1 / 2011
Tidningen Jägaren 60 år
Lodjuret
både hatat och beundrat
s. 32
Ur Pilvis dagbok s. 22
Vargens predation på älg och skogsren s. 36
En rävaktig historia på Jaktmuseet s. 58
Gästskribenten
Är de hotade
lodjuret, årtan och några andra viltarter?
Den andra sistlidna december fylldes tidningarna av oroväckande rubriker: hälften av våra viltarter finns på listan över hotade arter. Dagen innan hade den senaste Röda boken publicerats. Boken uppdateras en gång per decennium. Fel rubricerat. Endast en knapp fjärdedel av viltarterna klassificerades som hotade. Fyra fågelviltarter av 24 och sex däggdjursviltarter av 19 arter som förekommer inom sitt naturliga utbredningsområde. På vad beror då ett dylikt överdrivet fel? Det beror på att förteckningen i den Röda boken omfattar elva fågelvilt- och tio däggdjursarter. Av fåglarna är dock åtta och av däggdjuren fyra missgynnade och missgynnade arter är inte hotade! Många har kanske svårt att acceptera att vissa arter har klassificerats som hotade. Eller att arter som ingår i den Röda boken, för att inte tala om hotade arter, kan jagas. Framom kanhända t.o.m. mycket känslosammma åsiktsyttringar vore det dock bättre att försöka förstå vad det är fråga om vid hotklassificering. Hotklassificering innebär risk för att arten inom en viss tid kan försvinna. Situationen bedöms separat för varje art enligt kriterier som mäter beståndets livskraft. Resultatet är klassificering i hotade, missgynnade och livskraftiga arter. De vid bedömningen av däggdjur och fåglar använda kriterierna var tre. Det första kriteriet anknyter till en minskning av populationen. Om beståndet går kraftigt tillbaka är det verkligen skäl att vara bekymrad. En art, vars bestånd över en period på tio år har minskat med en tredjedel klassificeras som sårbar om orsaken till minskningen inte har undanröjts. Alla hotade fågelviltarter, stjärtand, årta, brunand och vigg, har minskat med en tredjedel. Det andra kriteriet är att artens bestånd är litet (under 10 000 fertila djur) och fortlöpande minskar. Klassificeringen av illern som sårbar grundade sig på detta kriterium. Det tredje kriteriet anknyter till att populationen är väldigt liten. Gränsen för sårbara arter (björn, lodjur, europeisk bäver) är 1000 fertila djur. Motsvarande gränser för starkt (varg) och akut (järv) hotade arter är 250 ja 50 djur. Varför är ett mycket litet bestånd ett kriterium vid hotklassificering? Orsaken är populationsbiologiska riskfaktorer. Karaktäristiskt för dylika populationer är, att de aldrig är helt stabila. Vid variationer i beståndet i en liten population kan en svängning neråt leda till att den kritiska gränsen underskrids så mycket att uppgång inte mera är möjlig. Under något år kan t.ex. förökningen misslyckas kapitalt eller vintermortaliteten vara exceptionellt stor, varefter de fertila individerna har svårt att hitta varandra. Vi behöver bara tänka på t.ex. dalripan som fortlöpande kämpar vid den södra gränsen av sitt utbredningsområde. På grund av väderleksförhållandena kan den ena förekomsten efter den andra försvinna trots att livsmiljöerna bevaras. I en liten population är de fertila individerna nära släkt sinsemellan. Som en följd av inavel kan de dåliga egenskaperna öka i populationen, vilket kan vara ödesdigert. I Sverige finns det ungefär lika många vargar som hos oss men deras population är isolerad och individernas genomsnittliga släktskap sinsemellan är starkare än i vårt land; vår population har kontakt med en större förekomst. Som en följd av inavel har storleken på de svenska vargarnas valpkullar minskat, vilket med tiden kan leda till att beståndet minskar om det inte kommer ärftlig komplettering från annat håll. Är det skäl att vara bekymrad över resultaten av hotklassificeringen? Klart att man ska vara bekymrad! De hotade arterna är reellt hotade. Utan effektiva skyddsåtgärder finns det risker för att de försvinner. Syftet med hela bedömningen är ju att identifiera arter som är i behov av skyddsågärder. För viltarternas del innebär det här ansvarsfull förvaltning av bestånden, dvs. att sörja för att beskattningen inte försämrar deras situation. Allt nyttjande av viltresurserna bör vara grundat på goda kunskaper om tillståndet och utvecklingen i bestånden och livsmiljöerna. Utan uppföljning och vetenskaplig analys av material som insamlats vid uppföljningen finns det inte sådana kunskaper. Med hjälp av den information uppföljningen gett kan vi se till att livskraftiga bestånd behåller livskraften, missgynnade bestånd inte förvandlas till hotade och hotade bestånds situation förbättras.
Juha Tiainen Skribenten fungerade som ordförande för fågelarbetsgruppen vid utarbetandet av publikationen "Rödlistade arter i Finland 2010".
56 28
Utbildning för flera tusen personer varje år
Vad tycker du?
Är du bekymrad över resultaten av hotklassificeringen? Varför? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna
2 l Jägaren l 1 l 2011
Innehåll l 1 l 2011
2 Gästskribenten:
Är de hotade lodjuret, årtan och några andra viltarter?
4 Vildmarkskalendern 5 Ledaren
Vid jubileumsårets början ... Finlands viltcentral torde inleda sin verksamhet i mars Möt förändringarnas år Det blåser nya vindar
Tidningen Jägaren 60 år
Vapenhistoria
44
6 Förnyelsen av viltförvaltningen är på slutrakan: 8 Ordförandens spalt: 0 Aktuellt från ministeriet: 11 Nyhetsmagasinet och viltfrågesport 12 Viltcentralen ger vingar åt Hembygdsvåtmarken 14 På besök i Västerns jaktmarker 18 Tio år med egen fågelsjö 22 Ur Pilvis dagbok
från valp till "viltmästare"
28 Jakten på mellanskarv har börjat i skärgården 31 Ålandsnytt 32 Lodjuret
både hatat och beundrat
36 Vargens predation på älg och skogsren 40 Rovdjursrädsla och människornas olika verkligheter 42 Blyrester från kulammunition i viltkött en hälsorisk? 44 Vapenhistoria 48 På vandring med Eki:
Jägarens snöskor
51 Ut i skogen ska vi gå! 54 Jaktturismen
hotbilder och möjligheter - Utbildning för flera tusen personer per år
56 Jägarförbundets historia, del II 58 En rävaktig historia på Jaktmuseet 60 Högklassig vilthantering !
Helhetsinriktat nyttjande av viltet lönar sig
63 Jägarorganisationen meddelar 64 Kallelse till jaktvårdsföreningens möte 65 Jaktvårdsföreningarnas årsmöten 68 Affärer 71 Adresser
Jakten på mellanskarv har börjat i skärgården
Jägaren l 1 l 2011 l 3
Text och foton: Eerikki Rundgren
Vildmarkskalendern
FEBRUARI Skogshönsfåglarna skyddar sig mot kölden genom att gräva ner sig i snön. Temperaturen i snögropen håller sig på plussidan, vilket avsevärt minskar energisvinnet till följd av kylan. I sträng kyla kan fåglarna stanna under snön upp till 20 timmar i ett kör. Rovdjur har svårt att hitta fåglar som gömmer sig under snön eftersom snötäcket också håller vittringen kvar. En rejäl vinter med snö och kyla ökar avsevärt skogsfåglarnas överlevnad över vintern. De milda vintrarna, som den globala uppvärmningen möjligtvis för med sig, kan innebära hårda tider för exempelvis tjädern om det inte längre vintertid finns rikligt av mjuk snö där fåglarna kan gräva ner sig. Utöver skogsfåglarna är gråsiskan den enda fågeln som man vet att i allmänhet gräver ner sig i snön. Det finns sporadiska observationer på att domherren, talgoxen och sparven övernattat i snön. År 1991 hittade två vandrare en mumifierad kropp i alperna i Ötzal, som forskarna till en stor förvåning konstaterade vara över 5000 år gammal. Jägaren från stenåldern, som fick sitt namn Ötzi efter fyndplatsen, blev snabbt världsberömd. Ötzi-utställningen som nu visas i Esbo stadsmuseum berättar historien om en av vår tids mest betydande arkeologiska upptäckter. Vid samma tid som Ötzi jagade i Alperna, utövade säljägarna sin näring i skärgården vid Finlands sydkust. I samband med Ötzi-utställningen visas hurdant livet var under stenåldern i den nuvarande huvudstadsregionen. Esbo stadsmuseums Ötziutställning visas fram till den 27.2. Den intresserade kan ända till dess bekanta sig med Ötzi och stenålderns jaktnäringar. Mera information på adressen www.espoonkaupunginmuseo.fi. MARS Från toppen av Keski-Penikka, som hör till Kivalo skogklädda fjällkedja, öppnar sig en fantastisk vy österut över Martioaapa myrar. Myrskyddsområdet Martioaapa-Lumiaapa-Penikka, som är beläget i Simo och Keminmaa kommuner i Södra Lappland, är en av Norra Finlands viktigaste myrskyddsobjekt. Det 134 km² stora vildmarkslika området nära Kemi stad är även ett populärt vandrings-, fiske-, och jaktområde.
Under midvintern är Martioaapa ändå helt stilla och först vårskaren får människorna ut för att skida till de många fina övernattningsstugorna. Därefter är det flyttfåglarna som anländer till Martioaapa. Bland de över hundra fågelarter som häckar på området finns särskilt mycket vadare och sjöfåglar. Andfåglar och i synnerhet sädgåsen får många jägare att på hösten ströva i den svåra gölterrängen kring Martimojärvi. Halo kallas de optiska fenomen på himlen i fom av olika ljusringar, bågar eller ljusa fläckar runt solen och ibland månen. Dessa fenomen uppstår genom ljusets reflexion i iskristaller som svävar i atmosfären. Det vanligaste halofenomenet, den s.k. 22 graders halon, bildas när sexhörniga iskristaller som svävar i slumpmässiga positioner bryter solens eller månens ljus mot åskådarens öga.
MAALISKUU
Halon berättar ofta om inkommande förändringar i vädret, som bildens fantastiska halo för ett år sedan i februari i Martinselkonen naturskyddsområde. Bilden är tagen tidigt på kvällen då himlen ännu var klar och temperaturen litet under 20 minusgrader. Några timmar senare blev det plötsligt mildare, det blev mulet och började snöa häftigt.
4 l Jägaren l 1 l 2011
Ledaren
Vid jubileumsårets början ...
Vid sidan av många andra festliga evenemang är det här året även ett jubileumsår för tidningen Jägaren. I din hand håller du det första numret av tidningens sextionde årgång. Samtidigt torde det bli det sista numret som publiceras av Jägarnas centralorganisation. Utgivaren av följande nummer, som utkommer i slutet av mars, torde med största sannolikhet vara Finlands viltcentral som inleder sin verksamhet i början av mars. Organisationen ändras, men "kronjuvelen" består. Tidningarnas centrala uppgift är att även i framtiden erbjuda alla finländska jägare direkt hemburen information och upplysning. En dylik informationskanal som når alla jägare är t.o.m. globalt unik. I andra länder kan jägarna inte annat än avundas oss finländare som redan i årtionden har utvecklat detta unika redskap för målstyrd information. Det har varit lätt att även ute på internationella fält vara stolt över tidningen och har alltid varit ett nöje att få presentera systemet. Må Finland fortsätttningsvis vara en vilthushållningens stormakt och modellvärld. Utkastet till förvaltningsplan för skogsfågelbestånden överläts till jord- och skogsbruksministeriet i slutet av november. Arto Marjakangas på Forststyrelsen jämte medhjälpare har gjort ett briljant arbete och sammanställt bästa möjliga tillgängliga information för att säkerställa en trygg framtid för våra skogsfåglar. Skogsfåglarna har alltid stått den finländska jägaren nära om hjärtat. De är också vår förnäma finländska viltforsknings obestridliga favoriter och flaggskepp.
PS!
Den nya Röda boken har publicerats. Den förkrossande nyheten, i vilken det konstaterades, att upp till hälften av viltarterna finns i hotklassificeringen ifråga, väckte berättigad stor oro bland jägarna. För flera viltarters del angavs jakten vara orsak till hotet. I Gästskribentspalten lugnar ordföranden för fågelarbetsgruppen Juha Tiainen de häftigaste känslostormarna. Många frågor är dock ännu öppna och därför kommer vi i kommande nummer av Jägaren att behandla de artrelaterade hotkriterierna.
Det nu utarbetade utkastet till förvaltningsplan är en stark satsning på framtiden. Enligt min åsikt erbjuder även det arbete jord- och skogsbruksministeriets MEMO-arbetsgrupp utfört en utmärkt winwin-möjlighet. Arbetsgruppen har grunnat på möjligheterna att bredda skogsbehandlingsmetodernas mångsidighet. Det här arbetet och de nya fakta förvaltningsplanens kapitel om livsmiljöer erbjuder lönar det sig att förena. Det gagnar även andra arter än våra hönsfåglar. I början av december, just när lodjursjkten inleddes, ägnade vårt lands största dagstidning med braskande rubriker ett helt uppslag åt publiceringen av den nya hotklassificeringen. Senaste Röda bok hade blivit klar. Hälften av alla viltarter fanns på listan över hotade arter. Budskapet föreföll i stort sett vara att jakten är roten till allt ont och uttryckligen orsaken till hotklassificeringen. Artikeln luktade starkt tendentiös förvrängning. Den här och motsvarande nyhetsförmedling väckte stor förundran och oro hos jägarna och personer inom viltförvaltningen. Med all orsak. Hur kan t.ex. lodjuret, vars stam under de tio senaste åren har tredubblats, ha blivit en klass mera hotad? Och varför skulle stjärtanden och årtan fredas i vårt land? Modellen skulle vara ungefär som så att om de här arterna kunde fredas, så kunde enligt look alike-filosofin gräsanden och krickan också fredas. Och givetvis borde skymningsjakten ha förbjudits redan tidigare. Då kunde man under förevändning att problemen med de Centralafrikanska våtmarkerna kan lösas få slut på hela den finländska andjakten Frågan lyder därför; är det fråga om ett slags "naturafortsättning", som avser att göra den röda boken till en politisk spelknapp, som med hjälp av med vissa kriterier utarbetad klassificering utnyttjas tendentiöst mot jakten. Förhoppningsvis är det inte så, men det tillräcklig med skäl för sunt bekymmer, för exempel finns. De använda kriterierna fungerar inte nödvändigtvis alltför bra i Finland, för vårt land ligger ju som känt i skärningspunkten mellan många vegetationsbälten. I kanterna av varje geobotaniska och biogeografiska zon kan egentligen vilken art som helst klassas som hotad eller missgynnad. Och såsom det så många gånger har konstaterats kan dessa gränser efter behov ytterligare kompletteras förvaltningsgränser av olika slag. Oberoende av alla misstankar är en hotbedömning helt säkert bra och behövlig med hänsyn till framtida behov. Det är bara skäl att sörja för att den nu utförda på ett visst sätt "tekniska klassificeringen" analyseras och utnyttjas på rätt sätt.
Jägaren l 1 l 2011 l 5
Jari Pigg Huvudredaktör
Klaus Ekman
Världens bre tillbehör fö daste utbud av va penr den finlä - leverans tid 1-2 ve ndska jäg ckor - lagersitu aren. - näst atio
nen på nä tsidorna
an 100.00 0 produk ter - per post i hela Finl and
Rihno Rut n Stru hjortlock t Gömsel + j p pipa
BSA 4-14 Tactical 30x44 mm
200 Förnyelsen av viltförvaltningen 500 25 på slutrakan
PRODUKT NR 892062
Duke 22 Räv & Mår0 för dhund
L
6 l Jägaren l 1 l 2011
Kemiön Metsästysviltförvaltning har beretts hela senasl Lagen om puo ti Krog
För cirka två år sedan fick utvärderingen av viltförvaltningen, ASE ja KO dvs den av nuvarande JäNE garnas an centralorganisation, jaktvårdsdistrikKa aatie 68 ten ochisio - Reso Ra jaktvårdsföreningarna bildade helheTel./ ten Puh. (02) 239 0930 och omorganisationen sin början. Nu har Öppet-Av vi kommit oinn en Vardagar -A till a: situation där den nya orgarkisin 10-17 nisationen redan kör igång för fullt.
Finlands viltcentral 160 100 torde inledasin 140 www.mid waysu m telefon va verksamhetoi imars .com rdagar 12 -17 0
PRODUKT NR 798698 PR PRODUKT NR 586996
Moultrie D Viltkamer 55 a
PRODUKT NR 456482
Harris Bipo 1A2 9-12 od "
PRODUKT NR 669564
Timney Avfyri med säkr ngsmekanism ing Mosin -Nagant
s. 6
Fältharspecial
PRODUKT NR 559350
9-5122 9 33
DEBE Long RaN nge
1 / 2011
tegrår d - Kapakkakuj än och behandlingen i riksdagen är på slutrakan. a9 25700 Kim ito - summan av många olika sammanträfTePåPuh. (0 av Kemiö l./ grund 2) 423 804 fanden et-Au den ursprungligen planerade starttidÖpp blev Vardagar -A förkiden nya organisationen vid årsskiftet punktenrkisin 12-18 framskjuten. Som det traditionellt brukar vara när
Vapen & Skyttetillb står i Monteriden sittande riksdagenehör,beråd att avsluta valpeng av Sik te & Lju hopat Optik, Fä som man riodens arbete,nhar det ddämpaärendenllor, Hundpejlar, V sig re jl apen , Repa d försöker klara av. Viltförvaltningslagens "öde" rationer, Renoverin smedsservi e, blev att ic gar, Custo m byggen den svenska översättningen på grund av nämnda an.
220 www.aseja era.fi
Life våtmarksob i början av inkom jekten väljs mande år, s. 18
Drivande hundar för många slags jakt s. 36 Jägarförbunde t inleder 90 årsfirande t s. 44
hopning fördröjdes på statsrådets översättningsbyrå samt på grundlagsutskottets grundliga behandling.
Viltfrågornas vikt ökar Tiden är förbi för Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten efter att ha verkat ända sedan 1962. Den huvudsakliga uppgiften för dessa organisationer som grundades med stöd av 1962 års jaktlag har varit att främja den organiserade jakten och bedriva upplysningsverksamhet som i huvudsak riktats till den finländska jägaren. Idag är situationen i hög grad en annan: vid sidan av jägaren har även det övriga samhället och t.ex. EU blivit "kunder".Även andra än jägarna är intresserade av hur våra viltresurser förvaltas. Det samhälleliga intresset för viltfrågor ökar starkt. Redan på grundvalen av mediernas uppföljning av jaktfrågor kunde man tro att dessa hör till rikets viktigaste frågor. Det är således helt klart att en organisationsmodell som för fem decennier sedan ansågs vara bra inte mera nödvändigtvis är den bästa möjliga för att svara på framtida utmaningar. Jaktvårdsföreningarna är verksamhetens stenfot Vid planeringen av den nya organisationen stärktes
Tidningen Jägaren 60 år
Lodjuret
både hatat och beundrat
s. 32
Ur Pilvis dagbok s. 22
Vargens predation på älg och skogsren s. 36
En rävaktig historia på Jaktmuseet s. 58
6 / 2010
Eftersom viltförvaltningslagen inte kommer att träda i kraft före jaktvårdsföreningarnas årsmöten i februari genomförs mötena helt enligt välkänt mönster, dvs på dem behandlas i reglementets 22 § nämnda ärenden. Mötesplatserna ooh tiderna samt fullmaktssblankett finns på sidorna 6467 i denna tidning.
dan förvaltningsplaner för alla stora rovdjur, sälarna, rapphönan och förvaltningsplanen för skogsfåglar håller på att bli färdig. Våtmarksstrategin är redan nästan färdig och arbetet med en älghushållningsstrategi håller på att inledas,så det finns nog jobb.
Från trasttillstånd till strategiarbete När Finlands viltcentral inleder sitt arbete går det första året till att bygga upp strukturer och startande samt till inlärning av rutinerna i den nya processorganisationen. Till reformen hör också att de så kallade offentliga förvaltningsuppgifterna, dvs. bland annat beviljandet av jaktlicenser och andra tillstånd överförs i skydd av en brandmur. Trots att alla licensärenden också hittills har skötts klanderfritt och jämfört med många andra licensmyndigheter snabbt och förmånligt, har inte allting nödvändigtvis varit genomskinligt i en utomståendes ögon: ofrånkomligt har det i någons ögon verkat underligt att förtroendevalda med jägarbakgrund i jaktvårdsdistriktets styrelse har varit med och fattat beslut om jaktlicenser, dvs det har varit fråga om ett fenomen, som av elaka tungor sägs vara "att sätta bocken att vakta trädgårdslandet". Upprättandet av den här brandmuren ökar licensförvaltningen oberoende och trovärdighet och å andra sidan frigörs det resurser bland organisationens förtroendevalda till för Finlands vilthushållning betydligt större och viktigare strategifrågor. Till den nya viltcentralens viktiga strategiska uppgifter kommer bl.a. att höra beredning av olika förvaltningsplaner. Vi har ju reMinken rovdjuret so alla avskyr m s. 52
Tidningen Jägaren och hornlogon fortsätter I och med revideringen av organisationen kommer nästan alla för jägarna bekanta symboleratt fortsätta som förut. Den för Jägarnas centralorganisation, jaktvårdsdistrikten och jaktvårdsföreningarna gemensamma av Aarno Liuksiala designade logon med älghorn och orrlyra kommer att vara också den nya viltcentralens logo och även behållas för jaktvårdsföreningarna. Även tidningarna Metsästäjä och Jägaren bevaras i sin nuvarande form och sprida aktuell information om viltbranschen, nya vindar, gamla traditioner och, inte attt förglömma, vår jakts historia till jägare och andra intresserade. Och till slut: verksamhetsområdena bibehålls Mycket annat fungerande bibehålls i samband med förnyelsen av organisationen. Av dessa har jaktvårdsdistriktens förändring till Finlands viltcentrals regionkontor väckt mest diskussion. Just så kommer att ske och det innebär att samma kontor förblir på samma orter med samma bekanta personal. Dvs att t.ex. älglicensärenden även i fortsättningen sköts vid det egna regionkontoret och att de i offentligheten publicerade påståendena att licensärendena skulle koncentreras till Helsingfors inte håller streck. l
Den gamla organisationens bäst kända kännetecken som t.ex. logon och tid-
uppfattningen att hela den finländska jaktens, dvs vilthushållningens grundpelare är det av jägarna utförda frivilligarbetet. Det bör man alltid komma ihåg då det är fråga om den finländska vilthushållningen. 380 årsverken frivilligarbete är en så ansenlig insats att en ersättning av den med tjänstearbete eller annars med skattemedel skulle visa sig vara helt omöjligt. Enligt den nya viltförvaltningslagen fortsätter jaktvårdsföreningarna nästan helt i sin tidigare sammmansättning. Till de viktigaste uppgifterna i fortsättningen för Finlands viltcentral,som snart inleder sin verksamhet, blir därför att stöda jaktvårdsföreningarnas verksamhet. Till de få ändringarna för jaktvårdsföreningarnas del hör att det i fortsättningen också ska väljas en representant för en lokalt betydande markägaraktör till jaktvårdsföreningens styrelse.
ningen Jägaren förblir vid revideringen av viltförvaltningen också symboler för den nya Finlands viltcentral.
Jägaren l 1 l 2011 l 7
Ordförandens spalt
Möt förändringarnas år
Finlands viltcentral kommer!
"Klockan tickar, ingen Viltcentral kan ännu ses", kan man säga så här i början av året, lätt travesterande en tidigare idrottskommentator. Behandlingen av viltförvaltningslagen i riksdagen har framskridit en aning långsammare än räknat pga att behandlingen i grundlagsutskottet räckte längre än väntat. Utskottet gav sitt utlåtande i slutet av året, vilket innebär att lagpropositionen efter den finslipning grundlagsutskottets utlåtande fordrade i januari har gått vidare till jord- och skogsbruksutskottet för behandling under januari och senast i februari fortsätter till riksdagen för beslut. Sålunda förefaller det som om lagens ikraftträdande skulle framskjutas till början av mars. Med stöd av övergångsbestämmelser och en ändring av gällande reglemente kan förändringsskedet skötas så att det inte behöver hållas extra möten på olika nivåer i organisationen. Av övergången fordrade formella beslut och val görs vid jaktvårdsföreningarnas och jaktvårdsdistriktens följande möten samt vid Jägarnas centralorganisations representantmöte. Den representant för den lokala markägarkretsen som ska inväljas till jaktvårdsföreningens styrelse torde utses av viltcentralen för ett år, vilket innebär att den nya styrelsen för skogsvårdsföreningen, som väljs enligt den nya lagen, väljs i sin helhet vid följande års möte. Eftersom den nya viltförvaltningslagens ikraftträdande framskjuts med några månader, är det klart att den nya organisationens verksamhet inte genast från början kan vara på hugget i ett slag. I beredningsskedet har det dock byggts upp beredskap för olika alternativ, eftersom ingen var helt säker på att lagpropositionen går igenom och träder ikraft. Säkert är dock att de offentliga förvaltningsuppgifterna och organisationens interna tjänster kan skötas mönstergillt genast från början. De externa tjänsterna och vilthushållningens arbetsgrupper arbetar för fullt för närvarande, vilket betyder att organisationens samtliga funktioner startar i sin helhet enligt den nya verksamhetsmodellen senast i början av nästa år. I fortsättningen vilar beredningsarbetet på en mycket säkrare grund efter att lagpropositionen godkänts i riksdagen. På beredningen av förändringen har det på olika nivåer av organisationen använts enormt mycket resurser och de olika arbetsgrupperna har utfört ett ypperligt arbete. Ett varmt tack redan i det här skedet till alla som hittills deltagit i arbetet! Nu är igen den tiden på året inne när jaktföreningarna håller sina årsmöten. Trots att antalet inlösta jaktkort ökade ifjol med nästan tretusen i jämförelse med året innan hoppas jag att det i alla föreningar funderas på hur framtiden ser ut i den egna föreningen. Varje ung jägare som tas till medlem i föreningen är en klar satsning på föreningens och jaktintressets framtid. Bland dessa unga finns också framtidens beslutsfattare som verkar i vårt samhälle på betydelefulla poster. Förhoppningsvis kan, vågar och förstår man i föreningarna och jaktsällskapen att se några "älgköttskilon" längre. Ingen ungdom borde uteslutas från möjligheten att få ta del av detta förnäma intresse. Tvärtom hämtar det nya tankar och synpunkter till föreningarna om en kommande jägare värderar och håller för viktigt. Och de tankarna kan avvika rätt så mycket från de synpunkter vi gamla tjurskallar har! Om propositionens behandling i riksdagen framskrider såsom väntat är detta nummer av Jägaren det sista av Jägarnas centralorganisation i sin nuvarande form publicerade numret. Publiceringen av tidningen upphör dock inte, men följande nummer av Jägaren torde publiceras av Finlands viltcentral i mars. Tidningen bär på en lång tradition och har bl.a. i en evalueringsrapport för ett par år sedan konstaterats vara den överlägset bäst kända av de tjänster Jägarnas centralorganisation erbjuder jägarna, Därför finns det uppenbart även i fortsättningen ett behov av det sakinnehåll tidningen erbjuder alla jägare!
Tauno Partanen ordförande
8 l Jägaren l 1 l 2011
Aktuellt från ministeriet
Det blåser nya vindar
Tidningen Jägaren har förtjänstfullt följt upp viltförvaltningens förnyelsearbete. Fjolåret band såväl jord- och skogsbruksministeriets viltenhet som personalen vid Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten i det närmaste helt vid detta enorma projekt. På grund av det fördröjda översättningsarbetet och grundlagsutskottets relativt grundliga behandling av frågan kunde lagen inte träda i kraft från början av innevarande år. Finlands viltcentral är dock inriktad på att inleda sin verksamhet från början av mars. Den grundliga behandlingen i grundlagsutskottet och det utgående från denna givna utlåtandet, som stöder inrättandet av Finlands viltcentral, ger viltcentralen en stadig grund på vilken verksamheten kan byggas i framtiden. Tidigare har grundlagsutskottet inte tagit ställning till hur viltförvaltningen bör organiseras. Trots att man under innevarande valperiod har fusionerat arbetskraftsministeriet och handels- och industriministeriet till ett arbetsoch näringsministerium och genomfört en massiv förnyelse av den regionala förvaltningen torde dessa förändringar bli små i jämförelse med vad som är på kommande under följande valperiod. Till stöd för utarbetandet av regeringsprogrammet har det beställts och producerats ett flertal utredningar, som alla leder i samma riktning. Förändringar är på kommande. Enligt OECD:s bedömning styrs den finländska förvaltningen alltför mycket av en silolik struktur. Det här torde alla som nångång arbetat vid ett ministerium veta. Enligt utvärderingsrapporten kan en ändring av den nuvarande förvaltningskulturen åstadkommas genom att vända upp och ner på den offentliga förvaltningen och ta medborgarnas och företagens behov som utgångspunkt. OECD:s förslag torde alltså vara att avveckla de nuvarande silorna ministerierna. Även jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra har varit aktiv. Redan Sitras förslag till naturresursstrategi är intressant ur viltpolitisk synpunkt. Sitras position i vårt samhälle markeras utmärkt av att grunden för den naturresursredogörelse som i slutet av fjolåret föredrogs i riksdagen finns just i Sitras naturresursstrategi. I början av 2010 startade Sitra sitt program för ledarskap inom den offentliga förvaltningen. Utgångspunkten för programmet är att reformera den offentliga förvaltningen på så sätt att den bättre motsvarar medborgarnas behov av välfärd och främjar den hållbara utvecklingen i samhället samt möjliggör internationell framgång för Finland även i framtiden. Realiserandet av reformen kräver en fördomsfri ledarskapsfilosofi, möjliggörande ledarskap och samarbete över traditionella gränser. Målet för det fyraåriga programmet är bl.a. att stärka samarbete och beslutsfattande över sektorgränserna inom den offentliga förvaltningen samt att skapa en effektiv och människonära förvaltning genom att utveckla ledarskapet. Inom ramen för Sitras ledarskapsprogram för den offentliga förvaltningen har nyligen även en idérapport färdigställts. Den innehåller ett konkret förslag till hur koncernledning ska utvecklas. I förslaget fastställs de centrala sakhelheterna vid koncernledning och ges en beskrivning av hur de kan styras effektivt över ministeriegränser med nuvarande resurser utan att tydliga ansvar försvinner. För organiseringen av viltförvaltningen vore det ytterst viktigt att redan under den nuvarande riksdagens tid få veta om just ovan avsedda utredningar, rapporter och redogörelser kommer att fungera som grund eller inte för följande regeringsprogram, för situationen efter valet kommer att förändra Finlands offentliga förvaltnings verksamhet och organisationsstrukturer mer än någonsin tidigare. Tack vare viltkoncernens arbetsformer och inrättandet av Finlands viltcentral är dock viltförvaltningen redo för kommande utmaningar.
Sami Niemi konsulterande tjänsteman jord- och skogsbruksministeriet
10 l Jägaren l 1 l 2011
Nyhetsmagasinet
Rekordantal jägare över 310 000
n År 2010 fanns det fler jägare i vårt land än någonsin tidigare. Jaktvårds-
179 björnar fälldes i höst december 2010
n I höst fälldes 179 björnar, vilket är 49 fler än ifjol. Syftet är att i överens-
avgift erlades av 310 927 personer, vilket är närmare 3000 fler personer (0,9 %) än 2009. Mest ökade antalet jägare i Lappland (2,5 %), Nyland (1,6 %) samt i Egentliga Finland och Svenska Österbotten (1,5 %). Distrikt S Tavastland S Savolax Kajanaland M Finland Kymmene Lappland Uleåborg Österbotten N Tavastland N Karelen N Savolax Sv Österbotten Satakunta Nyland Eg Finland Tillsammans 2009 11 533 16 790 16 367 18 351 16 479 34 741 42 410 23 657 11 863 19 688 27 485 9 740 15 325 29 837 13 736 308 002 2010 förändring 11 556 23 16 767 -23 16 534 167 18 505 154 16 429 -50 35 606 865 42 886 476 23 849 192 11 972 109 19 671 -17 27 595 110 9 882 142 15 404 79 30 324 487 13 947 211 310 927 2 925 Ändring % 0,2 -0,1 1,0 0,8 -0,3 2,5 1,1 0,8 0,9 -0,1 0,4 1,5 0,5 1,6 1,5 0,9
stämmelse med riktlinjerna i förvaltningsplanen för björnstammen stoppa dennas tillväxt i områden där stammen är tätare och det förekommer skador. Björnjakten inleddes den 20.8 och avslutades i slutet av oktober. Enligt den av jord- och skogsbruksministeriet givna björnföreskriften uppgick det största tilåtna antalet björnar som fick fällas till 198 djur. I föreskriften fastställdes maximiantalet björnar som fick fällas till 90 i Norra Finland och 103 i Östra Finland. I Västra Finland beviljades tillstånd att fälla högst fem skadegörande björnar, men inte en enda jaktlicens beviljades. I Norra Finland uppgick antalet fällda björnar till 82 djur. Av dessa fälldes 55 björnar inom ramen för renskötselområdets kvotjakt. Av dessa björnar fälldes 43 i det östra renskötselområdet och 12 i det västra renskötselområdet. I Norra Finland utökades björnjakten också inom skogsrenarnas kalvningsområden i Kajanaland i syfte att stoppa nedgången för stammen av skogsren. I t.ex. Kuhmo stads områden nedlades 18 björnar. I jaktvårdsdistrikten i Östra Finland nedlades 97 björnar. Största delen av dessa inom det förvaltningsområde där stammen stabiliserats. Av jaktvårdsdistrikten beviljade Norra Karelen jaktlicenser för 77 björnar. Endast en licens blev outnyttjad. I Norra Karelen, där björnstammen är stark, utnyttjades största delen av de beviljade licenserna redan under jaktens första vecka. I Kymmene jaktvårdsdistrikt utnyttjades samtliga 12 beviljade licenser. I Södra Savolax fälldes sju björnar och i Mellersta Finland två björnar. I Norra Savolax beviljades inte licenser för björnjakt.
Björnstammen är livskraftig
350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0
Jägarkåren åren 1962 - 2010
Viltfrågesport 1
Björnstammen i vårt land har stärkts i jämn takt. Enligt en av Vilt- och fiskeriinstitutet i juni gjord bedömning finns det minst 1515-1635 björnar i Finland. Motsvarande uppskattning för ett år sedan gav 11701300 björnar. År 2000 bedömdes antalet björnar i vårt land uppgå till ca 850. Antalet björnar har alltså fördubblats under de senaste 10 åren trots den ökade jakten. En så här stor ökning i uppskattningen av björnstammens storlek visar att vår björnstam är mycket livskraftig. Den i vårt land bedrivna storarovdjurspolitiken grundar sig på förvaltningsplaner för de stora rovdjuren. I praktiken fungerar planerna som redskap för sammanjämkning av olika intressen. Som mål för björnstammens förvaltningsplan har t.ex. för Östra Finlands förvaltningsområde med stabiliserad björnstam ställts att antalet björnar inte får öka och att stammen i de björntäta områdena invid östgränsen kan utglesas från den nuvarande situationen. Antalet björnar utökas inte heller i renskötselområdet medan björnstammen inom förvaltningsområdet för björnstammens utbredningszon och stam under utveckling i den västligaste delen av landet får växa.
År .19 År 62 .19 År 65 .19 År 68 .19 År 71 .19 År 74 .19 År 77 .19 År 80 .19 År 83 .19 År 86 .19 År 89 .19 År 92 .19 År 95 .19 År 98 .20 År 01 .20 År 04 .20 0 År 7 .20 10
Svaren på sida 63 9. Hur gammal måste du vara för att få vapenlicens? a) 18 b) 20 c) 15 10. Får ekorre jagas med fälla? (ja) (nej) 11. När får vildkanin jagas? a) 1.9. - 28.2 b) 1.9. - 31.3 c) 20.8. - 31.3. 12. Hur stor del av den totala rådjursavskjutningen bestod av kid under jaktåret 2009-10? a) 39% b) 55% c) 46% 13. Vilket år importerades de första vitsvanshjortarna till Finland? a) 1934 b) 1936 c) 1942 14. Vad är mufflon för ett djur? a) hardjur b) rådjur c) vilt får 15. Hur mycket kan en bäver väga? a) 15 kg b) 30 kg c) 50 kg 16. Hur många jägare finns det i Estland? a) c 100 000 b) c 14 000 c) c 30 000 17. Hur stor del av jägarna som löste jaktkort 2010 var kvinnor? a) 3,5 % b) 5,6 % c) 7,2 %
1. Vilken är den största jaktbara fågeln i Finland? a) sångsvan b) grågås c) kanadagås 2. Efter parningen flyttar hanarna redan i maj-juni till sina övervintringsområden. Vilken sjöfågel är det? a) bläsand b)ejder c) svärta 3. Är viggen jaktbar eller fredad? a) jaktbar b) fredad c) inte fredad 4. Du tänker jaga vitsvansvilt med hagelgevär och brenneke. Måste du göra skjutprovet? (ja) (nej) 5. Vilket är minimikravet på energi för en studsare, mätt vid pipans mynning? a) 100 J b) 150 J c) 200 J 6. När blev rådjursjakten licensfri? a) 01.08.2005 b) 01.08.1993 c) 01.08.2006 7. Vilket vilt fälldes i störst antal under 2009? a) fälthare b) skogshare c) gräsand 8. Vilket år grundades jaktvårdsdistrikten och Jägarnas Centralorganisation? a) 1959 b) 1962 c) 1971
Jägaren l 1 l 2011 l 11
Mikko Alhainen, projektledare, Jägarnas Centralorganisation l Teckning: Jari Kostet
Viltcentralen ger vingar åt projektet Hembygdsvåtmark
Det riksomfattande våtmarksprojektet får full fart genom organisationsreformen. Finlands viltcentrals nya enhetliga förhållanden och ekonomiförvaltning ger betydligt bättre förutsättningar än tidigare för genomförandet av storskaliga och utmanande projekt. Projektet Hembygdsvåtmark-Life är en del av Finlands viltcentrals verksamhet viltets livsmiljöer, mångfalden i naturen och viltet till fromma.
V
Hembygdsvåtmark-Life är en del av Finlands viltcentrals verksamhet viltets livsmiljöer, mångfalden i naturen och viltet till fromma.
12 l Jägaren l 1 l 2011
V
l Viltvårdskonsulenterna har under vintern gått ige-
nom de objekt som meddelats till jaktvårdsdistrikten och material från våtmarkskartläggningen. Man har hittat flera passande våtmarksobjekt till projektet. Under februari-mars utreder viltvårdskonsulenterna och de för projektet anställda viltvårdsplanerarna i samarbete med experter från NTM-centralerna ytterligare hur våtmarkerna lämpar sig för projektet. I det skedet tar de kontakt med kontaktpersonerna för de trettio objekt som tas med i projektet så att planeringen av de första våtmarkerna kan startas redan på våren när översvämningarna fungerar som avvägningshjälp. En grundläggande förutsättning för alla våtmarksprojekt är att mark- och vattenägarna ger sitt samtycke. Ett gott samarbete och öppen kommunikation är utgångspunkten för lyckade projekt, som tål att visas också för grannkommunernas invånare. Det går att söka finansiering av våtmarksprojekt från olika källor. Att det oberoende av finansieringsformen råder samförstånd med områdets ägare och bybor är lika viktigt oberoende av finansieringen. Självklart är förhandlingarna enklare om projektet förverkligas på en enda persons marker än nödvändiga utredningar inom en omfattande samhällighet.
Viltvårdsplanerarna presenterar sig
Juha Siekkinen:
Juha Siekkinen, bosatt i Kempele, har gått en utbildning i zooekologi vid Uleåborg universitet. Jag tror att det är viktigt att anlägga våtmarker för sjöfåglar, eftersom man kan förbättra och öka sjöfåglarnas livsmiljöer samt skapa fler möjligheter för att utnyttja och sköta om sjöfågelbestånden. Mot bakgrunden av min erfarenhet från Forststyrelsen har de också många andra positiva effekter på miljön och kan bidra till mångfalden på många fronter, säger Siekkinen. Under de senaste åren har Siekkinen arbetat vid Forststyrelsen med att planera restaurering av avrinningsområden, återställande av livsmiljöer för skogshönsfåglarnas kullar samt med anläggning och restaurering av våtmarker för sjöfåglar på statens ekonomiskogsområden i norra Finland. Förutom vid Forststyrelsen har Siekkinen arbetat med projekt bland annat vid enheten för naturresurser vid Uleåborgs yrkeshögskola och vid Skogsforskningsinstitutet. Som viltvårdsplanerare inom våtmarksprojektet vill jag uppmuntra jägare och markägare att skapa lämpliga livsmiljöer för sjöfåglar och att upprätthålla dessa också i framtiden. Jag erbjuder gärna mitt kunnande för kartläggning och planering av lämpliga objekt. Det är också givande att tillsammans fundera på alternativ för genomförandet av olika objekt, säger Siekkinen.
Våtmarker för sjöfåglar bidrar till mångfalden på många fronter
www.kosteikko.fi
Projektet Hembygdsvåtmarks internetsidor öppnas under februari. På adressen www.kosteikko.fi kommer du att hitta information om projektet, kontaktuppgifter till personalen samt hjälp via instruktioner och länkar med att starta våtmarksprojektet. Projektets modellobjekt kommer att presenteras på sidorna efterhand som de blir färdiga. En del av planerna kommer att laddas på sidorna som modellplaner och fungerar förhoppningsvis som stöd vid uppgörande av planer för våtmarker för vilka man har för avsikt att ansöka om finansiering, t.ex. av jordbrukets miljöstöd eller Leader-aktionsgrupper. En viktig del av verksamheten är att sprida information och under närmaste åren kommer det att ordnas en betydande mängd våtmarkskurser i alla landskap. Verksamheten presenteras också vid många evenemang. På webbplatsen hittar du datum och platser för våtmarkskurser samt andra relevanta projektrelaterade nyheter. Om det finns intresse för våtmarksarbeten i din hemby och ni vill ha mera information om ämnet i form av en våtmarkskväll i byn, kontakta projektets personal eller viltvårdskonsulenterna på våren. Våtmarksprojektet (Return of Rural Wetlands) -Life är delfinansierat av EU: s Life+ program samt av jord- och skogsbruksministeriet åren 20102015.
Timo Niemelä:
Timo Niemelä från Tammerfors har avlagt agroforstmagisterexamen vid Helsingfors universitet. Jag vill delta i projektet för att med min insats stöda anläggandet av våtmarker och skötseln av sjöfågelbetånden, berättar Niemelä. Niemelä, som jagar, fiskar, fotograferar och vandrar, har tidigare haft uppgifter i samband med planering av våtmarker samt arbetat vid Tavastlands NMT-central och vid Forststyrelsens naturtjänster. Jag ser på den kontinuerliga skötseln av sjöfågelkullarnas livsmiljöer med finansiering från Life-projektet som ett viktigt och utmärkt tillfälle även för att utveckla samarbetet mellan förvaltningsgrenar och lokala aktörer, konstaterar Niemelä.
Skötseln av sjöfåglarnas livsmiljöer ger en möjlighet att uveckla samarbetet mellan olika förvaltningsgrenar
Veli-Matti Pekkarinen: Projektet Hembygdsvåtmark kommer att öka det allmänna intresset för viltvård
Tre viltvårdsplanerare börjar arbeta i februari Våtmarksprojektets viltvårdsplanerare och viltcentralens regionala viltvårdskonsulenter har nära samarbete och hjälper er med våtmarksfrågor. Kontaktuppgifter och verksamhetsfält för de viltvårdsplanerare som börjar sitt treåriga arbete i början av februari hittar ni inom en snar framtid på www. kosteikko.fi-sajten. Viltvårdskonsulenternas kontaktuppgifter hittas på sista sidan i tidningen eller på Riistaweb (http://riistaweb.riista.fi). l
Veli-Matti Pekkarinen från St. Michel har jobbat som viltvårdskonsulent vid Södra Savolax jaktvårdsdistrikt sedan år 2000. Under de senaste åren har han varit tjänstledig för att jobba med projekt vid Finlands Jägarförbund. På samma gång har han frilansat som våtmarksplanerare. Jag sökte till projektet på grund av ett eget intresse för våtmarker. I mitt arbete har jag sett utvecklingen av sektorn och den stora potentialen. Jag vill ta del av utvecklingen inom naturvården. Min egen insats inom våtmarksprojektet är en lång erfarenhet av viltbranschen liksom know-how av det praktiska genomförandet och planerandet av våtmarker, konstaterar Pekkarinen. Pekkarinen har fått kunskap om våtmarkslösningar genom kurser som viltorganisationen anordnat och genom andra kurser i branschen. Själv har han hållit våtmarks- och mångfaldskurser vid tillställningar som ProAgria i Södra Savolax och landskapets Leader-grupper anordnat. Som viltvårdskonsulent har han samarbetat med landskapets NMT-centraler och skogscentralen. Som ett resultat av projektet kommer man att se en ökning av allmänna intresset för viltvård samt upptäckten av resultaten av praktisk viltvårdarbete, tror Pekkarinen.
Jägaren l 1 l 2011 l 13
Jarkko Nurmi, Mikko Alhainen, Marko Svensberg
På besök i Västerns jaktmarker
del 1
Sjöfågeldagböcker
Teppo Lampio, som i tiden även arbetade som verksamhetsledare för Jägarnas centralorganisation, företog åren 19511952 en rundresa i hela USA och bekantade sig då med viltvårds- och jaktarrangemang i landet. Han publicerade boken Lännen Riistamailla (Västerns jaktmarker) där han berättar om sina erfarenheter. Hösten 2010 besökte tre av jägarorganisationens arbetstagare delstaten Minnesota för att fördjupa sig i skötseln av våtmarker och administreringen av sjöfågeljakten. Artikelserien Sjöfågeldagböcker berättar om den här resan: finns det nånting att lära av Amerika?
l På våtmarksfronten händer det för när-
varande en hel del: Finlands viltcentral, som snart inleder sin verksamhet, erhöll EU-finansiering i miljonklass till ett Life+-projekt och jaktföreningarna runtom i landet restaurerar redan nu insjöfigurer med stöd av olika finansieringsformer. Problem finns det nog tillräckligt av. I vårt land hindras skötseln av våtmarker av byråkrati. På europeisk nivå finns det ett behov av noggrannare uppföljning av sjöfågelbestånden samt av gemensamma spelregler för jakten utmed flyttstråken. Ingen vid14 l Jägaren l 1 l 2011
känner egentligen sjöfåglarna som sitt eget vilt, men trots det kräver alla, såväl uppfödarländer som genomflyttningsländer, sin "egen" andel av det flyttande fågelviltet. I Nordamerika sköts frågan annorlunda. Sjöfågeljakten grundar sig på täckande uppskattningar av bestånden och ett kvotsystem, som fungerar i varje delstat och provins från Kanada till Mexiko. Sjöfåglarna sköts utmed hela flyttstråket (flyway) enligt gemensamt överenskomna principer. Skulle någon del av denna praxis fungera även i Europa? För att ta reda på hur dessa frågor sköts i Vilda Västern avreste tre herrar västerut, dvs Jarkko Nurmi från Österbottens jaktvårdsdistrikt samt Marko Svensberg och Mikko Alhainen från Jägarnas centralorganisation. Resan blev möjlig tack vare av jord- och skogsbruksministeriet beviljade projektmedel.
Lärdomar från Minnesota Naturförhållandena i delstaten Minnesota motsvarar långt finländska förhållanden:
vintrarna är snörika, det finns barrskogsoch lövskogszoner, övergångszoner mellan dessa samt öppen prärie. Med tiden har det flyttat emigranter från Finland till delstaten,vilket bl.a. kan ses av ortsnamnen i norr. Under den första dagen träffade vi höjdare från olika organisationer. Målet var att få en grov bild av den amerikanska sjöfågelforskningen, praktisk viltvård samt av viltförvaltningens roll vid dimensioneringen av jakten. Vi rattade på en sexfilig motorväg och navigatorns vänliga kvinnoröst styrde oss tryggt till Minnesota Valleys naturcentrum. Där träffade vi USA:s fiske- och viltförvaltnings regionchef Jim Leach, Minnesotas naturresursförvaltnings chef Dave Schadin och Ducks Unlimited-organisationens Ryan Heiniger. De gav oss en orientering i amerikansk skötsel av våtmarker och administration av viltresurser. Därefter var vi klara för en "roadtrip" för att bekanta oss med praktisk viltvård ute i landsbygden.
För alla andarter uträknas delstats- och flyttstråkskvoter, så den amerikanska jakten efter sjöfågel är noga kontrollerad.
Bekanta problem vid skötseln av livsmiljöer
Redan före Dave Schad inledde sin presentation hade det klarnat för oss hur omfattande den organisation han representerade var. Till varje delstats naturresursförvaltning hade det sammanförts en täckande representation av olika naturnyttjandeformers ansvarsområden. Jämfört med finländska förhållanden förenade ämbetsverket jord- och skogsbruksministeriet, miljöministeriet, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Finlands miljöcentral samt vilt- och miljöförvaltningens funktioner. Det här har en betydande inverkan på effektiviteten vid förvaltningen av våtmarkerna och sjöfågelbestånden, Vi återkommer till detta senare.
Vid skötseln av livsmiljöerna brottas man med samma problem som i Finland: markanvändningen har intensifierats och utdikningarna har urlakat många våtmarker i Mississippi-älven. Minnesotas västra delstatsgranne Norra Dakota är en vidsträckt odlingsbygd där det knappast alls har utförts dikningar. Dakotas sjöfågelproduktion är beroende av regn: ju mera regn, dess fler änder. Naturliga svackor fylls med vatten och genom att diken saknas hålls vattnet kvar i dessa säsongvåtmarker så länge att sjåfåglarna hinner fostra sina kullar. Vattnet i svämvattenområden värms snabbt upp på våren och det utvecklas en riklig vatteninsektfauna i dem. Det är en verklig energibomb för de växande ungarna.
Vart 10-15 år dödas fisken i de bästa fågelsjöarna genom att torrlägga dem eller använda rotenongift. Med till dammen anslutna elektriska fält hålls fisken borta från våtmarken. Fisk som simmar nära fältet bedövas.
på web-adressen: http://www.fws.gov/birdhabitat/nawmp/Planstrategy.shtm.
Jakten efter sjöfågel kontrolleras med kvoter Dave Schad presenterade enorma sjöfågelinventeringar, som genomförs på prärien, större sjöar och på den arktiska tundran. Beräkningar, kännedomen om flyttstråken och olika matemaatiska modeller bildar en komplicerad ekvation som har som syfte att säkerställa hållbar beskattning av sjöfågelbestånden. Utgående från modellen beräknas delstats- och flyttstråksrelaterade kvoter för andarterna. Den amerikanska sjöfågeljakten är m.a.o. noga kontrollerad. Den övergripande modellen har varit länge i användning och avslöjar de långsiktiga trenderna i olika arters beståndsvariationer. Administrationen av fastlandets sjöfågelbestånd styrs fortlöpande av den levande och uppdaterade förvaltningsplanen North American Waterfowl Management Plan, som kan studeras
I Nordamerika regleras beskattningen av sjöfågelbestånden utmed alla flyttstråk med ett delstatsresom grundar sig på inventeringar. Sjöfågelpopulationernas huvudlivsmiljöer och flyttstråk har kartlagts med enorma ringmärkningar i samarbete med ornitologer. laterat kvotsystem
Dave Schad: "Döda fisken" Under naturresursförvaltningens flagg har det samlats en avsevärd skara aktörer, som i vårt land är självständiga och hos oss agerar enligt sina egna målsättningar och t.o.m. enligt sina egna ideologier. Naturresursförvaltningens breda sammansättning i USA garanterar att naturvården inte låser sig i revirmotsättningar. Det totala ansvaret bärs tillsammans och de viktigaste sjöfågelobjekten sköts verkligt effektivt. Om sjön har stor betydelse för sjöfåglarna torrlägger vi den vart 1015 år eller dödar fiskarna med rotenon. Efter åtgärderna tiodubblas sjöfågelbeståndet många gånger om. Mitt råd för en resultatrik förvaltning av sjöfågelbestånden är: "Kill the fish", säger Schad. Tänk efter vilket liv redan förslag av det här slaget skulle åstadkomma i Finland, Det skulle grundas många rörelser av typ "Rädda
Lähde U.S. Fish & Wildlife Service
Jägaren l 1 l 2011 l 15
Sjöfåglarna sköts utmed hela flyttstråket enligt gemensamt överenskomna principer.
mörtar och rudor", man skulle förbanna och hota de blodtörstiga fiskemyndigheterna och slutresultatet skulle var just det som vi ser i vår våtmarksnatur idag: det görs knappt nånting alls. Sjöarna eutrofieras, växer igen och sjöfåglarna minskar i antal. Restaurerarna av insjöfigurer underkastas en så massiv byråkrati att de blir handlingsförlamade. Naturligtvis utplånar Schads kohorter inte i fiskbeståndsavseende värdefulla objekt, de vårdas på fiskarnas villkor. Viktiga sjöfågelsjöar sköts igen på sjöfåglarnas villkor, berättar Schad om de klara linjedragningarna.
av effektiv markexploatering och annan människoverksamhet på Nordamerikas ursprungliga fågelfauna på våtmarkerna. Beklagligtvis är ännu större förändringar på kommande. I Kanada och Alaska finns det ännu enorma"andfabriker" på tundran. Vatten täcker den eviga tjälen och fåglarna erbjuds rikligt med fina miljöer för kullarna. Om tjälen smälter och vattnet sugs ner i marken torkar fabrikerna.
Ryan Heiniger: "Änder Obegränsat" I Minneapolis träffade vi också Ryan Heiniger, representant för organisationen Ducks Unlimited som grundats 1937 och främjar iståndsättning av sjöfåglars livsmiljöer. Ryan Heiniger basar för organisationens projekt i Minnesota och Iowa. Den grundläggande idén för verksamheten är skötsel av vattennatur med metoder som grundar sig på forskning. Organisationen har omkring 450 anställda: biologer, ingenjörer, jurister, penninginsamlare, pr-folk som håller kontakt med politiker... Ducks Unlimited har iståndsatt omkring 4,8 miljoner hektar livsmiljöer, berättar Heiniger. Skötseln av livsmiljöer är nödvändig för sjöfågelbestånden på fastlandet har minskat med omkring 80 % från situationen på 1870-talet. Områdets naturliga potential är fortsättningsvis stark jämfört med t.ex. Norden, men den stora nedgången berättar ändå den karga sanningen om inverkan
Den här sjön har eutrofierats av fisken (gröngrumligt vatten). Mellanattnet nås inte av tillräckligt ljus för att det ska utvecklas växtlighet som producerar frö- och insektnäring för sjöfågelungarna. Dödandet av fisken gör att vattnet klarnar och växtligheten återhämtar sig.
Stjärtänder på trädorna Ducks Unlimited organisationens grundare Joseph Knapp formulerade 1931 en tidlös verksamhetsidé som lämpar sig för alla. "Eftersom det är människans verksamhet som har gjort att sjöfågelbestånden försvagats,bör denna trend även vändas genom människans verksamhet.Vi bör hjälpa naturen att få sina naturliga processer tillbaka." Organisationens program "Stjärtänder på trädorna" innehöll element som är bekanta också för finländare, för målet var att skydda stjärtändernas häckning på naturvårdsåkrar. Trädor anlades främst inom stjärtändernas häckningsområden i Kanada och de erbjöd skyddade häckningssplatser som inte plöjdes upp på våren med jordbruksmaskiner. Living Lakes-projektet påminner igen om projektet Life+Hembygdsvåtmark som startades av Jägarnas centralorganisation 2010. Ytterligare information om verksamheten på adressen http://www.ducks.org/. Skyddsområden i närheten av storstäder jakt rekommenderas Som om finländarna inte redan i det här skedet skulle vara tillräckligt omtum-
lade ska vi höra på Jim Leach. Han verkar som regionchef för USA:s fiske- och viltförvaltning i Minnesota och Wisconsin. Vi besöker naturskyddsområdet Minnesota Valley och i anslutning till det ett naturum i grannskapet av miljonstaden Minneapolis. Leach berättar för oss om det lokala naturskyddet. Det grundar sig långt på ett system för naturskyddsområden (National Wildlife Refuges) som är baserat på president Theodore Roosevelts tankar. Målet är att bevara viktiga naturobjekt för kommande generationer. Skyddsobjektens omfattning varierar från vidsträckta prärier till små viloskär för pelikaner. Syftet med systemet är att i täckande omfattning erbjuda vacker natur i närheten av alla storstäder på högst en timmes köravstånd i form av ett betydande skyddsområde, som i allmänhet har ett guidecentrum. Så här långt är sådana områden vanliga också i Finland, men i USA jagas det också aktivt i dessa områden. Jakten anpassas till respektive områdes särdrag och det är tillåtet, populärt och rekommenderat. Dessa områden besöks årligen av omkring 40 miljoner personer.
I USA jagas det inom skyddsområden: "Öppet för allmän jakt"
Människan en del av naturskyddet Förstelnade av de finländska riktlinjerna för naturskyddet förundrar vi oss över systemet medan våra värdar å sin sida förundras när de får höra om finländsk praxis för skyddet. Vad menar ni, vi skulle inte ens kunna tänka oss att förbjuda jakt inom ett skyddsområde, vi skulle ju förlora människornas stöd och vår trovärdighet på lokal nivå. Naturen skyddas och sköts så att alla användargrupper upplever att den är någonting viktigt för dem, kvider Jim Leach. Så är det. Många av naturskyddsideologins ursprungliga idéer, organisationer och föregångare kommer från USA: Sierra Club, som fungerade som startmotor för hela idén med att grunda naturskyddsområden, Aldo Lepold, Henry Thoreau... Arvet efter dem syns fortfarande i USA, där jakt och viltvård är en del av modern naturvård och modernt naturskydd. Hos oss i Finland har det tråkigt nog rått ett visst motsatsförhållande mellan människan och naturen och ett kraftigt begränsande av många former för nyttjande av naturen särskilt för jaktens del. På jaktmarkerna i väster har man nått enorma resultat genom att bygga naturskyddsbroar mellan alla användargrupper. Naturligtvis jagar man inte heller i USA på alla naturskyddsområden, men inställningen till jakten är markant mera tolerant. I artikelseriens följande del presenterar vi skyddssystemet närmare.
16 l Jägaren l 1 l 2011
Ut på vägen Med ett sådant här informationsinslag började vår Minnesotaresa. Följande vecka bekantade vi oss med skötseln av våtmarksnaturen i praktiken. De enorma dimensionerna i USA började avslöjas för oss när vi körde till vårt första logi, för ett likadant vidsträckt prärielandskap bredde ut sig framför, bakom och på sidorna av bilen timme efter timme. Små amerikanska tätorter av samma utseende som Twin Peaks och Cougarville flimrar förbi. Antalet skunkar som blir under bilen är oräkneligt som mårdhundarna vid kanten av motorvägarna i södra Finland isynnerhet i närheten av våtmarker. Skunkarna luktar avskyvärt på hundratals meters avstånd. Lukten håller chauffören vaken. l
Historiskt vingsus. De forna indianernas gravhögar i Rice Lakes skyddsområde.
Vildrissjöarna
ett arv efter indiankulturen och en födobank för sjöfåglar
n Vildriset är en av de viktigaste näringsväxterna för sjöfåglar i
Minnesotaområdet. Som fullt utvuxna påminner bestånden om våra inhemska fräkenbestånd, men är något längre. Fåglarna återhämtar sig efter vårflyttningens ansträngningar genom att äta av risets blomställningar, senare på sommarna hittar kullarna rikligt med vatteninsekter under risbestånden. På hösten ger det mogna riset änderna kondition för flyttningen. För indianerna är vildriset en direkt helig sak. Av chippewa- och siouxstammarnas näringsresurser under årscykeln utgjorde vildriset ungefär en fjärdedel. Skördandet av vildriset med traditionella metoder är fortsättningsvis en del av deras kultur för ursprungsbefolkningen har rätt att samla vildris från vissa sjöar. Det här håller kulturarvet levande. Bestånden böjs över kanoterna och kornen skakas av i kanoten som så småningom fylls av ris.
Vi gjorde ett besök i Rice Lake skyddsområde. Sjön är en av Minnesotas viktigaste vildrissjöar. Den grunda sjön har en yta på ca 2000 hektar. Fiske- och viltförvaltningen sköter sjön på vildrisets och sjöfåglarnas villkor. Sjöns vattenyta regleras med hjälp av de massiva dammarna som på fotot här intill för att vattenytan skall vara så gynnsam som möjligt för varje skede i vildrisets uppväxt. Den kritiskaste tiden för att skörden ska lyckas är i slutet av juni och början av juli. Då flyter risbeståndet på vattenytan. Om vattenytan stiger den här tiden rycks beståndet lös från bottnen och skörden förstörs. Aktiv skötsel avkastar resultat, för under de bästa höstflyttningsdagarna har det räknats omkring en miljon sjöfåglar på sjön. På hösten göder riset sjöfåglarna till flyttningskondition och återhämtar sig fåglarna i äggläggningskondition efter den ansträngande flyttningen.
Ryan Heiniger, DU
Jägaren l 1 l 2011 l 17
Jarkko Nurmi
Text och bild: Petteri Kontila
Tio år med egen fågelsjö
I andjakten och i synnerhet i säsongpremiären deltar varje år en stor skara jägare. Till de populäraste platserna blir det rent av rusning kring den tjugonde augusti. Det går emellertid att skapa flexibilitet och utrymme i andjakten och skötseln av fågelvatten genom att anlägga nya jaktställen, våtmarker och fågelsjöar. Här ska jag berätta om mina egna erfarenheter under tio års tid med en egen fågelsjö där det inte förekommer vare sig trängsel eller rusning.
l Det var i slutet av 1998 som fiskelaget, fiskeområdet och markägaren kom överens om att anlägga en fågelsjö. Planeringsarbetet praktiskt taget rivstartade med en kartläggning av terrängen och mätningar. I begynnelsen var det meningen att sjön skulle producera fiskyngel för utplantering i sjöar och vattendrag i trakten, och vi kom inte alls att tänka på viltet. Undertecknad som ansvarade för planeringen av projektet och realiseringen kontaktade den dåvarande viltvårdskonsulenten för att be om hjälp med viltaspekterna vid anläggandet. Vid synen i terräng18 l Jägaren l 1 l 2011
en konstaterades att platsen var lämplig för både fisk och vilt. Alltså lyfte vi in bägge i projektet när den slutliga planen gjordes upp. Byggnadsarbetena kom igång under påföljande år och sjön stod klar hösten 1999.
Fisk och vilt Sjön har nu fungerat i tio år med sin dubbla funktion som odling av fiskyngel och som sjöfågelmiljö. Bägge funktionerna har låtit sig fogas samman utan några problem. Vi har tänjt en smula på fiskodlingssäsongen och låtit den gå längre in på hösten, vilket har gett fåglarna mera tid vid sjön. Torrläggningen av sjön har flyttats fram till slutet av oktober då sjöfåglarna redan har inlett flyttningen. Vid den tiden störs de flyttande sjöfåglarna inte längre av att sjön blir torrlagd. Å andra sidan har torrläggningen av sjön också varit till konkret nytta eftersom det på bottnen samlas insektlarver av olika slag och den här bottendjursfaunan har tjänat väl som smörgåsbord för de flyttande änderna. Under en kort tid har det alltså funnits ett rejält utbud på stadig, proteinrik föda. Statistiken berättar Fågelbeståndens storlek och kvalitet i jakt-
området är grundstenen som man bygger på för att åstadkomma ett uthålligt och förnuftigt upplägg på jakten. Men hur går detta till i praktiken och är den tillgängliga informationen tillförlitlig nog att bygga på? Vi var två gubbar som med stort intresse följde med livet kring dammen och hur den utvecklades. Vi väntade ju oss att våra satsningar skulle ge en mätbar avkastning under de kommande åren. Avskjutningen både de små rovdjuren och fåglarna bokfördes varje år. Vi antecknade också den handfull skadskjutna fåglar som gått förlorade under jakterna. När vi sedan i vintras gick igenom saldot för de här tio åren fick vi oss en angenäm överraskning, både vad avskjutningen beträffar och i övrigt. Sjön som allt detta handlar om är ju inte större än halvannan hektar. Den totala avskjutningen (gräsand, bläsand och kricka) uppgick i medeltal till 22 fåglar per jaktsäsong. Den totala avskjutningen under åren 2000 till 2010 presenteras i bild 1.
Med apporterande spets Under perioden 2000 till 2010 förlorade vi sex gräsänder och en kricka i form av skad-
30 25
Antal fåglar /år
Arterna som jagas 2000 - 2010
25 20 17 12 5 3 1 12 8 2 16 12 7 1 12 7 2 3 1 12 7 3 2 6 3 8 20 25
stränga kölden och det tunna snötäcket ha decimerat minkarna rejält och sedan dess har de mycket riktigt varit färre.
20 15 10 5 0
2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 gräsand kricka bläsand knipa
Bild 1. Det totala uttaget per art under åren 2000 2010.
Jakten på små rovdjur
16 14 12 10 8 6 4 2 0
Utfodring och fredade dagar Eftersom vi inleder stödutfodringen i god tid på våren har det varit möjligt att räkna hur många fåglar som stannar kvar i vår sjö och häckar. Det har gett oss en preliminär uppfattning om antalet bofasta innevånare. Det att vår anlagda sjö ligger på en holme på avstånd från fast bebyggelse har underlättat jakten på både fåglar och rovdjur. Utfodringen arrangerar vi så, att vi lägger utfodringsplatserna och flottarna tillräckligt långt från varandra för att undvika revirstrider eftersom det finns rätt gott om fågel i sjön. På så vis hålls kullarna bättre samlade och får tillräckligt med utrymme. Vi håller varje år igång fem till sex utfodringsflottar och dessutom lägger vi ut korn och havre på grunda platser med hård botten. Jakten går till så, att vi har jagat i klart avgränsade perioder. Tack vare det har fåglarna dröjt sig kvar vid sjön till långt in på hösten. Det har gått maximalt två till tre jaktdagar på varje vecka och somliga av dagarna har bestått av bara några timmar på kvällen. På senhösten har de häckande fåglarna fått förstärkning i form av flyttande fåglar från annan ort. Tack vare sitt läge och utfodringen har det som mest funnits flera tiotal fåglar där som vilar och tankar innan de sträcker vidare. Även om fåglarna allt emellanåt har varit väldigt många så har vi medvetet avslu-
Rovdjur /år
2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 mink mårdhund räv mård
Bild 2. Fällda smårovdjur 2000 - 2010
skjutningar, det vill säga ungefär tre procent av det totala uttaget. Samt därtill en fälld and som inte hittades, vilket i förhållande till det totala uttaget kan betraktas som en blygsam förlust. Under jakterna har vi använt en spets som är tränad att arbeta i vatten. Den har varit till stor hjälp, i synnerhet vid jakt under kvällsflykten. En spets lär sig rätt fort att arbeta i vatten, bara den får en möjlighet att göra det. Bäst lyckas detta förstås om hunden får vänja sig vid vatten redan som valp.
Bort med rovdjuren! Jakten på de små rovdjuren och rovdjurens negativa effekter har lyfts fram i många sammanhang. Inte utan orsak. Kring vår egen fågelsjö går jakten på de små rovdjuren varje år. Beroende på tidpunkten håller vi 5 till 8 minkfällor och 2 till 3 mårdhundsfällor gillrade. Vi har antecknat hur rovdjuren rör sig och var spår har observerats, liksom också fångsten (bild 2). Vi inleder rovdjursjakten på vårvintern
med mink och det är ett utmärkt upplägg. Det är då som minkhonorna dräller omkring i grannskapet och vi blir kvitt både dem och deras avkomlingar på en och samma gång. På det här viset slipper vi förluster bland fågelmödrarna när de återvänder från flyttningen, utmattade och parningsyra. Vi har alltså kunnat erbjuda de häckande paren en så gott som rovdjursfri miljö. Tyngdpunkten i rovdjursjakten är ändå förlagd till början av andjakten i augusti. Även om antalet fångade minkar och mårdhundar inte har varit särskilt stort så har vi genom jakten kunnat minimera förlusterna för honorna och i synnerhet för deras kullar. En enda sommar har det enligt våra anteckningar påträffats en hona utan ungar och två somrar en uppenbarligen decimerad bläsandskull, sannolikt på grund av mink. Trots att vårt statistiska material är litet så verkar vi ha åstadkommit en klar minskning av antalet rovdjur under perioden 2000 till 2010. Vintern 2002-2003 tycks den
Jägaren l 1 l 2011 l 19
40
Antalet jaktdagar och fällda fåglar, st
Avskjutningen och jaktdagarna 2000 - 2010
36 25
35 30 25 20 15 10 5 0
7 13 8 26 21 15 6 7 10 3 4 11 11 26 20 23 19
26
10
11
2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 jaktdagar fåglar
Bild 3. Förhållandet mellan antalet jaktdagar och avskjutningen 2000 - 2010.
tat jakten i god tid innan säsongen är över. Sista biten av jaktsäsongen har vi nöjt oss med att uppehålla fåglarna vid sjön genom utfodring.
Saldot för ett decennium Ur jaktlig synpunkt är anläggandet av små fågelvatten som sedan sköts och organiseras
med största omsorg någonting att allvarligt överväga. Våra egna erfarenheter visar att även ett alldeles litet jaktområde som används förnuftigt och disciplinerat skapar en givande inramning för jakt. Samtidigt skapar vi även ett bestående fundament för sjöfåglarna. I vår avskjutningsstatistik stannar knipan vid en enda fälld fågel, vilket beror på vårt eget beslut att freda den här arten. Om vi däremot hade behandlat knipan på samma sätt som de övriga sjöfåglarna så hade avskjutningen med all sannolikhet landat någonstans mellan gräsanden och bläsanden, det vill säga på 5 till 10 stycken per säsong. Vi har också haft friheten att organisera jakten efter eget huvud, vilket bland annat har underlättat valet av skjutavstånd och skjutsektorer. De fällda fåglarna har kunnat bärgas och det har inte förekommit för långa skotthåll. När det gäller bärgandet av fåglarna har hundens insats varit avgörande, i synnerhet vid jakt under kvällsflykten. Beträffande hur mycket tid vi lägger ner på jakten har vi inte försökt minimera eller maximera antalet jaktdagar, utan vi har i
hög grad låtit slumpen styra. Dock så, att vi systematiskt har stuckit in fredade dagar emellan. Bild 3 visar antalet jaktdagar och avskjutningen. Allt emellanåt har vi lämnat en hel vecka emellan, vilket betyder att avskjutningen och antalet jaktdagar inte kan jämföras rakt av. Det är dock ett faktum att en ökning av jakttrycket i form av fler jaktdagar sällan resulterar i en motsvarande ökning av avskjutningen.
Sjön eutrofieras och vattenväxterna frodas Den kunskap som vi har samlat på oss under de här tio åren visar att olika fågelarters benägenhet att slå sig ner på nya ställen, det vill säga anlagda i fågelsjöar och våtmarker, varierar. Gräsanden är som alltid den vanligaste arten som förekommer i det största antalet, och verkar godkänna nästan alla typer av fördämningar och sjöar. Så även krickan. Enligt våra observationer utgör bläsanden däremot ett klart undantag. De första bläsänderna och kullarna noterades så sent som under sjöns tredje verksamhetsår. Kniporna har däremot anmält sig i en jämn ström under åren. Uppenbarligen förhåller det sig så, att fågelarter som föredrar näringsrika vatten inte känner sig lockade av en ny sjö med knapp vattenvegetation. Under vår egen lilla sjös tioåriga historia har dess karaktär förändrats och frodigheten tilltagit. Nya växtarter har vandrat in. Bottnen, som har varit åker och äng, har fått nya växter på både naturlig väg och genom plantering. På försök har vi hämtat vattenväxter från en närbelägen sjö och planterat dem i vår egen sjö och för de flesta växters del har operationen lyckats alldeles utmärkt. Vattenvegetationen har ökat och floran har berikats med bland annat gäddnate, kaveldun och igelknopp samt de för sjöfåglarna så nödvändiga växterna stor andmat och vanlig andmat. Utmed stränderna av vår sjö har det uppstått skyddande videsnår sedan vi avlägsnade de större träden. l
20 l Jägaren l 1 l 2011