaka med vaccinbeten och smårovdjurskampanjer. Om den bataljen rapporterades i flera nummer av tidningen. Fortfarande läggs det ut vaccinbeten varje år längs östgränsen och Finland har i många år varit rabiesfritt. En uttömmande rapport om kampen mot rabies står att läsa i nummer 37/1991 av Suomen Riista (Bengt Westerling: Raivotauti Suomessa ja sen torjunta vuosina 1988-90). 16 l Jägaren l 4 l 2011
WWW. HAG LO fS . fI HAGLöfS GRYM HI Tukeva, korkeavartinen vaelluskenkä innovatiivisesta materiaaliyhdistelmästä. Kevyt, kestävä ja nopeasti kuivuva. Vuorattu Gore-Tex® Performance Comfortilla. Anatomisesti muotoiltu sisäpohja SOLElta tukee koko jalkaa. Pitävä ulkopohja on valmistettu yhteistyössä Vibramin® kanssa. DAVI D KVART GRYM HI KENKIÄ MYYVÄT SEURAAVAT LIIKKEET Intersport Erä-Urheilu Joensuu, Intersport Rintamäki Oulu, Intersport Imatra, Intersport Jämsä, Intersport Kokkola, Intersport Megast. HAGLÖFS LOGOTYPE Koskikeskus Tampere, Intersport Rovaniemi, Intersport Sotkamo, Kesport Evijärvi, Kesport Iisalmi, Kesport Kemijärvi, Kesport Kuusamo, Kesport Pieksämäki, Kesport Äänekoski, Kolström Oy, Oulainen Urheilu Pajala, Oy Carlson Joensuu, Oy Carlson Kuopio, Oy Carlson Mikkeli, Oy Carlson Varkaus, Mysports Vaasa, Palettisport Saarijärvi, Palettisport Kyyjärvi, Partiovaruste Turku, Retkiaitta Outdoor Oy, Retkiaitta Outdoor Tammisto, Sportia Kt-Sport Kuusankoski, Sportpiste Karhula, Supersport Seinäjoki, Trekki Lahti, Trekki Heinolan Abc, Trekki Riihimäki Abc, Urheilu Koskimies Lappeenranta, Wasasport Vaasa. B A S I C L O G O T Y P E . TO B E U S E D A S N E G AT I V E W H I T E O N A B L A C K O R D A R K B A C K G R O U N D O UT ST A NDIN G OUTDOOR EQUIP MEN T
B Biträdande avdelningschefen för jord- och skogsbruksministeriets fiske- och viltavdelning Christian Krogell dubbas till Saint Hubertusriddare. Christian Krogell fick erkännande för internationellt viltvårdsarbete l Biträdande avdelningschefen vid jordoch skogsbruksministeriets fiske- och viltavdelning Christian Krogell har kalllats till medlem av den inom jaktvårdens område ansedda europeiska riddarorden St. Hubertus. Christian Krogell dubbades i början av juni till Hubertusriddare vid en ceremoni i St. Hubertkatedralen i Belgien. Medlemskapet är ett erkännande av ett internationellt och nationellt utfört betydelsefullt arbete för främjandet av vilthushållningen. Samtidigt blev även långvarige verksamhetsledaren för Finlands jägarförbund, ödemarksrådet Juha K. Kairikko dubbad till Hubertusriddare. i rask takt är det äntligen även möjligt att visa hur man med ett omfattande frivilligt arbete kan främja den egentliga naturvården och ett samarbete över gränserna. Jakträttshavarna och markägarna innehar en nyckelposition i det här arbetet, för de har den juridiska rätten att verkställa ett planmässigt arbete viltet och den övriga naturen till fromma på de marker de förvaltar, fortsätter Krogell. Saint Hubertus är en riddarorden som grundades år 1444 och har som syfte att på internationell nivå främja viltvård och know-how som gäller vilt. Till medlemmar kallar riddarorden på internationell nivå meriterade proffs i viltfrågor. Saint Hubertus själv levde på 600 700-talen e.Kr. Det berättas att han konverterat till kristendomen efter att på en jakt ha sett ett krucifix mellan hornen på en hjort. Efter detta blev han den första viltvårdaren och så småningom jaktens skyddshelgon. Väsentligt är att Hubertusideologin fortsättningsvis lever: riddarorden upprätthåller till viltvården och respekten för viltet knutna traditioner. Christian Krogell, som är bosatt i Kyrkslätt, är filosofie magister och jaktråd. Han har en lång och mångsidig karriär inom viltförvaltningen bakom sig, bl.a. vid Jägarnas centralorganisation, Forststyrelsen och jord- och skogsbruksministeriet. För närvarande arbetar han som biträdande avdelningschef för jord- och skogsbruksministeriets fiske- och viltavdelning. Krogell är glatt överraskad över den erkänsla som visats honom Trots att utnämningen är personlig är det också en hedersbevisning som gäller för hela den finländska vilthushållningen. Den visar att den finländska vilthushållningen värdesätts även internationellt. Vårt viltkoncernsamarbete fungerar som ett fint föredöme för andra och till exempel viltvårdsrådens arbete är med europeiskt mått mätt ytterst exceptionellt, säger han. Viltkoncernideologin och en övergripande nationell vilthushållningsstrategi har länge varit en av de viktigaste frågorna bland de målsättningar Krogell ställt upp. Viltkoncernens verksamhetsformer och förvaltningsplanerna för såväl respektive art som för olika livsmiljöer bildar en helhet för utveckling och bevarande av mångfalden i naturen. Nu när målsättningarna realiseras Krogell har ända sedan 1980-talet verkat på viltförvaltningens internationella fält. Han har fungerat som Finlands långvariga representant i förvaltningsorganen för olika naturskyddskonventioner, exempelvis Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter, Bonn-konventionen om skydd av flyttande vilda djur samt AEWA-konventionen om skydd av flyttande vattenberoende fågelbestånd. AEWA är en gren av Bonnkonventionen. Ytterligare har Krogell deltagit i skötseln av frågor som gällt Cites- och Ramsarkonventionerna. Krogell hade även en central roll under förhandlingarna om EU:s naturskyddsdirektiv där viltfrågorna var en för EU mycket besvärlig nöt. För närvarande fungerar han bl.a. som viceordförande för det internationella jakt- och viltvårdsrådet CIC:s flyttfågelkommission. I sitt arbete har han aktivt exporterat "viltkoncernidén" till utlandet och även strävat till att stärka viltförvaltningens samarbete med det övriga Europa. Ödemarksrådet Juha K. Kairikko, som kallades till medlem av riddarorden vid samma tillfälle, är bekant sedan fyra decennier då han verkade som verksamhetsledare för Finlands jägarförbund och huvudredaktör för tidningen Jahti (tid. Urheilumetsästys). Han är även känd för att vara en mycket produktiv författare av böcker med jaktinformation och har erhållit internationell erkänsla för sin litterära produktion. Tidigare har två finländska ödemarksråd kallats till medlemmar i Saint Hubertus riddarorden: Olavi Joensuu, nyligen pensionerad vildmarkschef på Forststyrelsen och Lorenz Uthardt, långvarig viceordförande för Jägarnas centralorganisations styrelse, viceordförande för FACE, EU:s förbund för medlemsländernas jägarorganisationer och viceordförande för Finlands CICdelegation. l De nya Saint Hubertus-riddarna Christian Krogell och Juha K. Kairikko. 18 l Jägaren l 4 l 2011
Jakttider 1.8.2011-31.7.2012 VILTARTER Änder *1 Sjöfåglar *2 Guding Åda och unge Sothöna Grågås och sädgås Kanadagås Morkulla Orre Järpe Tjäder Dalripa OMRÅDE Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Landskapena Norra Savolax, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten, Mellersta Finland, Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland. Enontekis, Enare, Utsjoki. Fjällripa Rapphöna Enontekis, Enare, Utsjoki Landskapena Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten. I övriga dellar av landet med av Finlands viltcentral med stöd av JL 10 § beviljad jaktlicens. Fasan Ringduva Skogshare och fälthare Vildkaninen Ekorre Europeisk bäver Kanadensisk bäver Bisamråtta Räv, mårdhund, mink, iller, i farm uppfödd fjällräv, grävling Mård Hermelin Lo Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet Med av Finlands viltcentral med stöd av JL 10 § beviljad jaktlicens. Hela landet Hela landet Hela landet JAKTTIDER 20.8. klo 12.00-31.12. 1.9.-31.12. 1.6.-31.12. 20.8. klo12.00-31.12. 20.8. klo12.00-31.12. 20.8. klo 12-31.12. 20.8. klo12.00-31.12. 20.8. klo12.00-31.12. 10.9.-31.10. 10.9.-31.10. 10.9.-31.10. 10.9.-31.10. Mufflon Älg Hela landet Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 26 § avsedd jaktlicens för hjortdjur. Enontekis, Enare, Utsjoki, Muono 10.9.-31.3. 10.9.-31.3. 10.9.-31.10. Vitsvans-, dovhjort Skogsvildren Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 26 § avsedd jaktlicens för hjortdjur. Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 26 § avsedd jaktlicens för hjortdjur. Hela landet Hela landet Hela landet Hela landet I renskötselområdet, med stöd av statsrådets förordning (169/2011) om jaktlagen föreskrivna dispenser. Vikare Gråsäl Vildsvin VILTARTER Utter OMRÅDE Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 41 § avsedd dispens. I JL 41 a § 3 mom. avsedd dispens kan beviljas: för fångst eller dödande av utter. Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 10 § avsedd dispens. Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 10 § avsedd dispens. Hela landet JAKTTIDER Se. www.riista.fi Se. www.riista.fi 1.9.-15.10., 16.4.-31.5. 16.4.-31.12. 1.6.-29.2. (Hona med ungar får inte dödas) 1.9.-30.11. 24.9.-31.12. 1.9.-20.9. ja 11.10.-30.11. 24.9.-31.1. 24.9.-31.1. 10.9.-31.10. Rådjur, bock Get och killing 1.9.-31.1, 16.5-15.6. 1.9.-31.1. 20.8.-31.10. (Hona som åtföljs av under ett år gammal unge får ej dödas, ej heller yngre unge). 20.8.-31.10. (Hona som åtföljs av ungar få inte dödas, ej heler under ett år gammal unge). 1.1.-31.12. 1.9.-29.2. 10.8.-31.10. 1.9.-29.2. 1.9.-31.3. 1.12.-31.1. 20.8.-30.4. 20.8.-30.4. 1.10.-19.5. Hela jaktåret (Höna med ungar får inte dödas 1.5.-31.7.) 1.11.-31.3. 1.11.-31.3. 1.12.-29.2. (Hona med ungar får inte dödas) 1.12.-28.2 Brunbjörn I övriga delar av landet kan i jaktlagens 41 a § 3 mom. avsedd dispens för fångst eller dödande av björn 20.8-31.10 (med undantag för björnhona som åtföljss av under ett år gammal unge) 20.8-31.10. I övriga delar av landet med av Finlands viltcentral beviljad i JL 41 § avsedd dispens 1.1-31.12. Varg Med av Finlands viltcentral beviljad i JL 41 § avsedd dispens. Därtill kan i jaktlagens 41 a § 3 mom. avsedd dispens beviljas för att fånga eller döda varg. Se. www.riista.fi Hela landet Hela landet Med av Finlands viltcentral med stöd av i JL 4! § avsedd dispens. I JL 41 a § 3 mom. avsedd dispens kan beviljas: för fångst eller dödande av lo (med undantag förlohona som åtföljs av under ett år gammal unge). Se. www.riista.fi Anmärkningar: *1) Gräsand, kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand, brunand, vigg och knipa. *2) Alfågel, stor- och småskrake. Obs! Användning av drivande hund i rådjursjakt är tillåten endast mellan 25.9.-31.1. Förfaringssättet för begränsningar av jakten har ändrats! jord- och skogsbruksministeriets förordning om eventuella begränsningar ges senast den 5.8.2011 efter att de första resultaten från triangelinventeringarna blivit klara. De aktuella jaktbegränsningarna hittas på viltcentralens webbsida på adressen www.riista.fi! Önskvärt vore att en så stor del av vilttrianglarna som möjligt inventeras redan under juli så att resultaten kan utnyttjas vid beredningen av eventuella beslut om begränsningar. n I samband med den revision av viltförvaltningen som trädde ikraft i början av mars överfördes befogenheten att förbjuda eller begränsa jakten till jord- och skogsbruksministeriet. Om beståndet av någon viltart äventyras inom artens utbredningsområde eller del av detta kan jakt på viltarten ifråga förbjudas eller begränsas genom av ministeriet given förordning. I övergångsskedet för förnyelsen av viltförvaltningen ger ministeriet vid behov en förordning som kan gälla flera viltarter. Finlands viltcentral hör jaktvårdsföreningarna om respektive förenings behov av begränsnin20 l Jägaren l 4 l 2011 gar och bereder utgående från dessa ett förslag för ministeriet, varefter en eventuell förordning ges senast den 5.8. Förbudet eller begränsningen kan träda i kraft tidigast två veckor efter att förordningen givits. Bestånden av skogshöns kan variera mycket beroende på hur sommarens häckning lyckats och de aktuellaste uppgifterna om skogshönsbestånden erhålls genom inventeringarna av vilttrianglarna. Dessa kan inledas 23-24.7-. Det är därför önskvärt att en så stor del av vilttringlarna inventeras redan under juli för att resultaten ska kunna utnyttjas vid beredningen av eventuella beslut om begränsningar.