Ledaren
Simo Syrilä
Ordförande
FÖRÄNDRINGAR
Tillsättandet av tjänsten som avdelningschef för jord- och skogsbruksministeriets fiske- och viltavdelning har varit en långdragen process, som i början av året äntligen avgjordes. På Jägarnas Centralorganisations vägnar gratulerar jag Pentti Lähteenoja i anledning av valet och önskar honom varmt välkommen att leda och lösa viltfrågor. Uppgiften är säkerligen ytterst intressant och fylld av utmaningar. Raimo Vajavaara, som verkat som vår verksamhetsledare i drygt fyra år, återvände vid årsskiftet till sitt ordinarie jobb på ministeriet efter att hans tjänstledighet utlöpt. När JCO:s styrelse i början av september 2003 kallade Vajavaara till verksamhetsledare fastställde styrelsen flera uppgifter för honom, av vilka de två viktigaste var att förnya den föråldrade och stagnerade förvaltningspraxisen samt att få fason på organisationens ekonomi. De uppgifterna är nu utförda. Därtill har det genomförts ett flertal andra reformer och förbättringar. Om något beslut skulle fattas inom styrelsen fick vi många gånger höra frågor som t.ex. om beslutet var förenligt med god förvaltningssed eller om vi gör det kostnadsmedvetet. Så vitt jag kan förstå har de givna uppgifterna slutförts på ett oklanderligt sätt. Det var länge sedan Jägarnas Centralorganisation har haft en ledare, inte bara en som leder verksamheten. Jag vill framföra ett varmt tack till Raimo för ett utmärkt arbete organisationen till gagn. Härifrån är det gott att fortsätta. Den exceptionellt varma, i sydvästra Finland i det närmaste snöfria vintern gjorde att en onödigt stor del av jaktlicenserna för vitsvansvilt blev outnyttjade. Den alltför stora hjortstammen torde i en del områden göra att skadefallen ökar, särskilt i trafiken. Om vintrarna under jaktsäsongen fortsättningsvis är av det slag vi nu fått uppleva bör vi överväga åtgärder som leder till bättre resultat. Det är skäl att allvarligt överväga ändringar i jakttiderna - också tidigareläggande av dem. Likaså bör vi överväga t.ex. högre mankhöjd för drivande hundar. I jägarkretsar har det också tidigare föreslagits ändringar, men förslagen har inte alltid lett till önskade resultat. Fjolårets förlängning i slutändan av älgjaktsäsongen underlättade situationen i den södra delen av landet men hjälpte inte upp läget i landets nordliga delar, där mörkertiden är som värst under den senare hälften av december. Nu är det dags att före följande jaktsäsong göra nya överväganden. G
2
Jägaren 2 / 2008
Innehåll
Nr 2 31.03.2008, 57. årgången. Jägaren är Jägarnas Centralorganisations upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga 18 000 ex. Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 26.05.2008. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktion: Huvudredaktör: Jari Pigg Redaktör: Klaus Ekman Layout: Ilkka Eskola Översättning: Berndt och Carl-Gustav Zilliacus Redaktionsråd: Tapani Pääkkönen (ordf) Klaus Ekman Juha Immonen (v.ordf) Marko Mikkola Leif Norrgård och Jarkko Nurmi. Sakkunnigmedlemmar: Ilkka Eskola Vesa Ruusila Redaktionens adress: Jägarnas Centralorganisation Fantsvägen 13-14 01100 Östersundom tel. 09-2727 8116 Adressändringar och jaktkortsärenden: Telefon 0303 9777 Tryckeri: HANSAPRINT2008/ JÄG08_02 Pärmfoto: Ilkka Niskanen
sida 4
Viltdagarna 2008: Fågelvattnen kommer starkt igen
sida 26
Vi borde känna järven bättre
sid. 10-20
Många skeden i utvecklingen för skogsrenstammen i Kajanaland
sida 32
Lodjurskoncentrationerna i Östra Finland
Terränginventering av skogsrenstammen i Suomenselkä Skogsrenen fick förvaltningsplan 49 Jakten på statens marker: Jaktnyheter från ifjol - fångstrespons efterlyses 50 Tipshörnan: Vapen, patroner och hundar på flyget 52 Var femte jägare jagar med fällor eller saxar 55 Fångsten av vitsvansvilt historiens största 56 Älgstammen minskar 58 Ålandsnytt 60 Samarbete etableras mellan biblioteken i Finland och jägarna 62 Av kärlek till mat: Aila Hietala 64 Jägarorganisationen meddelar 67 Ungdomsspalten 68 Adresser 69 Affärer OBS! JCO-spalten har från början av detta år flyttat från sin traditionella plats på sidan 4 till slutet av tidningen och är i detta nummer på sidan 64.
3
Medlem i Tidningarnas Förbund
ISSN 0355-2683
4 Viltdagarna 2008: Fågelvattnen kommer starkt igen 10 Många skeden i utvecklingen för skogsrenstammen i Kajanaland: Nu behövs det reglering av rovdjursstammarna för att skogsrenstammen ska repa sig 16 Terränginventering av skogsrenstammen i Suomenselkä 20 Skogsrenen fick förvaltningsplan 22 20 år triangelinventeringar i snö 26 Vi borde känna järven bättre 29 Forskarperspektivet: Vilthushållningen lever i brytningstider 32 Lodjurskoncentrationerna i Östra Finland - en utmaning för viltvården 36 Med Eki på vandring: När orren tråder dansen 40 Pentti Lähteenoja överdirektör 42 CZ den tjeckiska stoltheten 46 Brittisk Natura 48 Resultaten av sjöfågelinventeringen
Jägaren 2 / 2008
4.8.2004
Effektiv viltvård. I Bredviken i Esbo ökade fågelmängderna med det dubbla på våren och det femdubbla på hösten sedan man börjat slå vassvegetationen..
29.7.2005
Tero Taponen
15.8.2007
Jägarnas Centralorganisation
Jägarna har redan i årtionden intresserat sig för fågelvattnens väl och ve eftersom dessa är viktiga miljöer för sjöfåglarna och därmed också för jakten. Under de senaste åren har också en rad andra intressegrupper visat ett klart växande intresse. Nedan en översikt över vad som är aktuellt på våtmarks- och sjöfågelfronten.
V
18.8.2006
åtmarkerna hör till de rikaste ekosystemen på vår jord och erbjuder varierande miljöer, förökningsbiotoper och näring för ett stort antal växter och djur, konstaterade Markku Mikkola-Roos i sitt föredrag. Han är våtmarksexpert på Finlands miljöcentral. De vattenlevande ryggradslösa djuren utgör en oersättlig kategori föda för sjöfåglarna och därför är de eutrofa fågelvattnen av största betydelse för fågellivet. Häckningstätheterna kan vara tio gånger större än i näringsfattiga vatten. Årets viltdagar ägde rum i Uleåborg i slutet av januari. Temat var fågelvattnen som åter igen är mycket aktuella. Viltdagarna bjöd på en bred palett av information om sjöfåglar och fågelvatten. För arrangemangen svarade Vilt- och fiskeri-
4
Metsästäjä 2 / 2008
Specialplanerare Marko Svensberg,
Det skulle löna sig att utnyttja lantbruksstöden effektivt för att öka sjöfågelbeståndens produktivitet.
Viltdagarna 2008
Fågelvattnen kommer starkt igen
forskningsinstitutet och Jägarnas centralorganisation, samt vid sidan av dem även Jord- och skogsbruksproducenternas centralförbund MTK.
Med en strategi går det framåt
Överinspektör Madeleine Nyman på Jord- och skogsbruksministeriet informerade om den våtmarksstrategi som är under beredning för vilthushållningen. Tanken är att strategin ska utgöra en kombinerad förvaltningsplan för både våtmarksmiljöerna och de jaktbara sjöfåglarna. Sedan gammalt har jägarna varit så gott som
ensamma om att visa intresse för fågelvattnen och sjöfåglarna, men under de senaste åren har också en rad andra intressegrupper vaknat till. Det är i synnerhet vattenskyddet soim har fungerat som en väckarklocka. Arbetet med att utarbeta strategin började vid en synnerligen väl vald tidpunkt på ministeriets viltavdelning. Enligt Nyman är det en utmaning att trygga förutsättningarna för jakten i vårt land, som ju fungerar enligt det uthålliga utnyttjandets princip. Det är en utmaning både administrativt sett och individuellt för jägarna.
Våtmarkerna förändras med tiden
Enligt Jukka Kauppinen som är intendent på det naturhistoriska museet i Kuopio började den gradvisa eutrofieringen av vattendragen redan med svedjebruket på 1500-talet. Efter hand som finländarna övergick till ängsbruk och boskapshushållning började man på 1860- och 70-talet utnyttja strandängarna extensivare genom att sänka vattenståndet i sjöar. Det uppstod nya typer av biotoper, låglänta sanka stränder och sjöar, vilket gynnade våtmarksarterna. Eutrofieringen sköt ny fart när åkerbruket effektive-
Metsästäjä 2 / 2008
5
rades i mitten på 1900-talet i och med den ökade användningen av konstgödsel. Landet industrialiserades och urbaniserades. Människans verksamhet har gynnat olika arter på olika vis, framhöll Kauppinen. Till de sjöfåglar som gynnats under de senaste hundra åren hör bland annat skäggdopping, sothöna, brunand och vigg. Också bläsand, stjärtand och skedand gynnades av att sjöar sänktes. Vattnen blev grundare och strandängarna slogs, vilket öppnade landskapet och gynnade växtligheten. Å andra sidan är det ett faktum att utvecklingen under de senaste åren har varit ogynnsam för brunanden och viggen. Hos de arter som saknar stabilitet står orsakerna enligt Kauppinen sannolikt att finna i förhållandena på övervintringsorterna, temperaturerna på våren, förhållandena när ungarna har kläckts, rovdjurens predation och bristen på måsar, vilket leder till försämrade försvarsmekanismer. När bisambestånden kollapsade försvann också den nyttiga aktör som hade hållit vegetationen öppen och i styr för änderna. När våtmarkerna förbuskas och växer igen leder det till att många sjöfågelarter blir lidande.
Våtmarkerna en möjlighet för markägarna
När viltdagarna öppnades betonade Olavi Peltola som är ordförande för MTK:s skogsdelegation att det hör till god sed inom lantbruket att man lämnar kvar kantzoner längs åkrarna för att hindra näringsämnena från att sköljas bort från odlingarna. Enligt Peltola utgör våtmarkerna ett avgörande viktigt element i den finska naturen och de kan för markägaren innebära en möjlighet att bland annat förbättra sjöfåglarnas miljöer. På nästan alla gårdar går det att hitta lämpliga ställen där det kan anläggas ett fågelvatten. Enligt Markku Tornberg som är direktör på MTK är det klart att jordbrukarna måste minska på utsläppen av näring i vattendragen. Även om jordbrukarna redan har skurit ner enormt på gödslingsmängderna så har det inte minskat på utsläppen i tillräckligt hög grad. Det som enligt Tornberg behövs är enkla och okomplicerade åtgärder som alla kan vidta. Det kan vara exempelvis en bottenfördämning som består av en perforerad plåt i ett dike. Plåten dämpar strömningshastigheten och fångar upp fasta partiklar under tider på året med stort vattenflöde. Våtmarkerna ska rena vattnet och samtidigt fungera som viltbiotoper. En intressant möjlighet är att två gårdar samsas om en våtmark eftersom ägogränserna ofta följer diken. Också specialforskare Juha Tiainen på VFFI anser att det i odlingslandskapet finns betydande möjligheter att anlägga fler miljöer som är lämpliga för sjöfåglar. Det skulle löna sig att utnyttja lantbruksstöden effektivt för att öka sjöfågelbeståndens produktivitet. Att underhålla rensade bäckar naturenligt och forma om branta dikeskanter vore vettigt med tanke på skötseln av sjöfåglarna. Tiainen understryker att den som anlägger egentliga våtmarker ska tänka på deras storlek och kvalitet. Små bassänger med branta stränder bjuder knappt alls på några nya möjligheter att häcka eller beta medan ett objekt kan få ett starkt och artrikt fågelliv om det är stort, har flacka stränder och låga öar att häcka på.
Ta vara på våtmarksstöden
Att man tar hänsyn till mångfalden i naturen och vattenskyddets målsättningar är centrala målsätt6 Jägaren 2 / 2008
Fångst av små rovdjur är mycket betydelsefull naturvård. Våtmarksfåglarnas häckningsresultat förbättrades avsevärt tack vare det effektiva avlägsnandet av mårdhundar på fågelvåtmarkerna i huvudstadsregionen.
Raimo Lietsala
Våtmarkerna kräver också att skötseln och underhållet sköts aktivt för att deras betydelse för fågelfaunan skall bibehållas.
ra variationsrika till formen och ha växtlighet och det ska finnas ett djupare område där fasta partiklar kan sjunka till bottnen. Det planerade stödet för kostnaden för att anlägga våtmark med flerverkan uppgick ännu vid beredningen till maximalt 4000 euro per hektar. Utöver detta kan man beviljas maximalt 450 euro per hektar i årligt stöd för skötseln av våtmarken. Den nya stödformen ger därför enligt Mahosenaho goda möjligheter, i synnerhet för sådana objekt där andelen maskinellt arbete inte blir stor, arealen är rätt generöst tilltagen och de jordbrukande grannarna ser på projektet med blida ögon. Dessutom har förutsättningarna förbättrats för miljövård på jaktföreningsnivå i och med att föreningar nu kan ansöka om Leaderstöd för att anlägga och sköta våtmarker och traditionella biotoper. Mahosenaho tycker att viltvårdarna har insett hur viktigt det är med våtmarker. Hon har själv goda erfarenheter av att samarbeta med jägare. Det finns inte några konflikter eftersom majoriteten av jägarna också är jordbrukare. På jaktföreningsnivå vore det också bra att ta sig en funderare på möjligheterna att leja ut miljöarbeten på entreprenad genom föreningen. Detta eftersom det finns gott om jordbrukare som gärna skulle överlåta uppgiften åt någon utomstående. Våtmarkerna är aktuella också på skogsbrukssidan eftersom man inom skogsbruket har fäst mycket uppmärksamhet under de senaste åren vid hur vattendragen påverkas. Enligt Kyllikki Maaranto som är skogsplanerare på Norra Österbottens skogscentral kan de åtgärder inom skogsbruket som åstadkommer den största belastningen på vattendragen - det vill säga dikning, markberedning och gödsling - lokalt ha en mycket stor inverkan på de små vattendragen i trakten, i synnerhet i skogsbruksdominerade
regioner. Enligt Maaranto har vattenskyddet under de senaste åren fått en allt mer framträdande plats vid skogsdikningar och detta kan kombineras med friluftslivet och arbetet med att främja mångfalden i naturen. Gynnandet av viltvården har en stor betydelse i det här sammanhanget.
Det behövs skötsel och restaurering
Våtmarkerna kräver också aktiv skötsel och upprustning för att de ska bevara sin betydelse för fågellivet. Markku Mikkola-Ros konstaterade i sitt föredrag att det enligt de utredningar som har gjorts av miljömyndigheterna förhåller sig så med de fågelvatten som kandiderar för Natura att 163 av dessa vatten behöver iståndsättning och skötsel. På grund av bristen på finansiering saknar nästan hälften av objekten en restaureringsplan trots att åtgärder skyndsamt borde sättas in. Ur fåglarnas och även ur jägarnas perspektiv är detta ett beklagligt sakernas tillstånd. Trots "Naturagnabbet" på den senaste tiden är det hög tid att ta sig en funderare på om här skulle finnas möjligheter till ett samarbete med jaktföreningarna, som ju är kända för sin talkoanda. Det ligger ju säkerligen i bägge parternas intresse att bevara fågelvattnen som maximalt produktiva sjöfågelmiljöer. Vid ett av de värdefullaste fågelvattnen i vårt land, Limingoviken, har det gjorts stora insatser för att vårda miljön. Hela 1 100 hektar sköts genom betesgång medan 150 hektar slås, berättade planerare Jorma Pessa på Norra Österbottens miljöcentral. Limingoviken omfattar 12 000 hektar och under toppåren på 1990-talet häckade där 1 670 sjöfågelpar. I en del av Limingoviken är det inte tillåtet att jaga. Pessa berättade att man genom att sammanföra de olika parterna har kunnat förhandla sig fram till en lösning för området som accepteras av både jägarna och naturskyddsmyndigheterna. Området där man inte får jaga är drygt 2 600 hektar stort och det är meningen att fåglarna ska kunna vistas där utan att bli störda. Där håller fåglarna nu på att återgå till sjöfåglarnas naturliga flyttningsrytm, berättade Pessa i sitt föredrag. Enligt honom har systemet med fredade områden inneburit ett ökat antal rastande fåglar, i synnerhet i september men ofta även under inventeringarna i oktober. Variationerna mellan olika år har emellertid varit avsevärda. Specialplanerare Ahti Puutala berättade att det också på Forststyrelsen pågår ett projekt för aktiv skötsel av jaktbara fågelarters miljöer. Inom projektet restaurerar man, återställer och skapar bland annat nya våtmarker för sjöfåglar på gamla torvmyrar, naturligt näringsrika dammar, bäverskadeområden och sanka dälder. Syftet med projektet är att utveckla skötselmetoder och ge skogsbruket ett bredare urval skötselmetoder för ekonomiskog.
ningar i EU:s stödsystem för lantbruket. Detta har tagits i beaktande på olika sätt när det finska stödsystemet svarvades ihop, berättade Taimi Mahosenaho som är landskaps- och naturvårdskonsulent på Pro Agria i Uleåborg. I vår kommer det en ny stödform, ett icke-produktionsfrämjande investeringsstöd för anläggning av våtmarker med flerdubbel inverkan. Den bärande idén med stödet är att minska på näringsämnena och samtidigt skapa en våtmark med en så mångsidig, positiv effekt på miljön som möjligt. Våtmarken ska på ett optimalt vis förena fågellivet, landskapet och fiskerihushållningen. För att de framtida våtmarkerna ska kunna tjäna detta syfte ska de enligt Mahosenaho va-
Smårovdjursjakten är viktig naturvård
Den omtvistade sångsvanen
I Forskningsprofessor Hannu Pöysä på VFFI berättade i sitt föredrag om hur sjöfågelsamhällen förändras under årens lopp. Han nämnde också den omtvistade sångsvanens återkomst och utbredning. Arten har ökat så hastigt och kraftfullt att misstankarna om artens skadliga inverkan på de övriga sjöfåglarna ofta har varit på tapeten i den senaste tidens debatt om jakten och naturskyddet. Men inte heller forskningsresultat som bygger på långa tidsserier bevisar att sångsvanen skulle ha någon negativ inverkan på ändernas häckningsstammar när den har börjat häcka i en sjö. Några sädgäss häckade emellertid inte på de undersökta områdena.
Att jaga små rovdjur vid våtmarker är ett viktigt sätt att bedriva naturvård, konstaterade Veli-Matti Väänänen som är sjöfågelexpert på Helsingfors Universitet. Resultaten av projektet med mink- och mårdhundsjakt i våtmarker kring Helsingfors visar att effektiv jakt på mårdhundar har positiva effekter på fåglarnas häckningsresultat. Väänänen berättade att ett tidigare försök med minkeliminering i sydvästra Finland påvisade minkens negativa effekter på fågellivet i skärgården. Väänänen var förvånad över hur mycket rov-
Jägaren 2 / 2008
7
djur det faktiskt kan finnas vid en enda våtmark. På det 350 hektar stora försöksområdet vid Gammelstadsviken i Helsingfors fångades under de tre första åren hela 130 mårdhundar! Ett bra fågelvatten, i synnerhet om det är rätt igenvuxet, bjuder rovdjuren på ett så varierat smörgåsbord att det lönar sig för dem att tassa dit också längre bort ifrån för att smörja kråset. Enligt Väänänen visar sig effekten av rovdjurseliminerandet sär-
skilt tydligt i form av bättre häckningsresultat för de arter som stannar länge kvar i boet. Också den svenska sjöfågelforskaren Kjell Sjöberg höll ett föredrag och en av de mest minnesvärda sakerna han berättade om var, sett ur ett jägarperspektiv, det att man genom stödutfodring under sommaren vid en näringsfattig sjö kan öka gräsandens produktion av ungar. Sjöberg uppgav att hans nästan 20 år långa sam-
arbete med de finska sjöfågelforskarna Petri Nummi och Hannu Pöysä har varit väldigt informellt och har avkastat forskningsresultat av mångahanda slag, bland annat om allmän ekologi, häckningsresultat i speciella miljöer, förhållandet mellan olika arter, begränsningar i näringstillgången och valet av miljö. G
Jägarnas Centralorganisation
Några kortfattade råd för dig som anlägger en våtmark
I Olika sjöfågelarter ställer olika miljökrav på hur en våtmark ska se ut. Vi kan gruppera kraven efter vad arten vill äta, vad den behöver för att kunna häcka samt hur mycket öppna ytor och sluten vegetation den behöver. Den svenska tumregeln om 50-50-50 för våtmarksbyggare är mycket träffande. Det vill säga 50 % öppet vatten, 50 % mosaikartad vegetation samt grundare vatten än 50 cm på en så stor areal som möjligt. Däremot försöker fåglarna undvika smärre våtmarker som är helt igenvuxna med vattenvegetation, omgivna av höga träd eller ogenomträngliga buskage samt omringade av höga jordvallar. Det är allt skäl att uppmärksamma våtmarkens variationsrikedom genom att öka på strandlinjens längd genom att låta stränderna bukta i uddar, öar och vikar. En flack strand minskar på erosionen och har den effekten att vattenytans areal varierar en hel del vid olika vattenstånd. En våtmarks attraktionskraft på fågellivet minskar om våtmarken får utvecklas naturligt, det vill säga växa igen. Men igenväxningen går att sakta ner och förhindra genom att man dränker våtmarken och torrlägger den, skalar bort överflödet av vattenväxter, avlägsnar slammet och röjer buskagen. Med tanke på kommande skötselåtgärder är det därför viktigt att man redan vid anläggandet tänker på möjligheterna att reglera vattenytans nivå samt att fördämningar och uddar görs starka nog att bära en grävmaskin. En fördämning är i allmänhet det mest kostnadseffektiva sättet att anlägga en våtmark och den bästa lösningen för sjöfåglarna. Den som i stället gräver ut våtmarken får se kostnaderna skjuta i höjden och ofta blir han tvungen att också avlägsna ytjorden på den del som ska läggas under vatten. När ytjorden grävs bort blir växtligheten förstörd, vilket har negativa konsekvenser för bildandet av vattenväxter, både sådana som flyter på ytan och sådana som växer under ytan. Därmed försämras också näringstillgången för sjöfåglarna, det vill säga utbudet av ryggradslösa djur som bland annat vattengråsuggor, snäckor och fjädermyggor. De ryggradslösa djuren lever i allmänhet just på den vegetation som har blivit under vattnet. Försök har visat att det vid skötseln av våtmarker lönar sig att ta hänsyn till de olika vattenväxternas roll som föda för änderna. Starrängar, fräkenbestånd och växter med undervattensblad utgör den främsta födan för änderna.
Marko Svensberg och Pentti Vikberg,
Teckning: Veli-Matti Väänänen
En bra fågelvåtmark är tillräckligt öppen, erbjuder skydd för häckningen och näring samt har en mosaikartad växtlighet. När det blir aktuellt att söka lantbrukets icke-produktiva investeringsstöd i vår lönar det sig att konstruera våtmarker, för målen för vattenskyddet kan kombineras med viltvårdens mål. Vattnet i dikena på den här modellvåtmarken styrs till våtmarkens djupaste del. Genom att forma strandlinjen ooch näsen samt med hjälp av långsamt sluttande botten bromsas vattnets strömning och det fasta materialet sjunker till bottnen. Varierande vattendjup skapar ett mångformigt växtunderlag för olika växtarter, vilket både främjar fåglarnas tillgång på näring och våtmarkens vattenskyddsprocesser. Det lönar sig att dimensionera dammterasserna så att de är farbara för en grävmaskin.
8
Jägaren 2 / 2008
Och du betalar inte till mallanhänder.
OTSO 8 -15R
· SIS-godkänt certifikat · 5 års inbrottsgaranti · Mycket stark konstruktion · Mått: 1500 x 500 x 370 0 · Lås: Mayer-säkerhetslås, s, starkt kamlås · Färg: grå
Vapenskåp 8-15 vapen p
OTSO 16R
· SIS-godkänt certifikat · 5 års inbrottsgaranti · Mycket stark konstruk tion · Mått: 1500 x 575 x 400 · Lås: Mayer-säkerhetslås, starkt kamlås · Färg: grå
Vapenskåp 10-16 vapen
PRISERNA I POSTFÖRSÄLJNING
439,+ leveranskostnader
589,+ leveranskostnader
EXTRA FÖRMÅN VID KÖP AV OTSO VAPENSKÅP:
LEIJONA 23AM SÄKERHETSSKÅP
Erbjudandet gäller t.o.m. 31.3. eller så länge lagret räcker.
(värde 129)
Se mer fantastiska vårpaket i klubbtidningen på nätet och tävla om resepresentkort!
ANSLUT DIG TILL EKLUBBEN, VINN ETT RESEPRESENTKORT FÖR 2500
WWW.ERATUKKU.FI
Våra produkter kan också beställas per telefon (mån-fre 9-17)
020 747 7000
Många skeden i utveckling skogsrenen i Kajanaland
Jukka Keränen och Kauko Kilpeläinen
10
Jägaren 2 / 2008
en för
Nu behövs det reglering av rovdjursstammarna för att skogsrenstammen ska repa sig
I mitten av 90-talet fanns det en rad med problem som försvårade skötseln av skogsrenarna i Kajanaland. Renstammen hade under den föregående tioårsperioden vuxit mycket långsamt. Stängslet som hade byggts utmed renskötselområdets södra gräns höll inte tätt. Det fanns fortfarande skogsrenar som tillbringade sommaren på norrsidan av stängslet och tamrenar som tillbringade vintern på den södra sidan. Dessutom orsakade skogsrenarna skador på jordbruket.
Jägaren 2 / 2008
11
Hannu Huttu
D
etta var läget när Kajanalands jaktvårdsdistrikt med specialfinansiering från jordoch skogsbruksministeriet började med extra insatser för skogsrenarna. Under årens lopp har vi lyckats lösa en del av problemen, men har i stället fått nya på halsen. Det stora problemet just nu är att få skogsrenstammen att återhämta sig efter svackan som inträffade tidigare under detta årtionde. Skogsrenen fredades i vårt land år 1913, men underarten var då redan i praktiken utrotad i Finland. Efter krigen gjordes de första observationerna av enstaka skogsrenar i de östra delarna av Kuhmo, men först vid decennieskiftet 1950-60 kunde arten anses ha återvänt till den finländska faunan. Då gjordes nämligen de första observationerna av kalvar. Skogsrenstammen började sakteliga växa och på 1970-talet kunde man redan observera hundratals renar på övervintringsområdet vid sjön Lentua i Kuhmo. Det var vid den här tiden som forskare vid Uleåborgs universitet började undersöka arten och stammens utveckling. Undersökningarna fortsatte intensivt ända till mitten av 1990-talet, men forskaren Kalevi Heikura har fortsatt med skogsrenarna även efter detta. På Kajanalands jaktvårdsdistrikt har man följt med skogsrensstammen ända sedan 1996. Jägarnas Centralorganisation drev under åren 1998-2001 ett EU-projekt som gick ut på att bevara artens renrasighet. Samtidigt undersökte man också skogsrenens utbredning och beståndets storlek. Under de senaste åren har också Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI) satsat på skogsrensforskning. Det finns alltså en stor mängd vetenskapligt framtagen kunskap om skogsrenarna i Kajanaland, kanske mer än om något annat vilt i vårt land. År 1981 fanns det uppskattningsvis 540 skogsrenar i vårt land. Några år senare minskade stammen med en tredjedel på ett enda år pga att stängslet bakom den ryska gränsen rustades upp, vilket hindrade Vid inventeringen 2003 bokfördes 1500 skogsrenar, två år renarna från att återvända till sina övervintringsmarker i Finland. Efter detta senare var de inte fler än tusen och i fjol bara 960 djur. ökade renarna i Kajanaland med god fart under tre års tid, men sedan slog tillväxten av nar, två år senare var de inte fler än tusen och i om renskötselområdet. Sedan 2001 har det alltså på farten ordentligt. Enligt inventeringarna fanns fjol bara 960 djur! med licenser fällts 185 skogsrenar, vilket är avsedet 800 skogsrenar år 1985 och åtta år senare, Skogsrenens framtid är m.a.o. ett bekymmer värt fler än under årtiondet innan. alltså 1993, bara 600 stycken. för viltförvaltningen. VFFI har börjat undersöka Tjuvjaktens andel i det hela är svår att uppvad nedgången kan bero på. Även andra forsk- skatta men den har knappast ökat under 2000-taSkogsrenar i renskötselområdet ningsinstitut har deltagit i arbetet. Undersökning- let. De kajanaländska skogsrenarna jagas uppenEftersom skogsrenarna blev fler och ryssarna ens fältarbeten har gjorts av Kajanalands jakt- barligen i viss utsträckning i Ryssland, dit en del hade byggt ett staket innanför gränsen började vårdsdistrikt. av djuren strövar sommartid. Vi vet dock ingenting om jakten där. det efter mitten av 1980-talet förekomma allt fler Det dör överraskande många skogsrenar i traskogsrenar sommartid i renskötselområdet. Men Också människan decimerar renarna fortsatte att återvända till Kuhmo till vin- skogsrenarna fiken. Antalet kollisioner beror i hög grad på i tern. Det blev ett bekymmer att skogsrenar och Bakom skogsrenens tillbakagång ligger orsaker hurudana trakter djuren håller till och rör sig. tamrenar korsade sig med varandra. som i teorin kan indelas i faktorer som männis- På 1990-talet låg övervintringsmarkerna i trakDet beslöts då att man skulle bygga ett stängsel kan står bakom, t.ex. jakt och trafik, och biolo- ter med liten trafik och olyckorna blev alltså få. utmed renskötselområdets sydgräns för att hålla giska faktorer, t.ex. rovdjur, parasiter, sjukdomar, Vid millennieskiftet inträffade det ett tjugotal trade två renarterna ifrån varandra. Arbetet inled- unga individers flyttning. Alla dessa faktorer ska fikolyckor per år. Under 2000-talet har skogsredes 1993 med Forststyrelsen som byggherre och undersökas och utredas trots att det är svårt att narnas övervintringsområden däremot oftare än tre år senare stod bygget klart. Stängslet är över göra i efterhand. Utifrån tillgängliga fakta kan förut legat i livligare trafikerade trakter och an80 kilometer långt och löper genom Kajanaland problematiken begrundas och bedömningar gö- talet trafikolyckor har fördubblats sedan slutet i öst-västlig riktning. ras av varje faktors eventuella andel. av 1990-talet. När byggandet av stängslet hade inletts börjaUnder åren 1996 - 2001 fälldes 44 skogsrenar En del av de kajanaländska skogsrenarna tillde skogsrenstammen växa i snabb takt. Den år- med stöd av licenser som beviljats av jaktvårds- bringar sommaren på andra sidan östgränsen. liga tillväxten var 10 %. Tillväxten var stabil ända distriktet. Under de två följande jaktsäsongerna Fem till femton kilometer in på den ryska sidan till 2001 då flyginventeringarna gav rekordartade fälldes 43 respektive 42 skogsrenar. För att trygga finns det alltså ett stängsel som håller kvar re1700 skogsrenar. Därefter började utförsbacken rasrenheten har det sedan 2002 på distriktets för- narna i gränszonen. En tredjedel av de skogsreoch skogsrenstammen rent ut sagt störtdök. Vid sorg fällts 100 skogsrenar med specialtillstånd av nar som under de senaste åren har försetts med inventeringen år 2003 bokfördes 1500 skogsre- ministeriet. Jakten har huvudsakligen skett in- sändarhalsband har tillbringat sommaren på den
12 Jägaren 2 / 2008
ryska sidan. Emellertid är antalet renar med sändare så pass litet att man inte utifrån resultaten kan avgöra hur många renar som de facto korsar gränsen. Antalet är i vilket fall som helst betydande. De här sändarrenarna har visserligen kommit tillbaka, men det är ändå möjligt att en del av dem stannar kvar hos grannen. Eventuellt faller de för någon rysk jägares kula eller så händer det kanske att unga djur ansluter sig till en rysk hjord.
Lodjuret har däremot ökat klart och tydligt under 2000-talet i hela skogsrensområdet och vintertid stöter man på renkadaver som är lodjurets verk. Det förhåller sig utan tvivel så, att lodjuret under de senaste åren har haft en klart större inverkan på skogsrenhjordarna än tidigare. Under det här årtiondet har också björnarna blivit fler i skogsrensområdet. Björnjakten har varit liten i förhållande till antalet ungar som blivit födda. Björnar som lockas till utfodringsplatser kan också ha bidragit till björnpopulationens Försvagas renarna av parasiter? tillväxt i området. Björnen är en dödlighetsfaktor Det förekommer hos skogsrenar några olika pafrämst i juni då skogsrenens kalvar är små. Det rasiter som kan tänkas försvaga sitt värddjur. verkar som om renarna under det här årtiondet Livsmedelsverket Evira har under de senaste skulle ha flyttat kalvandet till sådana områden åren undersökt förekomsterna av parasiter hos där det finns gott om björn. Så mycket är i alde kajanaländska skogsrenarna. Till en början la fall klart, att björnen har slagit fler skogsrenvar forskningen väldigt inriktad på parasiten Sekalvar under de senaste åren än den gjorde på taria tundra, som lever i bukhålan på renen och 1990-talet. förorsakar en inflammation i bukhinnan. Den Hur står det då till med den beryktade vargen? Vilken inverkan har detta rovdjur haft på skogskraftiga infektionen kan försämra värddjurets allmänkondition vilket i sin tur kan ha effekter renstammarna? Vi kan åtminstone med säkerhet på nativiteten. konstatera att vargens inverkan på renstammen har ökat. Detta eftersom renen där den förekomUndersökningarna visar att det förekommer De stora rovdjurens roll har ökat klart mera Setaria hos renarna i Kajanaland än Alla fyra stora rovdjursarter i vårt land jagar mer står som nummer två efter älgen på vargens hos artfränderna i Suomenselkä. Ändå kan det skogsren. Också för örnen är det möjligt att slå matsedel och eftersom det under det här årtiondet visa sig vara omöjligt att exakt klarlägga i hur kalvar, har funnits klart fler vargar i skogsrenområdet än hög grad som Setaria har påverkat skogsrenmen det finns så få örnar i Kajanaland att de under 1990-talet. Enligt Ilpo Kojola som är rovdjursforskare på stammen. Eftersom det inte finns något material inte har någon betydelse som dödlighetsfaktor från 1990-talet så vet vi inte ens om parasiten för skogsrenen. Järven slår en hel del tamrenar, VFFI verkar den främsta orsaken till skogsrehar blivit vanligare bland skogsrenarna i Kaja- men man stöter väldigt sällan på några järvslag- nens tillbakagång vara det att vargbeståndet har naland. na skogsrenar. Vad järven lever på sommartid ökat, vilket i sin tur har inneburit en större dödUnder de senaste åren har man observerat att känner vi däremot inte till. Järven förekommer i lighet för kalvarna. I Kanada har skogskaribun det förekommer klart fler fläckar än förut i många rätt stort antal i hela skogsrensområdet och arten gått tillbaka och även där anses orsaken vara varrenars päls, i synnerhet på halsen och skulderbla- har sakta ökat. gens ökade predation av kalvar. Forskarna antar att skogsavverkningarna har främjat älgstammens vilket i sin tur har Det förefaller som om skogsrenstammens kraftiga nedgång tillväxt,fler vargar eftersom lett till inte kan förklaras av bara en faktor utan det är fråga om vargen är älgpredator. I detta läge inriktar vargarsumman av många faktorer. Rovdjurens inverkan och na sin jakt i allt för hög särskilt det ökande antalet vargar torde ändå höra till de grad på skogsrenarna som centrala orsakerna till skogsrenstammens utförsbacke. av naturen har en mycket svagare produktion av kalvar än älgen. Det här leder till att skogsrenstammen går tillbaka. Det förefaller som om skogsrenstammens kraftiga nedgång inte kan förklaras av bara en faktor utan det är fråga om summan av många faktorer. Kanske det inte ens är möjligt att någonsin kunna klarlägga exakt hur de här faktorerna står i förhållande till varandra. Rovdjurens inverkan och särskilt det ökande antalet vargar torde ändå höra till de centrala orsakerna till skogsrenstammens utförsbacke. Skogsrenarna i Kajanaland borde inte få bli färre än så här. Det är svårt att hitta någon annan metod än planmässig reglering av rovdjursbestånden för att skogsrenstammen ska återhämta sig. G
den. Fläckarna orsakar klåda vilket får djuren att skrapa dem med klövarna och hornen, vilket i sin tur bryter av hårstråna. Vad som orsakar detta vet vi ännu inte med säkerhet men det torde handla om parasiter som lever i huden. En del av de renar som har fläckar verkar vara rastlösa och i dålig kondition, men på frågan hur stor inverkan detta har på renarnas hälsa kan vi bara gissa. Vi har dock inte observerat några renar som skulle ha dukat under på grund av parasiter. Det är möjligt att skogsrenarna i Kajanaland har varit i sämre kondition under 2000-talet än under 1990-talet. Enligt vad vi har kunnat observera har detta ändå inte påverkat antalet kalvar som föds. De renkor som har radiosändare har så gott som utan undantag fått kalvar. Däremot har dödligheten bland kalvarna varit klart större än tidigare. Skogsrenstammens nedgång beror sannolikt i hög grad på just kalvförlusterna, men även förlusterna av vuxna djur måste ha varit större än de var förut.
Jägaren 2 / 2008
13
BRA JAKT
JAHTIJAKT Premium ställ
279,+ leveranskostnader
Premium-paketet innehåller dessutom:
+
+ +
EXTRA FÖRMÅN I MARS:
Sitsskydd
PRISERNA I POSTFÖRSÄLJNING
Flanellskjorta
Hängslen
+
+
Tejpad Softshell-jacka ANSLUT DIG TILL E-KLUBBEN, VINN ETT RESEPRESENTKORT FÖR 2500
Mellanställ
Underställ
Membrankeps och säkerhetsväst
Se mer fantastiska vårpaket i klubbtidningen på nätet och tävla om resepresentkort!
WWW.ERATUKKU.FI
Våra produkter kan också beställas per telefon (mån-fre 9-17)
020 747 7000
Terränginventering av skogsrenstammen i Suomenselkä
Mikko Rautiainen, projektkoordinator Jarkko Nurmi, riistapäällikkö, ´Österbottens jaktvårdsdistrikt
Praktiska åtgärder i förvaltningsplanen för skogsrenen har redan inletts
Med några års mellanrum har man med helikopter inventerat skogsrenstammarna i Suomenselkä för att få klarhet i stammens storlek och struktur. Bristen på snö i fjol satte käppar i hjulet för inventeringen eftersom det inte gick att få syn på skogsrenarna bland alla stenar, stubbar och rotvältor i terrängen. Det är därför fullt möjligt att helikopterinventeringarna kommer att gå till historien på grund av de milda vintrarna. I höstas började man därför på Österbottens jaktvårdsdistrikt utveckla en metod för årliga inventeringar som skulle ge en uppfattning om stammens struktur. Den här artikeln är den första i en serie om skötseln av skogsrenarna i Suomenselkä.
16 Jägaren 2 / 2008
T
idigare försökte man beräkna det totala antalet skogsrenar i Suomenselkä genom helikopterräkningar som täckte hela förekomstområdet. När man upptäckte en flock fotograferade man den och beräknade utifrån bilderna flockarnas proportioner av tjurar, vajor och kalvar. Jord- och skogsbruksministeriet publicerade i fjol en förvaltningsplan för skogsrenen. Till målsättningarna i planen hör utvecklandet av en standardiserad metod för årliga inventeringar av stammens struktur. För att stöda förvaltningsplanen inledde man i höstas på Österbottens jaktvårdsdistrikt ett projekt där jägare analyserade strukturen på de skogsrensflockar som de upptäckte på åkrar. I projektet deltog jä-
åkrar som skogsrenarna betade på och notera flockarnas sammansättning på en inventeringsblankett. I synnerhet kalvarna och vajorna sattes under lupp. Antalet kalvar per hundra vuxna vajor är en viktig indikator som berättar om renbeståndets tillstånd. Till exempel de stora rovdjurens predation visar sig i en sjunkande produktion av kalvar (se faktarutan här invid). Om renbeståndet inventeras varje år visar sig en eventuell försvagning av nativiteten varvid jaktvårdsdistriktet kan vidta åtgärder och exempelvis minska på antalet licenser. Det är inte bara de stora rovdjuren som försvagar skogsrenens produktivitet. Det kan vi människor också åstadkomma genom felaktigt inriktad jakt. Årliga inventeringar av stammens struktur gör det också möjligt att bedriva jakt som är uthållig på lång sikt och som vårdar sig om stammens fortplantingsförmåga och naturliga sammansättning.
Ute i terrängen
De jägare som ansvarade för inventeringarna skötte sin uppgift med regelbundna mellanrum under fem olika inventeringsveckor. När de fick syn på en hjord antecknade de antalet kalvar, vajor och sarvar samt antalet dominanta sarvar. Jägarna bokförde renhjordarnas sammansättning också utanför de egentliga inventeringsveckorna om de råkade stöta på någon hjord. Under inventeringstiden utgjorde Veteli, Halsua och Perho kärnan i skogsrenarnas utbredningsområde. På de här jaktvårdsföreningarnas marker gjordes över 90 procent av alla observationer. Övriga jaktvårdsföreningar som deltog i projektet var Alajärvi, Karstula-Kyyjärvi (Mellersta Finlands jaktvårdsdistrikt), Lappajärvi-Vimpeli och Lestijärvi. Under perioden oktober till december gjordes sammanlagt över trehundra observationer av hjordar i varierande storlekar. Dessutom fotograferade och videofilmade projektkoordinatorn Mikko Rautiainen 25 hjordar. Enligt de preliminära resultaten är andelen kalvar så pass hög att det inte finns någon anledning att oroa sig för skogsrenarna i Suomenselkä. Stammen är väl förvaltad.
gare från Österbottens och Mellersta Finlands jaktvårdsdistrikt. Uppgiften var inte lätt, för det är horn för hela slanten bland skogsrenarna. Inte bara sarvarna utan också vajorna och till och med kalvarna bär horn!
Kalvarna och vajorna under särskild uppsikt
Utvecklingsprojektet som inleddes i höstas hade som målsättning att undersöka terränginventeringens tillförlitlighet och om den fungerade i praktiken. Projektet började med en kurs för 21 skogsrensobservatörer som skulle lära sig att identifiera olika åldersklasser och kön i terrängen. Deras uppgift var att hålla ögonen på de
De här gossarna har lagt manken till med inventeringarna i terrängen! Till vänster Jouko Anttila från Perho och till höger Erkki Mastokangas från Halsua
Jägaren 2 / 2008
17
Höstvädret som höll i sig sällsynt länge och bristen på snö inverkade uppenbarligen på hur renhjordarna vandrade. I några av de sju jaktvårdsföreningarna som deltog i projektet påträffades inga skogsrenar alls. I till exempel Kyyjärvi i Mellersta Finland dök skogsrenarna upp i större mängder först i början av januari medan de året innan uppenbarade sig redan i november.
Skogsrenens dygnsrytm
Den här metoden att inventera renhjordarnas struktur bygger på artens naturliga beteende, att renarna samlar sig i små flockar inför brunsten och att de betar på fält. I artens dygnsrytm ingår vanligtvis två besök på något fält; i gryningen och på eftermiddagen, ett par timmar innan skymningen. Erkki Mastokangas från Halsua och Jouko Anttila från Perho har redan i flera års tid ställt upp på olika projekt med anknytning till skogsrenen. I det här projektet spelar de en särskild roll som "chefsräknare". I motsats till de övriga inventerarna uppsökte de nämligen varje vecka vissa på förhand bestämda åkrar som renarna gärna betade på. På det här viset fick de ihop en avsevärd mängd observationer. - Det fungerar bäst om man är noga med att låta inventeringsrundorna följa renens dygnsrytm, konstaterar Erkki och Jouko samstämmigt. Mitt på dagen ser man sällan ens en skymt av djuren. Men skogsrenens dygnsrytm förändras när vintern nalkas. I december kan man få se renar ute på åkrarna under hela den ljusa tiden. Vackert och rätt lugnt väder är idealiskt för inventering. Under regniga och blåsiga dagar stannar nämligen renarna kvar i skogen.
Skogsrensprojektet i Österbottens jaktvårdsdistrikt koordineras av Mikko Rautiainen som studerar viltzoologi på Helsingfors universitet.
ning till rovdjurens predation. Det vore dumt av flocken att fly hals över huvud eftersom enskilda renar som störtar hit och dit bara skulle falla i klorna på rovdjuret. Men vad det här modiga beteendet än beror på så ger det fina möjligheter för inventerarna att sköta sin uppgift.
Vad är det då som gör det så svårt att räkna Hjortdjuren brukar betraktas som skygga och skogsrenarna trots att det handlar om en så här försiktiga. Exempelvis rådjuret flyr in i skogen samarbetsvilligt art? Det problematiska är i revid minsta lilla knak. Men i Suomenselkä har gel identifierandet av individer. Eftersom både skogsrenarna blivit kända för att vara tillitsfulla sarvarna, vajorna och kalvarna bär horn så blir och oskygga. När arten blev lovlig att jaga för det en enda soppa av alltihop. Hornens form ger ungefär tio år sedan rankades den rätt lågt av ofta en fingervisning om könet men det viktijägarna på grund av sitt rent ut sagt dumdris- gaste kännetecknet är ändå helhetsintrycket av tiga beteende. År 2007 var läget redan ett annat, individen, det vill säga kroppsbyggnaden och även om rädslan för människor inte heller då proportionerna. satt särskilt djupt. I synnerhet på unga djur i åldern 1,5 till 2,5 - Längre fram på höstkanten var det redan år är det ofta svårt att bestämma könet eftersom så, att om en bil som kom farande fram till åkerkanten var en gammal bekant så brydde sig renarna inte längre om den, berättar Erkki. Men de lade benen på ryggen senast när vinden blåste min svettiga lukt i nosen på dem, fortsätter han med glimten i ögat. - De har lärt sig riktigt bra att se skillnaden om det är ett gevär eller bara en kikare som karlen har i händerna, intygar Jouko. Det går inte längre lätt som en plätt att fälla dem. När en skogsrensflock som befinner sig ute på en åker får korn på någonting farligt brukar den samla sig till en tät grupp samtidigt som varje ren spanar omkring sig. Om det är av nöden påkallat sätter sig flocken raskt i Suomenselkä går det enligt de preliminära resultaten nästan 60 kalvar säkerhet i skogen. Det här bete- på hundra vuxna vajor medan siffran i Kajanaland har varit så svag endet kan tänkas vara en anpass- som 22!
18 Jägaren 2 / 2008
Också renarna lär sig
Identifieringen en knepig fråga
En hornkrönt församling. Att bestämma könet på skogsrenarna i en flock är knepigt eftersom både sarvarna, vajorna och kalvarna bär horn. Detta ställer också jägarna inför utmaningar eftersom det behövs identifieringsträning för att kunna bedriva selektiv jakt.
djuret till sin exteriör inte ännu har utvecklat de karaktäristiska dragen för könet. I sådana fall finns det ett enda sätt som fungerar och det är att spana in "de ädla delarna" på djuret med en stark kikare eller ett teleskop. Tyvärr är metoden inte särskilt väl lämpad för skumma höstdagar med ruskigt väder. Kalvarna är lättare att skilja från mängden eftersom de är mindre till växten och ljusare i pälsen. Dessutom är benen ofta iögonenfallande vita. Hemma i soffan är det i alla fall stört omöjligt att lära sig identifiera skogsrenar. Grundarbetet ska göras ute i terrängen, men inte heller där är någon född mästare, beskriver Erkki och Jouko sina erfarenheter. När skogsrenen var ny som jaktbart vilt (i Suomenselkä beviljades de första licenserna 1996), men också senare har Erkki och Jouko blivit ombedda att följa med till vaktjaktsgömslen för att bistå jägare som har känt sig osäkra på identifierandet.
Projektet fortsätter i år
- Österbottens jaktvårdsdistrikt styr skogsrensjakten genom licenser med exakta rekommendationer för hurudana individer som får fällas, berättar jaktchef Jarkko Nurmi. Tidigare var andelen fällda tjurar för hög men vi har år för år kunnat minska på den. Gjorda beräkningar ger vid handen att skogsrenstammen i Suomenselkä i detta nu uppgår
till mellan 1400 och 1500 djur. 2007 beviljades inte fler licenser än året innan eftersom den helikopterburna inventeringen inte hade gett någon komplett bild av stammens storlek. I Österbottens distrikt tog skogsrenssäsongen slut den sista januari och då hade 120 renar blivit fällda. Den nya inventeringsmetoden ger distriktet goda möjligheter att regionalt rikta licenserna med ännu större precision än förut eftersom resultatet av den årliga inventeringen av stammens struktur ger en täckande och aktuell bild av skogsrenens utbredning och vandringar. På Österbottens jaktvårdsdistrikt kommer projektet att pågå också under 2008. Målsättningen är att med hjälp av en identifieringsguide och praktiska avskjutningsmallar utveckla den selektiva jakten på skogsren. Viltenheten på jord- och skogsbruksministeriet har genom ekonomiskt stöd gjort det möjligt att genomföra det här projektet. G
Renförlusterna i Kajanaland
I Det blev aktuellt att utveckla en metod för inventering av strukturen hos skogsrensbeståndet i Suomenselkä bland annat eftersom skogsrenstammen i Kajanaland hade försvagats. Vår östliga skogsrenspopulation stod på topp år 2001 då man vid flyginventeringen bokförde cirka 1700 djur. Därefter tog sig utvecklingen en annan väg och det hjälpte inte ens att jakten inställdes år 2002. Situationen har sedan dess stadigt förvärrats och vid fjolårets flyginventering noterades färre än tusen djur. I Kajanaland har man med observationer i terrängen följt med skogsrenstammens sammansättning ända sedan 1996. Ilpo Kojola som forskar i de stora rovdjuren på VFFI upptäckte när han undersökte inventeringsresultaten att det finns en koppling mellan renarnas kalvförluster och den växande vargstammen (Suomen riista 53). Det är viktigt att kalvarna överlever tills de blir könsmogna eftersom skogsrensstammen växer rätt så långsamt. I regel föder vajorna inte mer än enda kalv per gång. Det går ändå inte att lägga hela skulden för läget i Kajanaland på vargen eftersom också de övriga stora rovdjuren slår skogsren. Det finns exempel på enskilda lodjur som har utvecklats till mästare på att jaga skogsren. Parasiternas inverkan på skogsrenen är dessutom fortfarande under utredning.
Suomenselkärenarnas betesgång
I MUnder årens lopp har skogsrenarna sökt sig vinterbete i olika trakter. Ofta har renarnas vandringar kommit som en överraskning för både jägare, jaktmyndigheter och viltforskare. Troligen beror renarnas beteende på att de cirkulerar för att låta lavbetena återhämta sig. Ännu i slutet av 90-talet övervintrade skogsrenarna huvudsakligen i Perho, närmare bestämt i Oksakoski, Poranen, Vimpeli och Alajärvi. Efter millennieskiftet inträffade ett uppbrott och renhjordarna började styra kosan till Halsua. Utifrån de allra senaste årens erfarenheter och efter bland annat höstens inventering i terrängen kan vi anse det vara troligt att skogsrenarna har börjat tillbringa vintern utspridda över ett allt större område. Det blir alltså allt svårare att peka ut någon plats där renarna skulle samla sig för vinterbetet. Också sommarbetena och kalvningsområdena breder ut sig allt mer och sträcker sig mot den österbottniska kusten, norra Österbotten och mellersta Finland. Hur ska vi då göra för att kunna fördela och placera licenserna med hänsyn till skogsrenarnas naturliga beteskretsgång, så att fördelningen ändå blir jämn? Det här är frågan som vi genom projektet försöker hitta svar på.
p.s. Bilden i början av den här artikeln illustrerar svårigheterna med att inventera skogsrenar. Hur många kalvar ser du på fotot? Det rätta svaret är tre kalvar.
De här inventerarna har observerat flest renflockar:
Namn, jaktvårdsförening antal flockar Erkki Mastokangas, Halsua 73 Risto Pulkkinen, Veteli 60 Yrjö Haukilahti & Toivo Hotakainen, Veteli 59 Jouko Anttila, Perho 34 Pauli Flink, Perho 21
Jägaren 2 / 2008
19
Skötseln av skogsrenstammen fick riktlinjer i
förvaltningsplan
J
ord- och skogsbruksministeriet publicerade ifjol en förvaltningsplan för skogsrenen. Planen omfattar alla åtgärder som ministeriet har för avsikt att vidta vid skötseln av skogsrenstammen. Syftet med förvaltningsplanen är att bevara skogsrenen i vår fauna som ett uppskattat och livskraftigt villebråd. Förutom i vårt land förekommer skogsrenen numera endast i Ryssland. Den finländska underartens betydelse har ökat för enligt senaste uppgifter har den ryska skogsrenstammen krympt under de senaste åren.
Efter 2005 har inga observationer gjorts för Ruunaa-delstammens del i Norra Karelen.
Bakgrund och mål
Förvaltningsplanen för skogsrenen består av två delar. Den första ger bakgrunden för den politik jord- och skogsbruksministeriet bedriver för skogsrenens del. I den redogörs för åtgärder som utförts vid återinförandet av skogsrenen, skogsrenens biologi och stammens utveckling för respektive delstams del, relationen mellan skogsren, stora rovdjur och människan samt redan realiserade förvaltningsåtgärder. I den första delen behandlas ytterligare bl.a. nationell lagstiftning, internationella förpliktelser och samarbetsformer samt av skogsrenen orsakade ekonomiska skador. I förvaltningsplanens andra del presenteras målen för förvaltningen av skogsrenstammen och kommande åtgärder. Syftet är att bevara skogsrenen som en del vårt lands fauna och som ett uppskattat och livskraftigt vilt. Huvudmålen för förvaltningen är att bevara skogsrenens livskraft och rasrenhet, minimera skador på jordbruk och trafik som följer av en livskraftig skogsrenstams närvaro samt att öka kunskaperna om skogsrenen hos medborgarna. Förvaltningsplanens andra del innehåller riktlinjer för olika åtgärder, bl.a. för den regionala förvaltningen av renstammarna, säkerställandet av rasrenheten, förebyggande av skador, behovet av forskning, jakten, informationen och samarbetet. I jämförelse med annat vilt är förvaltningen av skogsrenstammen en större utmaning, närmast p.g.a. flockbildningen, vandringarna mellan sommar- och vinterbeten, lokala skador på jordbruket och krockar i trafiken.
Skogsrenstammarnas utveckling
I tiden har skogsrenens utbredning haft en betydande omfattning. Arten har påträffats på olika håll i Europa och ännu på 1500-talet i Polen. I vårt land var skogsrenen på 1600- och 1700-talen på många håll landets viktigaste högvilt. Orsaken att skogsrenen decimerades i Europa och Finland anses ha varit en alltför intensiv jakt. De sista skogsrenflockarna i landet iakttogs i slutet av 1800-talet i Suomenselkäområdet och på 1910-talet i Kuhmo. Vår nuvarande skogsrenstam bildas av delstammar i olika områden. Delstammen i Kajanaland började återhämta sig på 1940-1950-talen i Kuhmo. Under 1970-talet började stammen stabiliseras och kring decennieskiftet 1970-80 började stammens tillväxt öka. Vid inventeringen 1981 uppskattades antalet skogsrenar till 540 djur. Utvecklingen var stabil för delstammen i Kajanaland fram till 2001 då en inventering gav vid handen att antalet ökat till 1 700 djur. Därefter inleddes en period av jämn tillbakagång och vid inventeringen ifjol påträffades bara 960 djur. Huvudorsaken till tillbakagången anses enligt dagens bedömningar vara den växande vargstammen och eventuellt också andra stora rovdjurs predation. Delstammen i Suomenselkä, som i tiden tillkom som ett resultat av utsättning, är i dag relativt livskraftig och omfattar omkring 1 400 djur. Delstammen i Etseri består av endast 10-15 djur.
20 Jägaren 2 / 2008
Förvaltning delområdesvis
I framtiden förvaltas skogsrenstammen ytterom renskötselområdet skilt för respektive delstams del. För att stoppa skogsrenstammens tillbakagång i Kajanaland presenteras aktiva åtgärder. Som snabbast inverkande åtgärd framförs en aktiv reglering av vargstammen till en lägre ni-
vå än nuvarande med målet att nå minst nivån 2001 för skogsrenstammen, dvs 1700 djur. Här har man bl.a. stött sig på flera forskningsrön i Amerika, där klövdjursstammarna har repat sig avsevärt efter en decimering av vargarna. Förmodligen kan också habitatdirektivet, som mycket starkt styr vår politik för de stora rovdjuren, stöda en minskning av vargarna för att skydda skogsrenen, som hör till vår vilda fauna och globalt sett är betydligt fåtaligare än vargen. Lyckligtvis mår delstammen i Suomenselkäområdet ännu bra. Stammen har haft en årlig tillväxt på 16 %. Avsikten är låta den ytterligare växa till sig, men med hänsyn till det lokala näringslivets struktur. Orsaken till tillbakagången för delstammen i Etseri utreds. Målet är att antalet skogsrenar i området ska få öka. Den oklara situationen för skogsrenen i Ruunaa utreds. Förmodligen har delstammen gått förlorad, men målet är att återinföra arten till naturen i Norra Karelen. I framtiden utförs det möjligen utplanteringar av arten även i andra områden än de nuvarande. För rasrenheten är arbetet i Kajanaland, underhållet av det 80 kilometer långa renstängslet vid gränsen mot renskötselområdet samt en eventuell förlängning av stängslet viktigt. Broarna som konstruerats där vägar passerar genom renstängslet för att hindra renarnas genomgång har dock inte lyckats helt och därför är det mycket viktigt för rasrenheten att det tas bort blandindivider på ömse sidor av stängslet. Enligt förvaltningsplanen inriktas jakten på områden där stammen är stark och det förekommer mycket skador. Målet är att bevara skogsrenstammens naturliga struktur. Avsikten är att utreda möjligheterna till och praktiska förutsättningar för en utveckling av det nuvarande systemet för jaktlicenser. Planer finns för att tidigarelägga inledningsdatum för jakten på skogsren till 20 augusti. Förvaltningsplanen återfinns i sin helhet på finska på jord- och skogsbruksministeriets webbplats på adressen www.mmm.fi G
Specialplanerare Marko Svensberg,
Jägarnas Centralorganisation