• 1 / 2009 Citykaninen har kommit för att stanna Statssekreterare Lind: St Storarovdjurspolitiken är en inlärningsprocess Vinterjakt på fälthare Markus Maulavirta: Viltets värdegrund bör bevaras fram till tallriken Så här bygger du en snöhydda
• Gästskribenten: Fantasier ger makt Centerextremisten och påverkaren Juha Kuisma förklarade i tiden på ett oemotsägligt sätt varför Finland är en demokrati. I sin bok Tuli leivän antaa skrev han att det beror på att vi här i norr är utlämnade åt de förnybara naturresurserna, vilket alltid har krävt samarbete. Tanken är vettig Utnyttjandet av icke förnybara naturresurser ­ olja, naturgas, mineraler ­ kräver framför allt kapital. Däremot har de förnybara alltid krävt samarbete - vid svedjebränning, forna tiders älgjakt på skidor, i skogsbruket. Nyttjarna av förnybara naturresurser har dock ett problem, som utnyttjas systematiskt och skrupelfritt av motståndarna till verksamheterna ifråga: nyttjandet av dessa resurser kräver i det närmaste alltid att man tar livet av någonting. Alltså dödande Av publiciteten att döma går budskapet också fram. På tidningarnas sidor presenteras förvånande ofta människor, som tycker att trämöbler och -hus är fina saker, men att fälla träd - det är brottsligt. Det finns dock också en annan sanning Attacrörelsens grundare Ignacio Ramonet har sagt att det är ett grundläggande fel att inbilla sig att världen är sådan som den ser ut att vara när man följer med medierna. Vi i skogsbranschen vet det här. På Finska Forstföreningen har vi sedan början av 1990-talet systematiskt följt upp medborgarnas inställning till skogen. Frågorna i opinionsundersökningarna Skog och trä, som vi utfört i samarbete med Taloustutkimus, har varit desamma hela tiden förutom att de utökats (se t.ex. www.smy.fi > Barometrit). Till vår disposition har vi 15 års trend för finländarnas attityder till skogen. Betydelsefullt i denna är inte i sig bara hur dessa fördelas utan också hurdan fördelningens utveckling är och har varit. Å andra sidan har fördelningen i sig betydelse om den är sådan som hos oss. Trots att vi ställt nästan hurdana frågor som helst till medborgarna har resultatet alltid varit detsamma: andelen synpunkter som starkt eller relativt starkt stöder skogsbranschen är 60­80 %, ibland högre. Vid sidan av den här generella sanningen är vissa detaljer typiska Av dem som stöder de gröna anser ca 90 % att skogsvården i vårt land är god eller mycket god. Skogsforskarna och -proffsen hör till de tillförlitligaste infokällorna ifråga om skogsbruket, men också när det gäller säkerställandet av mångfalden i skogsnaturen; miljöorganisationerna landar också i den frågan först på en tredje plats. I början av 2000-talet hade skyddet av vårt lands skogar kommit långt. Miljöorganisationerna började få svårigheter med att få någon att tro att ekologin kräver ytterligare skydd. Då tog de i bruk en ny motivering av skyddet: skogarnas rekreationsbruk. Inom skogsbranschen förundrade man sig ­ finländarna rör ju sig ytterst aktivt i skog och mark och normala ekonomiskogar har alltid varit goda nog. Det behövdes information. Och när vi frågade hur landet ligger visade det sig att nio av tio finländare ansåg att de nuvarande skogarna räcker bra eller relativt bra till för rekreation, som t.ex. bär- och svampplockning och friluftsliv. Dessa uppgifter torde ha betydelse också för jägarna. Vill man ändå ha information om medborgarnas inställning till jakten så ska man fråga. Det blir inte ens dyrt. Några hundra euro per frågas. Skribenten är kommunikationsplanerare vid Finska Forstföreningen. Hannes Mäntyranta Vad tycker du? Hurdan är den bild medierna ger av jakten? Är den korrekt eller fel? Berätta din åsikt på adressen www.riista.fi/vieraskyna Gästskribenten G i är en ny spalt i vår tidning. Vi ber om åsikter om spalten. 2 Jägaren 4 / 2008
• Innehåll N:o 1 23.01.2009 58. årgången. Jägaren är Jägarnas Centralorganisations upplysningsblad, som sänds till alla som erlagt jaktvårdsavgift. Upplaga 18 000 ex. Jägaren utkommer sex gånger i året, nästa gång 06.04.2009. Tidningen svarar inte för texter och bilder som sänts till redaktionen utan avtal därom. Redaktion: Huvudredaktör: Jari Pigg Redaktör: Klaus Ekman Redaktionsekreterare: Maria Nikunlaakso Layout: Ilkka Eskola Översättning: Berndt och Carl-Gustav Zilliacus Redaktionsråd: Tapani Pääkkönen (ordf) Klaus Ekman Juha Immonen (v.ordf) Marko Mikkola Leif Norrgård Jarkko Nurmi och Raimo Vajavaara. Sakkunnigmedlemmar: Ilkka Eskola Vesa Ruusila Redaktionens adress: Jägarnas Centralorganisation Fantsvägen 13-14 00890 Helsingfors tel. 09-2727 8116 Adressändringar och jaktkortsärenden: Telefon 0303 9777 Tryckeri: HANSAPRINT2009/ JÄG09_01 Pärmfoto: Päivi Leikas sida 16 Klappjakt på hare sivu 24 sida 8 Författningarna binder distrikten vid beviljandet av licenser för problemrovdjur Kaninen ­ en livskraftig erövrare sida 48 Markus Maulavirta: Viltets värdegrund bör bevaras fram till tallriken 2 4 5 6 8 sida 30 Jakten ger 15-åriga kusiner spänning och gemenskap 34 Ungdomar på jägarkurs i Laitiala 37 Lockjakt på räv 38 Undersökning: Finländaren jagar för naturupplevelsernas skull ­ ensam eller i ett litet sällskap 42 Med Eki på vandring: Snöskottande jägare 45 Forskarperspektivet: Är skogsrenen förloraren i ett triangeldrama? 46 Dags igen för inventering av spår i snön 48 Markus Maulavirta: Viltets värdegrund bör bevaras fram till tallriken 52 Ålandsnytt 54 Över tusen älgjaktlag nästa höst på statens marker 56 Aktuellt från ministeriet: Förändringarnas tid 58 Ungdomarna lämnas i sticket ­ Hur ställer sig din egen jaktförening till nya medlemmar? 60 Delta i jaktvårdsföreningens årsmöte 62 Nu är det dags att påverka skötseln av jaktfrågorna ­ Kallelse till jaktvårdsföreningarnas årsmöten 66 Jägarorganisationen meddelar 69 Adresser 70 Affärer Medlem i Tidningarnas Förbund 12 13 14 16 18 20 24 28 30 33 ISSN 0355-2683 Gästskribenten: Fantasier ger makt Vildmarkskalender Ledaren: Är vapnen problemet? Statsekreterare Jouni Lind: Rovdjurspolitiken är en inlärningsprocess som förutsätter långsiktighet Författningarna binder distrikten vid beviljandet av licenser för problemrovdjur Anmäl lodjurskullarna! Ordförandens spalt: Valår Skötandet av rovdjurskonflikter i tätorter kräver samarbete Klappjakt på hare Vaktjakt på fälthare ger god utdelning Kaninjakten i staden kräver ändringar av författningar Kaninen ­ en livskraftig erövrare DU är jaktens viktigaste ambassadör Jakten ger 15-åriga kusiner spänning och gemenskap Jakten på statens marker: Finländarnas väg höll redan på att försvinna Jägaren 4 / 2008 3
• Vildmarkskalender JANUARI "Januari visar sin egenart: Köld efter snöyra ger illväder", sa det finska folket i tiden. I tavastländska dialekter betyder tammi som namn på månaden just midvinter. Köldrekordet i Finland, -51,5C, mättes den 28.1.1999 i Pokka i Kittilä. I mars börjar midvintern vara över. Myren Vittukeino i Savukoski kommun är dock ännu inbäddad i ett tjockt snötäcke. I vardagsspråket i norr betyder keino en bra färdled och det är ju just vad myrarna är; jämna för skidåkning och lätta att orientera på. Myren ligger vid Kemijoki älvs övre lopp. Prefixet på myrens namn har sitt ursprung i de stora skogshyggena i början av senaste sekel. Det berättas att det i den tidens ganska rörliga skogsarbetargäng också fanns en lokal huggare som på lördagarna avslutade veckan med att skida över myren hem till sin hustru. Kompisarna kallade alltså inte utan fog myren för Vittukeino. MARS I mars inleder flyttfåglarna sin återkomst till häckningsplatserna. En av de ståtligaste återflyttarna är vår nationalfågel sångsvanen, som under föregående sekel var nära att helt försvinna från vår natur. Efter krigen uppskattade man antalet svanpar som ännu häckade på de avlägsnaste myrarna i nordligaste Lappland till bara några tiotal par. Vid sydkusten har midvintern dock under de senaste åren allt oftare förskjutits till februari. Det här påverkas särskilt av att havsisarna på grund av det allt varmare klimatet börjat lägga sig allt senare. Ifjol vintras frös Östersjön endast i Bottniska vikens nordligaste del. I skidornas förlovade land hölls användningen av snöskor länge i skidandets skugga. Under de senaste åren har dock snöskornas popularitet ökat kraftigt. Många långfärdsskidare tar idag med sig snöskor i pulkan. Särskilt då man slår läger är snöskorna praktiskare än långa terrängskidor. Tack vare skyddsåtgärder påträffas sångsvanar numera t.o.m. i huvudstadsregionens randområden. Efter en paus på inemot hundra år har sångsvanen åter tagit plats i t.ex. det häckande fågelbeståndet i Noux. Namnet Noux kommer från samiskans njucka som uttryckligen betyder svan. Fångsten av små rovdjur ska inledas senast i mars. Tidigt påbörjad jakt fokuseras effektivt till vuxna individer som förbereder sig för fortplantningsperioden. Minkfällorna gillras där rovdjuren rör sig. Särskilt bra fångstplatser är vattendragens isfria platser. Fångsten av små rovdjur har gett ytterst goda resultat i fågelvattnens skyddsområden. Fångsten av mårdhund och mink har direkt kunnat ses i produktionen av ungar i projektområdena. Av sjöfåglana är det särskilt ändernas häckningsresultat som förbättrats men det har också tranornas och svanarnas. Text och foto: Eerikki Rundgren FEBRUARI Den 6-8.2.2009 hålls finska mästerskapen i snöskovandring i fjällterrängen kring Iso-Syöte fjäll i Pudasjärvi kommun i anslutning till världsmästerskapen i djupsnöskidning. På adressen www.umpihankihiihto. pudasjarvi.fi kan den intresserade i realtid följa med hur lagen klarar sig. Läsarnas kommentarer Besök adressen www.riista.fi/vieraskyna och ta ställning till frågan som ställs på sidan 2 i Gästskribentens artikel. De mest träffande åsikterna publiceras i fortsättningen i den här spalten. 4 Jägaren 4 / 2008
• Ledaren Jari Pigg verksamhetsledare Är vapnen problemet? Skjutintermezzot senaste höst i läroanstalten i Kauhajoki återväckte på ett uppslitande sätt tankarna kring det lika uppskakande blodsdådet i Jokelaskolan hösten innan. Vardera fallet utlöste omedelbart krav på åtstramning av vapenlicenserna. Många politiker och självlärda psykiatriexperter aktiverades. Särskilt uppskakade var jägarna och sportskyttarna över att vapen hade använts fel på ett dylikt sätt. Ungdomarna hade lyckats vilseleda systemen medvetet och med berått mod. Många frågor ställdes. Den vanligaste frågan var: Varför? Frågan överför dock ansvaret på fel part. Frågan borde lyda: Hur har vi hamnat i den här situationen? Hur är det möjligt att människor i vår välfärdsstat ­ och framför allt ungdomar ­ mår så här illa? Hur kan människans värderingar i sin helhet bli så förvrängda att de leder till dylika uppskakande handlingar? Som man kunde vänta sig gick det första förslaget till lösning av frågan ut på en åtstramning av villkoren för beviljandet av vapenlicenser. Det framkastades tankegångar som att jägarna och sportskyttarna utgör en fara för andra "eftersom de har så många vapen". Det lyftes ytterligare fram ännu strängare förutsättningar för att få licenser: viss tid för dessa, strikt bannlysning av vapen av pistoltyp, läkarutlåtanden etcetera. Alldeles som om dessa lösningar vore "de visas sten", som den förvrängda kantänka inte kan kringgå. Genom att göra villkoren för beviljande av vapenlicenser strängare än de är idag försvårar vi nog vanliga människors liv, men hindrar inte de sorgliga och uppskakande händelserna från att upprepas. En strängering av vapenlicenspraxis skulle innebära detsamma som att en läkare skulle ordinera plåster på en cancertumör. Syftet vore gott och det skulle se fint ut, men det skulle inte hjälpa ett dyft mot själva sjukdomen. Jägarnas, sportskyttarnas och samlarnas vapen är inte något säkerhetsproblem hos oss. Det har också framförts tankegångar om att jägarna inte behöver vapen av typ pistoler. Utöver att de behövs i sportskyttet behövs de obestridligen också vid bedrivandet av vissa jaktformer. Vid fångst med fällor och framförallt vid grytjakt är de ytterst nödvändiga hjälpmedel. Det går inte att göra nånting åt fysikens lagar: ett långt vapen kan inte hanteras i trånga stenhålor eller under kvistiga granar eller rishögar. Jägare som kontrollrundar sin stig med fällor råkar också ofta ut för situationer då det inte är skäl att i onödan visa att de bär vapen. I själva verket finns det inte någon orsak överhuvudtaget att skryta med vapen. Med dem ska man uppträda försiktigt, sakligt och uppmärksamt. För jägaren och sportskytten är skjutvapnet bara ett redskap som lämpar sig för ett visst ändamål. Det är inte någon uppfyllelse av förväntningar som ska fotograferas eller videobandas eller läggas ut på nätet för att beundras. För jägaren är det bara en nödvändig grunka liksom ränseln och gummistövlarna. Man får hoppas att vapensäkerheten hos oss hålls på en hög nivå. I stället för omplåstring bör man kunna gripa sig an själva problemet, som inte är ett vapenförvaltningsproblem hos oss. Jakten, fisket, sportskyttet och många andra sunda sociala aktiviteter har fortfarande en viktig uppgift vid fostrandet av ungdomen till sociala och ansvarsmedvetna vuxna. G PS. I spalten Gästskribenten beskriver Hannes Mäntyranta förträffligt fantasiernas makt inom skogsbranschen. Samma lagbundenheter gäller också för jaktens del. När man följer med medierna känns det ofta som om jakten skulle vara utsatt för hårda motvindar. Så är det dock inte. Enligt opinionsundersökningarna har finländarna inte på årtionden förhållit sig så positivt till jakten som idag. Samma osminkade sanning berättar det faktum att antalet jägare klivit upp till rekordsiffror på över 300 000. Enligt utförda undersökningar är du den viktigaste bearbetaren av föreställningar om jakten. Därför lönar det sig också att läsa Juha Immonens artikel på sidan 28. Ha ett bra inlett jaktår 2009! Jägaren 4 / 2008 5
• Statssekreterare Jouni Lind: Rovdjurspolitiken är en inlärningsprocess som förutsätter långsiktighet Husdjursskador, rennäringens trångmål i det södra renskötselområdet, ersättningarnas otillräcklighet för rovdjursskadornas del, den krympande skogsrenstammen i Kajanaland och det byråkratiska jaktlicenssystemet är några av de frågor som har blivit utgångspunkter för den fortlöpande diskussionen om de stora rovdjuren. De växande stammarna av stora rovdjur har de facto ställt jord- skogsbruksministeriet inför en uppgift som är fylld av utmaningar. Rovdjursfrågorna fyller också en stor del av statssekreterare Jouni Linds arbetstid. J ouni Lind är politisk statssekreterare i jordoch skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttilas stab. Lind berättar att frågorna kring de stora rovdjuren är bekanta för honom alltsedan den tiden han fungerade som europarlamentariker Samuli Pohjamos assistent i Europaparlamentet. Enligt Lind har det jämfört med de åren skett stora förändringar i Finlands storarovdjurspolitik. ­ Realiserandet av rovdjurspolitiken är faktiskt ett slags inlärningsprocess där tidigare erfarenheter kan utnyttjas för att utföra de rätta sakerna allt mera planmässigt, förklarar Lind. Rovdjurspolitiken förutsätter de facto långsiktighet, men samtidigt också en fortlöpande beredskap att reagera på förändrade omständigheter. Och som man kunnat se finns det en hel del jobb kring rovdjursfrågorna. Habitatdirektivet förpliktar Enligt Lind kan kärnan i den storarovdjurspoli- tik jord- och skogsbruksministeriet för idag sammanfattas i tre centrala element: 1) habitatdirektivet, 2) de riksomfattande förvaltningsplanerna för stammarna av stora rovdjur, som medför flexibilitet i tolkningen av habitatdirektivet och sammanför föreliggande olika intressen samt 3) bindning av beslut och åtgärder vid vetenskaplig tillförlitlig kunskap. Lind understryker det faktum att Finland som medlem i EU också har förbundit sig att iaktta gemenskapens naturskyddspolitik. Det här vill man fortsättningsvis inte alltid riktigt förstå trots att vårt land varit medlem i EU ända sedan 1995. ­ Det mångåriga övervakningsförfarandet som gällde jakten på varg och den till detta knutna domen visade att den grundläggande utgångspunkten för den nuvarande storarovdjurspolitiken bör vara skyddet av de stora rovdjuren ­ vi må sedan önska det eller inte, påminner Lind. Enligt Lind var å andra sidan vargdomens slutresultat också en betydelsefull seger för Finland, för det bekräftade att de grundläggande lösningar för storarovdjurspolitiken som vi valt och realiserat i Finland harmonierar med gemenskapsrätten. Det här gjorde det också möjligt att senaste höst utgående från förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren överföra beslutanderätt i frågor gällande de stora rovdjuren till jaktvårdsdistrikten på regional nivå. Lind anser det vara en självklarhet att man i en framgångsrik storarovdjurspolitik tar alla centrala intressegrupper och intressen i beaktande. ­I det här avseendet är de riksomfattande förvaltningsplanerna för stammarna av stora rovdjur dagens arbetsredskap och med hjälp av dem blir det möjligt att samordna med rovdjursfrågorna förbundna starka och motstridiga intressen till nationella riktlinjer. Eftersom alla parter har bundit sig vid förvaltningsplanerna som helheter måste de också acceptera planenliga åtgärder trots att de möjligen strider mot eventuella egna mål. Förvaltningsplanernas betydelse och verkningar kommer att kunna ses först på längre sikt, förklarar Lind. En fungerande uppskattning av stammarna av stora rovdjur är A och O Enligt Lind används jord- och skogsbruksministeriets årliga föreskrifter som ett centralt styrmedel för den rovdjurspolitik som bedrivs på kortare sikt. I dem fastställs gränserna för de maximalt tillåtna fångsterna för respektive rovdjursart. Som ett konkret exempel tar Lind den för innevarande jaktår giv- Ilpo Kojola Statssekreterare Jouni Lind 6 Jägaren 1 / 2009
• ­ I en framgångsrik storarovdjurspolitik ska alla centrala intressegrupper och intressen beaktas, säger statssekreterare Jouni Lind. na föreskriften enligt vilken ministeriet tillåter jakt på hela 214 lodjur, vilket i själva verket överstiger den av vilt- och fiskeriforskningen uppskattade hållbara avskjutningen av lodjur. ­ Det är fråga om en åtgärd som grundar sig på förvaltningsplanen för lodjursstammen. Under de senaste åren har de av lodjuren orsakade renskadorna antagit oroväckande proportioner. Därför strävar ministeriet nu till att särskilt decimera lodjursstammen i renskötselområdet för att få bukt på renskadorna, understryker Lind. Ministeriet har också tidigare vidtagit motsvarande åtgärder. Dylika åtgärder har enligt Lind bl.a. varit borttagandet av en hel vargflock i renskötselområdet. I förfjol anvisades renskötselområdet en extra björnkvot. Lind betonar att en åtgärd liknande lodjursföreskriften är möjlig endast om förvaltningen kan lita på uppskattningarna av rovdjurstammar. Uppskattningen av stammarna av stora rovdjur har i vårt land redan länge grundat sig på systemet med rovdjurskontaktpersoner, vars bärande krafter har varit jägarna. ­ Det här systemet har utgående från frivillighet och talkoanda under tidernas förlopp utformats till ett även globalt sett unikt system, lovordar Lind. Det finns ett behov av att förnya kontaktsystemet Hittills har de av kontaktpersonerna registrerade observationerna insänts på pappersblanketter till vilt- och fiskeriforskningen, där man utgående från observationerna har uppskattat stammarna. Lind är medveten om att uppskattningarna aldrig är absoluta. Han anser det vara väsentligt att man med uppskattningarna kan komma tillräckligt nära det riktiga, varvid besluten kan fattas med tillräcklig säkerhet under iakttagande av försiktighetsprincipen. ­ Å andra sidan ska man aldrig vara helt nöjd med existerande system utan det ska fortlöpande finnas beredskap också för utveckling av uppskattningsmetoderna, säger Lind. Lind berättar att rovdjurskontaktpersonsystemet under de senaste åren uppvisat alla möjliga symtom. Kontaktpepersonerna har t.ex. inte varit nöjda med kvaliteten och snabbheten på den respons de fått från Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Samtidigt har det rentav förekommit uppror som yttrat sig på så sätt att observationerna inte har vidarebefordrats utan de har stannat i observatörernas egna bordslådor. Dessutom har dessa på många håll utarbetat stamuppskattningar av sina egna observationer. Som regel har dessa avvikit t.o.m. mycket från Vilt- och fiskeriforkningsinstitutets uppskattningar. Dylikt förfarande har ytterligare rört till den redan sedan tidigare röriga debatten om frågorna kring de stora rovdjuren. ­ På ministeriet har man tagit symtomen i nätverket av kontaktpersoner för stora rovdjur på allvar. Tack vare ministeriets direkta resultatstyrningsmekanism har beredningen av en förnyelse av systemet i själva verket redan inletts på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, berättar Lind. Lind har stora förväntningar på det nya internetbaserade systemet. I det nya systemet görs observationerna såsom tidigare i terrängen. En ändring jämfört med tidigare är att rovdjurskontaktpersonerna själva ska registrera sina observationer i det internetbaserade programmet via nätet, varefter alla användare som har tillgång till systemet direkt kan se den registrerade informationen. Genom att arbeta på det här sättet kan informationsflödet försnabbas med flera månader och som bäst med närmare ett år. Han anser det också vara betydelsefullt att de skadefall som avses i den nya viltskadelagen (det s.k. viltskaderegistret) kan registreras i systemet, t.ex. hund- och renskador inklusive uppgifter om geografisk position, varvid det är lätt för myndigheterna att få en aktuell helhetsbild av situationen inom respektive område. Lind är medveten om att inte alla har fungerande webbförbindelser och att alla inte heller är du med datorer. I dessa fall kan uppgifter om rovdjursobservationer fortsättningsvis sändas in per post på pappersblanketter. ­ Webbsystemet kommer att provköras i Kajanalands, Mellersta Finlands och Satakunda jaktvårdsdistrikt redan under innevarande år, berättar Lind. I systemets inkörningsskede kommer Viltoch fiskeriforskningsinstitutet och jaktvårdsdistrikten även att ordna effektiva intensivkurser. Från 2010 kommer systemet att fungera i hela landet. Samarbete behövs också i fortsättningen i rovdjursfrågorna Till slut vill Lind framföra ett intressant faktum. Enligt honom har inte förvaltningen till alla delar reagerat på de verkningar de växande stammarna av stora rovdjur har orsakat. Många saker utförs ännu med samma resurser som under den tid vi blev medlemmar i Europeiska unionen. ­ Produktivitetsprogrammen och kraven på effektivering av förvaltningen minskar sålunda åtminstone inte betydelsen av ett övergripande samarbete. I det här avseendet behövs det också framöver ett nära samarbete mellan forskningen och jägarna, t.ex. vid produktionen av uppskattningar av rovdjursstammarna, förtydligar Lind. ­ Min förhoppning är att detta samarbete börjar byggas utgående från en ny grund genom att förstå också andras synpunkter och förväntningar. G Text: Sauli Härkönen Storarrovdjurspolitiken förutsätter långsiktighet, men samtidigt också fortlöpande beredskap att reagera på förändrade omständigheter. Jägaren 1 / 2009 7
• Författningarna binder distrikten vid beviljandet av licenser för problemrovdjur Rätten att bevilja skaderelaterade jaktlicenser för stora rovdjur överfördes i början av augusti från jord- och skogsbruksministeriet till jaktvårdsdistrikten. Ändringen mötte å ena sidan motstånd men var å andra sidan välkommen, för man tänkte sig att de regionala jaktvårdsdistrikten skulle bevilja licenser avsevärt lättare än ministeriet. Så gick det dock inte berättar jaktcheferna Keijo Kapiainen från Uleåborgs och Erkki Kiukas från Kymmene jaktvårdsdistrikt. Hannu Huttu 8 Jägaren 1 / 2009
• Inom renskötselområdet beviljades rentav färre licenser för stora rovdjur än tidigare finns rikligt med renar som dödats av varg utan situationen på annat håll måste också beaktas. För renvärden i Kuusamo är det svårt att förklara att hans möjligheter att få varglicens påverkas av vargsituationen i något renbeteslag i Kajanaland hundratals kilometer från Kuusamo. Som beviljare av licenser borde jaktvårdsdistriktet kunna inrikta och prioritera licensena i u några månader senare kan det konstate- som möjligt på samma gång genom samarbete hela det nordliga Finland (Lappland, Kajanaland, ras att det i renskötselområdet har bevil- mellan de två myndigheterna. För den framtida Uleåborg). I hela det här området är vi tvungna jats lika litet skaderelaterade jaktlicenser handläggningens del finns det hopp om att riks- att fungera inom ramen för samma kvot. Kvoför stora rovdjur som tidigare eller kanske rentav dagen ändrar jaktlagen till denna del så att be- ten i jord- och skogsbruksministeriets föreskrift färre. Situationen kunde inte heller vara annan slutsfattandet blir enklare. Klarast vore att jakt- i höstas var därtill ytterst liten. Kvotens storlek eftersom jaktvårdsdistrikten i egenskap av regio- vårdsdistriktet sköter hela saken påverkades av den förmodade nala myndigheter är bundna av exakt samma na- med ett enda beslut. Renbeteslagets nedgången i Kajanalands vargstam senaste vinter. tionella och av EU givna bestämmelser som jordDet tredje beslutet behöver renvärd är och skogsbruksministeriet. Jaktvårdsdistrikten renvärden om renbetelaget ligger Uppskattningen av vargsitvungen att arbetar dessutom med strängare begränsningar i två eller fler kommuner. Det tuationen försvårades därtill av att det bestående snötäcket föll än ministeriet, eftersom detta via sina föreskrifter här är ofta fallet. Renbeteslagen ansöka om helt styr beviljandet av licenser. följer inte kommunnernas gränsent den gångna hösten. Allt tre olika Jaktvårdsdistrikten beviljar licenser inom ra- ser liksom inte heller vargarna detta har krävt ett nära samarmen för små kvoter och strikta tidsmässiga be- på sina strövtåg. Det här tredje bete mellan de nordliga distrikmyndighetsten vid prövningen av licenser. gränsningar. Det här ställer distrikten inför en beslutet får sökanden av Forstbeslut för att verkligt svår uppgift, särskilt inom renskötselom- styrelsen, på vars marker man få avlivnings- Licenserna för lodjur och rådet, där rovdjuren utgör ett hot mot hela ren- rör sig mycket. I beslutet beviljar näringen. Forststyrelsen snöskoterägare elbjörn lättare tillstånd ler jägare som bor i annan komÅtminstone i början har beför vargar Licensbyråkratin är krånglig mun tillstånd för terrängtrafik slutsfattandet varit mycket lät­ särskilt för vargens del som härjar i och jakt. tare för lodjurets och björnens Renskötselområdet är för vargens del ett undanMed undantag för jord- och del. I jämförelse med vargkvorenhjorden. tagsområde i EU:s direktiv. I praktiken beviljas skogsbruksministeriets beslut ten är lodjurskvoten större. De licensen som ett så kallat avlivär alla dessa tillav lodjuren orsakade renskastånd avgiftsbelagda. Det är där- dorna har de facto ökat kraftigt under de senaste ningstillstånd. Härvid får terrängJaktvårdsfordon och andra förbjudna medel för inte underligt om trycket stiger åren och det finns givetvis efterfrågan också på distrikten i användas vid jakten på vargar. Ett på renkarlarna när de äventyrar lodjurslicenser, men på den kan vi svara genom egenskap dylikt tillstånd beviljas för kort tid i tillståndsdjungeln. Ibland lättas att bevilja licenser. och för motorfordonens del fattas Utan renskador kan vi inte bevilja skaav regionala sedan trycket med utbrott över derelaterade licenser ävendockdet finns lodjur i beslutet av jord- och skogsbrukstjänstemännen på distriktsnivå. om myndigheter ministeriet. Sålunda är renbeteslaområdet. Det här har förorsakat en del diskusgets renvärd tvungen att ansöka sioner med licenssökandena. är bundna av Distrikten bör ha nära samarbete är lättheten med beviljandet om tre olika myndighetsbeslut för exakt samma I begynnelseskedet har de störs- avFör björnens delskenbar. Björnarna ha gått i att få avlivningstillstånd för vargar licenser delvis nationella och ta problemen uppstått just för vinteride så just nu förekommer det inte skador . som härjar i renhjorden. Det första beslutet, dvs den vargens del. Fattandet av beslut Björnstammen efter höstens jakt är riklig i norra av EU givna egentliga jaktlicensen får licenssöinom ramen för den blygsamma Finland och problemen dyker upp då björnarna kanden av jaktvårdsdistriktet. Det bestämmelser kvoten har för de tre nordliga di- vaknar ur sin vintersömn när snötäcket sjunker som jord- och strikten varit en krävande och i april. andra, dvs ovan nämnda tillstånd G för användning av terrängfordon skogsbruks- utmanande uppgift. Det räcker Text: Keijo Kapiainen, inte med att det konstateras att får han av ministeriet. Målet är att ministeriet. sköta de två besluten så smidigt det inom renbeteslagets område jaktchef, Uleåborgs jaktvårdsdistrikt N Fältets stora förväntningar fylldes inte i Kymmene Distriktet har gett två beslut om varglicenser ­ snabba, men negativa Den andra ansökan mottogs den 10.9.2008 och beslutet gavs den 22.9.2008. Ansökningarna sändes på snabb remiss Dagens informationsförmedling fungerar lyckligtvis snabbt. Jaktvårdsdistriktet sände ansökningarna samma dag de ankom med e-post på remissrunda till de centrala intresseorganisationerna. För yttrandena begärdes snabba svar. Detta för att distriktet vid behov och om förutsättningarna skulle ha fyllts skulle ha möjlighet att fatta ett snabbt positivt beslut. Utgångspunkten är att ju snabbare jaktlicensen kan skrivas dess bättre är möjligheterna att ta bort ett eventuellt problemrovdjur. Jaktvårdsdistriktet hade redan tidigare fattat beslutet att yttranden om ansökningar, beroende på ansökans motiveringar, bl.a. begärs av den lokala polisen, kommunens landsbygdsnäringsmyndighet, kommunens kulturnämnd, MTK:s lokala I juli-augusti slog medierna upp nyheten att jaktvårdsdistrikten framöver kommer att sköta alla jaktlicenser för stora rovdjur. Förväntningarna på fältet var stora ­ folket utgick ifrån att det nu ska bli annat ljud i skällan när jaktchefen själv tar en titt på ansökningarna. Verkligheten var dock en annan. För jaktvårdsdistriktet i egenskap av myndighet gäller jaktlagen och -förordningen, organisationens reglemente och av jord- och skogsbruksministeriet givna föreskrifter "i all sin stränghet". Eftersom det är fråga om styrning som grundar sig på lagstiftning och med stöd av denna utfärdade bestämmelser har jaktvårdsdistriktet inte möjligheter att avvika från nämnda författningar. När detta skrivs har Kymmene jaktvårdsdistrikt gett två beslut om jaktlicens för varg. Vardera har ur sökandens synpunkt varit negativa och ur vargarnas synpunkt positiva. En annan förväntan på fältet var att beslutet om ansökan skulle ges möjligast snabbt. Den förväntan kunde jaktvårdsdistriktet infria relativt bra: den första ansökan ankom till distriktet den 3.9.2008 och beslutet gavs den 15.9.2008. Jägaren 1 / 2009 9
• organ, TE-centralen, Finlands Jägarförbunds distrikt, kenneldistriktet, naturskyddsdistriktet, miljöcentralen och gränsbevakningsväsendet. Remissrundan var synnerligen nyttig. Så här fick vi höra intresseorganisationernas synpunkter. Besluten om ansökningarna sändes genast också till intresseorganisationerna för kännedom. Det behövs en ändamålsenlig blankett för ansökan Ansökningarna var båda sakliga. Handläggningen av den ena av ansökningarna skulle ha gått minst ett dygn snabbare om den hade kommit till jaktvårdsdistriktet med e-post. Den vanliga postgången tar minst ett dygn och i slutändan kan ett dygn, om det är fråga om ett positivt beslut, vara den avgörande faktorn vid fokuseringen av licensen. Det lönar sig också att sätta nån annan än regionens rovdjurskontaktperson som sökande. Kontaktpersonens utlåtande behövs vid hand- läggningen av ärendet och om han själv är sökande så är han jävig i ett ärende som gäller hans egen ansökan. Det finns ett behov av ändamålsenliga ansökningsblanketter så att sökanden redan i samband med ansökan kan precisera motiveringarna av ansökan i enlighet med 28 § 1 mom. i jaktförordningen. Jaktvårdsdistriktet har efter de två ovannämnda ansökningarna utarbetat en blankett, som åtminstone tillsvidare används i distriktet. Före beslutet om ansökan fattas ska jaktvårdsdistriktet gå igenom den checklista på tio punkter som bilagts jord- och skogsbruksministeriets permanenta föreskrift. Därför är det ytterst välkommet om sökanden redan vid inlämnandet av ansökan har fyllt i så många som möjligt av punkterna på checklistan ifråga. Särskilt betydelsefulla är observationer av de stora rovdjur det är fråga om och dessas göranden och låtanden: närvaron i närheten av bosättning, inträffad skadegörelse samt risken för ytterligare skador. Medierna är mycket intresserade av frågor som rör de stora rovdjuren och Förväntningarna på fältet vill hållas ajour med allt som gäller var stora ­ folket utgick ifrån jaktlicenser för stora rovdjur. Å ena sidan är det en bra sak men å andra att det nu ska bli annat ljud i skällan när jaktchefen själv tar sidan tar det tid från handläggningen av licensärendet. en titt på ansökningarna. Tolkningarna av bestämmelserna motstridiga Jord- och skogsbruksministeriets tillsvidare gällande föreskrift vållade en aning huvudbry. Vad avses med den i föreskriften nämnda omedelbara händelsen för vilken licens kunde beviljas? Om vi tänker efter så sker ju en omedelbar händelse just nu, en händelse som pågår och händer i denna stund. Hur skulle en jaktlicens någonsin hinna till en dylik omedelbar händelse? Att avgränsa licensen till ett begränsat område kräver tursamma gissningar om var och när problemrovdjuren härnäst slår till. Å ena sidan sägs det att jaktlicenser inte kan beviljas i förebyggande syfte och å andra sidan att man inte behöver vänta på skador. Vardera ansökan ankom under en tid då det inte låg snö på marken. Det här försvårar avsevärt möjligheten att göra observationer och fokusering av en eventuell jaktlicens på just de rätta djuren. Snölös mark, tid högst två veckor, jakt inom ett begränsat område, fokusering till vissa exakt rätta individer och meddelanden till polisen om start till varje jakt ger säkert i praktiken även en eventuell innehavare av jaktlicens en svårlöst ekvation. Skillnaden mellan EU:s synsätt och vardagen är som skillnaden mellan dag och natt En mycket typisk skillnad mellan det praktiska livet och kommissionens synsätt framgår av kommissionens motiveringar vid handläggningen av Finlands vargtalan. Kommissionen berättade ju att det finns alternativa lösningar till dödandet som är värda att beakta och föreslog bl.a. att hundar och husdjur skulle hållas nattetid inomhus och i inhägnader. Inte heller den här lösningen ser ut att fungera i våra förhållanden eftersom det bakom båda ansökningarna låg situationer där vargen anföll hundar dagtid. G Text: Erkki Kiukas, jaktchef, Kymmene jaktvårdsdistrikt Hannu Huttu 10 Jägaren 1 / 2009
• VINTERNS FAVORITSTÄLL SNOWCAMO VE NT ILE R AN DE Vinterjägarens favorit, den både värmer och håller dig varm. Camoställets mönster smälter perfekt in i vinterterlandskapet. Unikt finskt vinterterrängsmönster som är designat av Kimmo Takarautio. Nytt AIR TEX2 ­membran i toppklass när det gäller vattentäthet och andningsförmåga. Smuts avvisande Teflon yta, både tyget och membranet är testat i minusgrader. | JAHTIJAKT SNÖCAMO STÄLL Erätukkus förmånspaket 0,- R VÄ M E L A MI NER inkl. för 149 00 månspa + levera nskostnad er ITSTÄLL ket Jahti Jakt traditionella vadmalsställ, stället håller dig varm och bekväm även under sträng kyla. För den erfarne jägeren är detta stället det mest eftertraktade plagget inför vinterjaktens kalla dagar. Vadmalsstället är utvecklat med noga genomtänkta detaljer så att även den mest kräsne jägaren kan uppskatta ställets tekniska egenskaper och stiliga design. Materialet i detta vadmalsställ är ett resultat nogran forskning och product utveckling som gör att Jahti Jakt vadmalsställ är slitstarkare än vanliga vadmalsställ samt håller värmen bättre och är andande. JAHTIJAKT VADMALSSTÄLL + levera nskostnad er BEGRÄNSAT ANTAL RING OCH beställ Beställ TAMPERE, Possijärvenkatu 4 129 00 NYHET! www.eratukku.fi VANTAA, Valimotie 27 OULU, Alasintie 8 LAPPEENRANTA, Jägaren 1 / 2009 11 Kauppiaankatu 2 | S FAVOR D VA VINTERN TT ÄT T EN T | 020 747 7000 A Ribbstickad mössa Halvfingervantar Denna efterfrågade overall är som gjord för tex. vinterfiske, scooterfärder och älgpasset mm. Overallen är både vattentät och andande med Air-TEX membran, den håller dig även varm och bekväm tackvare Air-TEX värmeisolering. Overallen är rikligt utrustad med fickor och har reflexer i byxben och rygg, den har även snölås i byxbenen samt handvärmare i ärmarna. Overallen är också förstärkt vid knäna samt i baken, alla sömmar är också tejpade. JAHTIJAKT MEMBRAN OVERALL NYHET! s+ leveran r kostnade 129 00
• Anmäl lodjurskullarna! Efterhand som lodjuren blir fler så blir det också allt svårare att uppskatta deras antal. På sina håll observeras det spår nästan varje dag och då kan det hända att spåren blir förbisedda. Om vi ändå vill ha en riktig uppfattning om hur många lodjur som det finns så borde åtminstone observationerna av kullar rapporteras till kontaktpersonen för de stora rovdjuren. re har blivit korta. När det sedan bjuds på dagar med snö så borde inventerandet göras så effektivt som möjligt. Jämförelsemetoder för att minimera felen Alla kända metoder för att uppskatta storleken på viltstammar är behäftade med felkällor. Vid analyser av observationsmaterial kan felkällorna exempelvis utgöras av att de valda avståndskriterierna inte passar ihop med lodjursbeståndet på den aktuella orten, men det handlar i ännu högre grad om det omöjliga i att bedöma observationsmaterialets representativitet och täckningsgrad utan exakt kännedom om hur effektivt rovdjuren har observerats på orten i fråga. Forskarna blir tvungna att arbeta utifrån antagandet att materialet som de har fått omfattar alla kullar som rör sig i trakten. Den bild som observationsmaterialet ger ska åtminstone i områden med ett tätt lodjursbestånd gå att jämföra med motsvarande material som har samlats in med andra metoder. De omfattande svenska inventeringarna skulle kunna tjäna som ett slags jämförelsematerial. Där går inventerarna till väga så, att de följer påträffade färska spår av lodjurskullar bakåt ända tills spåren är äldre än tidpunkten för föregående snöfall. Den här metoden har tillämpats vid inventeringar av varg i Kajana. G Text: Ilpo Kojola, VFFI edömningen av lodjursstammens storlek bygger huvudsakligen på observationerna av kullar. I nordligaste Finland där lodjursstammen är gles är också observationerna av enstaka individer av stor betydelse. Vid bedömningen av antalet lodjur utgår man först och främst från observationerna av kullar eftersom honor med ungar rör sig på ett mycket mer begränsat område än ensamma individer. När två honor med ungar lever som grannar förekommer det en viss överlappning i reviren, men inte alls i lika stor utsträckning som hos ensamlevande individer. När observationsmaterialet är täckande så går det på goda grunder att bedöma antalet separata kullar. Bedömningen utgår fortsättningsvis från det svenska forskningsmaterialet om kullars revir. I framtiden kommer kriterierna att specificeras så att de också tar hänsyn till finska forskningsresultat bara dessa först blir tillräckligt representativa. Vi får fram det totala antalet lodjur genom att multiplicera det uppskattade antalet kullar med talet sex. B Spår i spår Observationerna av lodjurskullar handlar för det mesta om spår eftersom arten främst rör sig på natten. Den bästa tiden för observationer är hela snösäsongen med undantag av mars då lodjuret brunstar. Om man då upptäcker två spårlöpor med olika stora tassar så behöver det inte nödvändigtvis innebära en hona med unge utan det kan vara en hane och en hona som rör sig tillsammans. När snön ligger djup går honan före och ungarna har för vana att omsorgsfullt stiga i sin mammas spår. Den som inte ser noga efter upptäcker kanske inte att där har gått en hona med ungar i släptåg. För att få reda på antalet ungar måste man följa spårlöpan till en plats med tunt snötäcke som till exempel en plogad väg, där honan och ungarna gör sina egna spår. I landets södra och västra delar utgör inte snödjupet längre något problem utan snarare bristen på snö. Perioderna med lämpligt observationsfö12 Jägaren 1 / 2009 Ilpo Kojola
• Ordförandens spalt Valår Enligt gällande jaktlag väljs det innevarande år igen styrelser på alla nivåer i vår organisation: i jaktvårdsföreningarna, -distrikten och Jägarnas Centralorganisation. I valen, som sker vart tredje år, kan till och med hela styrelsen bytas ut. För kontinuiteten i verksamheten sitter denna praxis inte riktigt bra, men måste följas tills annat stadgas. I de flesta av jaktvårdsföreningarna har jaktföreningarna redan på förhand kunnat komma överens sinsemellan om fördelningen av platserna. Om ändå hela styrelsen byts ut föreligger det risk för att det efter tre år följer en ny kraftmätning. Det långsiktiga arbetet störs. Detsamma gäller för jaktvårdsdistrikt med många föreningar. Önskvärt vore därför att föreningarna på förhand kunde komma överens sinsemellan om ett cirkulationssystem för styrelseplatserna. De senaste åren har jaktvårdsdistriktens betydelse i viltförvaltningen ökat. Den senaste sommar genomförda nyordningen - överföringen av beviljandet av licenser för stora rovdjur till distrikten, alltså till regional nivå - underströk ytterligare distriktens betydelse. Deras karaktär som myndighet stärktes. I fortsättningen borde förvaltningens förtroendevalda personer klart inse sin egen ställning och uppgift och överlåta fattandet av myndighetsbeslut till tjänstemännen. Om alla medlemmar av distriktsstyrelsen byts kan de inte genast från början ha en klar uppfattning om distriktets personal, ekonomi och resurser. Å andra sidan för nya personer i styrelsen med sig nya uppfriskande vindar. Vid valet av styrelse för centralorganisationen möter måhända inte problem av den här typen. Jaktvårdsdistrikten bildar valområden från vilka det väljs representanter enligt gjorda avtal och alterneringsprinciper. Redan nu vet man åtminstone att ordföranden kommer att bytas eftersom jag lämnar uppgiften. Vår viltkoncerns styrka är talkoarbetet, som styrs på olika nivåer i vår organisation, i föreningarna, distrikten och centralorganisationen, av omkring tvåtusen aktiva förtroendevalda. En sådan grupp människor från olika områden i samhället medför en enorm sakkunskap och samtidigt koppling mellan hela viltkoncernen och det övriga samhället. Det är en oersättlig resurs vid genomförandet av viltinventeringar och andra talkoarbeten. En verkligt stor betydelse har vårt frivilligarbete i dessa tider när det utförs en evaluering inom hela viltkoncernen. Min förhoppning är och jag hoppas att man inser vilken betydelse det talkoarbete vi utför har när det är dags för slutledningar. Någon sådan penningsumma står inte att uppbringa, inte ens i ett sådant fall att det ekonomiska läget generellt skulle vara bättre. I den här situationen kunde inte de utbrott av närmast grinighet, som förekommit inom några rovdjursområden, ha kommit vid en sämre tidpunkt. Man k----r i eget bo när man borde uppträda enat utåt. Vårt samhälle förändras snabbt. Migrationen till tätorter förlänger avstånden mellan bostadsorterna och platserna där man tillbringar sin fritid. Det växande kraven i arbetslivet och en allt snabbare livsrytm sliter vår medlemskår. Förändrade fritidssysselsättningar fjärmar ungdomen från oss. Trots det borde vi få ett ökat antal ungdomar med i vårt fina naturintresse, såväl inom förvaltningen som i talkoarbetet. Det finns gott om utmaningar och saker att fundera på. G Simo Syrilä ordförande, vildmarksråd Jägarnas Centralorganisation Jägaren 1 / 2009 13
• Skötandet av rovdjurskonflikter i tätorter kräver samarbete Konflikter som orsakats av stora rovdjur som blivit inblandade i trafikolyckor eller kommit in i tätorter eller till andra platser där deras närvaro är oönskad har blivit allt vanligare under de senaste åren. För att möta dylika situationer har det grundats beredskapsorganisationer på olika håll i landet. Inom ramen för projektet Taajamasuurpedot (Stora rovdjur i tätorter) utarbetas nu anvisningar för grundande av fler lokala organisationer. Verksamheten förenhetligas och kursmaterial produceras för utbildning av medverkande samarbetsparter. 14 Jägaren 1 / 2009
• A ntalet problemsituationer mellan män- punkt. Även efter detta fortsätter djuret sin flykt niskor och rovdjur har ökat i takt med en kortare sträcka. Mitt i ett bosättningsområde att stammarna av stora rovdjur har vux- är det helt omöjligt att förutse åt vilket håll djuit. Att lodjur, vargar, vildsvin och björnar blir ret flyr. överkörda av bilar eller tåg är inte mera ovanSövning kräver optimala förhållanden och ligt. Rovdjur som råkar ut för trafikolyckor dör djuret borde vara möjligast omedvetet om mäninte alltid genast, utan det niskans närhet. Det är ockhänder att de flyr skadade så svårt att bedöma hur stor ut i terrängen. I dylika si- I konfliktsituationer dos av narkosmedlet det betuationer förpliktar såväl hövs; en för liten dos får inte bör man komma jaktlagen som djurskyddsdjuret att somna och en för lagen människor att agera stor dos kan döda det. ihåg att ett stort på ett sådant sätt att djuret rovdjur som Beredskapsinte behöver lida. Då det är fråga om stora hamnat mitt i ett tätt organisationer i rovdjur bör det också hålbebyggt område jaktvårdsföreningarna las i minnet att de som skaUnder våren 2009 grunbefinner sig i en dar jaktvårdsdistrikten i dade innebär en säkerhetsrisk för människor som för djuret atypisk samarbete med jaktvårdsrör sig i området. Om det omgivning och lätt föreningarna beredskapsorganisationer som i stora inträffar en olycka med ett grips av panik. rovdjursärenden fungerar stort rovdjur inblandat bör som handräckning för poen signal genast slås till det lisen. I regioner där beredallmänna nödnumret 112. Via detta går informationen om det inträffade skapsorganisationer grundats redan tidigare vidare till den polismyndighet som sköter den uppdateras organisationernas verksamhet och övergripande ledningen i situationen ifråga. Po- förenhetligas till vissa delar så att de motsvarar lisens fältledare kontaktar jaktvårdsföreningens de anvisningar som utarbetats inom ramen för kontaktperson, som i sin tur tillkallar för efter- projektet Taajamasuurpedot. Målet för projektet är att det inom varje jaktsök av stora rovdjur utbildade hundpatruller och ett behövligt antal andra lokala aktörer. I vårdsförening efter våren 2009 ska finnas en dylika situationer är det inte fråga om jakt utan beredskapsorganisation för att lösa storarovom eftersök och vid behov avlivande av ett ska- djurskonflikter och att organisationernas funkdat och farligt stort rovdjur. tionduglighet upprätthålls med hjälp av regelbundet arrangerade kurser och sammankomster Att avliva djuret är alltid för aktörerna. Kontaktuppgifterna för jaktvårdsdet sista alternativet föreningarnas kontaktpersoner för storarovdjursTrafikolyckorna är inte de enda situationerna i konflikter registreras i databasen RiistaWeb, där vilka det behövs assistans av beredskapsorga- polisen och nödcentralen vid behov snabbt får nisationen. I t.ex. västra Finland har björnstam- reda på dem. G mens utbredning och tillväxt medfört nya situationer. Björnarna rör sig mycket långa sträckor Text: Marko Mikkola på kort tid och därför rör de sig nu och då oundvikligt och även oavsiktligt i närheten av människobosättning. Traditionellt rör sig unga björnar fram mot slutet av våren och i början av sommaren i närheten av bebyggelse i hopp om lätt skaffad föda. En björn som kommit till ett tätt bebyggt område eller länge och återkommande rör sig i dess Projektet Taajamasuurpedot är ett av jordoch skogsbruksministeriet finansierat pronärhet aktiverar beredskapsorganisationens jekt, som genomförs åren 2008­2009. verksamhet. I dylika fall försöker man med stöd av polisens beslut styra djurets rörelser till Projektets mål är att: lugnare och skogrikare områden. Ibland är man tvungen att driva bort djuret med hjälp av hunI förenhetliga beredskapsorganisatiodar eller andra för åtgärden lämpliga hjälpmenernas verksamhet för skötande av stora del. Att avliva djuret är alltid det sista alternatirovdjur orsakade konfliktsituationer vet. Till den utvägen är man dock tvungen att ty I producera material för anvisningar och kurser i samband med utbildning av inom sig om alla säkra vägar ut från bosättningsomramen för organisationen aktiva myndigrådet är blockerade för djuret och detta utgör ett hot mot människornas liv och hälsa. heter och jägare I skapa en lätt uppdaterad och modern Stora rovdjur grips av panik databas för de lokala kontaktpersonernas i tätt bebyggda områden kontaktuppgifter att nyttjas vid storarovdjurskonflikter (RiistaWeb). I konfliktsituationer bör man komma ihåg att ett stort rovdjur som t.ex. hamnat mitt i ett tätt I projektet deltar jaktvårdsdistrikten, bebyggt område befinner sig i en för djuret atyjaktvårdsföreningarna, polisinrättningarna, pisk omgivning och lätt grips av panik. Blodet nödcentralsverket, inrikesministeriet, på ett sådant djur har en hög adrenalinhalt och jord- och skogsbruksministeriet, Jägarnas därför kommer inte sövning ifråga. Centralorganisation, Suomen MetsästysjälFör att sövning av ett stort rovdjur ska lyckjestäjät ry, Finska Kennelklubben rf samt as bör djuret vara lugnt och antingen hållas på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. plats eller röra sig så lugnt att sövningspatronen kan avfyras på nära håll mot en viss exakt Projektet Taajamasuurpedot Hannu Huttu Jägaren 1 / 2009 15
• Klappjakt på hare Då vi talar om klappjakt på hare, är det i första hand fältharen som kommer ifråga, åtminstone här i Finland. Klappjakt är ju en form av drevjakt. Denna jaktform är lämplig för många sorters vilt. Fälthare, skogshare, räv, rådjur samt fasaner är viltarter som mest kan komma ifråga. K 16 lappjakten kan liknas vid att fiska med trål, men ändå mer selektivt. Drevkedjan kan inte driva bara en sorts villebråd framför sig utan allt som tar till flykten kommer framför passkyttarna. Om det då är fälthare som jagas får skott endast avlossas mot fälthare och annat vilt får passera. Därför kan jaktformen kallas selektiv även om allt möjligt vilt kommer inom skotthåll. Jägaren 1 / 2009 Klappjakten har fått sitt namn från sättet hur den bedrivs. "Klapparna" rör sig framåt i terrängen i en kedja och klappar i händerna. En del använder en käpp som de klappar i träden med. Det finns även olika hjälpmedel som klappträn och harskramlor. I vårt grannland Sverige är klappjakt på stora gods vanligt. Då deltar en stor mäng drevkarlar och skyttarna är även de talrika. Främst jagas fasan på detta sätt men skånska klappjakter på fälthare är även de stora tillställningar. Här i Finland är vi inte lika storskaliga och i denna text tar vi fasta på klappjakten som jaktform för mindre sällskap och då främst på fälthare. Hund behövs inte Fältharen är på vissa ställen mycket talrik och den trivs ypperligt bland bebyggelse. Vid all jakt är det viktigt att respektera 150-metersregeln. Alltså inget skjutande närmare än 150 meter från bebodda hus om du inte har ägarens lov till det. Ibland får man en känsla av att hararna känner till denna lag! Klappjakt är en effektiv jaktform nära bebyggelse och även på sådana ställen där användande av drivande eller stötande hund är farligt för hunden. Fältharen skyggar inte för livligt trafikerade vägar och med en hund efter sig är det oftast hunden som blir överkörd. Att jaga bland bebyggelse med hund är ej heller att rekommendera av flere orsaker. Alla tycker inte om jakt och hunAtt tuta i horn likt drevkarlarna den kan ju få för sig att jaga en och annan huskatt på samma gång. Den gör i älgjakt väcker bara jakt vi bedriver bör i möjligaste mån onödig uppmärksamhet. ta hänsyn till allt och alla.
• 10­14 deltagare är lämpligt Klappjakten organiseras bäst så att små områden väljs ut där man vet att harar finns. Sällskapet som jagar bör inte vara alltför stort, maximalt 10­14 deltagare är lämpligt. Hälften av deltagarna ställer sig på pass och hälften går i drevet. Säkerheten är alltid viktig så det är bäst om endast passkyttarna är beväpnade. Endast hagelvapen rekommenderas och då drevet är inom synhåll är skott framåt förbjudna. Precis som i annan jakt med sällskap bör det finnas en ledare som ger direktiv om skjutsektorer och vad som är tillåtet att skjuta. Klappjakt på hare resulterar ofta i att annat vilt kommer fram på samma gång. Rävar och fasaner är vanliga extra byten och ibland rådjur. Före jakten startar skall alla vara överens om vad som är lovligt. Naturligtvis hare då som nummer ett, rävar givetvis men inte fasaner och andra fåglar nära bebyggelse. Helt enkelt av säkerhetsskäl! Det händer så lätt att skottvinkeln är oövertänkt i en snabb situation och så regnar det hagel på närmaste stugtak. Harskramla av mehukattiflaska De som går i drevet behöver inte föra alltför mycket ljud. Att tuta i horn likt drevkarlarna gör i älgjakt väcker bara onödig uppmärksamhet! En tom mehukattiflaska fylld med lite småsten har visat sig vara fullt tillräcklig även om enkom gjorda "harskramlor" finns att köpa. Håll kontakt med de andra och gå i samma takt. En och annan hare smiter ibland åt fel håll, men det är sånt som hör jakten till. De som är yngre och har friska ben kan gå flere drev medan de äldre med ålderns rätt kan få stå på pass. Ingen jakt får bli så skyndsam att det inte finns tid för korvgrillning och en kopp kaffe. Ytterst sällan blir man utan byte vid klappjakt. Det får mig att tänka på min jaktkamrats hustrus ord en gång då vi kom hem utan byte, fastän hunden jagat hela dagen: "Skall vi nu igen äta stekta harspår och förbiskjutna änder!" Bytet blev 12 långöron Själv har jag haft förmånen att både få deltaga i och organisera klappjakter på hare. De bästa klappjakterna jag varit med på har ordnats på före detta Korholms skolor i Gamla Vasa. Detta är en skola med utbildning inom många områden nuförtiden även om traditionella linjer inom jordbruk, skogsbruk och trädgård ännu finns kvar. En av eldsjälarna och dragarna för jakten där är Björn Ljungqvist. Denna lärare har många strängar på sin lyra. Hans handalag med skogskolans elever är värd beundran. Att jakt ingår i skolarbetet är en självklarhet. För ett antal år sedan, det vill säga tiden före ridhästarnas dominans över skolans närområde, ordnade så Björn en klappjakt för skogsskolans elever, en del lärare och ett antal inbjudna. Morgonen började givetvis med kaffe medan vi väntade på de senfärdiga. Gamla historier om tidigare klappjakter gicks ige- Sällskapet som jagar bör inte vara alltför stort, maximalt 10­14 deltagare är lämpligt. nom som vanligt. Antalet harar som fällts ge- gång klarade sig även två harar som tog sig ut nom åren kan ingen hålla reda på men bommar på den intilliggande vägen. En såt till avklarades och dåliga skott är det underligt nog ingen som med resultatet tre fältharar före det blev obligaglömmer. Detta måste vara ett särdrag bland jä- torisk korvgrillning. Bakom skogsskolan grillade gare världen över, så även i Gamla Vasa. vi så medhavda korvar. Kaffe och smörgåsar lät När så alla var på plats delade Björn in delta- sig väl smaka. Denna dag var det speciellt mungarna i två grupper. Om inte minnet sviker var ter stämning. Jaktgudarna verkade vara med oss vi hela 14 deltagare denna dag. Björn tog kom- i dag. Harar fanns det väldigt gott om, så Björn mandot över sin grupp medan Kalle Ingo, en an- beslöt att vi nog tar några såtar till om sällskanan lärare, förde befälet över pet hade lust. En sån fråga! Två sin grupp. Eftersom området är såtar senare räknade vi till tolv Rävar och välbekant vet de flesta var fältfällda byten. Elva fältharar och fasaner är hararna har sin gång och var en skogshare. Denna dag ingen daglegan brukar finnas. Björn vanliga extra räv. vet dessutom oftast precis vid byten och Nya jakttraditioner vilken buske jösse finns. Denna speciella dag hade ibland rådjur. skapas vi ny spårsnö som fallit framSjälv jagar jag mest i ÖvermaFöre jakten åt morgonen. Hararnas spår lax. Älglaget jag tillhör har som startar skall fanns likväl i mängd och mastradition att minst en gång per sor vilket bådade gott. Den förvinter ordna en gemensam jakt. alla vara sta såten (området ) togs bakom Oftast då klappjakt på fälthare. överens om skogsskolan. Björns grupp ageVi brukar då ta sådana omvad som är råden där det är svårt att jaga rade klappare och Kalles stod på pass. Knappt hade vi kommit i med hund. Passet sätts oftast ut lovligt. gång före första skottet smällde. på någon av deltagarnas marBara ett skott. Ett skott betyder ker. Hela jaktlaget har nog aldträff eller så gick det så fort att rig varit samlat kring en dylik bara ett skott hann avlossas. Några minuter se- klappjakt men vanligtvis brukar vi vara mellan nare kom det två skott i tämligen snabb följd. åtta till tolv deltagare. Hade skytten ifråga bommat, vilket brukar vara Genom åren har vi haft olika traditioner med fallet om det smäller två skott, eller hade han fått hur jakten bedrivits. Ett år fick hundförarna insin hare? te gå som klappare alls! De hade ju gått sitt för Fem minuter senare var så första såten avkla- oss andra i älgjakten. Detta beslut mottogs med rad. Resultatet var två fältharar. Den andra haren munterhet! De äldre gentlemännen behöver ej hade nog dött med första skottet enligt skytten heller gå om de nu inte nödvändigt vill. men han sköt ett till för att vara på säkra sidan. Bytesmässigt har vi aldrig varit till någon störViltet skall ju inte förorsakas onödig plåga. Två re fara för viltstammarna. Fem fällda harar torde harar till hade passerat fick vi veta. Den ena ut- vara rekord på en dag. Men så blir vi sällan helt om skotthåll och för nära bebyggelse dessutom utan heller, jo en gång hände det faktiskt, men det och den andra hade kommit alldeles för snabbt i har vi förträngt. Fotografiet med en fälld hare, utalltför tät vegetation. anför vår jaktstuga, togs medan övriga deltagare Nu var det Björns grupp som skulle stå på var på jakt med hund. Även de fick en hare, en pass. Sågbacken var i tur nu. Där brukar det all- vit sådan. G tid finnas minst två tre harar. Kalles grupp visade sig vara lika duktiga på att klappa hare då även Text: Ola Sandqvist denna såt resulterade i två fällda fältharar. Denna Jägaren 1 / 2009 17
• Vaktjakt på fälthare är en bra och beprövad metod. En bra matplats för haren med vit snö, klart och kallt väder och inte minst en stark harstam är ingredienserna som kan ge god utdelning åt den jägare som ids göra sig en smula besvär. V aktjakten är en metod som gör det möjligt att jaga fälthare med framgång också på ställen där det inte riktigt går att släppa lös en drivande hund, t.ex. för att där finns livligt trafikerade vägar, eller för att annan infrastruktur i samhället ställer hindrar sällskapsjakt. Det vanligaste sättet att jaga fälthare är med ett jaktlag och en drivande hund, men visst går det också att jaga på egen hand, till och med i mörker. Vaktjakt på fälthare på kvällen eller som "åteljakt" på natten är en mycket intressant jaktform. Det är den finaste formen av frid! Runt omkring en finns ingenting annat än den ljudlösa natten, man hinner tänka sina egna tankar och hoppas på att få höra det rytmiska ljudet av en fälthare som närmar sig! Fler än en vitsvansjägare på vaktjakt har kunnat fördriva kvällen i skjutkojan med att titta på fältharar som äter av hjortfodret. Det är ju ofta så att fälthararna passar på att utnyttja fodret som har lagts ut åt hjortarna eftersom bägge arterna trivs i samma miljö i jordbruksbygder. Hjortutfodringar som gästas av fältharar är självfallet också utmärkta ställen för harjakt, men man kan förstås också ställa i ordning särskilda matplatser för fälthararna. Då kan man utse en plats som är lämplig för både haren och jägaren. Vaktjakt på fälthare kan ge god utdelning En bra matplats är A och O Begränsa inte utfodringen till säd utan bjud också hararna på tvättade morötter och gröna grönsaker. Fältharen gillar även bröd, mäsk efter svagdricka, kålrötter och jordärtskocka. Ofta går det så att även hjortarna och rådjuren börjar fatta tycke för stället, men de vågar sig sällan ända fram till hus. För den som planerar att börja utfodra fältharar gäller det att välja en plats som faller sig naturlig för hararna. Ofta ligger stället nära bebyggelse, vilket folk brukar uppskattar eftersom det ger möjligheter att skjuta just de harar som ställer till med skador i trädgårdar. Det är en bra idé att redan i planeringsskedet kontakta dem som bor nära, vilket samtidigt kan avkasta nyttiga tips. Och om samarbetet löper riktigt bra så kan det kanske till och med ordnas en vaktplats in- Spåren på matplatsen och ne i något lider eller garage. Flytthögarna med harpiller visar var bara skjutkojor är också väldigt det lönar sig att vakta. praktiska. Om jakten ska bedrivas med studsare så är cirka 40 till 50 meter ett lämpligt avstånd mellan utfodringen inverkar också på valet av vapen. En jaktbåge och skytten. För en hagelskytt gäller cirka 20 till passar utmärkt vid en gårdsplan medan hagel30 meter och för en bågskytt ungefär 15 meter. bössan kräver mera svängrum så att säga och Glöm för allt i världen inte bort att om avstån- studsaren kräver ännu mer för att vara säker det till ett bebott hus är kortare än 150 meter så och inte störa folk. Studsaren är ett bättre val vid måste skytten alltid ha tillstånd av byggnadens vaktjakt än hagelgeväret eftersom den inte är lika invånare eller ägare. Normalt brukar folk inte känslig för små fel i avståndsbedömningen. Fast säga nej när man frågar. å andra sidan finns det ingenting som hindrar jägaren från att sätta upp avståndsstolpar för till Glöm inte säkerheten! exempel 30 meter. Planera alltid skjutsektorerna på förhand och Vid svag belysning är det inte så lätt att skjuta kontrollera att det finns säkert kulfång. Platsen med hagelbössa, eller rättare sagt inte så lätt att 18 Jägaren 1 / 2009 träffa med en sådan som man kunde tro. Det måste vara ett väl inkört hagelgevär som passar en eftersom spången och kornet har egenheten att försvinna ur sikte. Det kommer absolut inte på fråga att skjuta på en fälthare bakifrån eller på för långt avstånd. 20 till 30 meter är ett lämpligt skjuthåll. Platsen och jägarens egna preferenser avgör i sista hand valet av vapen, men studsare är att rekommendera om bara säkerhetsaspekterna tillåter det. Håll dock i minnet att det med dagens lagstiftning inte är tillåtet att använda vanliga miniatyrgevär på harjakt, det vill säga med kaliber 22 LR. I övrigt kan kalibervalet variera från en fågel-57:a till en hjortstudsare. Optiken är en viktigare faktor än gevärets kaliber. En halvmantlad kula dödar i regel en fälthare på fläcken och är av säkerhetsskäl ett bättre Kimmo Pöri
• val än helmantlad ammunition eftersom den splittras när den träffar djuret eller senast när den slår i marken ­ vanligen en plöjd och frusen åker. Den som använder helmantlade kulor ska helst se till att han har en backe som kulfång eller ett tätt skogsbestånd som hejdar kulan. Det får absolut inte finnas några byggnader på åtminstone en kilometers avstånd i skjutriktningen. Det har blivit vanligare med ljuddämpare på studsare, vilket är en bra lösning med tanke på knallen. Å andra sidan tränger ljudet av ett skott knappt ens in i bostäder, även om avståndet skulle vara kort. Rekognoscera på förhand När hågen står till harpasset så är det bäst att börja med att göra en runda på dagen till alla utfodringar och ta reda på var det rör sig mest harar. Spåren på matplatsen och högarna med harpiller visar var det lönar sig att vakta. Det är klok politik att förlägga rekognoscerandet så, att man kan se de senaste nätternas spårlöpor. Fältharen rör sig helst vid klart och kallt väder, vilket betyder att då ska också jägaren tillbringa kvällen och förnatten på passet. Fältharen låter sig för all del inte avskräckas av ett lätt snöfall, men den gillar bäst när kölden knäpper i knutarna. Klart månsken är självfallet en stor fördel med tanke på sikten, men om jägaren har en studsare med ljusstarkt kikarsikte så fungerar skyttet också utan månsken bara det finns snö. Ett rödpunktssikte där punkten kan dämpas är ett utmärkt hjälpmedel, precis som på hjortpasset. Det är heller aldrig fel att ta med sig en ordentlig fältkikare till passet för att hålla terrängen under uppsikt och följa med vad som händer också längre borta. Ofta går det så, att man upptäcker fältharen med kikaren redan på långt håll. Mårdhunden och räven gästar även de gärna utfodringen och är värda att hålla i minnet. Jägaren får någonting intressant att titta på samtidigt som han får sig en lektion i att vara tyst som en mus. Bara jägaren har klätt sig varmt behöver han inte skuggboxas eller slå åkarbrasor för att hålla värmen utan kan koncentrera sig på att lyssna till stillheten. Jari Pigg Begränsa inte utfodringen till säd utan bjud också på godbitar som kål och morötter. De senare ska helst serveras tvättade. Tärnade kålrötter och morötter samt inhemsk kål i olika former passar utmärkt också till harstek. Vaktjakt på fälthare på kvällen eller som "åteljakt" på natten är den finaste formen av frid! i kojan så att skottet säkert blir dödande trots att måltavlan är liten. Skytten ska likaså på förhand se till att gevärsremmens fästen inte klirrar, att gevärspipan inte dunsar mot kojans väggar, att det inte låter om säkringen och att det inte trillar några tomma läskburkar i golvet. Med en smula övning brukar det gå att osäkra ljudlöst även med en säkring som helst klickar högljutt. Även med en studsare är det bäst att sikta på fältharens vitala organ i trakterna av skuldrorna. Bara jägaren har tålamod att följa med haren i kikarsiktet när den äter så brukar den förr eller senare sätta sig med ryggen till och då är det utmärkt läge för att placera en kula exakt mellan skulderbladen, upptill på ryggen. Det brådskar inte med passningen Efter en träff med en halvmantlad kula är det ingen brådska med att tappa blodet ur haren. Det brukar löna sig att fortsätta vaktandet och ladda om geväret ljudlöst eftersom följande fälthare kan uppenbara sig efter några minuter. Det kan bli flera harar under ett kvällspass i skyttekojan. Om utfodringen är bra så är det inte ovanligt att det kommer flera harar samtidigt, det vill säga vanligtvis två. I sådana fall är det bäst att lugnt och sansat utvärdera läget och börja med den hare som har den kortaste vägen till ett gömsle, räknat i nosens riktning. En hare som blir skrämd av ett skott flyr nämligen i regel rakt ditåt som nosen pekar. Om då den andra haren flyr fältet utåt en öppen åker och hejdar sig efter 50 till 100 meter så befinner den sig fortfarande inom räckhåll för en jägare som är beväpnad med studsare. När doubléharen stannar ska vapnet redan vara omladdat och hårkorset fäst på harens skuldror. Det är bäst att passa haren eller hararna först efter avslutad jakt och göra det på en plats där blodet och inälvorna inte gör folk upprörda eller illa berörda. Inälvorna kan ju användas som bete i fällor för mårdhundar. Tillvaratagandet av en hare är i alla fulla fall enklare än till exempel en vitsvanshjort och innebär ett kärt besvär mitt i natten. En annan fördel med harjakten är att där inte finns några begränsningar eller rekommendationer med eventuella straffpåföljder beträffande kön, ålder eller troféer ­ och haren har ju inga horn! Det räcker med att djuret i fråga är en fälthare, som inte bara är ett intressant vilt att jaga utan också en delikatess på matbordet. G Jari Pigg Ta det lugnt när haren kommer En fälthare är mycket uppmärksam när den närmar sig utfodringen. Uppmärksamheten är en fråga om liv och död eftersom ett oförsiktigt beteende kan bli harens undergång. Även när den äter så lyssnar den hela tiden och spanar av omgivningen. Med några sekunders mellanrum lyfter den på huvudet och lyssnar, och kan blixtsnabbt lägga benen på ryggen och fly fältet. Ifall det var falskt alarm så återkommer den i regel inom tio minuter. I synnerhet vid torrt och kallt vinterföre så kan man höra med blotta örat i nattens stillhet att en hare är på kommande. Om det ligger tunn skare på snön så hörs det ännu bättre. Ljudet är ett rytmiskt "rappa-rappa-rappa" som avbryts allt emellanåt när djuret hejdar sig för att lyssna. Då ska den "vakthavande" jägaren vara alldeles tyst och stilla. Om jägaren då sitter i kojan på en gammal kontorsstol med fjädrar som knarrar när han höjer geväret så blir effekten tämligen säkert den att haren flyr sin kos. Jägaren gör klokt i att på förhand öva hur han höjer sitt vapen och siktar på olika punkter i skjutsektorn ­ och gör det ljudlöst. Det ska helst också finnas ett rejält stöd för armbågarna Fälthararna rör sig aktivt när det är minusgrader och är särskilt aktiva vid skare. Vid en bra matplats kan kvällens jakt avkasta flera harar. Dessutom är ju fältharen en delikatess på matbordet! Jägaren 1 / 2009 19
• Vildkaninen sprider sig i Helsingfors och det finns risk för att arten ska fortsätta att sprida sig i landets södra delar. Inne i tätorter är det förbjudet att skjuta och gällande författningar som reglerar harjakten förbjuder nästan alla jaktmetoder som skulle vara lämpliga i en stad. I detta nu testas olika jaktmetoder med undantagstillstånd, men det är ändå nödvändigt med en debatt om de principer enligt vilka författningarna ska revideras. Pudelns kärna är frågan om kaninen fortsättningsvis ska klassas som ett vilt eller om den ska överföras till skadedjuren. Kaninjakt i staden kräver ändringar av författningar fler för varje år. Under den här vintern har det påträffats bl.a. binnikemask hos kaninerna, men det har inte förekommit epidemier som skulle ha lett till massdöd. Den växande kaninpopulationen orsakar skador av många olika slag. Växterna i huvudstadens parker tar stor skada och på många ställen är till och med träden utsatta. De värdefulla samlingarna i universitetets botaniska trädgård är också i fara. Kaninerna stoppar i sig blommorna som anhöriga har lagt på gravar och när de gräver hålor händer det t.o.m. att gravstenar välter omkull. Det finns alltså tungt vägande skäl att hindra kaninerna från att bli fler och sprida sig. Om det inte hittas några bekämpningsmetoder så kommer arten troligen att sprida sig ut på den nyländska landsbygden. Åtminstone i tätorter och trädgårdar har den möjligheter att överleva. Jordoch skogsbruksområdena verkar tills vidare utgöra en alltför ogästvänlig miljö, men efter hand som våra vintrar blir mildare så kommer kani- I 20 fjol vintras uppskattades kaninpopulationen i Helsingfors till cirka 7000 djur. Under fortplantningssäsongen fortsätter arten att föröka sig kraftigt och på många håll har populationen tre- eller fyrdubblats. Under hösten och vintern stryker en del av kaninerna med, men åtminstone hittills har kaninerna i Helsingfors blivit Jägaren 1 / 2009