Jägaren 2/2021 - Lehtiluukku.fi

INSAMLINGEN BREDDAR år vuotta FINLANDS VILTCENTRAL 10 ÅR ROVDJURS KONTAKT PERSONENS ARBETE ANSÖK OM JAKTLICENS FÖR HJORTDJUR I APRIL 2/2021 Tidningen når fler än 300 000 jägare RÅDJURSFÖRVALTNING DNA
JAKT 9 Det hände sig på jakt 10 Snöig tur efter ripa 14 Allan Arponen, jägare på 60-talet 26 Älgjaktsmetoder: Tyst drevjakt 30 Tillsammans med hunden: De stötande hundarna visar framtassarna! 41 Nyttan med samlicenser och banklicenser 44 På jaktresa i Finland: Norra Finland 46 Varför jagar jag främmande rovdjur: Allt för fåglarna 48 Avlivning av skadat småvilt 52 Recept a la Kati Pohja 56 Livräddning, del 1: Tryckförband 60 Rådjuret som jaktbart vilt, del 2 62 Blyförbudets konsekvenser för jaktgevären 44 46 22 62 I artikelserien På jaktresa i Finland berättar vi om det speciella med jakten i norr Finlands viltcentral 10 år 1.3.2011 fusionerades Jägarnas centralorga nisation och jaktvårds distrikten till en enda organisation, Finlands viltcentral Var uppmärksam på blybegränsningarna när du köper gevär VILTET 34 Orren: Så bestämmer du åldern 36 För en exaktare uppskattning av hjortstammen 38 DNA-insamlingen breddar rovdjurskontaktpersonernas arbete 42 Tänderna visar älgens ålder 50 Häng upp knipholken klokt AKTUELLT 5 Nyheter 18 Ungdomsredaktionen 22 Finlands viltcentral 10 år 40 Jägarmängderna 2020 65 Jakt och jägare 66 Åland KOLUMNER 3 Ledaren 4 Gästskribenten 6 Ordförandens spalt 59 Ministeriet informerar FORSKNING 54 Hur skapar jakten hälsa och välmående? LAGAR & LICENSER 58 Ansök om jaktlicens för hjortdjur i april 36 För en exaktare uppskattning av hjortstammen Den landsomfattande insamlingen av observationer börjar i september Fågelvännen William Velmala ville hjälpa sjö och strand fåglarna med häckningen och beslöt att börja jaga främmande rovdjur Jägaren 2/2021 2 Innehåll
Hjorttalko I landets sydvästra hörn lever vi vad vitsvanshjorten beträffar i en besvärlig tid. Stammen har på några år vuxit sig så stor att både jordbruket och folks villaträdgårdar har fått bekymmer. Även viltolyckorna har blivit fler. Nödrop har sänts till jägarna, men samtidigt tvivlar folk på att det skulle finnas sätt att stävja stammen. I skrivande stund avslutas den tredje jaktsäsongen med en rekordstor hjortavskjutning i området med tät stam. Det är bekymmersamt att vi saknar exakta siffror på hjortstammens storlek och struktur. Det har flera gånger hänt att vi efter jaktsäsongen upptäcker att stammen var större än beräknat i den föregående uppskattningen. Stammen har inte blivit mindre trots att fällningarna har ökat med tvåsiffriga procenttal. Förhoppningsvis har rekordjakten den här gången lyckats vända stammen nedåt med besked. Samtliga som har deltagit i hjortjakten, hanteringen av hjortkropparna och arrangemangen kring allt detta är förtjänta av ett stort tack. Vi ska inte heller glömma markpersonalen bakom jägarna. Tiden som jägarna lägger på jakten innebär tid från någonting annat, vilket ofta innebär familjen. Som visserligen ofta deltar i kringjobbet runt jakten, som att sköta hundarna och utrustningen, och ta vara på bytet. Ett tack således även till er alla! Jägarna och deras familjer gör sitt bästa för att hålla hjortarna under kontroll. Markägarna är jägarnas främsta intressegrupp och vi lyssnar på det de har att säga. Tillsammans jobbar vi för att få stammen under kontroll i de hjorttäta områdena. Flera förbättringar av praxis har redan sett dagens ljus för att höja effekten i jakten. Utanför det hjorttäta området siktar vi på en stam där hjorten är jaktbar medan olägenheterna stannar på en godtagbar nivå. I vår tar förvaltningen av hjortstammen ett betydelsefullt steg när de regionala viltråden för första gången fastställer ett täthetsmål. Vi borde nå ett läge där vi tillsammans kan njuta av samtliga våra fina hjortdjur utan att olägenheterna utgör en allt för tung börda för någon. 10 58 ”I Lappland finns jaktmarker och där är det gott att vara jägare” Ansök om jaktlicens för hjortdjur i april Gör förhandsförberedelserna senast NU JARI VARJO Direktör Finlands viltcentral Ledar n Jägaren 2/2021 3 JA0221-book.indb 3 4.3.2021 9.18
F ör en samhällsvetenskaplig miljöforskare ter sig jakten som en flerdimensionell etisk, ekologisk, ekonomisk, politisk, historisk och praktisk fråga. För vem är det tillåtet att diskutera jakt och ur vilken vinkel? I den pågående diskussionen om jakten visar sig samma problem som i den offentliga debatten om flera andra frågor. Debattörerna gräver ner sig och debatten blir svartvit på axeln gott-ont. Vi mot dem. De egna argumenten konstrueras för att platta till en föreställd motpart. Skriver undertecknad, en medelålders högskolegången kvinna och urban grön hattifnatt. Utifrån de här egenskaperna vet man ju vad jag anser om jakt – eller gör man? I vår komplicerade värld är det mänskligt att längta efter tydliga moraliska regler. Jag skulle så gärna vilja tänka att det är fel att döda och äta djur, och att det därför är fel att jaga. Jag har inte ätit kött på ett tjugotal år, men om det nu ska ätas kött så är vilt ett mera etiskt alternativ än köttet av djur som har tillbringat livet i en köttfabrik. Utifrån min forskning föreställer jag mig att jakten kan vara ett sätt att bevara naturkunskaper och överlevnadsfärdigheter för en osäker framtid. På så vis är vi människor speciella varelser att vi på en och samma gång kan omfatta motstridiga värderingar. Insikt i den här inkonsekvensen kan hjälpa oss till en konstruktiv dialog. På individnivå är jaktens betydelse mångfacetterad för både människan och djuret. En intressant fråga är hur vårt växande vetenskapliga vetande om djurens medvetna förmåga påverkar jakten. Och å andra sidan: för dem som umgås med djur bekräftar forskningen det som de redan vet – att djuren är intelligenta och kännande varelser. Utöver betydelsen på individnivå utgör jakten dessutom en betydande samhällelig fråga. Viltvården och skogsbruket hänger ihop. Skogen växer och de vilda djuren klarar sig utan människan. Praxis inom skogsbruket och rovdjurspolitiken har skapat en situation där ”beståndsvården” betraktas som nödvändig för ekonomin och säkerheten. Jakten påverkar inte bara arternas egen genetiska mångfald utan också mångfalden i den övriga naturen. Jakten på de små rovdjuren betraktas som en jägardygd, som naturskydd. Även där handlar det om att reparera spåren efter mänsklig verksamhet. Eftersom jag är forskare och utnyttjar mediamaterial har jag läst tidningen Jägaren på nätet. Mitt utomstående öga hittar en hel del av intresse. Att skjuta sjöfåglar, till och med hotade arter, med säd som lockbete är obegripligt. Och vad är det som driver jägare att ”efter lång väntan” äntligen få skjuta tjäderoch orrtuppar? Den beståndsvårdande jakten och troféjakten placerar sig långt från varandra på den etiska axeln. Det var överraskande många röster som deltog i samtalet i tidningen. I föregående ”Gästskribenten” föreslog biskop Jari Jolkkonen att vi skulle skriva jaktens etiska principer på jaktkortet. Principerna, både de etiska och de som står i jaktlagen, har förmedlats till jägarna: man ska veta vad man skjuter och inte vålla djuren lidande. Men jaktens etik är en omfattande samhällsfråga och utgör ett rörligt mål som vi fortlöpande måste fokusera på. När jägarna siktar kan de inte undvika de invecklade frågorna om de föränderliga förhållandena för människan, djuren och naturen. MINNA SANTAOJA samhällsvetenskaplig miljöforskare och doktor i förvaltningsvetenskap, Åbo universitets center för framtidsforskning Vad talar vi om när vi talar om jakt? Jägaren 2/2021 4 Gästskribent n JA0221-book.indb 4 4.3.2021 9.18
Den officiella veterinären ser till att skicka alla nödvändiga prover till Livsmedelsverket. Mer information: www.ruokavirasto.fi LIVSMEDELSVERKET INFORMERAR FÅGELINFLUENSAN KRÄVER EFFEKTIVA BEKÄMPNINGSÅTGÄRDER Den för fåglar dödliga virussjukdomen, högpatogeniska fågelinfluensan av typen H5N8, har konstaterats hos vilda fåglar i södra Finland nu i vinter. I Janakkala spred sig sjukdomen även till en fasangård. D et är uppenbart att viruset sprider sig väldigt lätt. Därför ska sjukdomsskyddet för viltfarmer och fjäderfägårdar senast nu kontrolleras och kontakt med vilda fåglar så långt som möjligt förhindras. Foderplatser för vilda fåglar långt ifrån fågelfarmer Foderplatser för fåglar som placerats ut i naturen eller för vilda fåglar ska vara belägna så långt som möjligt från foderplatser för uppfödda fåglar. Vid utfodring ska sådan utrustning och sådana redskap användas som inte används vid skötsel av fjäderfä eller andra fåglar. Att befria vildfåglar i naturen är förbjudet inom den restriktionszon som inrättats på grund av fågelinfluensan. Livsmedelsverket rekommenderar att uppfödda vildfåglar inte heller i övriga landet ska placeras ut i naturen under tiden förbudet att ha fjäderfä utomhus gäller. Om vilda fåglar utfodras ska utfodringen fortsätta under hela vintern så att fåglarna stannar kvar inom samma område. Utfodringen ska dock genast avslutas när fåglarna får tillräckligt med föda från naturen. Försiktighet vid åteljakt på mindre rovdjur Åtel kan locka även fåglar och därför rekommenderar Livsmedelsverket att åtel inte ska placeras i närheten av fjäderfägårdar. Mängden föda på åtelplatsen ska hållas rimlig och gärna placeras ut först vid skymningen. Att skydda åteln med ett litet tak eller granris minskar dess attraktivitet för fåglar. När jakt på småpredatorer inte längre pågår ska åteln avlägsnas. Du kommer väl ihåg att meddela din åtelplats till den officiella veterinären på förläggningsorten. Anmälningsblanketter finns på Livsmedelsverkets webbplats. Meddela en officiell veterinär om misstänkt sjukdom... ...ifall du upptäcker symptom på sjukdom hos uppfödda fåglar eller lägger märke till massdöd eller -insjuknande hos vilda fåglar. Som massdöd anses till exempel upptäckt av flera än en svan, över fem andra sjöfåglar eller över tio andra döda fåglar inom samma område. Meddela gärna även om enskilda stora rovfåglar. PRIVATPERSONER KAN OCKSÅ SKICKA PROVER Utredning av sjukdomsorsaker hos vilda fåglar görs kontinuerligt. Som prover önskas framför allt rovoch vattenfåglar. Instruktioner för sändning av prover finns på Livsmedelsverkets webbplats. Enstaka fåglar som hittas döda kan också begravas genom att flytta dem med engångshandskar och till exempel en spade. Alternativt kan en död fågel plockas upp i en plastpåse och slängas i en behållare för blandavfall (inte bland bioavfall). Tvätta händerna noggrant därefter och decinficera med alkoholbaserat handdesinfektionsmedel. Mer avlägset, till exempel i skogen, kan döda fåglar lämnas kvar som föda för nedbrytarorganismer i naturen. Jägaren 2/2021 5 Nyhet r JA0221-book.indb 5 4.3.2021 9.18
TAUNO PARTANEN OrdförandeFinlands viltcentral Finlands viltcentral blev medlem i Tio i topp-klubben P å Jägarnas Centralorganisations representantmöte 2009 fördes vittfamnande diskussioner om organisationens framtid. Mötet beslöt enhälligt att grunda Finlands viltcentral som en del av förnyelsen av organisationen. För planeringen av projektet bildades flera arbetsgrupper och en styrgrupp ledd av jordoch skogsbruksministeriet för att bereda viltförvaltningslagen. Dessutom bildades en separat styrgrupp för att stöda arbetet med att förbereda grundandet av viltcentralen. Efter ett intensivt arbete godkändes viltförvaltningslagen och statsrådets förordning om viltförvaltningen, och Finlands viltcentral inledde sin verksamhet 1.3.2011. Förnyelsen syftade främst till att avskilja de offentliga förvaltningsuppgifterna till en oberoende verksamhetsprocess. Vid beredningen av viltpolitiken hördes de olika intressegrupperna via de regionala viltråden och det nationella viltrådet. Samtidigt skulle också viltförvaltningens verksamhet effektiveras och stödet för jaktvårdsföreningarnas verksamhet tillföras mera resurser. Under de gångna tio åren har Finlands viltcentral nått en erkänd ställning och njuter förtroende som aktör inom den offentliga förvaltningen. Tiondeplaceringen i undersökningen som 2020 mätte offentliga organisationers förtroende och anseende (med drygt 70 deltagande organisationer) utgör en bekräftelse på detta. Fler än 8000 finländare svarade på undersökningen. Medlemskapet i Tio i topp-klubben visar otvetydigt att vi har skött kontakterna till kunderna rätt! Även tidningen Jägaren firar nu ett jubileum eftersom den fyller 70 år. Vi har alldeles nyligen förnyat tidningen både utanpå och inuti. Spalten Gästskribenten är en nyhet för i år. Där får personer med varierande inställning till jakten föra fram sin syn på vårt intresse. Vi förnyade innehållet i tidningen utifrån läsarnas kommentarer och förnyelsen har fallit i god jord bland läsarna. Trots sin ålder är tidningen Jägaren en pigg och förnyelseduglig publikation. 310 074 JÄGARE LÖSTE JAKTKORT 2020 Byt till e-faktura för jaktvårdsavgiften senast 7 maj Gör ett avtal om e-fakturering med din bank så får du fakturan för jaktvårdsavgiften för jaktåret 2021-2022 som e-faktura till banken. Betala fakturan senast på förfallodagen så får du jaktkortet med nummer fyra av tidningen Jägaren. Kortet är lika stort som ett bankkort. Gör så här • Logga in på nätbanken. • Gör ett avtal om ny e-faktura. Välj Finlands viltcentral som betalningsmottagare och skriv Viltvårdsavgift i meddelandefältet. • Ange ditt personnummer. Avtalet om e-faktura behöver inte förnyas varje år. Raka rör om klövdjuren – en podcast för jägare Flyginventeringar av älgar, jaktledarens ansvar, utfodring av hjortar… I podcasten Sorkkia ja sarvia diskuterar vi hjortdjuren och jakten med experter på ämnet. På med hörlurarna och häng med! Du hittar oss på Spotify och på adressen: riista.fi/blogi/sorkkiajasarvia/ aihe/kaikki På webbsidan hittar du också bloggen Sorkkia ja sarvia, som utkommer växelvis med podcasten. Sorkkia ja sarvia riista.fi Jägaren 2/2021 6 K lumn 04-09_Vieraskyna?+uutiset_JA0221.indd 6 4.3.2021 10.53
Kuusamobon Arla Suorsa var i januari ute på toppjakt. Jag har en vän som har såna där snöskor som ser ut som korta skidor. Jag lånade dem och åkte på tjäderjakt till östgränsen i Kuusamo. Kölden knäppte i knutarna på minus tjugo och föret var fantastiskt. Det var väl den stränga kylan som gjorde att fåglarna bara flög för att hålla sig varma, så det blev ingen vintertjäder den här gången. Men skidturen var riktigt lyckad och trevlig ändå! Oma riista som licensansökningsmaskin Nu går det att ansöka om alla typer av licenser och dispenser i Oma riista. Fler än 187 000 personer har redan börjat använda tjänsten Oma riista. Till de populära funktionerna i telefonen hör jaktkortet, skjutprovsintyget och möjligheten att anteckna fällningar och observationer. Det är också uppskattat att på nätet kunna markera och dela områden för hundpejlen och appen. Möjligheten att ansöka om hjortdjurslicenser elektroniskt har redan funnits i fyra år. Från och med nu kan du i Oma riista ansöka om alla slag av licenser och dispenser som viltcentralen handlägger. Efter hjortdjuren följde möjligheten att elektroniskt ansöka om dispenser för icke fredade fåglar och stora rovdjur. Till de sista tillståndstyperna hörde sådana som få ansöker om, som tillstånd för att transportera vapen med motorfordon i terrängen och utbilda hundar på sommaren. Kräver inte jaktkort Även den som inte har jaktkort kan ansöka om tillstånd i Oma riista. Anvisningarna för hur du tar i bruk tjänsten och ansöker om tillstånd finner du på webbplatsen viltinfo.fi. Tillståndsansökningen är så konstruerad att du fyller i de obligatoriska punkterna och bifogar de bilagor som krävs, och skickar. Handläggningen går snabbare om du fyller i ansökningen med omsorg. Du kan spara en pågående ansökning och fortsätta med den senare. Under fjolåret gjordes 2389 licensansökningar för hjortdjur, 258 ansökningar om dispens för stora rovdjur och 284 dispensansökningar för icke fredade fåglar i Oma riista. VAPENSÄKERHETENS 4 REGLER 1. AllA vApen är Alltid lAddAde Tro aldrig att ett vapen är oladdat. Kontrollera alltid vapnet när du ska hantera det och följ därefter de övriga reglerna. 2. riktA Aldrig pipAn mot någonting som du inte är beredd Att skjutA på Med ett skjutvapen får man bara sikta på sådant som man är beredd att skjuta på även om man inte tänker göra det. Detta förändras inte ens av att vapnet skulle vara oladdat (se regel 1). 3. Håll Fingret bortA Från AvtryckAren Ett vapen avfyrar inte sig självt utan det är någon som gör det. Håll fingret utanför varbygeln ända tills du ser målet i siktet. 4. vAr säker på ditt mål Skjut inte på någonting som du inte har identifierat. Skuggor, ljud eller silhuetter ska du inte skjuta på om du inte ser målet ordentligt. Kontrollera också kulfånget så kulor som går igenom eller bommar målet inte orsakar fara. De här reglerna gäller alltid och över allt. Jägaren 2/2021 7 Nyhet r Om du vill publicera din bild här så använd IG-taggen #metsästäjälehti. Vi publicerar en bild i varje nummer av tidningen och kontaktar fotografen för att få berättelsen kring bilden. Vi betalar ett honorar på 50 euro för bilden. PLOCKAT UR DE SOCIALA MEDIERNA @MILLI_TII JA0221-book.indb 7 4.3.2021 9.18
Den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA:s nya begränsningsförslag berör all ammunition vid jakt och sportskytte på utomhusbanor För hagelgevärens del skulle en begränsning i enlighet med förslaget leda till ett totalförbud mot bly eftersom det skulle blir förbjudet att sälja och använda blyhagelpatroner. För studsarnas del skulle bly vara förbjudet på jakt, men tillåtet vid sportskytte med kulammunition om blyet kan tas till vara med blyfällor. Enligt kemikaliemyndighetens uppskattning träder begränsningen i kraft 2023. De beräknade övergångstiderna varierar mellan 18 månader och fem år. En länk till begränsningsförslaget finner du i den här nyhetens webbversion på jagarentidningen.fi. Byte av jaktvårdsförening Om du vill byta jaktvårdsförening ska du skriftligt skicka följande uppgifter till Jägarregistret: namnet och jägarnumret samt den nuvarande och den nya jaktvårdsföreningen. Underteckna anmälningen. Gör anmälningen senast den 7 maj så hinner den till jaktkortet för jaktåret 2021-2022. metsastajarekisteri@innofactor.com eller Jägarregistret, PB 22, 00331 Helsingfors Den som har betalat jaktvårdsavgiften kan vara medlem i den jaktvårdsförening inom vars verksamhetsområde han eller hon huvudsakligen jagar eller i den förening inom vars verksamhetsområde hans/hennes hemkommun ligger. Lär dig fånga mink och mårdhund Finlands viltcentrals nya webbplats vieraspeto. fi informerar om vad var och en kan göra för att lindra problemet med de främmande rovdjuren. Läs och lär dig jaga med bredd och variation! För att bevara mångfalden i vår natur är det viktigt att vi jagar mink och mårdhund. De klassas som skadliga främmande arter. Vieraspeto.fi HUNDARNA OCH SOMMAREN – FEM FAKTUM 1 Från den första mars till den 19 augusti ska hundar utomhus hållas kopplade eller så, att de omedelbart kan kopplas. 2 En hund får inte vara lös på annans mark utan tillstånd av markägaren eller jakträttsinnehavaren. 3 Avvikelse från skyldigheten i punkt 1 får göras då andra än drivande hundar används för jakt eller när hönshundar eller andra fågelhundar dresseras utan att fredat vilt ofredas under fortplantningstiden. 4 Finlands viltcentral kan ge dispens när hundprov anordnas eller hundar dresseras. 5 När en hund är lös på prov, vid utbildning eller av någon annan orsak får den inte störa viltet under fortplantningstiden, det vill säga att kontakt med viltet inte får uppstå. Precis som jägarna försöker begripa vad förbudet mot blyhagel i Ramsar-områden innebär står följande begränsning för dörren. Miljöministeriet avser att utvidga det nationella implementerandet av engångsplastdirektivet till att även omfatta redskap för fritids fiske och insjövatten. Syftet med direktivet är att förhindra utsläpp av skräpplaster i havet. Direktivet berör egentligen enbart havsområden, men en utvidgning till nationell omfattning skulle medföra ökade kostnader och försvåra fritidsfisket och näringsverksamheten i branschen i hela landet. Aktörerna i branschen har vädjat till miljöministeriet om ett slopande av den nationella utvidgningen. Kommer även plasten att begränsas? Begränsningsförslaget Bly II Jägaren 2/2021 8 Nyhet r JA0221-book.indb 8 4.3.2021 9.18
den studsat mot någonting. Kanske hade den snuddat vid fågelns vänstra vinge eftersom den rättade till vingen. Den flög ändå inte iväg så jag antog att kulan hade gått aningen förbi på höger sida. Nu hade jag en enda patron kvar och tjädern satt fortfarande i talltoppen så jag siktade en aning till vänster, men efter skottet satt tjädern oberörd kvar i talltoppen. Ni kan inte tro hur det förargade mig att inte ens den sista patronen hade fällt fågeln! Nu började tjädern liksom räta på halsen och ruskade häftigt på huvudet. Hoppet tändes hos mig att kulan kanske ändå hade träffat eftersom den betedde sig så underligt. Efter en stunds ruskande trillade den till marken. Jag sprang med raska steg fram för att kolla. Ett stycke från trädet stod den, en storväxt tjäder som fick fart på benen när den såg mig. Efter en tuff kapplöpning hann jag fatt och dängde ihjäl den. Tjädern var min första fällda hönsfågel och jag var både lycklig och rörd. Medan jag bar den funderade jag att det här måste vara en riktig gammeltupp så som den väger. Väl hemma stannade vågen på 4,6 kg. När jag plockade fågeln klarnade det att kulan hade gått igenom halsen nertill. En lång tid efteråt grubblade jag på tjäderns beteende och hur det hela hängde ihop. I januari 1960 fyllde jag 15 år och började prata med pappa om jakt och att köpa ett eget gevär. Till en början var han absolut emot, men gav slutligen efter. Det första geväret som jag köpte var ett ryskt miniatyrgevär. Det var kallt den där dagen, träden var snöklädda och det låg bortåt 20 cm snö på marken när jag körde hemåt med traktorn. Då flög två orrtuppar över landsvägen framför mig. Jaktinstinkten vaknade och väl hemma beslöt jag att hämta miniatyrgeväret och leta rätt på tjädrarna. Till min förargelse hade jag bara två patroner kvar, men trots det drog jag på mig den vita snödräkten och skidade iväg i riktningen som tjädrarna flugit. När jag hade skidat en dryg kilometer fick jag faktiskt syn på tjädrarna. De satt i var sin talltopp och sträckte på halsen och såg väldigt skärpta ut. Av allt att döma hade de upptäckt mig. Avståndet till tjädrarna var alldeles för stort så jag tog av skidorna och började smyga mig närmare i skydd av träden. När avståndet krympt till strax under 100 meter tog jag stöd av ett stort träd. På det här avståndet hade jag ofta skjutit förut. Kalla kårar löpte utmed ryggen på mig där jag låg och siktade på mitt livs första tjädertupp! Skottet gick och jag hörde hur kulan pep till som om Den första tjädertuppen TexT Arto Särkelä Teckning Antti Yrjölä Jägaren 2/2021 9 Det händ sig på jakt JA0221-book.indb 9 4.3.2021 9.18
Det är tungt att ta sig upp på fjället, men det fantastiska landskapet ger lön för mödan. Högre upp söker hundarna bättre. Jägaren 2/2021 10 JA0221-book.indb 10 4.3.2021 9.19
Snöig tur efter ripa Tero Soronen gjorde en jaktpositiv livsförändring och flyttade till Enare för att studera till medianom vid Sameområdets utbildningscentral. TexT Olli Kangas bilder Seppo Ahava I Lappland finns det gott om jaktmarker för en jägare att trivas. Soronen, som föder upp gordonsettrar, trivs givetvis också på sin ursprungliga hemkommuns marker i Pudasjärvi. Där finns det också bland annat ripor, men vårriporna, de finns bara i norr. Soronen nämner även några andra saker som är bättre i norr jämfört med skogarna i söder. – Här har vi en lång jaktsäsong och inga älgflugor eller ormar, rabblar Tero upp. Som extra bonus får man njuta av vackra landskap och rena vatten. Hedarnas hund Gordonsettern avlades ursprungligen för de brittiska hedarna, vilket gör att den passar dessa landskap bra, konstaterar Soronen. Hans ripjaktlycka har varit varierande i år. I januari var vädret gynnsamt, skaren bar och det var enkelt att ge sig ut på långa skogsturer. Kylan kunde förstås ofta sjunka till ett tjugotal minusgrader. Jägaren 2/2021 11 JA0221-book.indb 11 4.3.2021 9.19
Fram till början av februari hade det kommit så pass mycket snö att det blev riktigt svårjobbat för både människor och hundar. – Det här vädret är det allra besvärligaste med tanke på jakt med stående fågelhundar, suckar Soronen. När hunden inte kan söka inom normal räckvidd blir det naturligtvis svårt för den att få vittring. – Men jaga, det måste man ju få göra oavsett väder, erkänner han också. – Hunden ska hålla kontakt med jägaren hela tiden. Jag vill inte använda hundpejl utan jag lär hundarna att hålla kontakt även om de skulle befinna sig längre bort, berättar Soronen. – Det går inte att lära hundar att stå, men andra nödvändiga saker absolut, såsom avancering och resning på kommando och att hunden efter skottet stannar kvar. Och att hunden kommunicerar under söket. Hunden ska jaga tillsammans med människan, inte för sig själv. – Dessa gordonsettrar är inte naturligt så duktiga på att apportera, det måste man lära dem från att de är valpar, medger Soronen. Det viktigaste med fjälljakt för Soronen är att han kan glömma bort alla bekymmer. När man fokuserar på att observera naturen och följer hundarnas arbete kommer pandemin och andra bekymmer i skymundan. – Denna gång blev det nog mest bara motion, men på kvällen efter bastun kändes det i alla fall skönt i kroppen. Gränsen för minusgrader Första dagen gick turen efter ripor till Peitsikkos område. Andra dagen beundrades Otsamo fjällets svindlande vyer. Från Otsamo kan man vid bra väder se ända till de höga topparna på norska sidan. Petsikko i sin tur är belägen på flacka fjällmarker vid gränsen till Enare. Turen som skulle ta fyra dagar blev till slut bara två dagar lång, eftersom kylan sjönk till drygt 20 minusgrader under två dagar, vilket är gränsen för minusgrader för hundarna. Sällskapet startade vid nio tiden på morgonen. Det Snön var så djup och mjuk att hundarna helst följde snöskoterspåret i skogen. Det var också lättare att skida i det. Snön jäklades med Navajo som måste stanna för att hämta andan. Det var helt klart irriterande. Jägaren 2/2021 12 JA0221-book.indb 12 4.3.2021 9.19
blev nästan tio kilometer skidåkning i en halvmeter djup pudersnö under den första dagen. Snön gjorde det hela till ett riktigt idrottspass, men det gick ändå. Det var lite för tufft för hundarna och försvårade så klart söket. Sök i snön Det blev ändå några jaktsituationer och sammanlagt fem stående. Det första skedde nästan genast efter skid turen hade påbörjat. Det var ett fint stående men snart skulle det visa sig att en snöskoteråkare troligen hade skrämt bort fåglarna från platsen redan innan hunden fick vittring. – Ja, det finns ont om ripor, och jag har hört att en del ripor har även haft maskar, om det kunde bidra git till det minskade beståndet, konstaterar Soronen sorgset. Det låga antalet fåglar och den stora mängden snö tillsammans gör det riktigt svårt att hitta fåglar. Men det är väl inte heller meningen att det ska vara enkelt, menar herrarna. Som tur är blir det betydligt lättare att färdas på skidor efter att trädgränsen har passerats. Soronen turas om med sina tre gordonsettrar. Två av dem får som regel vila och en arbetar. Luna åtta år visar visserligen ibland hur jakten ska gå till, medan ett år gamla Navajo följer efter och nog grant memoriserar moderns fasoner. Den tredje hunden, Netta, är 5 år gammal. Tero Soronens kompis Kari Halonen har i sin tur en rödvit irländsk setter, Freija. Den fick flera vittringar på ripa och tog fina stånd. Den hittade också en alldeles färsk tjädergrop vars boende nyss hade lämnat den. Hundarna försökte med bravur söka i den djupa snön men de kan bara söka stort på kalfjället där snö ytan är hårdare. Fåglarna däremot tycks trivas bättre i skydd av träd där snön är mjuk. Två skott Det första skottet sköts under turen i Petsikko. Soro nens hund tog ett fint stånd under förmiddagen. Soro nen närmade sig på skidor och manade hunden att resa fågeln. En ripa flög upp men så pass snett och snabbt att skottet for förbi bakifrån. Den andra gången blev mer lyckad. Situationen uppstod på väg tillbaka från Otsamofjället runt kl. 14, dvs. mot slutet av dagen. Hunden fattade plötsligt stånd vid trädgränsen. Soronen närmade sig ett tjugotal meter tills han gav hunden kommando att avancera. Denna gång var siktet noggrannare och ripan hamnade i ryggsäcken. Viktigare än själva träffen för Soronen var att hunden skötte sig perfekt från stånd till apport. Därefter var det dags att återvända. I detta väder är det nödvändigt att hitta samma spår som upp till fjället. Kari Halonen har som princip att memorisera olika punkter i terrängen med hjälp av vilka färdvägen kan hittas. Det gäller att upprätthålla sina orienteringskun skaper. – GPS:n följer visst med i ryggsäcken, men princi pen är att den bara används i nödläge, konstaterar Kari. Vid hemfärden sjunker minusgraderna igen. Den kalla och tunga skidturen känns i benen, och en av skidarna klär allas tankar i ord. – Det här är trots allt bättre än att sitta hemma. Gordonsettern Netta sökte fint, stod och apporterade bytet i den djupa snön. Luna står. Netta och Navajo väntar snällt bakom husse. Jägaren 2/2021 13 JA0221-book.indb 13 4.3.2021 9.19
S edan dess är det bara bobollen som Allan har minskat på. I stället har han blivit aktiv i hembyn. Allan Arponen förevisar stolt föreningen Pajusen Eräilijäts jaktoch naturcentrum i Pajuskylä i Ruovesi. Och visst ger den här helheten orsak att smälla med hängslena! De stiliga byggnaderna har uppförts på talko i ett par decennier och i anslutning driver föreningen en naturstig med utsiktstorn. Naturstigen är försedd med tiotals tavlor som detaljerat informerar i ord och bild om naturen, växterna och djuren. Den senaste prestationen är en bastu formad som en mutter, som i höstas blev färdig vid en vacker sandstrand. – Till en naturmänniskas liv hör, anser jag, utöver jakten också svampoch bärplockning, fiske och naturliv i största allmänhet, funderar Allan. ALLAN ARPONEN, EN JÄGARE FRÅN 60-TALET Nöjena på 60-talet: Boboll och jakt Jakt på vintrarna, boboll och fiske på somrarna. Med de här nöjena tillbringade Allan Arponen sina ungdomsår på 60-talet. TexT och bilder Olli Kangas Jägaren 2/2021 14 JA0221-book.indb 14 4.3.2021 9.19
Allan har byggt strandbastun själv och aktiv som han är badar han flitigt året om. Jägaren 2/2021 15 JA0221-book.indb 15 4.3.2021 9.19
Hos familjen Arponen har man läst tidningen Jägaren ända från start och har sparat rätt många nummer. För Allan ingår jakten i hans naturnära livsstil. Familjen Arponen lever livet som moderna jägare-samlare. Under intervjuveckan landade kontot på 10 gösar och tre harar. Frysen är självfallet proppad med bär och svamp. Jakten, fisket och bäroch svampplockningen bildar en livsstilshelhet för honom. Allans hustru Sirkka jagar också, men den senaste tiden har ett krånglande knä hindrat henne. Desto oftare får Allan sällskap av dottern Merja Kaitajärvi. Hon huserar som värdinna på den mångfunktionella lantgården Kaitajärvi, men hinner jaga aktivt. Allan och Merja hör till ett litet sjupersoners älgjaktlag som har ett eget jaktområde i Kuru. Med det här gänget är älgjakten spännande. Jägarna och hundarna får verkligen visa vad de går för och varje fällning känns som en bedrift. Jaktlaget har några licenser som alltid blir använda, så det fattas inte kunnande i gänget. Själv har Allan i detta nu två spetsar, tio och sex år gamla. Den ena är specialiserad på älg och är en effektiv jägare i den grenen. Den yngre spetsen är en utmärkt kamrat på fågeljakt. Men Allan konstaterar att det nuförtiden finns så lite hönsfåglar att han knappt ens vill jaga sådana. Utom järpar som det fortsättningsvis tycks finnas att stoppa i grytan. – Tjäder har jag inte skjutit på decennier för det verkar finnas så lite av dem här i trakten, fortsätter Allan. Varje år sätter han kurs norrut till de lappländska fågelmarkerna. Och han har alltid fågel med sig hem, och självfallet också fisk och bär, beroende på årstiden. I 40 års tid har han rest till Lappland tre gånger om året. Skrev jägarexamen privat I början av 60-talet åkte Allan till skolan i Visuvesi för att skriva jägarexamen. Resan kändes väldigt spännande eftersom det var första gången som den då femtonåriga grabben åkte alldeles ensam hemifrån. Som examinator för provet, som Allan skrev alldeles privat, fungerade jaktvårdsföreningens chef Erkki Mauranen. – Visst kändes det grymt spännande att gå alldeles ensam till skolan för att skriva provet, det minns jag tydligt, berättar Allan. Och tillägger att han klarade provet på första försöket. Den här räven lämnade jordelivet på 70-talet. Inredningen i föreningen Pajusen Eräilijäts stuga visar att medlemmarna jagar små rovdjur flitigt. Jägaren 2/2021 16 JA0221-book.indb 16 4.3.2021 9.19
– Då hade jag bara ett miniatyrgevär att jaga med. Mest var det fågel som jag jagade, försökte smyga mig nära och fälla, minns han. Mitt första byte var en gräs and. Vid åkerkanten fanns det sanka ställen dit änderna gärna kom för att beta. – Där lyckades jag krypa med miniatyrgeväret och knipa en and. Men när jag försökte fälla orre och tjäder blev det en hel del bommar. Några tjädrar hamnade ändå i ränseln, fällda med miniatyrgeväret. – På hönsfågelfronten fanns det alltså att göra. Jär pen var det vanligaste bytet bara man kunde hantera en pipa, minns Allan. Allan minns att han en gång fällde en orre i flykten med miniatyrgeväret. Men inte heller rovfåglarna slapp undan den unga jägaren. – Duvhökar sköt man ju alltid så fort man fick syn på en, och ibland lyckades det, berättar Allan. Hagelgevär och spets När Allan var sexton skaffade han sitt första egna hagelgevär. Skytteträningen var förlagd till skjutbanan i Kuru. En kamrats pappa skjutsade pojkarna till träning en i sin saab med tvåtaktsmotor. Där fanns en lerduve kastare och vajerdrivna rörliga fågelmål. – Det var en billig bössa, en Prior med piporna sida vid sida, men visst blev det resultat med den, berättar Allan. – Vid det här laget har jag ju samlat på mig en hel del gevär och tre olika miniatyrgevär, om jag minns rätt, summerar han. Hagelbössor och studsare för alla sorters jakt. – För harjakt väljer jag oftast min lättaste hagelbös sa. Jag är inte längre så intresserad av skjutandet, men mitt eget pass ger jag inte upp, funderar han. När Allan var sexton kompletterade han hagelgeväret med en egen jakthund, en spets. – Den blev en bra fågelhund, skällde fint på orre och tjäder, och med den började det trilla in fällningar, berättar Allan. Det gick så långt att det blev för mycket fågel och Allans mamma måste hejda den ivriga jägaren. Det fanns ju ingen frys på den tiden att lägga fåglarna i. Tillsammans med sina vänner jagade Allan också räv flitigt på 60och 70-talet. Flera av kamraterna hade goda rävhundar. Älgjakten kom in i bilden först på 80-talet. Medlemmarna i föreningen Pajusen Eräilijät jagar fortsättningsvis flitigt små rovdjur. Vilket intygas av de många skinnen på jaktstugans väggar. Allan var med när föreningen grundades 1968. – Pajusen Eräilijät är ju en förening för småvilt, eller egentligen en naturklubb snarare än en jaktförening. Föreningen leder sitt ursprung till hageltävlingarna mellan byarna. Tävlingarna kallades Pajusen Kyläseura, alltså byaförening, och där kläcktes idén att grunda en egen jaktförening. Numera sysslar föreningen mest med annat än jakt. "Pajusen Eräilijät är ju en förening för småvilt, eller egentligen en naturklubb snarare än en jaktförening." – Nuförtiden är den snarare en byaförening medan jakten har blivit en bisyssla, konstaterar Allan. Men ändå en synnerligen viktig och kär bisyssla. Kvoten är en orre per medlem, men järparna blir fler bara man kan vissla. Föreningen totalfredade tjädern för länge sedan. Under de senaste 20 åren har medlemmar na jobbat flitigt med naturcentrets byggnader. Hundutställning eller inte? Självfallet har pandemin stökat till livet också för jägarna. Den stora hundutställningen som ordnas av fyra föreningar arrangeras i Ruovesi i vår om coronaläget tillåter. – Vi har bra planer för hur vi skulle kunna ordna utställningen enligt coronabestämmelserna och blir den av så kommer drygt tusen hundar, funderar Allan. Lyckligtvis är jakten en såpass naturlig syssla att den knappt alls begränsas av pandemin. Under intervjuda gen råder en gnistrande kyla och Allan ger sig iväg på harjakt med sin vän Pekka Aalto. Det var för Pekkas drivande hund som veckans tre harar fälldes. Den här jägaren behöver inte resa någonstans för att jaga. Han behöver bara gå från gårdsplanen ut i skogen och så har harjakten börjat. Jakten kan börja så fort Allan stiger ut på gården. Pekka Aaltos stövare hittar alltid vilt att driva. Allan har två spetsar och den äldre är specialiserad på att driva älg. Jägaren 2/2021 17 JA0221-book.indb 17 4.3.2021 9.19
D et finns mycket harspår och ser lovande ut. Sulo får äntligen sätta i gång på allvar och det dröjer inte länge förrän han markerar ett färskt spår. Skallet klingar och jag väntar beredd på passet. Det är rent otroligt hur en så liten hund kan ha en så skarp nos och hur fort det går i snön. Går och går, naturligtvis går det med förlängda ben eftersom drevet emellanåt avancerar med hunden i mattes famn. Kartan visar att drevet hela tiden följer samma rutt, en stor cirkel i skogen. Hunden följer alltså en hare i spåren. Som ur tomma intet dyker haren upp vid passet, stannar och skuttar därifrån. Den är för långt borta, utom skotthåll. Nu har haren farit omkring med hunden så den har blivit alldeles yr och tappat spåret. Den var listig och kom undan. Det syns på min lilla tax att nederlaget smakar bittert. Den här gången förblev haren en dröm. När Sulo koncentrerar sig på jobbet håller han nosen tätt mot marken och slår dövörat till. Mattes kommandon rinner förbi tills jag får tag i honom. Hårt arbete får alltid sin lön Det är dags att pausa och spinna nya planer. Jag tänder korvbrasan och sätter på kaffet. Men Sulo är inte särskilt intresserad av korvarna utan beger sig energiskt tillbaka till skogs medan matte latar sig. Men tänka sig, någonstans ifrån skakar Sulo fram en hare till! Jag hör drevet i skogen på andra sidan åkern och kliver iväg ditåt. Det ligger duktigt med snö på åkern så jag måste jobba själv också för att ställa mig på pass. Jag hinner inte vänta mer än en stund innan jag hör Vinterjakt med bästa kamraten hur drevet blir livligare, alldeles nära. Strax kommer jösse studsande utmed traktorvägen. Nu har jag min chans. Bössan brakar till och haren faller. Sulo anländer till fällningen och blir belönad för sitt fina arbete. Föret var gynnsamt på den här jakten och Tapio log mot oss. En jaktdag med snö och kyla tillsammans med bästa jaktkamraten får mig att le. Det gör inget om det inte blir något byte. Huvudsaken är att man njuter av naturen och att hunden blir belönad för gott och uthålligt arbete! Morgonen är solig med lagom mycket snö och kyla, så det lovar bli en bra dag för harjakt. Taxen Sulo spritter av jaktlust när jag plockar fram pejlhalsbandet. TexT Hanna Metsälä Bilder Hanna Metsälä, Anssi Metsälä Jägaren 2/2021 18 Ungd msredaktionen JA0221-book.indb 18 4.3.2021 9.19
Hellre jaga tillsammans än ensam F örsta gången på jakt var jag inte ens två år fyllda. Jag lärde mig jaga i min pappas fotspår och skaffade jaktkortet som tioåring. Som så många andra jägare började jag i sällskap med vuxna. Jag skaffade mopedkortet som femtonåring och när höstens fågeljakt började trampade jag i gång mitt vådliga fordon. Med den puttrade jag till jaktmarken, för första gången på egen hand. Även om det inte blev något byte på den resan så fick jag uppleva känslan av frihet och ansvar. Jakten tillsammans med vuxna hade förberett mig för det, att ta ansvar för det jag gör. Skotern transporterar mig till fågeljakten och ibland till bäverpasset, men om det blir större vilt eller längre resor så behövs det nästan alltid bil. Därför har familjens stöd en enorm betydelse för jaktintresset. Jag fyller snart 17, men först under de senaste åren har jag lärt känna andra jagande ungdomar. Mitt jagande hänger fortfarande på att föräldrarna eller släktingar skjutsar. Vilket är en bidragande orsak till att jag sällan kan jaga med jämnåriga. Körkortet kommer förhoppningsvis att ändra på den saken. Det är tråkigt att inte jaktintresserade barn och unga kan träffa varandra oftare i hobbyns tecken. Att kamraterna hör till olika jaktföreningar och avstånden mellan dem har åtminstone för min del gjort det svårare att jaga med dem. Lyckligtvis fungerar fågeljakten lite bättre än älgjakten. Att ungdomar får uppleva gemenskapen och att de lyckas utgör, tycker jag, jaktens framtid. Därför är det oerhört viktigt att jaktintresserade ungdomar får träffa varandra. Hjälpen som de vuxna erbjuder är oersättlig. En jakt som görs tillsammans är alltid värdefullare än samma jakt på egen hand. REETTA HOKKANEN Skribenten är gymnasieelev och jagar ivrigt med hund. Hon bor i Suomussalmi. . ”Med hund jagar jag det mesta från älg till rovdjur i gryt.” När kölden biter Hård är barken utanpå, trädets mjuka hjärta inuti. Under den frusna jorden rötterna löper. Vinterbara grenarna bär bara vita snön. Framtiden lägger andra bördor, låt honom växa i fred. Sitter i toppen mäktig tjäder, fyller sin bit av himlen. Bärande vingslag lyfter skogens konung. Trädets rot bjuder haren ly när vinterkölden biter. Kölden styvnar i benen, frostskarpa andetag. Vintern är och får vara, naturen slumrar sin vintersömn. Vinden sjunger en nordlig sång, frosten biter i lavens skägg. TexT och bild Lauri Liuko K lumn Jägaren 2/2021 19 JA0221-book.indb 19 4.3.2021 9.19
1 ”Jägare sitter bara vid brasan och grillar korv, inte får de någon motion.” Att sitta på passet ger förstås ingen motion, men jakten är så mycket mera än att bara sitta! Beroende på jaktformen kan jakten mycket väl fungera som en motionsform. Att spåra ett vilt, släpa ut en älgkropp från skogen och att gräva ut en rävlya får svetten att lacka i pannan. 2 ” Jakt är enbart dödande.” Det är jakten inte! Att döda djur ingår förstås i jakten, men utgör bara en bråkdel av helheten. En fällning kräver oftast mycket arbete, så skottet utgör bara toppen på isberget. Momenten före och efter skottet upptar det allra mesta av tiden. Att utfodra viltet, hålla i gång en åtel, sitta på pass och hantera viltkroppen tar mycket tid. 3 ”Jakt är bara för gamla gubbar!” Det är jakten inte! Det finns ingen undre åldersgräns för jaktkortet. Ju tidigare man börjar desto mer hinner man lära sig, och i unga år lär man sig snabbt. I detta nu behövs det ungdomar för att föra traditionerna vidare, för att jakten inte ska bli en hobby för pensionerade gubbar. Allt fler kvinnor blir också intresserade och börjar jaga. 4 ” Är det någon nytta med jakten?” Det är det verkligen! Utan jakt växer sig viltstammarna för stora, vilket leder till älgskador på skog och sjukdomar. Jägaren själv mår bra av att röra sig ute i friska luften och av viltköttet och gemenskapen med jaktkamraterna. Samtidigt fostrar jakten till långsiktighet och uppmärksamhet, vilket är positivt också i arbetslivet. 5 ” Det är dyrt att jaga.” Det håller jag inte med om. Oftast handlar jakten om engångsutgifter för sådant som gevär, tillstånd och kläder. Till de återkommande smärre utgifterna hör jaktvårdsavgiften, patronerna och medlemsavgiften i jaktföreningen, men dessa uppgår inte till några svindlande belopp. Utgiftssidan kan minimeras genom att man bara köper det nödvändigaste och genomtänkt utrustning. Att jaga och ströva i naturen håller människan pigg och balanserar vardagen. 5 myter om jakt text och bild Johan Salminen HANKKIJALTA KATTAVA SIEMENVALIKOIMA RIISTAPELLON PERUSTAMISEEN Esim. Hankk? an Hirvi: Rehurapsia ja -kaalia sisältävä hyvin maittava seos hirvieläimille suunnatun riistapellon perustamiseen. Seoksen lajikkeita on muutettu maittavuuden parantamiseksi. RIISTAKAMERA BURREL S12HD+SMS3 199,RET810021 Näkymätön inframustasalama. Liiketunnistin, jopa 25 m. Tallentaa kuvat ja videot muistikortille ja lähettää kuvat sähköpostiin. Etäohjaus puhelimella. 12 Mb kuvanlaatu ja Full HD -videokuvaus. SUPILOUKKU 36X31X107 CM 79,GRAOF20 MINKKILOUKKU 16X18X72 CM 34 90 GRAOF10 Varmatoimiset, kotimaiset loukut. Valmistusmateriaalina säänkestävä alusinkkiverkko, galvanoidut 4 mm lankavahvikkeet. TILAA VERKKOKAUPASTA TAI KATSO MYYMÄLÄSAATAVUUS hankk? a.fi HANKKIJAN HIRVI Talvirehurapsi 50 %, rehukaali 50 %. 1 kg 12,5 kg 59,10 kg 99 50 12,00 €/KG 11,80 €/KG 9,95 €/KG KATSO VALIKOIMA JAHTI&VAHTI VILJATON 10 KG 36 90 JO4498 3,69 €/KG Lihaisa, maissiton ja viljaton täysravinto. Sopii hyvin normaaliaktiivisille tai herkille koirille, mutta takaa myös E-vitamiinin ja L-karnitiinin sekä riittävän energian saannin aktiivisilla koirilla. JAHTI&VAHTI VILJATON 10 KG JAHTI&VAHTI LOHIÖLJY 1 L 19 90 JV86124 Sisältää runsaasti elimistölle tärkeitä omega-3 rasvahappoja, joita tarvitaan muun muassa turkin, ihon, polkuanturoiden ja nivelten normaalin hyvinvoinnin ylläpitämiseen. JAHTI&VAHTI Jägaren 2/2021 20 Ungd msredaktionen JA0221-book.indb 20 4.3.2021 9.19