Jägaren 1/2021 - Lehtiluukku.fi

STADSJAKT FÖR ROVDJURSFÖRENINGARNAS KRÄVER SÄRSKILD OMSORG KONTAKTPERSONER FÖRNYAS ÅRSMÖTEN Jägarna hjälper fjällräven RÖDRÄVEN ERÖVRAR FJÄLLEN år vuotta UTBILDNINGEN JAKTVÅRDS 1/2021 Tidningen når fler än 300 000 jägare 01_Kansi_JA0121.indd 1 05/01/2021 10.06
JAKT 9 Det hände sig på jakt 10 Jägaren är fjällrävens bästa vän 14 Jakt under sju årtionden 22 Stadsjakt 26 Älgjaktsmetoder: Med drivande hund 30 Tillsammans med hunden: Minkoch mårdhundsjakt med små hundar 36 Utrustningen i skick genast efter säsongen 38 Kikarsiktets anatomi — lär dig hur det fungerar 40 Viltskinn värmer och tjusar 44 Gör det själv: En skalltrofé 46 Rådjuret som jaktbart vilt 52 Recept a la Kati Pohja 60 Pilotprojektet för effektiv jakt på fastlandet VILTET 33 Vargattacker på hundar 34 Tjädern: Så bestämmer du åldern 50 Nytt utbildningsmaterial för rovdjurskontaktpersonerna 43 Anmäl fällningarna omsorgsfullt AKTUELLT 5 Nyheter 13 Hornlogons historia 18 Ungdomsredaktionen 43 Försäkringsbolagets synvinkel: Jakten och hjortdjursolyckorna 48 En dålig ansökan om miljötillstånd kan leda till stängning 62 Jaktvårdsföreningarnas årsmöten 65 Jakt och jägare 66 Åland KOLUMNER 3 Ledaren 4 Gästskribenten 6 Ordförandens spalt 29 Den tillfälliga vandraren 59 Ministeriet informerar FORSKNING 54 Klövdjuren uppskattar ekodukterna LAGAR & LICENSER 58 Dispens för att störa 50 52 Utbildningen för rovdjurskontakt personer förnyas Verksamheten ska förenhetligas och nätverket vässas Recept Under 2021 komponerar matredaktör Kati Pohja viltrecept Under jubileumsåret intervjuar vi jägare från olika decennier 14 44 Ett snyggt jaktminne kan du göra själv år vuotta Jägaren 1/2021 2 Innehåll 02-03_Sisis+PK_JA0121.indd 2 05/01/2021 12.31
"Nästan lika många som vanligt har skrivit jägarexamen trots svårigheterna" 56 Anmäl dina fällda sjöfåglar med omsorg! JARI VARJO Direktör Finlands viltcentral Tidningen Jägaren fyller 70 år J ubileer infaller oavsett om tiderna är normala eller ej och nu inleder vi tidningen Jägarens sjuttionde år. Det är ju bara ett ögonblick sedan Finland firade sitt 100-årsjubileum. Även för 70 år sedan återhämtade vi oss från en världsbrand och återuppbyggandet pågick. Jag har den uppfattningen att andan var framåtblickande trots brister och konflikter. Kanske skulle samma attityd hjälpa oss med dagens problem som emellanåt känns övermäktiga. Men i historiens ljus är de ändå hanterliga. Många jägare minns återuppbyggnadens tid efter krigen. Det går inte att bygga framtid enbart genom att titta i backspegeln, men under resans gång har vi helt säkert lärt oss en hel del. Attityderna och samarbetet är avgörande. Det första coronaåret klarade vi åtminstone någorlunda. Det nödvändigaste blev gjort och bland annat hjortdjursjakten och utbildandet av nya jägare har fungerat trots pandemin. Det är särskilt glädjande att nästan lika många som vanligt har skrivit jägarexamen trots svårigheterna. I synnerhet med tanke på hur ansträngt – och vissa fall nästan hopplöst – somliga jaktvårdsföreningar har det. Nya åldersklasser ansluter sig fortlöpande till generationernas kedja och bär ansvar också för viltförvaltningen. Vår uppgift är att föra vidare erfarenheterna som vi har samlat under åren och hjälpa de nya att undvika misstag, men ändå ge dem frihet att utveckla verksamheten till sin egen framtid. Dessutom fyller Finlands viltcentral 10 år i år. Ett stort tack till er, tidningen Jägarens läsare, för att ni är så aktiva. Utan er skulle vi inte fira någotdera jubileumsåret! 10 Yrkesmässig rävjakt hjälper fjällräven återvända till Finland Ledar n 3 Jägaren 1/2021 02-03_Sisis+PK_JA0121.indd 3 04/01/2021 19.30
J aktkortet bor i plånboken året om. Viltcentralen har skapat en väldigt praktisk lösning; det tunna och vattentåliga kortet kommer utan tungrodd byråkrati som bilaga i Jägaren. Det kan till och med laddas ner i telefonen! På framsidan av jaktkortet står det obligatoriska: personuppgifterna, jägarnumret och att jaktvårdsavgiften är betald. Baksidan då? Kunde baksidan upplåtas för jägaretik? En repetition av jaktens spelregler, jägarens tio budord liksom? Allt emellanåt svallar debatten om jaktens etik. Somliga tycker att jakten hotar mångfalden i naturen, vållar onödigt lidande, avspeglar en sadistisk mordlust och är omoralisk i största allmänhet. Jag tror att det är en grundläggande vårdnadsinstinkt hos människan som oftast ligger bakom jaktkritiken. Enligt moralpsykologen Jonathan Haidt känner vi intuitivt ett behov att skydda små barn och allt som är hjälplöst. Vi avskyr motsatsen, det som är grymt och skadar. Att utnyttja och sköta djuren som lever på landsbygden hör ihop, men för stadsbor glider de två lätt isär från varandra. Då kan jakten te sig som primitiv grymhet. Den här kritiken bekymrar mig inte. Jakten står på en etiskt hållbar grund. Vår inhemska jaktkultur håller hög nivå, jakten är reglerad och lagstiftningen exceptionellt detaljerad. Jaktkortet utgör ett gott exempel på detta. Jägarexamen står som garant för ett system där ingen kan börja jaga på en ingivelse. Först måste personen skriva jägarexamen där det ingår artkännedom, viltvård, ballistik och jaktlagstiftning. Varje gevär kräver en licens och för större vilt krävs ett skjutprov som ska förnyas regelbundet. Dessutom övervakas jakten. Allt detta upprätthåller en jaktkultur på hög nivå. Vilket i sin tur upprätthåller jaktens acceptabilitet i samhället. Men samtidigt är det klokt att lyssna på dem som kritiserar och förstå dem. Ju ansvarsfullare vi jägare beter oss desto mindre genklang väcker kritiken hos folk (främst stadsbor). För mig personligen är saken enkel. I bakgrunden finner vi skyldigheten att respektera naturen och rätten att utnyttja den. Dessa två hör ihop. Boken med stort B berättar att det är människans uppgift att odla och beskydda. ”Odla” ger oss rätten att utnyttja naturen medan ”skydda” förpliktar oss att vårda skapelsen som en omtänksam trädgårdsmästare. Människan har en allätares tänder och matsmältning. Om vi godkänner kött så godkänner vi också jakt. Det går ju inte att äta djur levande! Att äta vegetariskt är hälsosamt och ekologiskt. Jämsides med växtmaten har köttet betraktats som en kulturellt och biologiskt viktig del av människans kost. Köttet av vildlevande vilt är det mest ekologiska. Vi tryggar mångfalden i naturen genom att hålla efter mink och mårdhund. Allting bygger på att vi respekterar naturen. Den som gör det vårdar viltstammarna hållbart och skyddar mångfalden i naturen. Han (eller hon) respekterar hemfriden när djuren har ungar och berövar inte dem deras mor. Han avlivar djur utan att vålla onödigt lidande. Allt detta är inskrivet i jaktlagstiftningen. Om vi på baksidan av jaktkortet skulle skriva jaktens främsta etiska principer så skulle det väl bidra till att upprätthålla vår utmärkta jaktkultur? JARI JOLKKONEN Biskop i Kuopio stift, teologie doktor Jägaretiken på jaktkortet? BI LD : TU IJA H YT TI NE N Gästskribent n Jägaren 1/2021 4 Book_JA0121_taitot.indb 4 04/01/2021 19.01
ANSÖKNINGSTIDEN FÖR SOTKAVÅTMARKS OBJEKT PÅGÅR FORTFARANDE I mars börjar den andra ansökningsomgången för SOTKA-våtmarksobjekt att restaurera. De nya presentationerna av objekt jämförs med de tidigare inkomna och bland dem väljer vi igen de bästa till planeringsetappen. Det finns en efterfrågan på goda presentationer och det finns fortfarande plats för ett avsevärt antal våtmarker. Ä ven en smärre svämdamm som kryllar av vatteninsekter bjuder på mat åt talrika andkullar. Till och med små säsongvåtmarker i jordbrukslandskapet ökar produktionen av ungar och där räcker det ofta med talkojobb och några timmar grävmaskin. I SOTKA-våtmarkerna ligger tyngdpunkten på objekt där bläsänder, stjärtänder, skedänder och aythya-änder kan trivas. Som utmärkta objekt räknas strandängar, låglänta vattenområden med vattenvegetation med luftskott, aapamyrar där vattennivån kan höjas samt sjöar och dammar där karpfiskar utgör ett problem. I projektet planeras minst 60 våtmarker. Våtmarksteamet koncentrerar sig på att planera objekten som utsågs under vintern för att jaktföreningar, delägarlag och andra sammanslutningar ska ha tid att behandla eventuella presentationer av objekt på årsmötet i början av året. Under våren väljer vi ut de objekt som dessutom ryms med i projektet. Restaureringarna pågår Hittills har projektet fått in 130 presentationer av objekt, sammanlagt cirka 1600 hektar. Ungefär hälften av dem har vi besökt. Av de besökta objekten har 38 valts till planeringsfasen. De utvalda objekten består huvudsakligen av nedlagda torvtäkter, utdikade småsjöar och fuktiga svackor som kan iståndsättas med en höjning och reglering av vattennivån. Under det första projektåret jobbade grävmaskiner i nio våtmarker. Förhoppningsvis kommer nya planer att bli färdiga och våtmarksavtal att undertecknas. I sommar inleds minst ett tjugotal dammbyggen. Vi tryggar framtiden för de försvagade jaktbara änderna Hållbar jakt, effektiv rovdjursjakt och storskalig restaurering av livsmiljöer – se där medicinen för de försvagade änderna! Kvalitativa livsmiljöer för kullarna är avgörande för ändernas fortplantning. Möjligheter till iståndsättningar finns över allt här i landet. Läs spelreglerna för projektet på www.kosteikko.fi och ansök! Jägaren 1/2021 5 Nyhet r Book_JA0121_taitot.indb 5 04/01/2021 19.01
Fältets röst hörs P å grund av mötesbegränsningarna blev vi tvungna att flytta fram jaktvårdsföreningarnas regionmöten från mars till november. Lyckligtvis kunde mötena hållas – de flesta i normal ordning och två på distans. På mötena valdes jägarnas representanter till de nya regionala viltråden och kandidaterna till det nationella viltrådet samt till styrelsen för Finlands viltcentral. Hjärtliga gratulationer till de nya medlemmarna i de regionala viltråden och till kandidaterna som mötena utsåg till de nationella förtroendeuppdragen. Jordoch skogsbruksministeriet utser dem officiellt i början av 2021. Att fältet gör sin röst hörd genom förtroendepersonerna hör till viltförvaltningens styrkor, nu och i framtiden. Kvinnornas andel av jägarkåren har ökat väldigt hastigt. 2019 utgjorde kvinnorna cirka 8,4 procent av samtliga som hade betalat jaktvårdsavgiften eller cirka 26 000. Tyvärr föreslog regionmötena inte en enda kvinna till det nationella viltrådet eller viltcentralens styrelse. Två regioner föreslog kvinnor som ordinarie medlemmar i det regionala viltrådet och som företrädare för en intressegrupp föreslogs tolv. Framledes måste vi absolut fästa mera uppmärksamhet vid jämställdhetslagen vid valet av förtroendepersoner till viltförvaltningen. I detta nu utgör kvinnorna en dryg fjärdedel av viltcentralens funktionärer. Jaktvårdsföreningarnas årsmöten blir nästa kraftsamling. Även där står viktiga personval på föredragningslistan. Viltcentralens styrelse har föreslagit en ändring i jv-föreningarnas arbetsordning för att mötena ska kunna hållas trots de exceptionella omständigheterna. Jag är övertygad om att vi tillsammans klarar även detta! TAUNO PARTANEN Ordförande Finlands viltcentral Jaktmuseet samlar in material om Sako Sako Oy fyller hundra år den första april i år. För att fira jubileet gör Finlands jaktmuseum en utställning, Sako 100 år, som pågår på museet 1.4 – 26.9. Museet samlar nu in material med anknytning till Sako. Målgruppen är personer som har jobbat på Sako eller bott i Riihimäki samt användarna i hela landet, alltså jägare, sportskyttar och hobbyskyttar. Syftet med insamlingen är att bevara föremål, foton och minnesanteckningar med anknytning till Sako. Materialet kan lånas ut till Jaktmuseet för utställningen eller doneras till museets samlingar. Minnesanteckningarna och det övriga skriftliga materialet deponeras i Jaktmuseets arkiv. Insamlingen pågår till sista februari och är öppen för alla. Om du har material om Sako Oy eller egna minnen ber vi dig skicka dem till Jaktmuseet. Närmare anvisningar för överlåtelsen av material finner du på Finlands Jaktmuseums webbplats: www.metsastysmuseo.fi/blogi Jaktintresserade ungdomar i Norra Karelen 22 jaktintresserade ungdomar samlades turvis i jaktföreningarna Mutkan Eräveljets och Pukkelon Eräs jaktstuga för att delta i kursen Eränuoret i Norra Karelen. Under sex tematräffar fick deltagarna lära sig om en jägares basutrustning, att tända eld på ett säkert sätt, jaktskytte, viltvård, orientering och jakthundar. Deltagarna var 7–12 år gamla och tyckte att bågskyttet var det intressantaste. Jägarfärdigheterna lärdes ut i lekfull form och genom att göra själv. Flinka händer täljde brastände och snickrade tak för viltutfodring. Barnen är väldigt intresserade av naturen som hobby bara vi uppmuntrar dem genom att bjuda på upplevelser där de lyckas. BI LD : AI NO TA NS KA NE N Kari Saukkonen, ordförande för Pukkelon Erä, visar orien teringens grunder. K lumn 6 Jägaren 1/2021 04-09_Ensiosuma+uutiset_JA0121.indd 6 04/01/2021 19.32
Jaktstatistikenkät till 7500 som betalat jaktvårdsavgiften Naturresursinstitutet (Luke) gör varje år upp jaktstatistik. Den bygger på en jägarenkät som posten i början av februari distribuerar till de slumpvis utvalda. Förhoppningsvis kommer samtliga att svara på enkäten, även de som inte har jagat eller fällt något vilt. Det krävs en stor mängd svar för att statistiken ska bli tillförlitlig. Under 2019 växte bland annat skogshöns-, sjöfågel-, ringduveoch hjortdjursavskjutningen från året innan (2018) medan de fällda hararna och små rovdjuren blev färre. Visserligen var vissa förändringar (uttryckt i procent i bilden) väldigt små. Du finner jaktstatistiken på adressen https://stat.luke.fi/sv/jakten. Anne Pulkkinen förevigade med en selfie glädjen som hon fick uppleva med sin hund i Vuosanvaara. – Det här är den minnesvärda stunden på jakten när jag har lyckats smyga till skallet och skjuta bra och det är bara hunden och jag där vid älgen. Marken krasade under fötterna men Milli skällde och vallade älgen så den inte hörde när jag tog mig inom skotthåll. Mårdhundstomrum kräver jägarinsatser Ett projekt som drivs av Åbo universitet och finansieras av Jordoch skogsbruksministeriet undersöker mårdhundarnas tätheter och hur de rör sig vid fågelvatten i inlandet. Syftet med projektet är att utreda hurudan jägarinsats som krävs för att eliminera arten på vissa platser. Mårdhundstätheterna mättes med viltkameror i fjol våras vid tolv fågelsjöar i södra Finland. Under innevarande år samlar projektet in material om mängderna mårdhund som fångades vid projektsjöarna och i sommar ska tätheterna mätas på nytt. I områdena kommer dessutom mårdhundar att förses med GPS för att klarlägga hur de rör sig. Undersökningen ska också ta reda på om det genom att sprida oätliga ägg och fågeldoft i terrängen går att lära rovdjuren att lämna sjöfågelbona i fred. Avskjutningen 2019 (tusen fällda djur) Harar 141 -4% Små rovdjur -22% 250 Sjöfåglar +13% 351 Skogshöns +25% 232 Ringduvor +17% 308 Hjortdjur +8% 130 Finlands viltvårdsstiftelse söker en ombudsman / projektchef för tiden 1.3 2021 – 31.12 2022. Ytterligare information: www.riistasaatio.fi Jägaren 1/2021 7 Nyhet r PLOCKAT UR DE SOCIALA MEDIERNA Om du vill publicera din bild här så använd IG-taggen #metsästäjälehti. Vi publicerar en bild i varje nummer av tidningen och kontaktar fotografen för att få berättelsen kring bilden. Vi betalar ett honorar på 50 euro för bilden. Book_JA0121_taitot.indb 7 04/01/2021 19.01
J akten på vitsvanshjort har åter igen framskridit i rask takt. I området med tät stam, som omfattar sydvästra Finland och avgränsas i stort sett av riksväg 3 från Helsingfors till Tammerfors och från Tammerfors längs Kumo älv till Björneborg, är målet att skära ner hjortstammen. Enligt Storviltsassistansens bokföring har hjortolyckorna ökat sedan fjolåret i det här området, vilket tyder på att hjortarna är fler än beräknat. Därför borde förra säsongens avskjutning överträffas med råge. I området med glesare stam går det att utveckla hjortstammen med ett öga på hur olyckorna och skadorna utvecklas. I området med tät stam bör klart fler hindar än hjortar fällas för att begränsa produktionen av kalvar. Hjortarna, det vill säga hanarna, börjar fälla hornen i januari och det blir svårare att bestämma kön och ålder, och jaga selektivt. Korrekt identi fiering blir ännu viktigare för att vi ska nå målet att fälla fler hindar än hjortar. Det är också viktigt att fälla en tillräckligt stor andel kalvar för att effektivt minska viltolyckorna på våren. Vitsvansjakten med hund fortsätter till 31.1 och utan hund till 15.2. Det gäller att ta vara på hela jaktsäsongen för att licenserna ska bli använda. Så här i slutet av säsongen är det skäl att tillämpa flexibel praxis för att förenkla användningen av licenserna. Sällskapsjakter med hund och jaktgäster i passkedjan ger möjligheter att öka avskjutningen parallellt med effektiv vaktjakt. Det rekommenderas att jägarna under hela jaktsäsongen riktar jakten till närheten av potentiellt utsatta platser för vägtrafiken och lantbruket. De regionala täthetsvariationerna hos vitsvanshjortens vinterstam vintern 2019-2020 (hjortar/1000 ha). Täthetsytan är beräknad utifrån de hjorttätheter som har allokerats till jaktvårdsföreningarna. Egen tliga Finla nd Söd ra Tava stlan d 2019 2020 Nyla nd Sata kun ta Norr a Tava stlan d Övri ga Finla nd 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000 Hjortavskjutningen per viltcentrals region 1.91.12 åren 2019 och 2020 (Obs att en del av 2020 års avskjutning inte är rapporterad) Slutspurt på hjortjakten Kronhjortsjakt kräver licens U nder de senaste åren har det gjorts flera observationer av kronhjort i vårt land. Jägarna bör därför vara uppmärksamma på identifieringen. I början av november observerades en ung 4-taggig kronhjort i Norra Österbotten. Året innan observerades en ung kronhjort med ett tiotal taggar i Satakunta och Egentliga Finland. Det är högst sannolikt att de här individerna som hör till artens västra underart har invandrat från Sverige. Även vid östgränsen har det gjorts observationer av kronhjort, närmare bestämt av den östra underarten som kallas maralhjort. Troligen handlar observationerna om djur som har rymt från ryska hägn. Kronhjortar kan således påträffas var som helst i landet, vilket understryker vikten av identifiering. Jakten kräver licens beviljad av Finlands viltcentral. Saknas LA UI Ka Sa NK K-Ö Ö MF NS NT SS SÖF Nyl EgF ST Jägaren 1/2021 8 Nyhet r 04-09_Ensiosuma+uutiset_JA0121.indd 8 05/01/2021 10.00
D et hände sig i november en höst på 80-talet under älgjakten. Jag gick de cirka 500 metrarna från bilen till passet. Det hade fallit ett par centimeter snö under natten och när jag närmade mig passet noterade jag färska hjortspår på stigen. Eftersom vi också hade tillstånd för hjort så tog jag ner geväret från axeln och fortsatte väldigt försiktigt. Strax upptäckte jag en hind ungefär 50 meter ifrån, intill mitt pass. Jag höjde studsaren väldigt långsamt och kramade avtryckaren så fort hårkorset hade hittat rätt. Hjorten föll knall och fall. Jag gick fort fram och stack den. Därefter satte jag mig på ryggsäckspallen ungefär fem meter ifrån och väntade på att älgdrevet skulle dra igång. Det var fullkomligt tyst och vindstilla i skogen. Snart hörde jag ett svagt prassel rätt nära och undrade vad det kunde vara. Prasslet kom närmare och blev starkare, och ett litet djur skymtade i riset. Det var en hermelin med en skogssork i munnen och kurs rakt på den fällda hjorten. När hermelinen upptäckte hjorten släppte den sorken och hoppade upp på hjorten. Den var som elektrifierad och skuttade härs och tvärs på hjorten och nosade på kulhålet och sticket. Den var så i gasen att den inte upptäckte jägaren som satt bara några meter ifrån. Slutligen insåg hermelinen ändå att hjorten inte gick att släpa därifrån, hoppade ner på marken igen, nappade sorken och fortsatte färden. Hela hösten hade jag kånkat på systemkameran och tagit mängder av bilder på jakt och vilt. Men den här gången hade kameran blivit på framsätet i bilen. Så det förargade! Jag hade ju fått den otroligaste bilden under hela min jägarbana! Mycket bilder har jag tagit sedan dess, men aldrig råkat på en situation av samma kaliber. text Unto Orjala bild Antti Yrjölä Hermelinen och hjorten Jägaren 1/2021 9 Det händ sig på jakt 04-09_Ensiosuma+uutiset_JA0121.indd 9 04/01/2021 19.30
R ödräven är en direkt konkurrent till fjällräven och har efter hand anpassat sig till ett liv i fjällen. Rödrävens levnadssätt är väldigt likt fjällrävens. Den äter delvis samma föda och får ungar i gamla fjällrävslyor. I de nordligaste fjällen är situationen för fjällräven inte avundsvärd och arten riskerar att försvinna helt och hållet. Det första dråpslaget kom redan i början av 1900-talet då arten jagades för sin vita päls. Jakten överskred vad arten tålde och den fredades i vårt land 1940. På 1980-talet började rödräven efter hand etablera sig i fjällrävens marker, vilket ytterligare försvagade artens levnadsmöjligheter. Dessutom har fjällräven haft svårigheter med att finna föda. Sorkarnas tämligen regelbundna populationsvariationer upphörde i slutet av 1900-talet, vilket förvärrade artens utsatta belägenhet. Lyckligtvis har sorkstammarnas cykliska karaktär förstärkts sedan millennieskiftet, vilket skapar hopp om återhämtning. Enligt en svensk bedömning finns det bara ungefär 350 fjällrävar i Norden. Det I Fjällappland är det många som jobbar hårt för att skapa livsutrymme för den allt sällsyntare fjällräven. Det finns flera skäl till att fjällräven har blivit sällsynt och släktingen rödräven är ett av dem. När en rödräv har etablerat sig i en fjällrävs revir innebär det att fjällräven måste flytta. Den behöver jägarnas hjälp för att återvända. text Jouni Kantonen bilder Jouni Helander och Forststyrelsen Jägaren är fjällrävens bästa vän är sällsynt med vildlevande kullar, men även här går utvecklingen åt rätt håll. Under en lång tid levde större delen av de reproduktiva norska och svenska fjällrävsparen i fjällen mitt i landet, men nu observeras kullar allt längre norrut. Framtiden ser alltså litet ljusare ut. Bakom stammens positiva utveckling ligger ett omfattande och systematiskt skyddsarbete. Rödräven erövrar livsutrymme Tuomo Ollila på Forststyrelsen känner fjällrävsläget i Finland bättre än någon annan. Enligt honom dikteras levnadsförhållandena för fjällräven främst av födan och konkurrenten rödräven. – Den mänskliga aktiviteten bidrar till rödrävens etablering i fjällrävsmarkerna. Vi lämnar alltid någonting efter oss som gynnar rödräven. I både Alaska och Sibirien har rödräven följt människan in i fjällrävens marker. Vi borde jaga räv också i utkanterna av bebyggelse i avsevärt större omfattning än vad som nu är fallet, konstaterar Ollila. Ollila anser att kadavren som de stora rovdjuren lämnar efter sig inte gör livet lättare för fjällräven. För Jägaren 1/2021 10 Book_JA0121_taitot.indb 10 04/01/2021 19.08
skyddandet av fjällräven är det alltså ingen lösning att låta rovdjuren bli fler. Kadavren lockar ju också till sig den värsta konkurrenten! Den effektiverade jakten på rödräv måste vara proffsig Jarmo Helander på företaget Jamen Eräpalvelut är en av nyckelpersonerna i projektet. Hans uppdrag är att jaga rödräv så gott som professionellt. Han har deltagit i projektet i ungefär fem år och har under den tiden fällt inalles cirka 500 rödrävar. I vintras landade saldot på 80 rävar under den egentliga jaktsäsongen som går från första januari till sista april. Helander har beviljats dispens för att spåra räv med snöskoter, men uppgiften är ändå inte enkel. Vädret, snöläget och rävarnas vana att ständigt befinna sig på rörlig fot gör jobbet krävande. I extrema fall kan en spårning bli 25 till 30 km lång. Även på fjällen är räven en klok och läraktig motståndare med god fart; på bärande skare kan den löpa med upp till 40 km i timmen. – Om räven kommer undan så lär den sig på kuppen hur den skakar av sig en förföljande jägare på snöskoter. Och har den väl kommit på knepet så är den oerhört svår att knipa, berättar Helander. Helander är infödd Utsjokibo och har jagat i de här trakterna sedan barnsben. Han är rävjägare i andra generationen eftersom hans far jagade räv yrkesmässigt på den tiden då det betalades skottpeng. Det viktigaste rävjaktsområdet omfattar trakterna kring Paistunturi, Kaldoaivi och Ailigastunturi. Det är ett enormt ödemarksområde där det inte går att jaga utan grundmurad lokalkännedom. Enligt Helanders erfarenhet är vädret avgörande för hur rävspårandet lyckas. Vindstilla kalla dagar då det har snöat natten innan är idealiska. Då är rävarna aktiva och det är lätt att hitta färska spår. Fjällrävens bästa vän är en rävjägare som kör snöskoter i fjällen. Få rävjägare rör sig i ett lika storslaget landskap som Helander. 11 Jägaren 1/2021 Book_JA0121_taitot.indb 11 04/01/2021 19.08
Vid gott före kan jaktlyckan bli så här god för en kunnig rävjägare. Utöver jagandet sköter Helander också utfodringsplatser och bevakar lyor. En del av de fällda rävarna skickas till Livsmedelsverket för undersökning, men i övrigt går bytet knappt alls att använda. Även Helander anser att rävjakten måste trappas upp, i synnerhet kring bebyggelse. Att den yrkesmässiga rävjakten upphörde bidrog till rävens uppgång. – Inte jagar vi slut på rävarna i de här trakterna. Under svaga sorkår äter räven i stället ripors, sjöfåglars, vadares med flera fåglars ägg och ungar. Bland offren kan också finnas sällsynta häckande arter. Räven lägger väldigt snabbt beslag på ett revir som har blivit tomt, vilket betyder att jakten måste vara fortlöpande. Det är det enda som ger resultat, berättar Helander. Får fjällräven fortfarande ungar i Finland? Det är inte många finländare som har sett en fjällräv i naturen, men Tuomo Ollila, som deltar i projektet, är försiktigt positiv. – Jag är övertygad om att vi inom några år har fjällrävspar med ungar här i landet, säger han. Rävjakten i de finska fjällen utgör ett viktigt vilt vårds arbete. Dessutom illustrerar jakten på ett fint sätt hur jakten ingår i naturens kretslopp och naturskyddet. Jägarna som deltar i projektet för att skydda fjällräven utarmar inte naturen i vårt land, tvärtom. Rävjakten är Nordiskt samarbete med EU-stöd Fjällräven skyddas med det samnordiska projektet Felles Fjellrev Nord som har fått EU-finansiering flera gånger. I projektet deltar Finland, Sverige och Norge, som finansierar sin egen andel själv. Projektet stöder fjällräven på tre olika sätt. Det precisionsutfodrar arten och trappar upp jakten på rödräv. I Norge sätter man ut ungar efter uppfödda fjällrävar. För det tredje observerar man och kartlägger fjällrävarnas lyor för att få ett bättre helhetsgrepp och öka utsikterna att lyckas. Ett exempel: I fjol gjordes i norra Lappland nästan 400 inspektioner av möjliga fjällrävsbon. Fjällräven är ett rörligt djur och eftersom det finns sådana också i Ryssland så vill man inom projektet även uppgradera kontakterna med Kolahalvön. Ansvarig ledare för projektet är länsstyrelsen i Norrbotten. Bland övriga samarbetspartners finner vi Stockholms universitet, Forststyrelsens Naturtjänster, det norska forskningsinstitutet NINA och Tromsö universitet. Det händer att en viltkamera på en utfodringsplats lyckas fånga skyddsobjektet på bild. ett viktigt instrument i verktygslådan för att öka mångfalden hos djurlivet i Fjällappland. Det är också fint att vi kan samarbeta över organisationsoch riksgränser. Även om det kan kännas egendomligt så är fjällrävens bästa vän en rävjägare som kör skoter i fjällen! Jägaren 1/2021 12 Book_JA0121_taitot.indb 12 04/01/2021 19.09
A lla nationella organisationer har sin egen logo som används i de mest varierande sammanhang. Bilden eller figuren i logon symboliserar ofta organisationens historia eller verksamhet, eller har en grafisk särprägel. Finlands viltcentrals hornlogo är utom ordentligt stilig. Det hedrar organisationen att man inte någonstans på vägen har mixtrat med den, utan den är fortsättningsvis exakt den samma som för viltcentralens föregångare Jägarnas Centralorganisation, som grundades 1962. Den planerades 1966 av överforstmästare Aarno Liuksiala, känd konstnär och skoglig påverkare. år vuotta Finlands viltcentrals logo text Juha K. Kairikko Logon, med ett ståtligt älghorn och en orres lyrstjärt, är laddad med fin symbolik. Älgens skovelhorn har 14 taggar, det vill säga lika många som jaktvårdsdistrikten när JCO grundades 1962. Läget förändrades 1983 då Kajanaland avskiljdes från Uleåborg för att bilda ett eget distrikt, men logon utökades inte med en tagg till utan bibehöll sin ursprungliga form. Orrstjärten bildar i sin tur ett stiliserat M för Metsästäjäin Keskusjärjestö samtidigt som orrstjärtens vänstra del är ett stiliserat J och högra del ett stiliserat C för Jägarnas Centralorganisation. Stjärten symboliserar alltså på en och samma gång att organisationen var (och är) tvåspråkig! Jägaren 1/2021 13 Book_JA0121_taitot.indb 13 04/01/2021 19.11
N är Ville Juvonen började jaga i Ruovesi så fanns det ingen jägarexamen. Efter 15-årsdagen gick han med sin pappa till länsman Syrjänen som skrev ut ett jaktkort. Det var 1945. Pojkens far var känd som en hederlig karl och mera behövdes inte. Länsman sade till den unga jägaren att ”Där har du pappret så behöver du inte mera jaga i smyg”. – Bestämt hade jag gjort det några gånger innan, småler Ville. Brottet är säkerligen preskriberat. Och Ville verkar klart yngre än sina nittio år. Stolt visar han oss utfodringsplatsen och vaktkojan som han har byggt. Sedan klättrar han vigulant upp i tornet, öppnar dörren och ber oss kika in. – Först byggde jag bara kojan, men det blev så jäkla kallt där så jag isolerade och drog in el för ett värmebatteri, så nu går det att vakta också när det är kallt, förklarar Ville. Vaktjaktskojan ligger strax intill huset. I skjutriktningen öppnar sig ett vidsträckt skogsområde och ett näs mellan två sjöar som rådjur, hjortar och annat vilt gärna följer. Den här dagen är frostig så vi kan se att ingen har ätit under natten. Inte ens harspår finns där. Men för bara några veckor sedan small det och ett rådjur föll. Och för ett par år sedan hamnade en hjort med ståtliga horn år vuotta JAKTEN UNDER SJU DECENNIER ”Har man en gång börjat så kan man inte sluta!” 90-åriga Vilho "Ville" Juvonen läser varje nummer av Jägaren från pärm till pärm och ser till att det finns mat åt hjortarna på utfodringsplatsen. text och bilder Olli Kangas Jägaren 1/2021 14 14-17_90v_haastattelu_JA0121.indd 14 04/01/2021 19.33
Intervjun med Vilho Juvonen inleder vår artikelserie om jubileumsåret. Jägaren 1/2021 15 14-17_90v_haastattelu_JA0121.indd 15 04/01/2021 19.33
i familjens frys efter ett välriktat skott. Avståndet var nästan hundra meter och skymningen smög sig redan på när Vilho tänkte avsluta, men kastade en sista blick mot skogsbrynet och såg hjorten. Det omsorgsfulla skottet gav resultat. – Det var en stor hjort och det krävde sin karl att ensam baxa upp den på fyrhjulingens släp, minns Ville. Jägaren knappt större än hagelgeväret Ville inledde sin jägarbana med pappas miniatyrgevär och Husqvarna hagelgevär. Den meterlånga bössan var så lång för den småväxta grabben att han måste bära den med pipan uppåt för att inte släpa i marken. Bytet blev för det mesta skogshöns som det då fanns gott om och ekorrar i förtjänstsyfte. Förstås också rävar och harar. Hjortdjuren lyste med sin frånvaro ännu i början av 50-talet. Jakten var en självklar del av livet och inte någon särskild hobby. Ekorrjakten betraktades som arbete. – När jag jobbade i skogen tog jag ledigt när ekorrjakten började för där tjänade man på en vecka mer än på huggandet. Och visst var det roligare också. Och lättare, minns Ville. Han har glömt hur mycket ett ekorrskinn gav i mark, men grabbens ekorrpengar användes när familjen handlade mat. – Men visst köpte jag ibland kläder åt mig själv också för ekorrpengarna och lät sy upp flera par stövelbyxor, minns Ville förnöjt. 1950 blev Ville hemförlovad från armén där han fått sprängutbildning som pionjär. Därefter blev det en hel del sprängande på vägbyggen i hemtrakterna. Brödfödan tjänade Ville i många år på fanerfabriken i Visuvesi medan sprängandet gav en välkommen extra förtjänst. Vid den här tiden, när det första numret av Jägaren dunsade ner i postlådan, skaffade Ville sitt första egna gevär, en Tikka kombi. Men slagstiftet på den 16-kalibriga hagelpipan gick allt för ofta av. – Jag ringde faktiskt till fabriken och undrade varför de inte gör slagstift som håller, minns Ville. Efter samtalet kom ett nytt stift i ett brev med löftet att den här håller. Det gjorde stiftet och geväret tjänade honom länge och väl tills det övergick i annan ägo när Ville skaffade en älgstudsare och en 12-kalibrig hagelbock. – På 50-talet fanns det knappt några älgar här i trakten och inga hjortar eller rådjur alls. Älgjaktlaget och föreningen Pourun Erämiehet grundades 1960. Ville Juvonen deltog i det grundande mötet och är fortfarande aktiv medlem. Fällningar har det självfallet blivit i rikliga mängder, men antingen har Ville glömt antalet eller så vill han inte skryta. Kött har det dock aldrig rått någon brist på i hushållet. En norsk gråhund vid namn Maija följde honom i många år som älgjaktskamrat. Numera är det ofta sönerna Timo och Hannu som gör honom sällskap. Villes hustru Aili har inte börjat jaga, men hon lagar gärna god mat av Villes jaktlycka. Kött har det funnits och finns fortfarande så det räcker. En förändring och brist förargar dock husmor. – Tjädern är absolut mitt favoritvilt. Det blir en så himmelskt god soppa av den, och mycket annat också, men den har blivit så sällsynt, grämer sig Aili. Inom Pourun Erämiehet har man avtalat en tjäderkvot på en fågel per man och höst. I detta nu avstår de flesta även om en skottchans skulle infinna sig. Så liten har populationen blivit, åtminstone jämfört med förr. Fågeldagen som etsade sig i minnet Eftersom Ville har jagat i drygt 70 år så är det klart att han har glömt fler fina jaktminnen än de flesta någonsin upplever. Trots det dyker många fina stunder upp när vi återvänder till flydda tider. En fågeljakt överträffar alla andra. Den började som en alldeles vanlig jaktmorgon när svågern föreslog en promenad runt den närbelägna sjön Kalliojärvi. Numera går det inte att jaga på det viset eftersom den västra stranden hör till Helvetinjärvi nationalpark, men på 50-talet gick det och det fanns mera fågel. – Vi fick 13 fåglar på den promenaden och några tjädrar bland dem, så ryggsäckarna blev riktigt tunga. Den dagen glömmer jag aldrig, intygar Ville. Han konstaterar i samma andetag att numera skulle ingen täckas fylla ränseln med höns i den takten. Naturen förändras Det finns flera skäl till att fåglarna blir färre, funderar Ville och nämner en säker observation. – De gamla resliga granskogarna har allihop försvunnit, de där man jagade på 50-talet, och om sådana finns kvar så ligger de i en nationalpark, förklarar han. Fågelbestånden har krympt till någonting alldeles annat än de var på 50-talet och ännu på 60-talet. Men för jaktens del kan vi glädja oss åt att det i stället har kommit nya bekantskaper som rådjur och hjortar. Ännu är stammarna inte särskilt täta i Visuvesi och lodjuren tar en del av kakan, men visst har vi fått uppleva härliga jakter också här. Ville sitter inte på passet bara för syns skull. I november i höstas satte han åter igen punkt för en älg. Den hade löpt för en hund och hamnat i nationalparken. När en obeväpnad jägare hämtade hunden löpte älgen tillbaka. Det sköts åtminstone fyra bommar på den tills den dök upp på Villes pass. – När jag hörde att älgen var på gång så skyndade jag mig till en bra plats för att vänta. Jag hann inte ens trycka in patroner i geväret innan den dök upp. En patron trillade i diket, men två gick i och älgen stupade, ler Ville vid minnet av den omtumlande händelsen. "Vi fick 13 fåglar på den promenaden inräknat några tjädrar, så ryggsäckarna blev riktigt tunga. Den dagen glömmer jag aldrig." Jägaren 1/2021 16 14-17_90v_haastattelu_JA0121.indd 16 04/01/2021 19.33
– Där har jag mera tid att fördjupa mig i den. Här finns ju alltid ved att hugga och allt möjligt att göra, så det blir knappt om tid att läsa, funderar vår energiska jägare. – På det viset håller jag mig ajour om det senaste. Och där finns ju riktigt läsvärda artiklar, konstaterar Ville. Vilket värmer redaktörens hjärta. Nittioårskalaset uteblev På grund av pandemin hölls inget 90-årskalas i maj hos familjen, men på våren vankas det tårta om läget har lättat. 90-åriga jägaren Ville hör till den 60-åriga jaktföreningen Pourun Erämiehet ry. Bägge födelsedagarna flyttades fram på grund av corona. Kanske firar de i år tillsammans med tidningen Jägarens 70-årsjubileum? Under tiden ställer sig Ville lugnt på pass vid kanten av en snöig åker. – Vi har ett par bra hundar där borta i terrängen och det här är en bra plats. Få se om det kommer nånting, säger Ville och trycker in en patron i patronläget på sin sako. Vår jägare är lika beredd nu som för 70 år sedan. Även tränandet fortsätter Redan på 50-talet byggde jägarna i byn en hageloch rävbana, och ordnade regelbundet tävlingar. Än i denna dag håller Ville både geväret och sig själv i form genom att emellanåt skjuta några övningsskott, även om skjutbanebesöken har glesnat. Men varje höst bevisar han med fällande skott att krutet är torrt och ögat skarpt. Hagelgeväret följer numera sällan med Ville på jakt. Men i början av december såg han, på vägen för att vakta på hjort, en fälthare vid mathon. Nå, det blev en helomvändning och hem igen för ett vapenbyte. Haren gnagde fortfarande på morötterna och där stöp den. – Jag lyckades smyga så tyst att den inte begrep att smita, ler Ville. Läser tidningen Jägaren noga Ville har läst varje nummer av Jägaren från pärm till pärm ända sedan tidningen började utkomma. Läsandet är fortsättningsvis en självklar rutin i hans jägarvardag. Familjen Juvonen har numera också en bostad vid Ruovesi kyrka, nära till all service. Tidningen landar numera alltid där. Jägaren 1/2021 17 14-17_90v_haastattelu_JA0121.indd 17 04/01/2021 19.33
Ungdomar på jaktkurs i Lammi Lammi jaktvårdsförening ordnade i augusti-september en tredelad jaktutbildning för ungdomar där det ingick hagelskytte, duvjakt och en kväll på andjakt. text och bilder Karlo Ruotsalainen F örst ut var kursen i hagelskytte som ordnades den 12 augusti på Jahkola skjutbana. Dagen började med ett teoriavsnitt där utbildaren Teppo Koskue gick igenom hagelskyttets grunder, hur geväret ska passa skytten och säkerhetsaspekter. Han demonstrerade också olika typer av hagelgevär och skillnaderna mellan dem. Efter teorin sköt vi träffbilder med olika patroner och fördjupade oss i trångborrningens och patronens inverkan på träffbilden och inträngningen. Vi inledde lerduveskyttet med lerduvor som stod stilla för att övergå till lerduvor som flög ifrån. Koskue demonstrerade och handledde deltagarna, och träffarna började infinna sig. Veteranerna som fungerade som chaufförer fick också prova på och kolla om de fortfarande kunde träffa lerduvor. Duvjakten Följande gång, den 15 september, skulle vi omsätta lärdomarna från skyttekursen i praktiken. Vi åkte till jaktföreningen Lieson Eräs jaktmarker för att jaga ringduva. Vi samlades vid jaktstugan och gick vid en brasa igenom dagens duvjakt och delade ut passen. Passen låg en liten bit ifrån vid en ärtåker och där ställde vi upp kamonäten och började vänta. Under kvällens lopp såg vi rätt mycket duvor, men de begrep att hålla sig precis utom räckhåll för mitt hagelgevär. Det blev knappt alls några fällningar för min egen del medan de övriga hade bättre lycka. Åtminstone en viktig sak lärde vi oss om jakten; bytet tar man inte utan får. Andjakten Det sista avsnittet – andjakten – ordnades i början av september i en våtmark ägd av Iiro Taavela. Under ledning av Marko Muuttola på Lammi jaktvårdsförening inledde vi kvällen vid brasan med en genomgång av lagstiftningen och andjaktens etik. Före skymningen gick vi till passen vid stranden för att hinna med förberedelserna. Det var överensTeppo Koskue demonstrerar hur man fäller lerduvor. Jägaren 1/2021 18 Ungd msredaktionen 18-21_Nuoret_JA0121.indd 18 05/01/2021 11.39
REETTA HOKKANEN Skribenten är gymnasieelev och jagar ivrigt med hund. Hon bor i Suomussalmi. . ”Med hund jagar jag det mesta från älg till rovdjur i gryt.” Den klokare väjer H östjakterna kom och gick. Fler än en jägare upplevde säkert både framgångar och motgångar. Efter hand som hösten framskred var det en sak som ständigt störde mig. En kväll i början av säsongen var jag ute i skogen med min unga jämthund. Min chaufför, det vill säga pappa, stannade vid bilen medan Masi och jag begav oss ut i skogen. Hunden började söka så jag tassade tillbaka till bilen. Pappa berättade att en annan jägare hade kört till ändan av vägen och hade påstridigt tänkt släppa sin egen hund just här. Men pappa bad honom låta bli, vilket han gjorde. Situationer av det här slaget fortsatte att inträffa under hösten. Jag upphör aldrig att förundra mig över hur jägare så ofta under jaktsäsongen medvetet äventyrar säkerheten för sig själv, sin hund och andra jägare. Man kan aldrig veta hur en främmande hund reagerar när den råkar på en annan hund eller var hundens förare befinner sig. Till exempel på orrjakt är det absolut nödvändigt att ha koll på skjutriktningarna och vartåt det är förbjudet att skjuta. Det blir omöjligt om någon tränger sig på fast den vet att där redan finns andra jägare. På sina håll är det dessutom vanligt att jägare släpper sin egen hund på en annan hunds skall och till på köpet skjuter det ställda viltet i sin egen hunds namn! Enligt mig fördärvar sådan själviskhet, köttgirighet och arrogans hela nöjet med jakten. Borde vi inte samarbeta i stället för att jaga var och en för sig? Det är min förhoppning att var och en skärskådar sig själv för att trygga säkerheten för samtliga jägare, hundar och övriga som rör sig i naturen för att det ska vara trevligt att jaga. Om stället där du hade tänkt jaga är upptaget så kom tillbaka tidigt nästa dag eller välj en annan plats. Omväxling förnöjer, också på jakt! kommet att enda skjutriktningen var framåt och snett uppåt. På plats fanns också en apporterande hund för att bärga änderna och vi kunde följa med hur den arbetade. Skymningen tätnade och änderna började anlända, och de flög oavbrutet ända tills det blev mörkt. Vi lyckades fälla sammanlagt fyra gräsänder. Särskilt många till hade vi ändå inte skjutit eftersom det var avtalat för att inte fälla för många på en gång. Hur idén kläcktes Vi avrundade jakten med en kvällssits med snack kring brasan. Taavela berättade att idén till ungdomskursen uppstod i fjol. När andjakten tog slut hade han och några till pratat om att det inte fanns sådana här möjligheter till andjakt när de var unga. Någon hade kläckt idén att ordna en kurs i andjakt och tanken slog rot. De kontaktade jaktvårdsföreningen som tände på idén. Det beslöts att bygga ut andjaktskursen med duvjakt och skytte. – För mig blev det en väldigt positiv kväll. Den gick bättre än bra, i synnerhet med tanke på hur ungdomarna fungerade. De jagade klokt och lämnade ingenting att klaga på, berömde Iiro Taavela efter jakten. Enligt Juho Nokkonen som deltog i samtliga avsnitt var kursen matnyttig med trevlig stämning. Det var han som fällde kvällens första and, med ett perfekt skott dessutom. Förhoppningsvis kommer det att ordnas fler sådana här utbildningar. Långt ifrån alla ungdomar har andra möjligheter att jaga eller hänga med på olika jaktformer. Marko Muuttola visar och berättar hur man bestämmer kön och ålder på en gräsand. K lumn Jägaren 1/2021 19 18-21_Nuoret_JA0121.indd 19 05/01/2021 11.39
I båda hobbyerna gäller det att ha koll på nerverna, det vill säga att lita på sig själv utan att låta sig påverkas av yttre faktorer. Om du tvivlar på din förmåga när rådjuret stannar på perfekt avstånd på en perfekt plats så kan det efter några sekunder upptäcka dig och stänka iväg. På samma sätt kan för sportskytten ett skott förvandlas från 10,6 till 9,8. På 10 meter med luftgevär är diametern på tian 0,5 mm, så skillnaderna är hårfina, men trots det avgörande för placeringen i tävlingen. Övertro på sin egen förmåga är lika illa. För den som skjuter utan en realistisk chans till dödande träff kan resultatet bli en total bom eller ännu värre, en skadskjutning. En lindrig skottskada lämnar inte nödvändigtvis ens blodspår. Stöder varandra Själv började jag jaga redan som liten. Därifrån gick jag vidare till sportskytte. En av mina första upplevelser som sportskytt kom faktiskt via en jaktförening. Vi var en grupp som övade hagelskytte på en skeetbana. Även om skeet inte alls var min gren så gav det erfarenheter av sportskytte. För mig har gevärsskytte alltid varit skojigt och intressant, så numera tävlar jag i luftgevär 10 meter på nationell nivå. På Finska sportskytteförbundets webbplats finns videopresentationer av skyttegrenar och en lista på skytteföreningar för den som tycker att sportskytte låter intressant. Enligt min erfarenhet är det rätt lätt att bygga ut jakten till sportskytte eftersom skytteträningen är oerhört viktig både före jaktsäsongen och efter. Det är givande att fila på tekniken, avtrycket, psyket och flera aspekter till. För tävlingsinriktade personer är sportskyttet en bra hobby jämsides med jakten. Också där får man uppleva framgångar och hitta nya vänner. Både jägare och sportskyttar använder vapen, kulor och patroner, och prestationen hänger enbart på skytten själv. För jägaren kan belöningen bestå av kött och en festmiddag medan sportskytten kan vinna en medalj i en tävling. text Elisabeth Mattsson bild Jari Soikkeli Jakt och sportskytte – likt och olikt Jägaren 1/2021 20 Ungd msredaktionen 18-21_Nuoret_JA0121.indd 20 05/01/2021 11.39